"Iakttagarens förmåga att ingripa" (textversion)

Iakttagarens förmåga
att ingripa

av Karl-Erik Tallmo

- Karl-Erik Tallmo

Iakttagarens

| förmåga
| Diskettroman att ingripa &

Detta är den extraherade texten ur Sveriges första elekt-
roniska roman, som publicerades på disketter 1992. Denna
PDF (gjord 2024) innehåller också en del bakgrundsmaterial
om romanens tillblivelse.

Originalets baksidestext: ”Iakttagarens förmåga att ingripa”
handlar om författaren Peter och fotografen Johanna, som träffas
av en slump i New York. Den enas hängivenhet till ordet och den
andras till bilden blottlägger allt större olikheter i deras sätt att
leva och älska. Men kanske är de bara brickor i ett större spel.
Vilka är egentligen de dunkla drivkrafter som leder dem mot det
tragiska slutet?

OQO Karl-Erik Tallmo, 1992, 2024

Innehåll

Förord till PDF-upplagan 2024 3
Hyperfiction - en presentation 42

Iakttagarens förmåga att ingripa:

Prolog 6
Del I

Kap. 1 28
Kap. 2 66
Kap. 3 78
Kap. 4 90
Kap. 5 101
Kap. 6 114
Kap. 7 124
Del II

Kap. 1 158
Kap. 2 175
Kap. 3 191
Kap. 4 206
Kap. 5 224
Kap. 6 244
Kap. 7 271
Kap. 8 288
Kap. 9 305

Källor till bibelcitat samt översättning av latin 318

Efterord: Hur romanen kom till, recensioner etc.

320

Förord till PDF-upplagan 2024

Det som blev Sveriges första elektroniska roman med hyperlänkar
1992 hade en ganska krånglig och lång tillblivelsehistoria. Först var
romanen tänkt som en vanlig tryckt bok. Den innehöll dock en del
experimentella tekniker (t.ex. slumpmässigt hopfogade meningar), så
när datorprogrammet Hypercard för Macintosh kom, så insåg jag att
min romantext skulle kunna passa för detta medium.

Hypercard kan kanske enklast beskrivas som ett stort digitalt
kortregister med mängder av automatiska funktioner, som sökning
sortering m.m., men korten kan också ses som boksidor där man kan
lägga in text och bilder, som sedan kan ändras och presenteras på
olika sätt genom en ganska enkel form av programmering. Det kan
vara funktioner som t.ex. visar upp vissa ord eller ändrar ord eller
länkar till andra ställen i texten.

Lägg märke till att texter med länkar var ovanliga när denna bok
gjordes. World wide web fanns inte än. Hypercard hade inte några
hyperlänkar som en färdig funktion utan man fick skriva några rader
programkod för varje ord som skulle bli en länk. I denna PDF är ord
som hade någon sorts funktion utmärkta med en asterisk. Efter
asterisken kommer inom hakparenteser antingen den text som i den
elektroniska boken visades upp i ett särskilt fält eller namnet på den
funktion som startades.

”ManFunk” var t.ex. en funktion som letade upp olika fraser med
ordet ”man” och presenterade dessa i ett särskilt fält (lite olika varje
gång). Detta var tänkt som en sorts association, som texten själv eller
huvudpersonerna gjorde.

Texten här i denna PDF-version kan läsas som vilken bok som
helst. Inga programmeringstekniska finesser finns här. Namn på de
funktioner som står inom hakparenteser går alltså inte att klicka på,
de står där bara för att redovisa var denna funktion fanns i den
ursprungliga elektroniska boken.

Jag beskriver arbetet med boken utförligt i ett efterord på sid.
320, inte bara produktionen av boken utan även en del om ett
par derivativa verk som bygger på den här romanen, samt lite
om recensionerna.

Nämnas bör också att en emulerad version av romanen i
Hypercard finns på Archive.org. Där kan man bläddra i den
elektroniska boken och klicka fram olika funktioner. Dock går det

mycket långsamt och alla funktioner fungerar inte. Denna emulerade
version finns här (hur man startar den versionen, se not på sid 347):

https://archive.org/details/hypercard iakttagaren

Hyperfiction en
Presentation

Karl-Erik Tallmo

'E Iakttagarens
förmåga
att ingripa

nisushyperfiction IB Roman [!]

rd
N
:
3
=
I
Es
Kd
£
5
3
[Od
SS
S
[en

Ni8us hyperfiction

Så här såg den öppnade kassetten ut med tre disketter till höger och
till vänster bruksanvisning och presentation av idén bakom

hyperfiction.

Hyperfiction - en presentation

(originalförord ur bruksanvisningen 1992)

Idén att ge ut en roman på diskett är inte ett försök att stöpa om den
gamla hederliga boken i någon sorts lättsmält form för video- och
dataålderns människor. Det vore aningen dumt, eftersom jag själv
förutom att skriva också arbetar med bokformgivning och älskar
vackra böcker, tryckta på fint papper.

Däremot har jag som författare länge fascinerats av fiktionens och
språkets gränser och har haft planer på att skriva en flexibel bok,
t.ex. i form av ett kortregister med olika hänvisningar. Jag har också
skrivit noveller, bestående av fraser som upprepas och gradvis
förändrar sig, ungefär som musik av Steve Reich eller Terry Riley.
Många idéer har liksom bara väntat på att något sådant som
Macintoshprogrammet Hypercard skulle dyka upp i sinnevärlden.

Det här är den första diskettromanen med s.k. hypertext i Sverige.
Jag gissar att någon form av litterärt konstverk för datamedium
kommer att bli mycket vanlig under det närmaste decenniet. När jag
säger någon form, så menar jag att det inte är troligt att det blir just
den form jag har valt, utan kanske en hybrid mellan tecknade serier,
film och skönlitterär prosa, men ändå något som fortfarande har
textens uttrycksmöjligheter som bas, inte bara som ett stöd.

Jag tror mindre på överföring av redan existerande böcker till
datamedium. De har redan sin form på den tryckta sidan.
Diskettlitteratur måste vara skriven direkt för mediet. För litteratur-
och språkforskare kan Strindberg eller Joyce på CD-ROM dock
säkert vara mycket intressant. Men det är en annan historia.

Karl-Erik Tallmo

Prolog

Västerbrons korrosionsbehandlade järnräcke var kallt. Det var
uppbyggt av fyrkantiga stavar, knappt två centimeter breda med tio
centimeters mellanrum, tio stycken i rad, sedan en tjockare stolpe
fastgjuten i själva bron, sedan tio i rad igen, och ovanpå allt detta
vilade en decimetertjock U-balk: det var den som kändes kall, och
där höll Johanna sina händer.

Det var en afton i början av oktober, solen hade nästan gått ned
och Johanna hade promenerat ända hit ut i det brinnande ljuset.
Dröjande såg hon längst till vänster i panoramat en redan tänd
neonskylt på Södermalm, ”CONTINENTAL-BILRINGAR”; det
första ordet i blått, det andra i gult. I Långholmsparken syntes en
enda lykta i dunklet, och en liten stuga med en vitmålad flaggstång
skymtade mot mörk växtlighet. Ett hundratal meter bort på bron stod
en man i kavaj och fladdrande halsduk. Hos människorna i Gröndal
lyste köksfönstren i ett oregelbundet mönster, som påminde om ett
korsord med svarta och vita rutor, sedan följde Essingebrons
onaturliga natriumljus, som egentligen inte var gult: det var ett
fotonregn som i sin jakt på skuggorna även utplånade färgen. Inför
Lilla Essingen sänkte Johanna blicken, hon mindes sin farmor och
hennes varningar; hon hade haft alldeles rätt, men nu var det så dags.
Fotsulorna tryckte mot den massiva bron; tusentals och åter tusentals
säckar cement och lika många ryggar. Satt någon nere i
Mariebergsparkens kyliga grönska så här dags, bland slingrande

svarta asfaltgångar och ilsket surrande lyktor? Sedan var det

tidningshusen som höjde sig över allt detta — det här var ju ingen
nyhet när allt kom omkring.

I stigningen från Västerbroplan kom buss 354 vaggande. Johanna
frös om händerna och vände ryggen mot räcket. Åt det andra hållet
var stadens profiler mörkrött belysta, bilarnas tända lyktor störde i
synfältet och Stadshagens trappstegssiluett framträdde mot den
mörknande himlen. Hon andades in så att det kändes i bröstkorgen
som en gäspning på morgonen, men nu var det, sannerligen, kväll.
Huskropparna vid Norr Mälarstrand syntes knappt, bara de lysande
fönsterrektanglarna som hängde i luften — skulle hon verkligen våga?
Frågan irriterade henne till den grad att övervinnandet av denna
tveksamhet blev skäl nog att göra det. Hon såg det gamla Polishusets
spiror, Rådhusets kupol, den himmel under vilken man gifte sig
profant, och strax till vänster, av avståndet förminskad till en
konservburks storlek, skymtade gasklockan." [Svindel ovanpå denna
jättecylinder; inbäddade i lummig grönska låg gasverkets olika
tegelbyggnader.]

Mellan Jakobs och Klara kyrkor vred sig bokstäverna ”NK” i sin
stora gröna cirkel. Alla dessa kyrkor! Men sedan kom Kaknästornet,
den spira televisionen mässade från, och Stadshuset, projicerat i
kvällen av fasadbelysningens många spotlights, därefter Slottet”
[Likt ett kubistiskt lejon, med de båda flyglarna som majestätiskt
framskjutna tassar] och så Riddarholmen med sitt urblåsta torn:
staden var sig inte riktigt lik. Var felet betraktarens eller var det bara
det unika ögonblicket? Alla ögonblick var unika, det visste Johanna
som hade dem till yrke.

Pärlbanden av bilar på broarna; nog var staden bildmässig denna

kväll, och ändå, vad tjänade det till att bevara objektet när det var

subjektet som nu skulle utplånas? Hon mindes mannen” [ManFunk,
funktion som hoppar till ett par associationer i texten kring ordet
”man”.] som ringt och frågat om hon var fotograf, jo då visst, och
han ”undrade bara” om hon ville ta några bilder när han... Hon fnyste
till och fastnade med blicken i Långholmsparkens mörker. Detta
pockande! Nu hade hon vridit sig runt ett helt varv och var tillbaka
vid utgångspunkten, en sportbil med trasig ljuddämpare smattrade
fram och där var ”CONTINENTAL-BILRINGAR” igen.

Johanna lade åter handen på räcket. Men var befann sig nu
mannen som stått där borta? Hon spanade utefter staketet så långt det
gick att se. Kunde han verkligen ha hunnit promenera utom synhåll
så snabbt? Eller hade han hoppat? Hon böjde sig fram och tittade
ned: bara segelbåtar med master som spetsigt pekade rakt upp i ögat
och enstaka ljusreflexer på ytan. Vattnet krusade ingen mer än sig
självt, men en bit ut var det alldeles svart och föreföll helt stilla.
Herre Gud, det var ju inte han som skulle hoppa! Men hon hade inte
hört något plaskande. Inte föll han väl fortfarande där ute i tomheten,
inte hade han väl hoppat precis i detta nu? Johanna spände sig till
bristningsgränsen. Spelades någons liv upp just nu? Rymdes en
biografi i denna sekund med luft vinande runt någons öron,
decennier sammanpressade av tyngd-acceleration och luftmotstånd?
Kunde det hålla på hur länge som helst när någon närmade sig sin
önskan?” [funktion med fallhöjd visas, baserad på
tyngdaccecelerationen 9,83 m/s/s] Skulle han då aldrig få döpas i det
kalla vattnet? Hon väntade med axlarna uppdragna nästan till öronen,
och till slut: hörde hon inte något slå ned i vattnet?

Det blev åter tyst, bara båtlinorna slog mot masterna, och Johanna

andades ett par gånger omsorgsfullt ut och in, ännu i samma

ansträngande ställning, bedragen på sitt självmord, berövad sin
tomhet. Inga ceremonier, han hade bara hoppat som den naturligaste
sak i världen. Vinden tilltog, men Johanna försökte inte ens knäppa
kappan, hon lät sig glida ned på gångbanan och satt som hon föll på
trottoaren, slog händerna för ansiktet och försökte utestänga bilarnas
ljud och ljus. Det luktade järn om händerna, som brunnsvatten på
landet. Huvudet var tomt på tankar och tid, hon visste inte hur länge
hon satt där medan fukten trängde upp genom kläderna, och det gav
en viss tillfredsställelse att hon plågade sig lite, men det var inte nog.
Hon kastade huvudet bakåt mot spjälorna, upprepade gånger, hårt,
såg upp i det mjukblå och kände vinden mot halsen. Som ett djur
som givit upp bjöd hon sin motståndare strupen. En droppe rann från
näsan sakta ned mot överläppen och stannade där” [funktion: ordet
”där” byts ut ett ord i taget mot: tills nästa droppe gjorde den totala
vätskemängden så stor att det rann över kanten, saltsmaken kom in i
hennes mun och tiden startade igen].

Några böjde sig över henne och talade med inövat vänliga röster,
röster inramade av koppel och vita pistolhölster; en vänlighet med
helt andra resurser. Det var som att vakna då man inte sover hemma,
Johanna försökte identifiera tingen hon såg, uniformer, men svarade
inte på frågorna, den sortens frågor som ställs bakom en skrivmaskin
en fredag strax före klockan fem. De envisa rösterna försvann inte
trots att hon blundade. Alla pockade de på någonting; var man
plikttrogen pockades det och man blev utnyttjad, och när man inte
ville längre pockades det på förklaringar." [Ständigt detta
försvarskrig, i bussen med de trädliknande åldringarna som
förgrenade sig till varje sittplats, på gatan med blickarna, bönerna,

undfallandet, all energi som förslösades för att kunna hålla sig ren:

här behövdes den också, precis som vanligt.] Men borde de inte göra
något åt den som hoppade, hon hade ju inte ens försökt än, hon
gestikulerade, men uniformerna förstod nog hur det här hängde ihop,
de tog tag i Johannas armar, försökte lyfta henne, hon kände deras
fysiska intrång både som en befrielse och som ett våldförande, hon
hade väntat det ända sedan de kom och äntligen rörde de henne,
äntligen bar de hand på henne, pulsen ökade, hon slogs vilt, lyckades
komma loss och kastade sig demonstrativt mot räcket, försökte
klättra över, men då var de där och drog ned henne med övertalig
styrka, mörka som himlen, bara deras händer var verkliga och så de
vita pistolhölstren som lyste. Böjd i den ene polismannens grepp
siktade hon in sig på ett av dem, som när en sportfotograf inväntar
det perfekta ögonblicket, och då den rätta bildvinkeln uppstod fick
hon loss en oväntad arm, petade snabbt upp hölstret och drog fram
pistolen, men tappade greppet, så att den blev hängande i sin kedja.
Det räckte för att poliserna med förenade krafter skulle dra hennes
händer bakom ryggen och sätta på handbojor” [hon kände metallen
och hörde hur de smidigt gick i lås] och släpa henne mot bilen. Den
ene satte sig bredvid henne i baksätet och den andre, som slank ned
bakom ratten, startade mjukt, utan brådska. Johanna kastade sig på
sätet, fick håret i munnen, bilen accelererade, hon kände motorns
krafter alltmera otyglade, sparkade där hon kom åt, vred sig runt och
nådde sidorutan med klacken och sparkade hårt, hårdare, gång efter
gång, men glaset gick inte sönder, polismannen försökte hålla fast
henne, hon stönade av förtrytelse, kastade ansiktet mot sätet och bet i
stoppningen, medan radion surrade kryptiska meddelanden. Hon låg
stilla som vore hon död och hoppades på att dematerialiseras. I

besvikelsen över att inte kunna sparka sönder något eller göra någon

illa, inte ens sig själv, låg hon bara på millimetern stilla, och

hoppades med förakt att omvärlden skulle upphöra.

&

Det var vitmålat, och det glänste av det intensiva ljuset i rummet, så
det var troligen dag. Johanna kunde inte minnas det man berättade
för henne, att hon varit fullkomligt vild och nära nog slagit sönder
sjukhusentrén, trots att hennes händer varit fjättrade. Talade läkaren
inte om någon annan? Fylld av ett främmande lugn lyssnade hon på
berättelsen, sittande bland obekanta lakan och kuddar. Hon kände
ingen längtan och tiden verkade inte plågsam, den kanske inte ens
existerade. En vårdare kom in och sträckte fram en liten röd
plastkopp. Någon uppmaning behövdes inte," [Armens vinkel i
förhållande till kroppen och hastigheten med vilken koppen fördes
fram var uppfordrande nog] hon förstod och såg upp mot sin
medicinör, förnam en rädsla även hos honom, och såg sig plötsligt
med hans ögon, som ett av många hål att hälla kemikalier i tills
klockan blev vad han nu väntade på att den skulle bli. Koppen
innehöll en gulaktig simmig vätska, grumlig som en emulsion,
plasten var mjuk, och Johanna kunde med tummen och pekfingret
klämma ihop öppningen till en smal ellips, ”ta det där nu”, och hon
höjde koppen, tittade på undersidan och såg bokstäver som måste ha
suttit i gjutformen för plasten." [”CERBO 2”, stod det. Var hon
nummer två i någons bemärkelse?] Kanten var vass och hon böjde
huvudet bakåt, ”sådärja”, och en vämjelig smak spred sig i munnen.
Läkaren och vårdaren lämnade rummet och Johanna betraktade

tavlan på den vitknottriga väggen rakt fram.” [Bilden, som omgavs

av en silverfärgad ram, föreställde en ensam, könlös varelse ute på
ett stormigt hav i en liten båt med segel. Nere i högra hörnet fanns en
krumelur som kunde vara vågskum på ytan eller också ”Nilsson”
eller ”Nylén”.] Till vänster stod ytterligare en säng beredd, med slätt
överkast. Vem väntar den på? tänkte hon, är det någon som har en
aning om att han skall hit, som ens vet om att han inte mår bra? På
högra väggen fanns ett fönster, men glaset var buktigt, så att
trädtopparna utanför deformerades. Vid fönstret stod stolen, där
läkaren nyss suttit, och ett bord med brännmärken efter Johannas
tjuvrökande företrädare. Nu bultade det alldeles oerhört i ett annat
rum, träskor klapprade, upphetsade röster hördes, fler kom till, dörrar
öppnades och stängdes, en skrällde mer än de andra och var
antagligen försedd med en glasruta, det var bråttom, nycklar rasslade,
men vissa dörrar bara smällde igen utan att låsas. Solen höll på att gå
ned och det elektriska ljuset blev alltmer förhärskande i salen. Det
blev lugnt igen, troligen hade en injektionsnål trängt in någonstans,
troligen verkade ett preparat i rummet intill. Träskorna skingrades.
Johanna andades ut. I taket hade en spindelvävstråd undgått
hygienen. Det var ett diskret sjukhussabotage som tilltalade henne.
Till vänster om sängen stod ett rullbord med radio." [De runda
metallknapparna, som var svagt skålformade där man skulle trycka,
såg inbjudande ut med sina valmöjligheter; ”P 1”, ”P 2”, ”P 3” och
”SIGNAL”, stod det — men Herre Gud, det hängde ju spännbälten på
sidorna av sängen! Tjocka bruna läderremmar med hål och flyttbara
mässingsknappar som myndigt ringlade ned på golvet. Javisst, nu
mindes hon natten, hur hon slitit i dem, hur remmarna hindrat henne

från något outgrundligt, hur hon kämpat halvt medvetslös i det

mörka rummet och då och då i det lilla fönstret i dörren sett ett
ansikte titta in från den ljusa korridorvärlden.]

Hon låg stelt lutad mot armbågen tills den började värka. Mamma!
tänkte hon och blev alldeles kall och det gick en stund innan hon
kunde tänka tanken ut; modern fick absolut inte komma dit och
besöka henne, hon kunde redan föreställa sig hennes rödgråtna
ansikte och grötiga röst: Hur kunde du göra mig detta, efter allt jag
har gjort för dig, om din far hade levat. Johanna kröp ned under

filten.

&

Hon sov bra de första nätterna; en stor trötthet fann sin perfekta vila.
På dagarna badade hon i ljuset från de vita väggarna och företog
försiktiga utflykter till dagrummet och matsalen. Under måltiderna
fascinerades hon av det välsmorda maskineri som utgjordes av å ena
sidan patienterna med deras egenheter och å andra sidan personalen,
som med tiden lärt sig precis vilka spakar man skulle dra i för att
återställa en tillfälligt rubbad disciplin eller vilka lämpor som
krävdes för att få infantiliserade patienter att uppföra sig.” [När hon
ville skulle hon kunna slå emot maskinens delar: om hon gjorde det
oväntade, skulle det ändå vara väntat.] Matsalen var ett slags hage,
ett övningsfält i trivium equilibrii, och hon fann det både kusligt och
spännande att nu tillhöra denna grupp, att vara uniform med dessa
sörplande människor med slappa mungipor.

Hon bidade sin tid genom att läsa en mycket tjock bok med liten
stil som hon lånat från sjukhusbiblioteket; hon satt i sängen i

morgonrocken och avverkade beslutsamt sida efter sida, på ett

mekaniskt sätt, ungefär som gymnastiserande människor brukar
räkna armhävningar, men hon lät ändå innehållet svepa förbi, likt en
melodi som alltmera fyllde sjukrummet. På detta sätt kunde hon
befinna sig på en annan plats men ändå närmast sig själv. Ibland såg
hon upp från boksidorna, tittade på tavlan framför sig utan att se den
och tänkte på den sällsamma frid som lägrat sig över henne." [Tänk
att det var frukost varje dag!]

På morgnarna kom en sammanbiten kvinna från något
Medelhavsland in och städade snabbt och effektivt rummet under en
kvävande tystnad. Deras ögon möttes aldrig, trots att Johanna artigt
hälsade. På städerskans panna pärlade svetten. Tre gånger per dag
kom en ung man med blont lockigt hår in och gav henne det
bittersöta lugnande medlet. Han tog inte längre blodtrycket men stod
alltid kvar och tittade på hennes struphuvud för att kontrollera att hon
svalde." [Varje gång undslapp han sig sitt ”sådärja”, vilket
provocerade henne att sätta igång ett förhalande, en motritual.
Deltagande frågade hon hur det egentligen kändes att arbeta på ett
sådant här sjukhus och försökte låta som om hon intresserade sig för
ett fall. Den blonde pojken svarade undvikande, medveten om att den
centralstyrda klockan i korridoren metodiskt vred sig mot nya
arbetspunkter på schemat. ]

I dagrummet härskade tidsfördriven, men all tid som fördrevs
ledde bara fram till nya konstlade sysselsättningar. Där spelades det
fia på nötta masonitskivor, där såg man skojiga filmer på TV och
skrattade på fel ställen, där spelade ibland en pingstpredikant piano
och sjöng väckelsesånger, och där verkade kaffegruppen, som fick
handha en kokplatta och en kaffepanna. En lång kraftig karl med

grått pomaderat hår satte just på vatten och berättade att han lät lägga

in sig här några månader varje år, ungefär som andra människor tar
semester.

Johanna hade lockats att röka fast hon normalt inte gjorde det. Då
hon trädde in i den inglasade avdelning av dagrummet som var
avsedd för nikotinisterna slogs hon av den rökiga luften och den
febrila stämningen av tyst blossande med korta, nervösa
kommentarer om medicin, besöksdagar och kioskbesök.”" [Där satt
nästan alltid en mager äldre man med skäggstubb och mittbena,
mycket mån om sin manschettföring; han hanterade cigarretten med
en förfining som stod i största kontrast till den krökta ryggen och den
eländiga uppsynen. Det ena benet lade han alltid över det andra och
sparkade rastlöst med det fram och tillbaka och blåste rökringar.] De
flesta intagna hade lärt sig att bara medföra en cigarrett åt gången till
rökrummet. På så sätt behövde man inte avstå några till vanemässigt
tiggande medpatienter. Glaset i buren var missfärgat av rök, tjockt
och okrossbart.

Här tog man inga risker, hade hon märkt, på toaletterna fanns inte
den vanliga flytande tvålen och dessutom tillämpades den imaginära
låsmetoden; försökte man regla dörren, gled bara den röda
halvcirkeln fram men ingen kolv trängde in i dörrposten. Hon tittade
ut genom rutan, mot dagrummet där TV:n stod på. Bilden visade en
man bakom ett skrivbord, och han läste från en bunt gula små
pappersark." [Mannens blick vandrade oupphörligen mellan de gula
pappersarken och kameran, hela tiden rörde sig munnen, men in till
rökrummet hördes inget. Bakom sig hade mannen en bildskärm som
då och då ändrades; där visades en lastbil, ett sjukhus, ett

oljeborrtorn. På skrivbordet stod en gräddfärgad telefon som fick en

oproportionerlig betydenhet då den procentuellt upptog större yta av
TV-rutan än till exempel mannens ansikte. ]

Där satt de i röken, en billast levande självmordskandidater, det
mest misslyckade släktet på jorden. Fanns det något mera
förödmjukande än att misslyckas med det mest elementära, att
bestämma över det egna livet? Att tvingas se omvärlden i vitögat en
gång extra som man inte räknat med och under omständigheter av
kliniskt vitrockat intresse — och så detta att inte ens våga ta steget in i
det åtrådda, mjuka mörkret, att misslyckas med sitt totala
misslyckande, att sitta där på rad i soffan: pojken som injicerade luft
i artärerna med en gammal spruta, men så att luftbubblan stannade i
lungartären; kvinnan som tog sömntabletter, men för få; mannen som
hoppade från ett fönster, men bara från andra våningen; och så
Johanna själv, räddad på bron, dömd att återvända till livet." [De
skulle behövt någon från andra sidan som obevekligt drog dem in i
den svarta bomullen, eller en tursam olycka, en slumpens hjälpande
hand, ett fallande klippblock, en desperado i en gränd, någon som
förmått dra dem ned i brunnen som inte var brunn, in i tunneln som
inte var tunnel, tillhållet för ingenting, i avsaknad av allt.]

Men detta till en början plågsamma misslyckande var kanske en
omedveten önskan att ändå leva, en signal som bara kanylerna,
sprutorna och de därpå applicerade tummarna lystrade till. Om en
präst nu uppenbarade sig med sitt tal om livet efter detta, hur skulle
hon då reagera? Hon visste inte säkert längre. Var det inte enda
hoppet, att det skulle vara slut sedan? Inget evigt liv utan en evig
död, där det var likgiltigt om man blundade eller inte, någon hade
ändå slutit ens ögonlock och tårvätskan hade slutat avsöndras;

äntligen skulle den ha slutat att avsöndras.

16

Det var nu kväll den femte dagen. Den släckta ljusgloben i taket
speglades i det svarta fönstret. Johanna lade boken åt sidan. Hon
hade läst i flera timmar i sänglampans gula sken och hunnit till sidan
sexhundrafem.”" [(Citat ur Joyces Odysseus:)+ ” —Ett vackert språk.
Jag menar att sjunga. Varför skriver ni inte era dikter på det språket?
Bella Poetrial det är så melodiskt och fylligt. Belladonna voglio.

Stephen som höll på att göra sitt allra bästa att gäspa, om han
kunde, i det han plågades av sin allmänna dödströtthet, svarade:

—Så det fyller ett elefantöra. De grälade om pengar.

—Jaså? frågade Bloom. Naturligtvis, tillfogade han tankfullt, vid
den tysta tanken på att det fanns fler språk än som var nödvändigt,
det beror kanske på den exotiska glans som omvärver det.

Mitt i denna téte-å-téte ställde värden på stället en ångande full
kopp av en utsökt dekokt kallad kaffe på bordet jämte ett rätt
antediluvianskt exemplar av kuvertbröd, som det föreföll, varefter
han slog till reträtt och återvände till sin disk.”]

Boken skulle inte räcka mer än högst en dag till. Hon kände att de
inte skulle kunna göra mer för henne här nu. Den direkta krisen var
över, hon skulle inte rusa iväg och försöka ta livet av sig igen så
snart hon blev utskriven. Hon skulle vara deprimerad men ingen
självmordskandidat. Men mellan henne och livet utanför, som nu
plötsligt framstod som så lockande trots dess pina, stod flera
kompakta nätter med stängda dörrar och grindar runt om, för att inte
tala om alla undertecknade formulär som inte gjordes oskrivna i en
handvändning. Hon visste att hon kommit över gränsen för hur länge
vistelsen här var nyttig och att den nu skulle börja bli skadlig. Nu
ville hon ut fortast möjligt, men hon hade förstått att visade hon

alltför stor iver, skulle det bara förlänga uppehållet här; först lugn

och harmoni, sedan utskrivning. Men om förutsättningen för att bli
harmonisk var att inte vara instängd längre, hur gjorde man då?
Otåliga utbrott låg så nära ytan att det var farligt att ens snudda vid
sådana tankar. Vad som skulle behövas var ett oändligt tålamod, att
spela med i spelet, le mot läkaren, inte verka för angelägen om att
komma därifrån, men det fick inte heller verka som om hon trivdes
för bra, då skulle hon vara hospitaliserad, och så det viktigaste av
allt: sjukdomsinsikt. Ingen attityd av att känna sig orättmätigt
inspärrad, som om hon inte förstod varför hon var där. Nej, visst
hade hon haft en temporär psykisk insufficiens och visst behövde
hon vila upp sig ett tag, och under tiden skulle hon bli allt positivare i
sin hållning, prata om vardagliga saker med personalen, inte isolera
sig utan delta i aktiviteterna i dagrummet, relativt obekymrad om
livet utanför. Det vill säga, hon skulle förstås ha ett visst perspektiv
på hur hon tänkt reda upp sin situation, så att hon inte skulle råka illa
ut igen, hon skulle verkligen ta itu med problemen, och så en dag
skulle läkaren skrida in i salen och hon skulle sitta där i
sjukhuskläderna ovanpå den bäddade sängen, och han skulle
meddela att han tagit kontakt med en terapeut och att hon skulle bli
utskriven tre dagar senare." [Några dagar extra behövdes som en
sluss mot omvärlden, så att de kunde observera hur hon reagerade på
utsikten att bli fri.]. Tre nätter av vild förväntan, för med ens hade
världen utanför blivit fantastisk, och hon skulle ligga sömnlös som
inför barndomens födelsedagar, men nu skulle presenten levereras av
ett biträde på den stora dagen: de civila kläderna i ett paket. Men
Johanna var inte där ännu, oändliga procedurer återstod. Det kröp i
kroppen och det var inte av glada förväntningar. En natt till av hur

många? Hon började bli het och kastade sig runt i sängen. Hur hon

18

än lade sig tryckte något veck i lakanet mot huden eller också snodde
sig linnet runt kroppen. Hon svettades och det kliade överallt. Under
dörren löpte en strimma ljus från korridoren och ibland hördes
nattdämpade steg utifrån, men de som gick där i stillheten hade
nycklar till alla dörrar, de hade en arbetstid som tog slut, även om de
beordrades att arbeta över, visste de att de kom hem till sist.

Inget hördes genom rutorna, men trädens siluetter rörde sig fram
och tillbaka mot natthimlen som om det blåste. Johanna lade sig på
rygg och bilder strömmade förbi i taket." [Hon mindes den patient
som furiöst hade dunkat knytnävarna mot klaviaturen på pianot i
dagrummet och skickat ut tunga block av toner, han hade skadat
händerna men inte slutat utan blodat ned både tangenterna och
byxorna. Hon såg sig själv om några år, intagen för evigt på det
kasernliknande hospitalet, på höstpromenad i parken bland
prasslande löv tillsammans med en man i rutig filtjacka; den första
höstkylans ånga ur deras munnar lystes upp som små moln av den
klara solen.] Nej, hon hade inte det tålamod som krävdes för att spela
spelet till slut, hon kände det allt tydligare, och oron spreds med
blodet till kroppens alla skrymslen. Inga egna kläder, inga välbekanta
ting i närheten; personligheten var utsuddad och utan personlighet
ingen tid, inget tålamod. Det var skrämmande att identiteten berodde
av materiella saker i yttervärlden. Hon satte sig häftigt upp i
förtvivlan och ilska, vaggade med kroppen, tårar bröt fram och en
kumulativ process satte igång. Hon vaggade allt yvigare och tårarna
rann allt stridare tills de kom i krampaktiga snyftningar, hon kramade
sina uppdragna knän och kände intensivt närvaron i sängen på
golvet, på golvet mellan väggarna, mellan väggarna under taket, och

nu rusade hon upp och sprang bort till hörnet vid fönstret. Det var så

långt bort man kunde komma. Skakande av gråt tryckte hon sig hårt
in i hörnet, pressade kinden mot den kalla väggen, lät benen ge vika,
precis som på bron när hon hasat mot räcket, och gled med den våta
kinden mot väggen tills hon satt på golvet. Bara sänglampan lyste
upp rummet. Hon bet ihop tänderna hårt så att det smällde (hon
önskade att hon bitit sig i tungan) och slog bakhuvudet mot väggen
som för att pröva, men det gjorde för ont, inte tänkte hon skada sig
själv, hon skulle ju ändra sig. Hon fick inte bli vansinnig nu, det
skulle förstöra allt, det skulle bli sprutor och förmaningar." [Läkaren
skulle säga ”fru Waldén har visst varit lite orolig”, och det skulle
betyda att det nog var bäst att hon stannade kvar på sjukhuset ”ett
tag”.] Dessa väggar och dessa förbannade, helvetes djävla kläder,
tänkte hon och kastade sig raklång mitt på golvet," [Det luktade
bonvax.] en sekund av behärskning och så satte hon sig med knäna
uppdragna igen, hårt spänd. Hon måste behålla självkontrollen, något
annat vore döden, men dunkla krafter tornade upp sig inom henne,
och det var något helt nytt. Den desperation hon uppvisat på bron
och i polisbilen var ändå en sorts desperation med viss kontroll; hon
hade inte vetat exakt vad hon gjorde då och hennes förtvivlan var
fullt äkta, men hon hade ändå kunnat lugna sig när hon ville, när hon
känt att något syfte, vilket det nu kunde vara, uppnåtts. Men nu
trängde sig vågor på, större än hon kunde bemästra, och hon darrade,
for upp på nytt, rusade till det andra hörnet, tänkte ”nej jag får inte”,
rusade till nästa hörn och grät in i det för ett ögonblick och rusade
runt igen, prövande varje vrå. Om någon kom in och såg henne nu
skulle det vara klippt. Höll hon på att bli galen på riktigt? Johanna
hade varit rädd förr, men aldrig tidigare för sig själv, aldrig en rädsla

av sådant djup. Nu fick det gå hur det ville, antagligen skulle hon bli

20

inspärrad för livet, tänkte hon." [”Nej, jag får inte, jag får inte”]. Hon
satt några sekunder under tvättstället, rusade upp igen och slog
knytnäven hårt i den stumma väggen utan att ett ljud hördes, hon
sparkade, det gjorde ont, och så ned under sängen,” [”Nej, jag får
inte.”] där hon andades allt häftigare med sammanpressade tänder, så
att det fräste om läpparna. Andningen lät abnorm, och i en önskan att
både ta sig ur och stanna kvar i sjukrollen förstärkte hon ljudet,
flåsade ännu mera, så att det nästan bubblade," [”Nu låter jag väl
tokig”, tänkte hon.] och läpparna sögs mot tänderna och täppte
nästan till helt, så frustade hon ut igen med stänkande saliv. Hon
brummade med stämbanden hela tiden, så som hon hade gjort som
barn." [Det var farligt att skrika på inandning, hade hennes mor
sagt.] Johanna betraktade under flera minuter mekanismerna för
bäddens höjning och sänkning, sakta började hon andas mer normalt
och ögonen rann inte längre. Lättad att krisen var över steg hon upp
från golvet och kände sig en aning löjlig när hon torkade sig om
munnen med ärmen men kröp så ned under filten. Hon tänkte på de
två kraftiga spiralfjädrarna, som gjorde att man kunde höja sängens
huvudända.

&

Plötsligt hade hon suttit där vid ett nytt frukostbord. Det var inte
längre hennes mors trötta ansikte mitt emot, nya äggkoppar hade stått
där på en främmande duk som skulle kännas hemvan. Hon hade gett
vika för moderns och ålderns tryck, äntligen, knäna mot
sammetskudden, risgrynen, de vita skorna och brudklänningen som
fastnat i bildörren; bort hade de farit till detta bord, men mannen,

som redan hundratals gånger suttit på detta sätt framför henne, med

21

en omtumlande självklarhet, hade verkat allt mer oskyld, omaka.
Hans sätt att lyfta tekoppen," [Tumme och pekfinger runt koppens
öra, väl avrundade naglar, utan ett ljud ned på assietten, som om ett
spädbarn inte fick väckas, hans prydliga klädsel hade varit prydlig,
hans välrakade haka välrakad] så snabbt det blivit slentrian. Hade det
någonsin varit något annat? Där hade hon suttit, bunden till honom,
över dem var Ordet och mellan dem tystnad. Hon hade känt sig
lycklig. Äntligen någon att legitimera sig med, hon hade blivit
medlem i de tvås sammanslutning, de tvås krets, hon kunde utan
svårighet visa sig ute igen utan skamliga missförstånd, hon kunde gå
stolt och rak i ryggen vid hans sida, men ensam kunde hon inte
minnas hans ögon, bara ärret efter rakhyveln och den fuktiga
underläppen”. [Hon kunde minnas skjortorna och armsvetten, hon
kunde minnas hans lem, hur han trevat mellan hennes ben, hur han
brukat stöna, hur han gapat över henne, som när han åt, och nu var
det minnet som gapade tomt.] Han hade utan ett ord sträckt ut
handen för att markera att han inte nådde osten, och hon hade sett sin
egen arm automatiskt sträckas ut för att ge honom den, och luften
hade gått ur henne: inte skulle väl Han göra så, denna tysta
dominans, denna drill, inte Han, inte på det sättet. Johanna hade
plötsligt sett hur de satt där vid bordet, som två schackspelare. Färdig
med sitt ägg hade han flyttat plastkoppen med det avhuggna skalet”
[Ägg skulle dekapiteras med kniv, han föraktade människor som
krossade det mot bordet.] två decimeter diagonalt mot hennes
tekopp. Hon hade känt tvånget att komma med ett motdrag, men
suget från otaliga meningsutbyten fick henne att lägga ned sin
äggsked." [Hon lade ned den precist, som när man dukar.] Det var då

hon känt en svår vrede, kanske inte så mycket mot honom som mot

22

situationen, för vilken hon inte visste vem som bar skulden. Hennes
blick hade löpt längs en linje strax bakom hans vänstra öra, med de
små knappt märkbara röda utslagen, och bakom hade tapeten lyst
med sitt mönster av vinflaskor, ost och druvor, den prematernala
glädjens attribut, sedermera blott troféer på den äktenskapliga
väggen, en av de fyra som varje fängelse bestod av." [Formeln för
det äkta ståndet var sidan gånger sidan gånger sidan genom två, upp
bland molnen, de som bådade åska.] Sedan hade han tagit det sista
brödet i korgen, han hade inte lagt märke till hennes vildmarkstecken
utlagt på dukens meridian. Deras dagliga bröd, vem förtjänade det?
hade han frågat en gång, och det var punkten som avslutat den
diskussionen. Hon hade matt lutat sig tillbaka. Vad hade de talat om

egentligen, kunde hon minnas ett enda ordentligt samtal?” [”--- --- --

2”

”---,”] Fönstret, balkongen, gatan; hon hade längtat ut. Men den som
gick ut var han, och hon hade sett hur han med en skruvande rörelse
reste sig från bordet, en rörelse hon iakttagit dagligen, livremmen,
den vita skjortan med magen innanför som vreds runt och upp, där
var ryggen och så benen. Han hade vaggat fram till diskbänken. ”Fan
vad mycket disk”, hade han sagt tonlöst men mördande.” [Och i just
det ögonblicket hade han träffats av en saltströare rakt i huvudet efter
ett välriktad kast tvärs över köket, men lika plötsligt hade den åter
varit i hennes hand, och hon hade ställt ned den igen på bordet, från
vilket den aldrig lyfts.] ”Ja, jag vet”, hade hon sagt, ”jag har inte

hunnit med.”

23

&

Resan genom de sjuhundrasjuttiotvå sidorna var över. Höstsolen
lyste in genom det dammiga fönstret. Johanna hade arbetat sig
igenom bokens extatiska slutavsnitt efter lunchen, som bestått av
kokt skinka med en spenatstuvning som erbjudit regredierade
patienter obegränsade möjligheter att grisa ned." [Hon hade noga
planerat sitt ätande så att skinkan, potatisen och stuvningen tog slut
ungefär samtidigt; det skulle ha varit en skam att lämna en gröt av
spenat kvar efter sig på tallriken, som efter en vomerande kanin. ]
Fylld av en stor fråga och en äcklig mättnad hade hon återvänt till sitt
rum och flytt in i sin läsning igen. Berättelsen hade slutat med den
syndfulla beskrivningen av en gift kvinnas otrohet, skildrad i en enda
lång kättjefull andning, och det hade oroat Johanna. Hon tänkte
också på modern som besökt henne dagen före." [Det hade blivit
precis som hon föreställt sig. Modern hade försäkrat att hon förstod,
hon hade förklarat hur odramatiskt det i själva verket var att ”få en
liten själslig förkylning”, att det inte var något att skämmas för och
att hon älskade sin dotter lika mycket som förr. Så länge Johanna
suttit tyst hade modern kunnat hålla sig till manuskriptet. Men efter
att ha lyssnat i närmare en halvtimme hade Johanna börjat skjuta in
ett och annat ord, någon liten kommentar, någon liten korrigering av
ett missförstånd, och snart kom tårarna, sedan självömkandet och
sedan förebråelserna. Och alltihop mynnade ut i ett ”hur kan du hata
din egen mor så?” Sedan var besökstiden slut och modern hade
försökt torka tårarna med sin genomgråtna näsduk. När hon gått,

efter ett grumligt och tillkämpat avskedsord, och dörren mjukt slutits

24

av den dämpande gummitrissan, hade Johanna känt sig tömd på
argument, precis som hon gjort i barndomen då modern simulerat
hjärtattacker för att visa dottern, eller fadern, hur ledsna de gjorde
henne. |]

Med ens hatade hon solljuset och önskade sig mörker. Hon
kastade sig på magen och borrade tårlöst in huvudet i kudden och
kramade den hårt i knytnävarna. ”En dag måste vi tala ut”, tänkte
hon, och sedan: ”Nej, jag flyttar utomlands.”" [Visas ej i sidofältet
utan svartmarkerat i brödtextfältet i två omgångar: ”Nej, en av oss
måste dö och det skall inte bli jag.” Och därefter: ”Hon har rätt, jag
är inte riktigt psykiskt sund.” Sedan stryks denna text och
brödtextfältet ser ut som vanligt igen.]

Där stannade våndans pendlingar som en metronom då fjäderns
spänning uttömts, upprätt som ett utropstecken, och hon kände det
välbekanta pirrandet i kroppen, en jäsning av otålighet, hon knöt
händerna hårdare." [”Lugn bara lugn”, väste hon till sig själv.] Hon
försökte intala sig att det bara var en tillfällig sinnesrörelse, orsakad
av tankar utan reell täckning, men hon kurade ihop sig på knä i
sängen med huvudet mot kudden, likt en from pilgrim som ödmjukt
slår pannan mot marken inför ett heligt minnesmärke, ”lugn”,
vrålade hon alltmera upphetsad, ”jag får inte, de kommer att hålla
mig kvar här”, sedan for hon upp med håret på ända och mungiporna
stelt dragna bakåt, så att underkäkens tänder syntes, och sprang bort
till stolen vid fönstret.

[När läsaren vänder blad visas följande meningar, en i taget, i
brödtextfätet: Hon såg sina händer gripa om ryggstödet och lyfta
stolen. Skakande sprang hon med stolen över huvudet mot

tvättstället. Hon såg sina händer gripa om ryggstödet och lyfta stolen.

25

Rasande slog hon med all kraft mot kranarna så att träflisorna flög.
Skakande sprang hon med stolen över huvudet mot tvättstället.
Porslinet lyste vitt och hon tog flåsande sats igen. Ett fruktansvärt
slag, tvättfatet sprack, halverades, och gled nästan utmanande isär.
Porslinet lyste vitt och hon tog flåsande sats igen. Men hon hörde
inte att folk kom springande. Vatten sprutade helt okontrollerat. Ett
fruktansvärt slag, tvättfatet sprack, halverades, och gled nästan
utmanande isär. Men hon hörde inte att folk kom springande.
Rasande slog hon med all kraft mot kranarna så att träflisorna flög.
De var redan över henne. De tryckte henne hårt mot det
översvämmade golvet. Hon kände inte nålsticket. De tryckte henne
hårt mot det översvämmade golvet. De var redan över henne. Vatten

sprutade helt okontrollerat. Hon kände inte nålsticket.]

26

Del I

27

När bussen nått backens krön och den aluminiumglänsande,
gigantiska flygplatsbyggnaden med skylten ”PARLANDA
INTERNATIONAL” bredde ut sig för passagerarnas blickar och
antog sin form, som när en kvicksilverdroppe stadgar sig och blir
blickstilla inom sin ytspänning, så var det som ett slags topologiskt”
[Denna landskapsbild, som under sekler utgjorts av jordbrukets
växlande färgfält, gröna taggiga band av skog mot horisonten eller, i
de mest dramatiska fallen, kanske en rödmålad lada, hade nu
begåvats med en glänsande anhopning av materia som närmast var
ett hål.] crescendo, en kulmination med bleck och cymbal i ett
ackord som innehöll både harmoni och disharmoni i förening. Peter
hade redan en försmak av hemkomsten; det rekreerade ögat, som såg
hemorten med den vittberestes erfarenheter, och denna känsla var
svepande som de regnslöjor bussen forcerade i snabba rutinerade
omkörningar.

Peter hämtade sitt bagage i bakre delen av bussen och gick mot de
automatiska dörrarna med en retarderande impuls i ryggmärgen, en
reflex från de genetiskt äldsta delarna av kroppen. Som individ
lockades han att snarast träda in i detta aeronautiska tempel och
underkasta sig dess officianter, men som medlem av en art stöttes
han bort: han ville ge sig ut på en resa men motsatte sig dess karaktär
av flykt.

Vid incheckningsdisken stängde han medresenärernas stoj ute

genom att fullkomligt koncentrera sig på den osannolikt obesvärade

28

kvinnan i blå" [ManFunk, funktion som hoppar till ett par
associationer i texten kring ordet ”man”.”blå”] uniform, som
utstrålade den falska mognaden hos en sydfrukt som fått färg i
svenska lagerhallar." [En sorts erotism som djupfrysts genom det
vanemässiga sättet att le och en servilitet, kombinerad med
myndighet inom ett klart avgränsat område.] När han lämnade fram
biljetten hade han samma känsla av att stå naken inför henne som
han fick när en banktjänsteman granskade fotografiet på hans
legitimationskort." [Samma känsla som under skoltiden, då han
hälsoundersöktes som en i raden av alfabetiskt ordnade gossar och
konfronterades med en kvinnlig läkare av slaviskt ursprung, som
alltid avslutade sin summariska besiktning med att lite tankspritt,
liksom av en händelse, för att det skulle verka diskret, med
pekfingret lätta på kalsongens resår, för en snabb exponering av
eventuell pubesbehåring. De extraherade alla hemlig information om
honom genom att lägga ihop två och två utifrån olika data i hans
papper. |

Peter lät viljelöst det som skedde ske, han lät sig passivt föras med
strömmen av skyltar och vägvisare över stengolven mellan de
inglasade försäljningsstånden och serveringarna. Det ingav honom en
sorts vemodig ro, liknande den man erfar då en sedan länge befarad
katastrof äntligen inträffat och man lugnt, utan krav på någon form
av ingripande, eftersom varje försök i den riktningen redan skulle
vara för sent, kunde vandra in i ett tryggt mörker. Hans handlingar
hade inte med reslust att göra.

Med avsky lät han sig sugas in genom en dörr, som med maskinell
hospitalitet öppnades då han satte foten på en gummiplatta. Inne i

detta lyxsnabbköp trängdes människor med plastkorgar i händerna,

29

var och en med blicken hos en ransoneringsdrabbad som lurat till sig
extrakuponger. Här i denna speciella zon rådde ett annat legislativt
klimat, ett lokalt högtryck av repressiv frihet. Peter gick förbi
cognacshyllan och tittade inte ens åt de bättre vinerna, han vägrade
kännas vid sina vänner i detta sällskap." [Det var en liknande
mekanism som en gång fått honom att lämna en biograf under
pågående visning av en intressant film därför att publiken och dess
reaktioner degraderat upplevelsen.] Med en flaska whisky, tvåhundra
cigarretter och en förpackning choklad med marsipanfyllning
passerade han lättad kassan.

Peter satte sig i en röd golvfast fåtölj. En klocka visade tjugo
minuter över elva. Han tog fram ett av marsipanbröden. Med ett
nästan ohörbart metalliskt knycklande ljud, som en förminskad och
löjlig imitation av hur det låter när bilplåt pressas samman på ett
skrotupplag, tog han bort det lilafärgade stanniolpapperet." [Denna
association var en aspekt av samma längtan ett barn kan känna
framför dockskåpets skalenliga förminskning, där själva bristen på
perfektion, som gör besticken groteskt stora i förhållande till det lilla
matsalsbordet med tändsticksben, förmedlar essensen av leken; eller
kanske den dröm som i hemlighet uppfyller ingenjören som samlar
på exotiska frimärken: man lever sig in i en avbild som genom sin
ouppnåelighet är både betryggande och hopplös. Det stationshus som
far och son just färdigställt till modelljärnvägen, med perrong och
regnskydd i plast samt tegelbyggnad i mellaneuropeisk stil, med
antydda hörnstenar i relief från formsprutans gjutform: den fem
millimeter höga lilla brevlåda som klistras fast på väggen — hur
längtade man inte att få stå där och stoppa i brev. Hur hungrigt fick

man inte såsom tilltänkt nattvandrare syn på det hemtrevliga ljuset i

30

fönstren till järnvägsrestaurangen — trots att rutorna var gjorda av
gult papper och skenet inifrån alstrades av en ynklig batterilampa.]

Han åt upp chokladbiten och tittade på sina kladdiga fingrar. Som
om han plötsligt tyckte att han gjorde sig skyldig till något
uppseendeväckande ändrade han så ställning, dock utan att för en
sekund tappa kontrollen över var den klibbiga handen befann sig i
förhållande till byxorna. Med avsmak betraktade han den bruna
smörjan på sina kraftiga vita fingrar, men erfor samtidigt ett märkligt
välbehag.

Peter kisade bort mot den stora väggklockan” [I den fullkomligt
trygga värld som en flygplats utgör existerar tiden bara i förhållande
till tidtabellen och de luftburna fordon vilkas manövrer övervakas
från ett glastorn med många telefoner, och varje passagerarlast
kommer dessutom farande med sin egen tid, sitt eget solstånd, forslat
1 tryckkabiner från andra flygplatser där tiden skenbart är en annan.]
och samtidigt, liksom tankfullt, torkade han av tummen och
pekfingret mot stolsitsen. Sedan tog han fram en ren och vit cigarrett
och tände den." [Det första blosset på en cigarrett var alltid en sorts
replik av det första riktiga halsbloss han dragit. Nästan samma
hisnande känsla som då av att tvinga in något främmande i kroppen. |]

Identiteten hos varje flygplats ligger blott i vilken dagstidning som
ligger främst i tidningsståndens buntar, tänkte han, vilken brytning
bartendern har när han uttalar orden ”whisky sour” och den
interpolation som är möjlig att göra mellan ortnamn och tider på
tablån över starter och landningar. Medan resandet blivit allt
snabbare har själva avresan gjorts omständlig och otymplig. En hel
inomhusstad har anlagts med invånare så tillfälliga att deras enda

viste är serveringarnas styva plaststolar eller hallarnas fåtöljer, och

31

komplicerade fördröjnings-mekanismer igångsätts för att man efter
oändliga förberedelser snabbast möjligt skall kunna genomkorsa den
främmande etern högt över trädtoppar och hustak.

Varför blev det mest triviala så intressant om man bara föreställde
sig det som film? tänkte Peter. Den sterila, tråkiga hallen framför
honom, med irrande banala människor; man behövde bara forma
pekfingrarna och tummarna till en rektangel, betrakta omgivningen
därigenom och sedan tänka sig att sorlet av röster, det torra ekot av
hårda klackars smattrande, brummandet av golvtvättmaskinen (som
just framdrogs med ett slipprigt snigelspår efter sig av en karl i blå
överdragskläder) och de distorderade rösterna i högtalarna, kom från
ett ljudband så fick alltsammans genast en annan dignitet med ett
dunkelt syfte, som inte längre kunde ignoreras utan pockade på
intresse och tolkning.” [Förstärktes detta intryck av att flygplatsen
var en produkt av samma era som frambragt fotografin, att den
byggts inifrån och ut, baserat på funktioner som intag,
genomströmning, registrering och upplösningsförmåga, precis som
kameran?]

Å andra sidan kunde han inte tänka sig något sammanhang där
verkligheten skulle kunna överträffa sin egen illusion av att inte vara
äkta. Det onaturliga väcker idén om det naturliga mycket bättre än
det naturliga självt. Hur mycket hellre satt inte Peter i en ombonad
biosalong och såg filmer med överdriven färgmättnad från Afrikas
djungler eller från Antarktis eller Saharaöknen, områden han nästan
tårögt kunde längta till framför den vita duken, men där han inte
skulle uthärdat många timmar i verkligheten. De aningen falska
färgerna, den mångård som vidhäftade konturerna på gränsen mellan

extremt ljusa och mörka partier, tillsammans med en i bästa fall

32

musikaliskt känslig klippteknik, gjorde denna rytmiserade avbild så
ytterligt förförisk. Men det var reklam för en produkt Peter aldrig
tänkte köpa.

Som en av de allra sista gick han över den gungande stålbryggan
till den buktiga dörren som en flygvärdinna redan höll på att stänga.
Peter var inte rädd att flyga. Men han var fullkomligt dödsförskräckt
för starten och landningen. Han skulle nu tvingas uppleva fyra
sådana moment, för resan gick inte direkt till New York, utan man
tvingades mellanlanda och byta plan i Frankfurt. Han satt nu
fastspänd i en fåtölj på gångplats ungefär mitt i det fullbokade planet.
Bredvid satt en karl som doftade rakvatten och genom detta
kamouflage kunde man urskilja en frän doft av svett. Planet rullade
nu ut mot startbanan med lätt vaggande rörelser som fick
vingspetsarna, i perspektivet från fönstret, att oscillera kring
horisontlinjen.”" [På en flygplats var man egentligen alltid lika långt
från alla platser. Kastrup ligger lika långt från New York som från
Köpenhamn, Arlanda är lika nära Stockholm som Tokyo.
Flygplatsen är ett medium, en geografisk processor, som förbinder
fisk med fågel, fot med öga och det hörda med det sedda. ]

Motorerna pressades upp i högvarv, hela flygplanskroppen liksom
tog spjärn mot den bakomliggande luften, och för bråkdelen av en
sekund hände ingenting alls, som om alla inblandade fysikaliska
krafter sökte ögonkontakt för att i samförstånd kunna vråla: Nu! Och
så med ens pressades det tunga planet fram, fram, fram.
Tröghetskrafterna kom hela skrovet att knaka och så efter flera
hundra meter togs det med tvekan, nästan motvilligt till nåder av

luftens makter och en osynlig brant backe förde det upp i himlarna.

33

I denna stund av samling, ångest och åkallan noterade Peter
planets minsta rörelse och slappnade inte av förrän alla vibrationer
upphört och det märkliga tillstånd inträtt, då man verkar sväva helt
stilla på samma punkt i lufthavet, som när ett modellflygplan hänger
i ett snöre i en resebyrås skyltfönster.

Nu var han äntligen säker, säkrare än i ett utsiktstorn. Han tänkte
på vad hans farbror hade sagt då han som tioåring skulle få flyga för
första gången, i ett enmotorigt propellerplan som skulle lyfta från
den lilla landsortsstadens vildvuxna flyggärde, med en lustig
vindriktnings-indikator fladdrande som en randig jättestrumpa på en
stolpe. Man får aldrig svindel i ett flygplan, hade han förklarat. För
att få svindel måste man ha markkontakt, som till exempel i ett torn
eller på taket till ett högt hus.

Peter kom att tänka på när han nyligen, för sin romans skull, gjort
ett studiebesök vid Värtagasverket" [Gasklockans gåtfulla
uppenbarelse hade fångat Peter med kraften hos en mångtusenårig
offerplats i en främmande kultur under en nattlig sommarpromenad
några år tidigare. Han hade gått nedför en backe och för varje steg
hade klockan i hans åsyn alltmera höjts ur grönskan och rest sig i en
sorts mörkt och dovt, tigande majestät i det overkliga skenet från
gatubelysningen, som också lyst upp delar av trädkronorna.
Tillsammans med den djupblå natthimlen fick hela miljön en
övernaturlig prägel, ja, egentligen hade stämningen precis haft
filmens kvaliteter. Detta bidrog säkert till hans starka önskan att
skriva gasklockans monografi och att skriva på en så extrem nivå att
inte en bult, inte en svetsfog var oviktig i sammanhanget. Det skulle
bli en sorts ordens hämnd på fotografin, som han innerst inne hatade

för att den förförde honom till otrohet mot verkligheten.] och åkt upp

34

på den nittioåtta meter höga gasklockans tak, där han hade sett ut
över Hjorthagen, Gärdet, Kaknästornet och hamnens kranar och
oljecisterner. Rakt ned, inbäddade i lummig grönska, låg gasverkets
olika tegelbyggnader, en gång i tiden invigda av konungen, som åkt
dit i specialtåg från Stockholms central. Peter hade känt svindel när
han stått ovanpå denna jättecylinder och varje steg i riktning mot
takets kant hade känts ödesdigert." [Den ingenjör som hade visat
honom runt hade arbetat på gasverket i trettio år och aldrig tidigare
varit uppe på klockans tak, men denna dag hade han äntligen fått en
förevändning för en så onyttig sysselsättning och tagit med sin
kamera, en gammal tvåögd spegelreflex. Den gamle trotjänaren hade
sett lycklig ut, då han överlämnade fotostatkopiorna med uppgifter
om gasklockans volym, kolvens slaglängd och den tjugohörniga
mantelytans beskaffenhet. ]

Nu började två flygvärdinnor, den ena ljus, den andra mörk, dela
ut kaffe och te från en smal serveringsvagn. Det var allt som bjöds på
den här etappen av resan. Man fick vänta till efter planbytet i
Frankfurt på den rationellt förpackade, industriellt framställda kost
som serverades på plastbrickor med små fack." [Kokkonstens
senkomna motsvarighet till boktryckarkonsten.] Den blonda
flygvärdinnan fick avbryta rutinerna för att hämta en kudde åt en
dam som gjorde allt för att verka äldre och bräckligare än hon var.
En rökare snett fram till höger, på andra sidan mittgången, spillde
aska på sina byxor och försökte borsta bort den med handen men
föreföll snarare att ytterligare pressa ned de alltmer finfördelade
askpartiklarna i tyget. Peter tänkte att varje enskilt ögonblick borde
äga en signifikans som skilde det från andra ögonblick. Ingenstans

såg han dock något som kännetecknade just denna flygresa.

35

En vacker kvinna i tunn klänning, högklackade skor och med yvigt
kolsvart hår tog sig fram i den smala gången med den så typiska
blandning av elegans och knyckighet som kännetecknar en kvinna
som är van att gå i snäva kjolar och därför hela tiden tvingas röra
knäna i form av små halvcirklar." [Motvilligt följde Peter hennes
kroppskonturer ned till skorna, som var så djupt skurna att man
kunde skymta springorna mellan tårna, vilket var aningen obscent,
som att se bröstens klyfta i en urringning.] Det frasade lätt när
hennes klänning i förbifarten gneds mot nylonöverdraget på stolen
framför. Hon var uppenbarligen på väg till toaletten i planets akter,
något som gjorde hennes apparition ännu kroppsligare, då Peter på
detta sätt tyckte sig bli delaktig i en mycket intim hemlighet.

Han lutade sig bakåt och såg rakt fram. Det var som att sitta i
givakt tillsammans med de andra passagerarna. Därigenom tyckte
han sig undgå ansvar, även för det allra närmaste, till exempel
huruvida han skulle läsa något eller var han skulle göra av händerna,
och på så sätt slapp han tända en cigarrett. Han blundade och
försökte i flera minuter suggerera sig in i tron att luftbruset var ljudet
av blodet som rusade fram i kroppen och försökte förnimma hur det
pressades ut i alla förgreningar som i ett litet animaliskt träd, ut i de
allra minsta kvistarna, ut i bladens nätverk, ut i huvudets finaste
kapillärer, där det susade som en höstlig vind." [Skogens sus var
suset från 1902.]

Peter satte handen över sina slutna ögon och djupt där inne, i det
djupaste mörkret, framkallades på näthinnan: fläckarna! Otroligt, där
var de, de små fläckar han brukat se som liten! Då han skulle somna
hade han alltid sett dessa små prickar, var och en omgiven av en liten

ring, tätt ordnade i ett fast, jämnt mönster som täckte hela synfältet.

36

Försökte man koncentrera sig på en enda punkt, då försvann den.”
[Det var en perfekt koordinerad myggsvärm, som oupphörligen rörde
sig över synfältet, som om ett prickigt flor hade dragits över ansiktet.
Underligast var dock att rörelsen hos denna ögats egen natthimmel
hade låtit sig bestämmas med viljan. Peter hade bara behövt tänka
”uppåt”, så hade de nedåtglidande prickarna lydigt och nästan
graciöst vridits runt och börjat vandra uppåt tills han funnit för gott
att tänka ”åt sidan”. Peter hade trott att fläckarna hörde till
barndomen, men här var de nu: med en demonstrativ ysterhet rusade
de ändlöst uppåt, precis som förr (i sitt flimrande upproriska vimmel
påminde de om något, var det folkmyllret på filmbilderna från
stormningen av Vinterpalatset?), och Peter tänkte med stor
anspänning ”nedåt, nedåt” och fläckarna saktade in (liknade de inte
nu de hundratals herrhattarna på Wall Street vid den stora
börskraschen, fotograferade i fågelperspektiv?) och satte sig sedan i
rörelse åt andra hållet.] Att denna mekanism ännu levde i hans kropp
efter minst tjugo år under vilka han inte ägnat den en tanke var en
chock. Man brukade kunna se tillbaka på en mystifikation från
barndomen” [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i
texten med association till ordet ”barndomen”.] i den trygga
förvissningen att hade man ställts inför samma problem som vuxen,
hade det säkert gått att finna en rationell förklaring. Men nu var
fenomenet ännu där, lika omutligt och oförklarligt.

Liksom för att understryka att något glömt nu yrkade på
omvärdering kröp en gul solstråle in genom det blådisiga
pansarglaset och svepte som en liten spotlight sakta över Peters knän,

ned på golvet, vandrade mycket makligt snett över mittgången och

37

skulle just klättra upp på ett ryggstöd då den brutalt klipptes av och
utsläcktes. Strålen lämnade en svag värme efter sig i det svala planet.

I högtalarna meddelades det att man just flög över ett mulet
Nordtyskland, ett budskap som passagerarna mottog med en
oproportionerlig vederkvickelse." [Peter försökte föreställa sig att
han hade norra Europa under sina fötter, en närmast kejserlig
metafor, som i en snabb ordvändning från ett ekande, bonvax-
doftande klassrum i folkskolan reducerat detta ofattbart vidsträckta
område till en gripbar abstraktion, lika behändig som en skolatlas,
över vilkens glaciärer, regnskogar, öknar och odlade områden ett
drömmande pekfinger den gången sakta glidit med samma lätthet
som flygplanet nu föreföll avsöka den europeiska kontinentalplatån,
och trots att detta skedde i mycket hög hastighet verkade det gå
oändligt sakta, och planet förlorade tveklöst kapplöpningen med det
framkrypande fingret under geografilektionen, såsom Akilles
förlorade mot sköldpaddan. |]

Peter kände sig på något sätt trygg i händelselösheten. Denna
upphöjdhet, denna förnäma avskildhet, detta aggressionshämmade
lugn: rämna månde jordens berg och dränkas månde dess städer —
denna normalt hårresande tanke framstod nu såsom ovidkommande,
trots att han visste att en flygresa inte kan pågå för evigt." [På
motsvarande sätt tänkte jordens högsta politiska ledare under ett
eventuellt kärnvapenkrig sitta i specialinredda räddningsflygplan
högt ovanför all menig förintelse. I själva verket hade flyget haft
samma roll när det gällde att förvandla skyttegravskriget till ett
interkontinentalt fjärrkrig som telefonen haft när duellerna
förvandlades till förhandlingar mellan två advokater, och till följd av

detta är också gränsen mellan segrare och besegrad upplöst. Med

38

förhandlingar menar man i dag i första hand inte diskussioner mellan
parterna efter ett krig eller inför en förestående vapenvila, utan
överläggningar inför det tänkta globala krig där ingen stormakt kan
hoppas på ett bättre resultat än att efter striden framstå som den mest
lyckade hybriden mellan vinnare och förlorare, och dessa
förhandlingar där man i konstfulla turer för första gången i historien
försöker försämra vapenstandarden, är vår tids retoriska motsvarighet
till renässansens praktfullt iscensatta fältslag där härarna enligt
bestämda regler under smattrande standar och till dånande
krigstrummor mätte sina krafter.]

Skyltarna med texten ”FASTEN SEATBELT” [De två orden
blinkar en gång utan att läsaren behöver klicka någinstans.] tändes,
som när en indikatorlampa på en kontrollpanel för övervakning av
någon industriell process varskor om brist på råvaror, luftbubblor i
godset eller för hög temperatur på kylvattnet. Peter ville inte känna
sig beordrad utan väntade under en klädsamt lång tidsrymd innan han
passade ihop säkerhetsbältets båda halvor." [Han kände metallen och
hörde hur de smidigt gick i lås.] En flygvärdinna uppmanade i
mikrofon passagerarna att återvända till sina platser" [Ljud:
flygvärdinna i högtalare] och bad dem notera att skylten med ”NO
SMOKING” hade tänts. Det var ett indirekt meddelande, som när en
mor tillrättavisar sitt barn med orden ”du vet vad pappa tycker om
det där”. Man kunde nu känna hur planet förlorade höjd, en lättnad
genomsyrade hela kabinen, luften föreföll friskare, som efter ett
åskregn; kändes det inte rent av i själva flygplanskroppen hur en stor
ansträngning nu äntligen fick sitt fria utlopp i en dalande flykt?

Planet dök ned bland molnen, dessa moln som sedda från marken

en hög och klar dag föreföll nästan kompakta, men som här uppe

39

framstod som ett ständigt rykande och pustande, som på perrongen i
en filmscen från ånglokens tid.

Under inflygningens svängar bjöds passagerarna på korta vyer av
ett landskap ingen av dem skulle få stifta närmare bekantskap med än
genom att studera de vykort som såldes i transitohallen på Flughafen
Frankfurt Main, men dessa hade fotograferats i strålande sol (några
stadsbilder hade tagits på natten då husens dova fasader tyst steg
tillbaka för neonljusens förföriska slingor) och liknade knappast den
råa och kulna stad, med regnmättade färger av skiffer, ärg, rost och

tegel, som nu bredde ut sig under dem.

&

Peter stödde armbågarna mot knäna och lät huvudet vila tungt i
händerna. Han satt på toaletten på Frankfurts flygplats och betraktade
de gula golvplattorna." [Golvets rutmönster liknade en viss modern
stadsplan, men just runt golvbrunnen låg plattorna på ett sätt som
påminde om en medeltida, koncentrisk stadsbildning.] Magen var,
som alltid på resor, i upprört tillstånd, men han hade ändå, som alltid
på resor, undvikit fortskaffningsmedlets egna faciliteter; han fann det
särdeles ovärdigt att sitta på flygplanens giriga suganordningar.

Peter tvättade sig med den flytande tvålen som behäftade händerna
med en doft som gjorde dem främmande för honom.

När Peter gick mot planet såg han en man i säckig kostym, med
rocken över höger arm. I vänster hand ledde han en liten pojke i sex—
sjuårsåldern med glansigt nyvakna ögon. Plötsligt utförde mannen”
[ManFunk, funktion som hoppar till ett par associationer i texten

kring ordet ”man”.] en alldeles vardaglig rörelse, som egentligen inte

40

nämnvärt skilde sig från vad han gjort sekunderna innan, men genom
att Peter råkade se rörelsen just som vardaglig kategoriserades den,
och han insåg att det var den sortens gest man kunde se på
amatörfilmer inspelade i släktsammanhang, en gest som då brukade
upplevas som personligt kännetecknande. Den blev typisk efter
tillräckligt många visningar på tillräckligt många
familjesammankomster, eftersom åskådarna inte längre kunde vara
säkra på vad de själva mindes av det förflutna och vad de endast sett
på den filmade krönikan, och det var alltid någon som kunde utbrista
”se nu gör han så där igen, det är så likt honom”. Mannen och barnet
vek av i en korridor till vänster medan Peter fortsatte rakt fram och
det sista han hörde av dem var gossen som sade ”qu”est-ce que tu
faisais, papa? ”.

Inne i planet satte sig Peter på sin plats men fick strax släppa fram
en ung man i tjugoårsåldern med påfallande klar och utvilad blick till
fönsterplatsen. Längre fram vid styrbordsgången syntes ett
obehagligt bekant blont huvud i profil och Peter, som inte för allt i
världen ville träffa någon han kände, kunde inte slita sin
skräckslagna blick därifrån.” [En resa var en sorts intim handling och
att träffa bekanta utomlands var genant, som att ertappas mitt i dådet;
det var som att bli upphunnen av förföljare som liksom i drömmen
oväntat dyker upp just när man tror sig satt i säkerhet; något liknande
som kvinnor känner då de upptäcker någon annan iförd en likadan
modisthatt som de själva bär. Hela den ljuvliga proceduren att,
åtminstone skenbart ensam, beträda ett okänt land och trampa upp ett
spår i form av några huvudgator och kanske en djärv omväg mellan
redan inmutade knutpunkter, hade vanhelgats.] Blotta åsynen av en

landsman utrikes innebar en sorts latent skam, av ungefär samma

41

anledning som man ser extra kritiskt på en svensk som agerar i en
utländsk film. Den unge blonde mannen vände sig nu en kort stund
bakåt och Peter såg att det inte var den han trott och i samma
ögonblick började planet tungt och skallrande rulla ut mot startbanan.
Han kastade en tacksam blick mot mannen, som inte var den han
liknade, medan planets framrusande gummidäck studsade allt lättare
på startbanans små ojämnheter, för att till sist inte studsa alls.

Innan skräcken hann besätta kroppen, njöt Peter ändå av att vara
de fysikaliska krafternas rov, en njutning som han på något sätt
kände igen; den trygga oundvikligheten tvingade honom att utstå
några sekunders flyktig lycka under farofyllda omständigheter.”
[Han anpassade sig till denna omänskliga stigning med en muskulär
frånvaro liknande den då man gör tricket att pressa armarna utåt i en
dörrkarm tills mjölksyrans bedövning sätter in och man kan stiga
fram med armarna gåtfullt svävande uppåt, som av egen kraft. Så
olika de var, den fullkomligt kontrollerade extasen å ena sidan, som
han trodde var pärlmusslans sakta fortspinnande hemlighet och som
han föreställde sig var målet för hans strävan, och den extatiska
behärskningen å andra sidan, som hela tiden hotade att brytas av
medvetenheten om sin egen totala fulländning; lindansaren får inte
ett ögonblick hemfalla åt narcissism, i det ögonblick han beundrar
sitt svindlande fotarbete mister han ekvilibrium och är förlorad.
Dessa skilda konglomerat av besinning och hänryckning formar helt
olika bergarter, den första hård, glänsande, ogenomtränglig, med ett
inre skimmer som skvallrar om det kategoriska konjunktivet, fröet
som kunde gro men aldrig gjorde det, annat än i drömmen; den andra
mjuk som sandsten, absorberande, med giriga porer som aldrig får

mättas av det hägrande ökenregnet.] Och alltsammans hade en smak

42

av stål; planet, startbanan från vilket det just lyfte, men även himlen i
vilken det uppsteg. I denna himmel skulle man tillbringa nio timmar,
likt halvgudar skulle man hålla solen uppe längre än normalt och
undfly kvällsmörkret som rullades ut över jorden.

Krisen var överstånden. Varje luftlager de höjde sig genom gjorde
bara säkerheten större, som om luften som lades mellan planet och
den hårda marken var en sorts bomull att falla i.

Det blev dags för utdelning av matransoner. Dessa produkter var
närmast ett tidsfördriv, ett pedagogiskt pussel, en terapeutisk
sysselsättning;”" [Peter tänkte på männen i förarkabinen, vilkas syssla
inte alls var glamorös eller hjältemodig utan snarast abstrakt:
hundratals mätarnålar avlästes, kommandoord upprepades efter ett
visst säkerhetssystem. Att sitta vid spakarna i denna teknologiskt
överlastade kammare med utsikt mot intet, med endast en vag känsla
av den massa av plåt, plast och människor man hade herraväldet
över, måste vara som att sitta i en anordning som under verkliga
förhållanden sökte efterlikna de konstgjorda tillstånden i pilotskolans
simulator, ungefär som när en försöksutskriven konvalescent sträcker
sig mot en hylla i sitt kök och upplever det som en efterapning av en
rörelse som tidigare tränats med olika rehabiliteringsapparater.]
plastdosorna med potatissallad, ostbitarna inslagna i glänsande blått
och rött stanniolpapper, de små ändförslutna pappersrören med salt
och peppar. Det blev ett efterlängtat avbrott i bruset från de
trehundranittiotvå olika resor som just företogs i detta plan, som ett
artistuppträdande, och Peter smakade på alla substanserna för att se
hur väl man hade kunnat få det att påminna om smaken på riktig mat,
och han uppskattade det på samma sätt som man roas av en imitatör

som kan förställa rösten så att han liknar olika kända personer.

43

Blodsockerhalten steg och det aggressiva element som fanns i
tuggandet var uppiggande.

Peter blundade och föreställde sig det bälte av skyfall de lämnat,
blåste ut lite rök från cigarretten, hans läppar möttes för bråkdelen av
en sekund, de skildes och tungan ryckte till bakom tänderna två
gånger medan hakan i en mjuk men snabb rörelse sjönk och steg
igen, allt detta under den sekund han uttalade namnet på den vida
rymd där dessa regnmoln majestätiskt svävade fram: ”himlen”.”
[Fönstret uppfylldes av en intensiv blå färg utan djup, som nästan
kunde ha varit målad på glaset, ett färgprov av himlen, en ännu
outnyttjad men ändå förutbestämd möjlighet, ungefär som den
himmelsblå nyansen i skoltidens färglådor alltid var reserverad för
ett visst ändamål redan genom sin benämning.] Alla dessa ord, som
var hans arbetes råmaterial, så märkligt avslagna de var, så slöa,
slocknade, värdelösa de var i sig själva, och vilken säregen spänning
som uppstod då de sammanfogades. Skulle det vara möjligt att skapa
en prosa där varje enskild mening var nollställd på ett liknande sätt
som de isolerade orden, där betydelse och spänning uppstod enbart i
relationen mellan meningarna, mellan raderna? Peter suckade och
tittade avundsjukt på flygvärdinnornas ändamålsenligt sammansatta
rörelser, hur dessa sammankuggades med blickar, ansiktsuttryck,
framsträckta händer med tomma plastkoppar eller pengar." [Peter
mindes en bok han haft som barn med färgbilder av olika sorters
flygplan. Under en bild av ett bombplan hade det stått något som han
befarade snart skulle sägas också om det litterära konstverket: ”det är
tråkigt att det skall behöva finnas.”]

[Följande meningar visas i slumpmässig ordning, en i taget: ]

Kaptenen meddelade i högtalarna att höjden var fyrtiotusen fot.

44

Stewarden talade med förarkabinen via väggtelefonen vid pentryt
och på en av de solbrända fingrar som grep om den vita luren kunde
man se en vigselring. Så hördes ett kort genomträngande ljud, som
om en hund skällde. En flicka i tioårsåldern sprang till moderns plats,
drack apelsinjuice ur en mugg som hon välte omkull då hon rusade
bort igen, utan en tanke på att just utspillda drycker som rinner ned i
flygplanskonstruktionens fogar var ett av de största korrosions-
problemen. En passagerare i femtioårsåldern med clubblazer trängde
sig förbi stewarden vid pentryt, deras kläder gneds mot varandra och
det fråndragna draperiet häftade för ett ögonblick fast vid mannens
byxben. Ett papper från en konfektbit glödde till och avgav en smula
rök i en utdragen askkopp. Vad som försiggick i den luxuösa, mindre
salongen på övre däck gick inte att utröna. Till sist måste ändå något
ske, något mera påtagligt. En flygvärdinna som hade brått att bära
bort de sista kladdiga matbrickorna trampade snett på klacken,
ansiktet förvreds i smärta, munnen öppnades som för ett skrik, men
så såg man hur hon liksom ordnade anletsdragen, ett i taget: hon
öppnade ögonen och skapade ett leende. Trots att oräkneliga fötter
trampat på den blå mattan i kabinen kunde man här och där se
omisskännliga ränder i raggen efter ett dammsugarmunstycke. Den
kyliga blå himmelsfärgen i fönstren började anta en varmare, nästan
vemodig ton. Trots att precis vad som helst kunde hända var detta det
som faktiskt hände. Hela tiden hördes det ständiga suset av luft. ”Det
stora sker i det lilla”, skrockade någon förnöjt och tillade under
skratt: ”och tvärt om!” Ett svagt muller hördes framifrån.

En liten pojke sträckte sömnigt på sig så att skjortan gled upp och
magen syntes. Det här krävde en viss disciplin. En äldre dam med

hårnät försökte stänga av draget och manipulerade länge med

45

luftventilerna. Ur högtalarna kom inte ett ljud. Utanför, den totala
tomheten, inte ens en fågel. Det fanns ändå en viss organisation.
Sakta öppnades toalettdörren, och då den gick inåt tvingades den
något fetlagde mannen att tränga sig runt dörren för att komma ut
och sedan gjorde han ett litet självironiskt danssteg för att visa den
mötande att det trots allt inte varit något besvär. Hur man än såg på
saken delade ändå alla samma grundläggande villkor. En ung kvinna
läste horoskopet i en veckotidning och märkte inte att den runda,
spegelblanka ytan på kaffet, som kallnade i en mugg framför henne,
vippade till i solskenet likt ett polerat mynt då man passerade en liten
Iuftgrop. [Slut på slumpmässig visning av meningar. |]

Denna världsbild klibbade med ett kaleidoskops skenbara
symmetri fast vid människor, tidningar, glasögon, parlörer och pass.
Det var en sluten värld, oåtkomlig som ett glömt samhälle på en
högplatå, vars mänskliga interaktioner endast ofullständigt kunnat
avtäckas av etnograferna, som när man lyfter boetten av en klocka
och endast ser det översta lagret av kugghjul arbeta. Möjligen låg en
påverkan redan i det slutna rummet, att vara instängd som mördaren,
munken eller patienten.

Peter satte sig upprätt, som om någon talat till honom:

Ja, att flyga var ju precis som att vara intagen på sjukhus; det var
att genomgå en process med osäker utgång, att vara fullkomligt i
någons våld, att fastspänd i rader förses med olika droger och
matransoner från små rationella vagnar som rullades fram av
uniformerade, onåbara kvinnor som pysslade om en, kom med
extrakuddar och log uppmuntrande, oberoende av alla utlåtanden
från den som höll allas liv i sin hand." [Den rutinerade oberördhet

med vilken en flygvärdinna förklarade flytvästens placering och

46

syrgasmaskens funktion var precis densamma som en
röntgensköterska uppvisade då hon instruerade en patient om vilka
kroppsställningar som skulle intas sedan hon försvunnit bakom den
strålskyddande väggen.] Peter öppnade flygbolagets tidning, och
ögat föll på en artikel om reumatiker som nakna fraktades på små
dieseltåg ned i djupet av utdömda radonhaltiga gruvor i Rumänien,
där fukten dröp” [Kalkspatlösningen som avsöndrades i grottan föll
från stalaktitens spets i det eviga gap där tiden utmättes ned till
stalagmitens topp, som en gnistrande pärla av retrograd återfödelse,
som en geologisk replik av hur Adam får liv genom Guds pekfinger
och blir Hans spegelbild.] från såväl väggarna som patienternas
fingertoppar och näsor: Nog genomgick man någon sorts kur här
alltid, tänkte Peter.

Något höll på att hända. Fönstren drogs för och stewarden fällde
ned en lucka från panelen som löpte över passagerarnas huvuden. En
stark lampa tändes där inne och ljuset reflekterades i en stråle framåt
mot en liten projektionsduk som en flygvärdinna just rullade ned.”
[Hennes blick mot stewarden var skälmskt konspirativ, som hade hon
dragit ned rullgardinen i sitt sovrum.] Filmens förtexter började
visas, men först när en välklädd presentatör uppenbarade sig på
duken, ivrigt talande utan ett ljud, insåg Peter att man måste ha
hörlurar på sig.

På duken visades nu en furstlig pelarsal och nedför en magnifik
trappa bars en ung kvinna i kort pälskantad kjol och med mörk,
paljetterad mask. Hon stod på något som liknade en stor tårta, kanske
två meter i diameter, och hölls upp av ett tjugotal karlar i mörka
kostymer, som flankerades av närmare hundra balettflickor med

facklor i händerna. Dansösen tog sig sedan upp ovanpå en hel stapel

47

av tårtor och dansade därefter via en sorts trappa av allt mindre
bakverk ned till golvet igen där nu harlekiner stod på rad och höll
fram blomformade ramar med något tunt uppspänt material som
liknade plast. I ständiga piruetter framåt sprängde hon membranen
och deflorerade blomramarna en efter en, medan en manskör i ett
tonfall av munter tillbedjan hela tiden sjöng hennes namn." [Denna
svartvita scen avbröts så för en färgtagning då en ny presentatör kom
gående, vänligt småpratande i en lummig småstadsmiljö. Så visades
ännu en svartvit sekvens där en sångare i rutig kostym halvt gick och
halvt dansade fram längs samma småstadsgata. Han sjöng att han var
kär och att han talade genom sin hatt. Sångaren var uppenbarligen
identisk med den grånade presentatören, men här konserverad i en
trettio år yngre upplaga. Det gav Peter samma obehag som han
brukade få inför annonser där en person håller upp bilder på sig själv
för att kunna visa effekten av ett visst preparat. Det var samma
vetskap om något oåterkalleligt som när man en klar natt tittar upp
mot en stjärna och inser att dess ljus sänts ut för miljoner år sedan
och att den i själva verket kanske redan slocknat. ]

En flygvärdinna närmade sig Peters plats, och då hon befann sig
på någon meters avstånd i det fluktuerande dunkel som rådde under
filmvisningen, lystes uniformsjackan upp i en gulgrön ljusfläck, som
en liten TV-ruta. Ett inte helt fördraget fönster, lite grand som ett
halvslutet öga, tillät en horisontell bjälke av varmt kvällsljus att
strömma in just där, och när flygvärdinnans jacka passerat
uppenbarade sig strax en vit herrskjorta, som i skenet blev gul, med
en röd slips till." [Plaggens ägare avpersonifierades, i dunklet

skapades ett helt nytt släkte av diffusa gråblå gestalter, likgiltiga som

48

dammråttor, ljuset blev en fristad där en annan verklighet rådde, och
precis som på filmduken adlades den genom en sorts projektion. ]

I filmen dansade nu tre män i sjömanskostymer, de slog volter, de
snurrade runt lyktstolpar som okynniga pojkar och kastade sina
mössor upp i luften, de marscherade i skenet av en spotlight, som om
de ville härma själva filmrutorna, vilka hela tiden stroboskopiskt
genomstungna paraderade i den skarpa strålen från projektorlampan;
sjömännen hoppade upp och ned, de skakade hand två och två i
samtliga kombinationer och sjöng hela tiden om den stad åskådarna
nu närmade sig, vars typiska husfasader byggts upp i studion." [När
man landade i New York skulle kanske en person i något av
skyskrapornas kontorslandskap se på klockan och äntligen finna den
vara fem på eftermiddagen, medan de från Frankfurt ditresta
klockorna skulle visa på 23. Men redan tre timmar tidigare hade
jordklotets rotation förmått själva staden New York att vridas till
samma longitudinella läge som Frankfurt befann sig på vid starten.
Jorden behövde nämligen bara sex timmar för denna östliga
kontinentförflyttning medan flygbolaget i västlig led behövde nio.
Efter sex timmars resande inträffade alltså denna New Yorks
kosmiska förskjutning in i Frankfurts Lebensraum och klockan var
då 16 lokal tid på den plats ute i Atlanten över vilken Peters plan just
passerade med upplysta fönster. ]

Sluttexterna rullade och innan den sista filmslingan ringlat sig ur
apparatens maskineri av drivhjul, kunde man för några sekunder se
filmbolagets symbol i form av en jordglob som roterade i rymden.
Han såg på sitt armbandsur. Fem över åtta. Vad skulle det egentligen

betyda?

49

Det smällde till alldeles intill, han ryckte till och fann att det var
den annars diskrete unge mannen bredvid som slutat läsa och därvid
demonstrativt, liksom ljudligt velat sätta punkt genom att smälla ihop
boken” [En kartboks stora pärmar slogs samman i en skolkorridor.
Och därefter: ett par vita flickskridskor i en snabb skärande piruett
som i den kalla glatta isen ristade cirkelbågar; rubbade cirklar.] med
en emfas som stod i omvänd proportion till den försynthet under
vilken han tidigare ägnat sig åt att läsa. Atmosfären i planet
förändrades nu påtagligt; det var utskrivningsdag på
sjukhusavdelningen.

Peter tände en cigarrett och tittade sedan i paketet och räknade till
fem stycken." [Kanske var det skräcken för landningen som redan
satte in. Eller var det rädslan för att komma fram?] Ibland blev han
på detta sätt varse sitt sinnestillstånd på omvägar: ”så
osammanhängande jag uttrycker mig — är jag möjligen nervös?”
eller: ”jag som aldrig skämtar med butiksbiträden var ju riktigt
trevlig i dag — är jag kanske glad?” Detta var ännu ett utslag av dålig
synkronitet. Had he become unstuck in time? tänkte han med en fras
från en science fiction-roman. Passagerarna som nickade och log mot
varandra, vände tidningssidor eller tände cigarretter, rörde sig en
aning för sakta jämfört med den rytm han kände inom sig, uttänjt,
synkoperat, som när en skicklig dansör glider på steget.

Att allt skall behöva upplevas, suckade han. Allt detta upplevande!
Om man bara kunde — och plötsligt trängde sig en tanke med våld in
från litosfären, perkussivt som ett stenskott mot en bil i hög fart — om
man ändå bara kunde somna ifrån alltihop! Peter blev rädd. Han hade
aldrig känt så tidigare, hade aldrig vågat tänka tankar som ens på det

mest avlägsna vis kunde sammanbindas med dödslängtan. Om så

50

bara tänkt på lek, var det att utmana ödet. Men nu satt han oväntat
där med känslan, som en vämjelig spyboll uppharklad i knät, och den
tycktes radera ut gränserna mellan lust och avsky.

Mannen bredvid, som inte längre läste, kom nu sakta liksom ut ur
en bubbla som avgränsat honom från omvärlden. Kanske förväntades
det att Peter skulle inleda en konversation. I exakt det ögonblicket
fann en medelålders kraftig kvinna med fet, smetig hy och en
illasittande klänning, med ett tapetliknande mönster av stora röda och
gula blommor mot vit bakgrund, för gott att meddela sig med sin
omgivning, närmare bestämt med den passagerare som satt till
vänster om henne, på andra sidan gången. Detta var Peter. ”Å, nu är
vi snart framme”, sade hon liksom av en händelse rakt ut i luften,
utan någon särskild adressat, och sedan vände hon huvudet mot
Peter, som när man på bio, utan att ta blicken från duken, lutar sig
mot sin bänkkamrat för att fälla en kommentar, och hon fortsatte med
ett ”det är alltid lika spännande, tycker jag, ända sedan jag var i New
York första gången”, och nu vände hon sig helt mot honom och sade
med ett soligt leende: ”Har ni varit där förut?” Peter mötte artigt
hennes blick och skakade på huvudet, varpå kvinnan bestämt hävde
tyngden av hela överkroppen på sin feta armbåge mot armstödet och
så följde: ”Nehej, ja jag har varit där fjorton år i rad, i början när min
man levde åkte vi varje år och sedan han dog åker jag ensam.” Varje
gång kvinnan gjorde paus försökte Peter förstrött luta sig tillbaka
igen med sina växande kval inför landningen, men varje gång återtog
hon drömskt sin monolog, och han tvingades att markera en sorts
lyssnarposition, om så bara genom att sänka axeln lite i hennes
riktning, medan flödet fortsatte: ”Det är som en feber varje år, det är

så underbart, här finns ju allt, all världens teater (hon gjorde en vid

51

gest, som för att frammana både världen och dess teater) alla museer
och så de höga husen, jag älskar dessa hus, sådana har vi inte i
Sverige.”

I högtalarna meddelades att det nu var dags att spänna fast
säkerhetsbältena, vilket fick kvinnan att förtjust blinka åt Peter. ”Jag
minns när jag kom hit första gången, vilken upplevelse, det var som
att komma in i en kyrka, en katedral”, fortsatte hon och gjorde sista
stavelsen extra fyllig, ”och jag var ju uppe i Empire State Building
förstås, dit måste man ju bara”; planet förlorade nu märkbart i höjd
och Peter försökte stjäla sig till en blick ut genom fönstret, eftersom
hans obehag vid sådana här tillfällen ökade om han inte åtminstone
kunde få en illusion av att veta något om planets läge, och han
behövde nu all tänkbar koncentration för att mentalt kunna betvinga
två naturkrafter, varav den ena just sade: ”det var i alla fall den första
riktigt höga innan de byggde det här Trade Center, och man ser hela
Central Park breda ut sig som en matta där nere!” Det var nu
förundran i rösten. ”Det är väl fantastiskt med en så stor park mitt i

I”

allt detta glas och betong!” Kvinnans mun log oavbrutet, men
ögonen verkade sorgsna och en tunn hårslinga klibbade i pannan.
Peter grymtade till svar. ”Och det finns massor av blommor också
från hela världen, och maten, vilka restauranger, fast jag har tröttnat
lite på kinesiskt och italienskt, jag tycker mer om grekisk mat just
nu.” Hon rynkade pannan som om detta förvånade henne. Bakom
dem skålade just några lätt berusade turister för en lyckad semester,
därefter för en lyckad landning och så för ”ni-vet-väl-vad”, som de
uttryckte det, och detta sista väckte en väldig skränande munterhet. I

Övrigt rådde en förväntansfull stillhet i det dova fläktsuset. Och så

den kraftiga kvinnan som sade: ”Eller en riktig amerikansk jättebiff!

52

Fast man borde ju inte äta så mycket förstås, men det är ju ett av de
få glädjeämnena man har kvar.” Kabinen verkade mörkare på något
sätt, Som om belysningen försvagats. Peter blev alldeles kall och
mindes för en femtiondel av en sekund fotot av sig själv som treåring
högst uppe på en rutschkana, han höll hårt i armstöden så som han
den gången krampaktigt med små svettiga händer gripit om lejdarens
räcken, han kände hur planet lutade och svängde och hela tiden
dalade nedåt.” [bild visas av ett treårigt barn i en rutschkana] ”Å, nu
närmar vi oss”, ropade kvinnan med en röst som nästan brast, ”snart
kan man se ljusen.” Peter svalde och försökte göra sig ensam med sin
vånda. ”Jag åkte båt en gång också, för hemskt länge sedan, och då
ser man Frihetsgudinnan lång väg, en fantastisk syn”, sade kvinnan
nästan 1 falsett men ändå med ljudet liksom långt bak i halsen och
hon viftade med båda armarna, tog sig hastigt för pannan och lät den
andra handen landa på ryggstödet framför. Peter kände ett stort
behov av att tyst formulera sig, som om de tankar han just försökte
utvinna var definitiva. Som när man på dödsbädden vill ta evighetens
farväl av sina närmaste, ville han som en förberedelse inför en
eventuell krasch tänka några slutliga, smärtsamt klara, vackra tankar,
böner till sig själv och det världsallt han snart riskerade att uppgå i;
han ville ta farväl av olika idéer, bilder och stämningar från den
senaste tiden, en kognitiv bouppteckning, men hans inre röst
dränktes av en yttre som sade: ”Fast de har stängt av facklan, man
kan inte gå upp i facklan längre, det kunde man förut, men den är
visst rostig där uppe.” Taptosignalerna, lockropen från den andra
stranden, stängdes inte ute av planets hermetiska skrov; sporerna från
detta land diffunderade genom alla höljen, belägrade organismens

samtliga bihålor, förmak och kammare med oundslippligheten hos en

53

järnvinter (man kunde få en stunds respit, kanske en minut eller
sextio år — vem visste? Slutligen startade ändå alltid denna bittra
groningsprocess) och till försvar omslöts kroppen plötsligt av en
egen eter, medan vinden från en avskydd hägring fläktade hårt som
de hisnande strömlinjerna runt en framrusande motorcykel; ändå var
det ett luftdrag som inte hade med hastighet att göra, knappt ens med
fordon eller förflyttning, utan hängde samman med karaktär och
mottaglighet. Peter ville i dessa yttersta sekunder, medan planet med
vibrerande vingar vräkte sig nedåt i lufthavet, ta vara på varje
ögonblick, känna friktionen mot tiden, känna dess förbiglidande
smekning, som när man sakta drar av sig en lång sidenhalsduk. Utan
att titta kunde han nu se den osmakliga kvinnans målade mun som
formade ord såsom han tänkte sig att hennes händer formade
köttbullar: ”Jag tyckte planet lutade, jag trodde vi svängde in för
landning, jo, nu svänger det, syns det något än? Kan du se något ljus?
(Peter svarade inte.) Ja, å, där lyser det, är det inte fantastiskt, jag blir
alldeles gråtfärdig när jag ser det, New York, New York! Underbart,
jag gråter alltid när vi kommer fram”, stojade kvinnan extatiskt med
tårarna rinnande, ”jag kan bara inte hjälpa det”, fortsatte hon och
Peter pressade samman läpparna så att munnen blev ett streck, ”det
är så underbart, jag älskar New York”, grät kvinnan, och Peter
liksom hickade ett par gånger djupt inifrån sina mest oöverskådliga
kanjoner. Han skulle ha velat se ut över vingarna, på
förbränningskamrarnas orgelpipor, som drev detta flygande kors
genom den bävande luften, och han skulle ha velat höra deras
mäktiga ackord, fruktansvärt i sin perfektion, en vox celestis, som en
dånande regnbåge. ”Nu kan man faktiskt se att det är hus som lyser,

en massa lådor, och titta! Pärlband av bilar”, sade hon med snuvig

54

röst och Peter tryckte sig mot ryggstödet och blundade hårt, men
detta var en felaktig taktik, ty döden måste man möta med öppna
ögon, så man vet vilken metod den avser att använda, och han
spärrade paniskt upp ögonen igen och hörde: ”Nu är det väl bara
hundra meter snart. Ta oss ned, kapten, så vi får komma ut!” Ett par
korta fraser sändes ut av hans hjärna som en sista smörjelse av snabbt
förbiilande fågelvingar; ”moment of impact, moment of impact” och
så idrottstermen ”sudden death”, därefter var det kvinnan i blommigt
som mässade: ”Oh, New York, here we come! Nu är det inte många
sekunder kvar, nu dunsar det till snart, nu snart!”

Tystnad och ljud, pauser och tal smälte samman i händelsernas
smatter, och osäkert, som när en liten pojke darrande klättrar ned
från ett träd och inte kan se den gren han skall sätta sin trevande fot
på, sträckte sig de åtta hjulparen mot landningsbanan som med en
omild stöt tog emot dem, ”hoppsan”, utbrast kvinnan slutligen i ett
roat tonfall som om hon tappat en sko, och just som motorljudet
äntligen hann ifatt planet med ett vinande, som en signal att faran var
över, tog de andra passagerarna upp en applåd” [ljud av applåd] för
att hylla kaptenen och hans lyckade landning. Peter vägrade dras
med i den sortens kollektiva känslouttryck.” [När Peter första gången
besökte en idrottsarena för att se en ishockeymatch — motvilligt
ditkommenderad av välmenande arbetskamrater, som ville
konfirmera den skenbara gemenskapen från arbetet med att också på
fritiden samlas kring en aktivitet — hade han gått den branta trappan
upp från undersidan av en läktare som skakade av upphetsade
folkmassor och slutligen kommit upp genom hålet i golvet och funnit
sig i jämnhöjd med alla de sträckta halsar, vars vrål han i sordinerad

form hört redan från parkeringsplatsen (och det hade då Iåtit som om

55

man hällt buljong i en gigantisk upphettad stekpanna), slog den
mångtusenhövdade publiken emot honom handgripligt, som om
trappschaktet han just kommit fram ur varit hålet i en tröja han trätt
över huvudet, och arenans krökning var så påtagligt nära att den
framstod som en absurd tratt runt halsen, som en vid renässanskrage
full av surrande insekter i alla färger, och i mitten, framför näsan på
honom, genomförde hannar och honor med långa spröt någon sorts
parningsdans. Publiken följde minsta händelse på isen, och
”händelse” var här inte det man normalt menar, en händelse på väg
till affären eller en händelse under boerkriget, här utgjordes
händelserna i stället av positioner, signaler, bokstäver som tyddes,
och när rätt kombination av tecken plötsligt bildades på isen drog
åskådarnas kollektiva organism ihop sig, vrålade, svällde och
myllrade i ständigt nya oöverskådliga mönster. På samma sätt som
Peter föreställde sig att panik växte i en människas bröst, hade han
känt uppfordringen att vråla med organismen, men en stor
ändamålsenlig klump i halsen hade avhållit honom från detta.] Den
lättnad som uttrycktes i denna befrielsens applåd var det närmaste
många kom en religiös upplevelse, och det var nu, när planet
vidarebefordrades på marken, lätt gungande på sina landningsställ,
som allt egentligen började, själva resan hann nu ifatt dem och blev
fattbar (ungefär som ljudet från motorerna nyss kastat sig över dem)
medan planet i sitt fträmmande element, trögt som en fisk på land,
lotsade sig fram längs en bana kantad av blå” [FindThis, funktion
som hoppar fram till ett par ställen i texten med association till ordet
”blå”] lampor som liknade en sorts radsådda glasblommor, upplysta

av ett inre overkligt sken.

56

Den polske taxichauffören pressade ned gaspedalen och lät motorns
krafter ohämmat rusa bilen genom Queens Midtown Tunnel under
East River. Peter var mycket trött och mådde inte bra i avgasdoften
inne i tunneln, för den obekymrade föraren hade fönstret nedhissat i
den ovanliga höstvärmen och en rykande cigarrett hängde slappt i
mungipan medan han vårdslöst manövrerade de slamrande reglagen
och fick upp bilen i en hastighet som stod i största kontrast till
letargin inne i fordonet. Det var en dans av ljuspunkter och glödande
streck inne i tunneln, en majestätisk virvel av blixtrande kakel och
dånande betong, innan taxin med ens sköt ut ur tunnelmynningen,
och de höga husen, som på avstånd varit bara en trappstegsformad
siluett, tornade massivt upp sig kring bilen på alla sidor, som ville de
spärra vägen, förmörka himlen ännu mer, dölja något som inte fick
ses och samtidigt med monumental myndighet liksom anvisa en inte
bara tillåten utan påbjuden fåra att färdas genom över detta
Manhattan som en holländare en gång betalat indianerna tjugofyra
dollar för, vilket för övrigt var exakt den summa taxametern visade
då bilen svängde av från East 37th Street och in på Avenue of the
Americas.

Plötsligt omgavs taxin av en hel flock bilar, som stormade fram
utmed den enkelriktade flerfiliga avenyn i samma tempo och liksom i
formation, som en bataljon stridsvagnar under framryckning. Till
skillnad från hur Peter reagerat på flygpassagerarnas applåder,
jublade han inombords av glädje över att plötsligt tillhöra en sorts
tillfällig och oavsedd gemenskap. Jag är i Amerika, tänkte han
upplivat, och jag åker längs dess egen aveny!” [Det påminde om när
han i tunnelbanan eller i ett varuhus mitt i folkvimlet funnit sig

gående alldeles bakom eller jämsides med en vacker kvinna, och för

57

några sekunder hade han kunnat fantisera att han hade något med
kvinnan att göra, att han i själva verket var hennes älskare och att de
var på väg till något evenemang tillsammans eller att han var en
galning som i timmar följt efter henne för att snart våldföra sig mot
henne.] På samma sätt som man kan tycka sig ta ett musikstycke i
besittning när man i dans lyckas passa in sig i en intrikat rytm, kände
han sig nu i taxin ta själva avenyn i anspråk genom att så smidigt
smälta in i trafiken.

Men såsom på ett hemligt kommando störtade sig den polske
chauffören ur den trygga böljegången mellan trafikljusen och
svängde med krängande fjädring in på en tvärgata, bara för att
tvingas bromsa in häftigt inför ett tiotal limousiner som helt
blockerade gatan. Privat-chaufförer höll upp dörrarna och ut steg
festklädda människor, som sedan långsamt gick uppför trappan till en
teater. Taxichauffören tutade irriterat och vände sig sedan mot
baksätet och ryckte uppgivet på axlarna. Peter vevade ned sidorutan
för att kunna se bättre. Det var fortfarande milt, nästan ljumt;
människorna var påfallande tunnklädda och något luktade rökt eller
bränt. Intill teatern stod en ung puertorican med fräck min och
försökte sälja en sorts plastleksaker för vuxna som bestod av ett par
små dockor som kopulerade då man drog i ett snöre. Nu såg Peter
varifrån doften kom. Borta på hörnet stod en liten gubbe i förkläde
och sålde rostade kringlor från en vagn, och man kunde tro att de var
vidbrända, för rökutvecklingen från ståndet var avsevärd. Polacken
tutade igen och försökte sedan backa, men bakåt spärrades vägen
redan av andra bilar som inte heller kom fram. Inne i en ruffig bar,
upplyst av kallt lysrörssken, syntes en vitklädd karl som stod och

vände tumstjocka biffar över öppen eld, och han gjorde det med

58

kraften hos en bonde som vänder jordkokor. Den mörka,
blåskimrande himlen, ljusen, bilarna, dofterna av cigarretter, parfym,
grillad biff och rostade kringlor gav en avlägsen återklang av tivoli
för Peter, av en viss kväll under tonåren, med ett försiktigt sökande
på avstånd efter den tillbedda bland skjutstånd, sockervaddsförsäljare
och förlustelsemaskiners pysande och blinkande.” [Men näsan
mindes också något från några år tidigare: en byggarbetsplats med i
dagen frambragta stenblock, av vilka småpojkarna med stor
ansträngning hade hävt upp ett av de mindre i brösthöjd och kastat
det mot de andra blocken, så att stenarna, som var av någon relativt
mjuk bergart, hade krockat våldsamt och ytskiktet malts till ett fint
damm, med en ovanlig, nästan översinnligt frän och genomträngande
lukt, som spridits i luften som krutrök och girigt insupits av dem i en
svindlande känsla av att delta i något farligt, en sällsamhet som
framkallats av dem själva, som de njutit hostande med barnets
allomfattande sinne för det förvridna, vilket var både djupt
oskuldsfullt och ovetande men samtidigt fullt av insikter.]

Nu tappade taxichaufören plötsligt tålamodet, kastade i
backväxeln och körde på rytande övervarv tillbaka ut på avenyn, och
han gjorde det via trottoaren, till de skrämda fotgängarnas stora
förargelse. De befann sig så under några sekunder i farlig färd mot
bilströmmen, innan polacken med en sorts desperat nonchalans
lyckades smälla i ettan. Bilen störtade ryckigt, liksom häpet, iväg och
chauffören slet nu irriterat den slocknade fimpen ur mungipan, grep
med bägge händerna om ratten och dånade runt ett extra kvarter på
skrikande däck, medan Peter i ögonvrån skymtade upplysta butiker
som sålde tidningar, radioapparater och konfekt; dessutom såg han

ett hotell med tyskt namn och en hel rad biografer.

59

När bilen slutligen stannat utanför hotellet på West 47th Street
flimrade ännu kvarterets illuminerade skyltfönster för Peters syn som
vykorten på rullbandet i en tobaksaffär, och det var med samma
fördröjning han insåg att han var framme som när han som liten
brukat vakna upp ur vykortens förbislamrande och förtrollande
mångfald och sakta funnit sig återvända till tobaksaffärens
skymningsdunkla inredning samtidigt som bandet med
vykortsbuntarna, som han satt snurr på, tickade till en sista gång och
stannade. Peter lade några dollarsedlar, som han varit den förste att
vika, i chaufförens hand och steg ur.

En svag, ganska mild vind blåste. Det var verkligen förvånansvärt
varmt för att vara november, tyckte han och gick mot ingången. I
glasdörrarna blandades spegelbilden av honom själv och gatans ljus
med foajéns klassiska inventarier på andra sidan. Dörrhandtagen var
i form av små mässingsskulpturer av guden Hermes med vingar på
fötter och mössa, och runt denna materialiserade idé lindade Peter
sina fingrar för en knapp sekund och drog upp dörren.

Där inne hängde stora böhmiska kristallkronor, vid väggarna stod
röda lädersoffor och borta till höger skymtade hissarna. Golvytan var
täckt av flera smala, röda mattor, som rullats ut längs de tilltänkta
gångstråken. Receptionen bestod av en gallerkonstruktion av gjutjärn
med tre luckor. Över en av dem hängde en bågformad metallskylt
med ordet ”CASHIER”. Peter anmälde sig för en blåuniformerad
portier med förgyllda korslagda nycklar på kragspeglarna och fick
underteckna en sorts rumskontrakt. Från en tavla tog portieren ned
nyckeln, som hängde i en klumpig mörkbetsad och päronformad
träbit, som nötts av oräkneliga händer. Han vinkade till sig en

hotellpojke i röd livré med ståndkrage och rund mössa med band runt

60

hakan. Det var dock inte någon pojke utan en kraftfullt byggd man i
trettioårsåldern, med blanka välrakade kinder, som nu tog ett resolut
grepp om Peters väska. De väntade vid hissdörrarna, som var
påkostade med sniderier och intarsia. När de steg in tryckte piccolon
på knapp nummer tolv. Väggarna var klädda med fasettslipade
speglar, inramade av ett tunt listverk, som på en glasveranda, och de
mångfaldigade hissen, så att den föreföll att direkt gränsa till andra
likadana glaslådor. Peter kunde se sig snett bakifrån, som om han
tagit ett steg ut ur sig själv. Figuren imiterade i detalj hans mest
obetydliga rörelser men inte åt fel håll, som man var van vid. Genom
den dubbla reflexionen rättvändes allt, vilket verkade fel.” [Han hade
velat lägga handen på sin egen axel, hejda sig och säga något till sin
dubbelgångare, men Peters kopia undvek hela tiden Peters blick, som
om det var hans undermedvetna jag som delvis uppenbarade sig men
hela tiden gäckande drog sig undan. |

Hissdörrarna gled” [FindThis, funktion som hoppar fram till ett
par ställen i texten med association till ordet ”gled”.] upp. Peter lät
sig beledsagas av piccolon genom korridoren, och deras fyra fötter
bearbetade bestämt den mjuka mattan, som med sin röda färg bröt
mot de gröna väggarna. Peter var ovan att betjänas på detta vis och
funderade redan över hur mycket dricks han borde ge. Raden av
dörrar de hade att passera tog slut, och de stod så utanför det rum,
som via processer med bokningsförfaranden, städ-rutiner,
hotellgästers resplaner och andra dunkelt samverkande faktorer,
sorterats fram på bekostnad av somliga rumsalternativ." [Under en
viss tid hade andra lyfts fram som teoretiskt möjliga utfall, sedan åter
förkastats av kausaliteten, och plötsligt med ögonblickligheten hos

en telefonsignal, och med lika gäll karaktär av en i ett slag

61

manifesterad verklighet, hade det efter en konvergerande färd genom
havet av tänkbara rumsnummer tagit form i just nummer 1241.]
Piccolon låste nu vant upp och ställde ned väskan med
förhoppningen att Peter skulle komma att trivas (och han tilltalade
honom därvid med ”sir”). Piccolon dröjde knappt märkbart på steget
och Peter, som med armbågen redan känt efter att plånboken var på
plats i innerfickan, tog raskt fram en dollar och tackade.

Peter kände på sängen, som var bred och pösigt bäddad med ett
smutsbrunt överkast. Han gick ut i badrummet och inspekterade
badkaret och det ålderdomliga, enorma handfatet, med kranar som
kunde ha tillhört en gammal ångmaskin. Tillbaka i rummet tog han
fram en cigarrett och kastade sedan med en nonchalant gest paketet
på byrån vid sängens huvudända, och det landade med en liten
elegant glidning på glasskivan som låg som skydd över duken.”
[Detta var den första händelsen i rummet sedan Peter blivit ensam,
det första agerandet, och cigarrettpaketets nedslag hade samma
symbolvärde för honom som märkpålens inträngande i jorden för en
inmutare av en mineralfyndighet i ödemarken. ]

Han satte sig på sängen. Allting föreföll plötsligt mycket stilla.
Men ett svagt brummande hördes nedifrån gatan. Han blev medveten
om fönstret och gick fram och tittade ut. Mitt emot reste sig en
kompakt, hög huskropp, som en jämlike. Många fönster var upplysta,
men inte en människa syntes till. Vid hörnet skymtade en liten flik av
avenyn, som borde vara den beryktade Broadway, om han läst sin
karta rätt, och det var nog därifrån bruset kom. Fönstret var litet, med
fyra rutor mellan sotiga metallspröjsar, och överst satt ett rostigt
luftkonditioneringsaggregat. Peter kände att han nog borde gå ut,

denna den första kvällen i Amerika, och bli en del av det hägrande

62

livet där nere. Men så fick han syn på det lilla runda bordet och den
mjuka fåtöljen alldeles intill, som han visserligen sett i samma
sekund han steg in, men först nu liksom arkiverades de under rätt
konnotation i medvetandet, och detta mentala registerkort hade
rubriken: ”WHISKY”. Han hämtade ett tandborstglas i badrummet,
öppnade flaskan med en bestämd knyck och satte sig. Han fyllde
glaset nästan till hälften, lade upp ena benet på det andra, så att höger
fotled kom att vila mot vänster knä, och drack: detta var att göra sig
hemmastadd. Whiskyn var så oväntat välgörande att Peter nu förstod
att han varit ovanligt sträv i halsen, och i ögonen kände han hur
fukten återvände till de ansträngda hornhinnorna.

Inom honom pågick sedan mycket länge den monolog som var en
närmast ofrånkomlig del av hans sätt att tänka. Han kunde i själva
verket knappast föreställa sig någon upplevelse, som inte
verbaliserades. Allt som nådde medvetandet krävde om inte en
formulering eller ett ställningstagande, så åtminstone en etikett.
Precis som ett skolbarn som läser sina läxor då och då ser upp från
boken och upprepar ett nyckelord eller en fras för att fästa den i
minnet, drevs Peter att tyst, med inre ord så tydliga att varje bokstav
nästan skrapade mot hjärnbarken, avfatta en sorts fragmentarisk
bildtext till världen runt omkring. Han visste inte om detta var en
åkomma som berodde på hans arbete eller om det var denna läggning
som lett honom in på skrivarbanan." [Som barn hade han varit blyg
och försagd tillsammans med lekkamraterna, men då han ändå ibland
yttrat sig, hade han omedelbart efteråt brukat upprepa vad han sagt
tyst för sig själv, med ofrivilliga läpprörelser, som om han velat
kontrollera vad han egentligen sagt. Dessa stumma talrörelser hade

väckt stor munterhet bland kamraterna. ]

63

Någonting i fickan kom i kläm mellan kroppen och armstödet. Det
var nyckeln med sitt klumpiga bihang. Peter lade den på bordet, där
den tillsammans med whiskyglaset bildade ett stilleben. Han var
mycket trött, och det var lätt att sitta kvar i fåtöljen. Denna första
kväll i den nya staden hade han åtminstone velat ta en liten promenad
runt kvarteret och kanske också äta något, men han skulle inte orka.
Mycket lugnt, som en övning i besinning, packade han upp några
skjortor ur väskan och hängde dem på galgar i garderoben. Suckande
gick han fram till fönstret igen och tittade ned. I morgon, tänkte han.

Efter att ha släckt taklampan klädde han av sig naken och gick för
att borsta tänderna, sedan satte han på TV:n och kröp så ned under
filten," [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i
texten med associationer till ordet ”filt” och ”blå”.] till
ackompanjemang av sängknarr samt skratt och applåder från det
pågående programmet. Han rättade till kudden bakom sig, medan
skärmen lystes upp till en svartvit bild av ett podium med festklädda
människor, som skämtade högljutt med manuskript i händerna
framför en fond av blinkande lampor. Det var tydligen något slags
tävling med humoristiska inslag, för en tavla med poängsiffror
visades ibland i närbild samtidigt som en klocka ringde. Då och då
förevisades en mängd varor av en kvinna i baddräkt: det var allt från
kompletta möblemang till hushålls-maskiner och kameror, och allt
hade försetts med stora prislappar, så att det skulle framgå vilka
värden som stod på spel. En kvinna som bespetsat sig på en komplett
sovrumsinredning vann i stället bakpulver som skulle räcka i tio år,
och hon tvingade sig att le med den intensivt målade munnen, medan

hennes medtävlare, som vunnit en stor säng, vilken med sin panel för

64

fjärrstyrning av radio, TV och lampor liknade en farkost av något
slag, tjöt av glädje i bakgrunden och genast zoomades in i närbild.

Peter steg med möda upp och vred på kanalväljaren. I en
angränsande kanal pågick en tecknad film med hundar som agerande,
i en annan red två cowboys omkring ute i vildmarken, och Peter hann
precis höra den ene säga ”and I sure loved that pretty little wife, boy”
innan han slog över till nästa, där en svart man, som uppenbarligen
skulle föreställa kontorschef, med en väldig flod av ord höll räfst och
rättarting med en grupp kontorsflickor, som hukande bakom sina
skrivmaskiner förgäves försökte hålla sig för skratt. Peter stängde av,
en sista blixt från skärmen, och sedan låg rummet i mörker. Han lade
sig igen, vände sig på sidan med ansiktet bort från fönstret och

blundade. Han somnade mjukt och sov tungt.

65

Rummet fylldes av morgonens gråa ljus, och Peter svävade flera
gånger upp mot vakenhetens flimrande yta, som genom sina
krusningar gav en förvriden bild av det vakna landet. Desto tydligare
kunde han känna sin domning, hur huden skavde mot en flik av
överkastet, hur halsen brände, och när han snuddade med handen vid
sitt lår, var det ångande hett. Han behövde inte vara klarvaken för att
förstå att han blivit sjuk. Han ordnade kudden så att rummet kunde
överblickas. Jaha, han befann sig på ett hotell i New York, och han
var sjuk." [Peter hade ett särskilt förhållningssätt till besvikelser: de
var helt enkelt det naturliga tillståndet. När de inte infann sig var det
något fel, ett inställt tåg som snart skulle ersättas av ett extratåg, och
någon enstaka gång, när ödet envist sade emot honom, kunde han
helt stillsamt kosta på sig en försiktig attityd av glad överraskning.
Men nu var det annorlunda. Detta var det naturliga tillståndet.]

Den isgrå himlen fyllde fönstret ända ut i hörnen, och på det runda
bordet stod glaset med en skvätt whisky kvar, som fångade upp det
svaga ljuset" [Taklampan föreföll denna nya dag meningslös som en
absurd festdekoration från ett annat land, som någon folklivsforskare
ryckt från sitt sammanhang av muntert men sammanbitet dansande
karlar i broderade byxor; nu symbolen för en död ceremoni. ] och
lyste mattgult: vätskan absolut stilla. Peter sträckte sig mot

cigarretterna. Det skulle naturligtvis smaka illa att röka men det var

66

nödvändigt att känna denna olust. Det sjuka predikamentet måste helt
få erövra friskhetens kasus. Han rökte sakta och bittert.

Förkylningen var väl kanske inte värre än att han skulle kunna gå
ut. Darrande steg han upp ur sängvärmen, ryste till och kände sig
längre än vanligt. Huvudet var känsligt som bubblan i ett vattenpass.
Han skylde sin gåshud med den väl inresta skjortan och gick ut i
badrummet.

Kranarna stånkade först fram lite luft, men sedan forsade vattnet i
en jämn ström ned i det gulfläckiga, inbyggda karet. Han lät en smal
stråle hett vatten rinna och lutade sig suckande tillbaka, medan nivån
steg millimeter för millimeter upp utefter benen. Värmen ökade
behagligt och snart täcktes knäna sånär som på en fläck av en
enkronas storlek, ytspänningen och hudens fetthalt fick vattnet att
tveka innan även denna sista ö plötsligt översvämmades. Han frös
inte längre.

Förmodligen hade han lite feber, några tiondelar av en grad över
det normala. Att denna minimala skiftning kunde ha en så påtaglig
effekt på kropp och psyke!” [Som barn hade Peter förundrats över att
kroppstemperaturen mättes i anus. Denna förbjudna, orena öppning
var plötsligt, på ett liknande sätt som den annars var
slaggprodukternas medium, nu hela kroppens indikator där
meddelanden kunde utläsas från salvinsmorda termometrar. Efter den
föreskrivna tiden, under vilken kvicksilverpelaren i all hemlighet
hade stigit där inne, hade modern kommit och dragit ut den, kritiskt
granskat den och konstaterat ”trettioåtta och två” eller ”trettiosju och
nio”, vilket uttalades som namnet på en gammal bekant. Tappade
man en termometer på golvet rann det vådliga innehållet ut och

betedde sig som materia från en annan värld; mjuka blanka

67

metallkulor, som vaggade fram på korkmattan, krockade och
splittrades upp i mindre, giftiga och alltmer förrädiska droppar. ]
Vattnet omslöt honom kompakt som om han låg i en gjutform,
inmurad i hotellets huskropp, och om han sjönk ned med öronen
under ytan, fick han direktkontakt med hela husets rörmokeri:
slammer mot rör, tjutande kranar och ett svagt surr; han blev nästan
allsmäktigt närvarande i andra gästers badrum. Högt där uppe riktade
duschen sitt perforerade munstycke mot honom.

Peter ville inte ligga kvar så länge att fingertopparna blev
skrynkliga. Detta var en obehaglig påminnelse om en dunkel
amfibietillvaro i arternas utvecklingshistoria.

Nu gällde det att försöka komma igång. Klockan var redan halv
två. Han torkade sig och letade rätt på huvudvärkstabletterna och tog
två." [... två, tre, fyra — det löpande bandet med tabletter på en
läkemedelsfabrik där Peter arbetat en gång. I stolta led hade de darrat
fram, en ström av dragerad bot, en och en var sin plåga.] Sedan
klädde han sig i rena kläder och gick ut. Han släpade sig genom
korridoren, över den mjuka mattan, med ett motstånd som om han
gått genom högt gräs." [Över fält höljda i nattdimmor urskiljs
avslägset glammet och stojet från människor som roar sig.] Han
hoppades slippa möta någon då han inte kände sig vanlig. Hissens
rörelser kändes i magen som tydliga argument mot något som helst
näringsintag. Strax därpå släntrade han ut i vestibulen, där människor
satt i fåtöljer, stod och samtalade eller tittade på vykort. De verkade
utposterade på ett nästan planerat sätt, poserande med den
lättjefullhet man kan förmoda kommer av ett sorglöst liv till brädden
fyllt av fritid." [Likt en kork flöt ordet ”skademarkörer” upp för

Peter, för på liknande sätt som man vid civilförsvarsövningar

68

omsorgsfullt sminkar ett slags statister, förser dem med sårattrapper
och fingerade granatskärvor och sedan placerar ut dem på
pedagogiskt lämpliga platser i terrängen, för att simulera ett fruset
ögonblick i en krigssituation, tyckte han nu att människorna här
ställts ut för att markera ”hotelliv”.] Allt föreföll på något sätt för
perfekt; så där trevligt och olikmässigt sysselsatta brukade människor
vara på reklambilder, som skall visa fördelarna med vistelsen på ett
hotell, en badort eller en lyxkryssare. Hotellfoajéns susande liv var
inte längre hans, och matsalen hade för länge sedan slutat servera
frukost. Peter gjorde en kapsel av sin sjukhet att kura ihop sig i och
åkte snabbt upp på rummet igen. Plötsligt fick han syn på en
besynnerlig tavla — knappt större än ett kuvert — som hängde över
sängen. Den hade han inte lagt märke till kvällen innan. Han gick
närmare och stirrade på den." [En besynnerlig liten tavla visas med
en blå buss sedd snett uppifrån.]. Sedan sjönk han helt utmattad ned
på sängen.

Han svepte täcket över sig med kläderna fortfarande på. När han
blundade fuktades ögonen av tårar. Den svidande tunga
andhämtningen blev en rytm som vaggade honom in i en glest
spunnen sömn, som tillät ett halvslutet öga att då och då fisklikt
inregistrera att omvärlden inte var en dröm, vilket däremot de inre
förbimarscherande gröna zickzackbanden var, ränderna, rutorna och
de andra mönstren, som hela tiden övergick i varandra, beledsagade
av en metallisk musik, som när en slipsten tungt dras mot en yxegg
med sliparens väsande andetag som motstämma.” [Men sliparen var
ju magister Falkenberg som stod vid den gröna, ja verkligen högst
gröna tavlan och skrev, och han vände sig mot barnen med de

skrumpna ögonlocken slutna; magister Falkenberg, han som alltid

69

var den mest seende av alla! Den drömmande förmådde inte att med
sin blick penetrera de döda ögonlocken, och därför var det omöjligt
för läraren att orientera sig, eftersom han bara skulle ha kunnat göra
det via den drömmandes syn. Eleverna var starkt decimerade, och
magister Falkenberg ritade just på tavlan med sin främmande,
avlägsna, ja, rent av forntida hand. Men då hasade den drömmande
diskret bort mot dörren och smet runt dörrposten i en ålande rörelse
baklänges med höften, för att det inte skulle märkas att han avvek, in
i lärarnas kök: bord i mitten, utdragslådor med rejäla handtag och två
stora, ruvande, feta kylskåp. Drömmen stannade upp och lät solen
vemodigt sila in, ljusbrun i den märkvärdiga stillhet som rådde i
rummet, fri från den andfåddhet som nyligen präglat ett ångestfyllt
återseende. Ljuset nådde den gröna lampan, som hängde stelnad i sin
sladd över bordet: varför var de så få och varför lät de sig utsättas för
detta? Nu var de alla här, avvaktande, och det var endast deras tysta,
gemensamma väntan på kulregnet, som höll tillbaka den
drömmandes gråt, kurande i tårkanalerna, och när kärven äntligen
exploderade rörde sig inte magister Falkenberg, han reagerade inte,
försökte inte ens huka sig eller springa, och mitt i glastavlans
kritfigurer satt nu en kula och härmade, i sin infattning av sprickor,
en spindel i sitt nät. |

Han hävde sig upp på armbågarna med drömmens slagg” [Sinner!
Sinner!] pärlande i pannan. Under de häftiga vridningarna i sängen
hade han lyckats riva sönder den svettiga skjortan. Halsen var inte
sträv längre, utan snarare stum, bedövad. Han satte sig på sängkanten
och slet av sig de våta kläderna. En blick på klockan: åtta. Magen var

alldeles tom och svampig som en misslyckad, hopsjunken deg. En

70

hel dag var spårlöst borta, matsmältningen hade inget att smälta och
(han kände på sin handled) pulsen verkade hög.

Att andas var en mycket medveten prestation, och det kändes som
om själva sjukhetens väsen för någon sekund lämnade kroppen för
att återigen dras in i lungorna; det onda besatte honom på nytt och på
nytt i en grym lek. På gränsen mellan en ut- och en inandning, precis
så långt ut som anden vågade gå, kunde man ibland känna doften av
sig själv, men den kändes i munnen och halsen snarare än i näsan.”
[Det var en kort hallucination, precis som när en enda spor eller en
enda molekyl av en essens, som seglade genom ett rum eller på en
gata, för ett undflyende ögonblick iscensatte en situation ur det
förgångna; ett rum, en händelse, en karamell, en kvinna.] Det var
doftrikets motsvarighet till den ängel man ibland anade i ögonvrån,
som stillsamt spände ut och fällde ihop vingarna, men som alltid var
snabbare än ögat.

Så med ens for han upp ur sängen, hastade ut i badrummet och tog
två” [... två, tre, fyra — vita som kakel, som porslinet i ett öga, i två
Ögon, tre, fyra ...] tabletter igen. Han bytte till en ny omgång rena
kläder och satte sig i stolen vid det lilla bordet. Det kändes lite bättre,
och han tände därför en cigarrett, mådde genast lite sämre igen och
släckte den. Han måste helt enkelt få något att äta. Han tog på sig
kavajen och gick ut.

I korridoren rådde en stämning av ”någon annanstans”, ungefär
som när man uppehåller sig på landet och över fält höljda i
nattdimmor avslägset kan urskilja glammet och stojet från människor
som roar sig: alltings centrum i kraft av rörelse, svett, ljus och puls är
”där borta”, men samtidigt är allt så överskådligt och gripbart; man

är inte alls utstött utan upphöjd i sin avskildhet, och så kändes det när

71

Peter på darriga ben gick mot hissen: han var den försenade
hedersgästen som kunde kosta på sig att låta de mindre betydande
gästerna vänta, hungriga och bara trakterade med en välkomstdrink.”
[Men hans inträde skulle inte föranleda något bullersamt eller
överdrivet jubel, han skulle bara helt naturligt anlända, mötas med
självklar uppskattning och respekt, och kanske skulle han tillåta sig
att njuta det den överordnades nöje som bestod i att göra det icke
nödvändiga, nämligen att be om ursäkt för att han var sen, och alla
skulle tyst förstå den helt formella karaktären av detta yttrande,
liksom elegansen i att göra det opåkallade i en uppsatt position. ]

I hissen såg Peter åter sig själv bakifrån, och han hade inte
hedersgästens resning utan stod snarare böjd som en skamsen
skolpojke utanför rektorsexpeditionen, när dörrarna gick isär. Foajén
var nästan tom. I baren skymtade ett halvdussin människor, och
matsalen verkade vara öppen. Bara två bord var upptagna. En man i
fyrtioårsåldern med mörk, elegant kostym satt ensam och bredde
smör på en bit bröd, vid det andra bordet satt ett par: kvinnan hade
ett råttaktigt utseende och mannen var fet och rödbrusig. Inredningen
gick i olika nyanser av samma färg; dukarna i mintgrönt, porslinet i
smaragd och matsedlarna var mörka som våt tång. Peter satte sig
nära dörren och fördjupade sig i menyn. Han ville inte äta något
alltför bastant. Just när en servitris i svart klänning och vitt förkläde
kom fram till bordet, hade han bestämt sig för gulaschsoppa. När han
beställde hörde han sin hesa röst och anmärkte därför att han kände
sig lite krasslig och behövde något varmt. ”Sorry to hear that, sir.”

När servitrisen lämnade bordet iakttog han de lätt svängande
höfterna med den resignerade påflugenhet en gammal och sjuk man

kunde tänkas uppvisa med hjälp av de förvridna resterna av en ung

72

lystnad, och han njöt av att kunna känna sig äcklig. Då hon meddelat
köket vad gästen önskade, ställde hon sig att tala med kvinnan i
kassan. Då och då tittade hon upp mot honom på ett visst sätt, så att
han trodde att de talade om honom. Peter slog inte ned blicken utan
fortsatte stirra som om hon varit en person på TV. Situationen hade
sin färdiga form, han var dess herre och samtidigt dess objekt. Här
kunde han förspilla en stund utan att det kändes som slöseri med tid,
i motsats till hur den febriga sömnen förefallit att glupskt konsumera
dyrbara ögonblick. Nu kom redan servitrisen med soppan. Det hade
gått misstänkt snabbt. Hon böjde sig en aning över bordet och ställde
ned skålen. Ovanpå den rödbruna buljongen flöt klargula
fettdroppar." [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen
i texten med association till ordet”droppar.] Peter följde med blicken
servitrisens bara arm upp till axeln, fram till leendet" [Incheckning;
oklanderligt; kalsongresår — ”ta det där nu”.] och, när hon redan var
på väg bort, noterade han hur perfekt förklädesrosetten placerats, inte
i midjehöjd utan vid svanskotan, som en raffinerad dekoration. De
svarta skorna var försedda med en ganska hög men tjock klack och
en sedesam knäpprem över vristen. Han kallade henne tillbaka i en
plötslig ingivelse att begagna sig av gästens privilegium. ”After all I
think TI have a glass of wine to go with it.”

Med lite extra peppar i brände soppan på ett välgörande sätt i
halsen. Kanske var den uppvärmd i mikrovågsugn, hettan verkade
brådmogen på ett sätt som inte riktigt överensstämde med konsistens
och smak, som om molekylerna stressats till en aktivitet som inte
anstod deras aggregationstillstånd." [Aggregat; flygmotor;
incheckning; solbränna; oklanderligt leende.] Peter njöt dock av att

bli uppassad och kunde unna sig nöjet av en skenbar intimitet med

73

servitrisen: att för en kort period utföra en gemensam handling med
en främmande” [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par
ställen i texten med associationer till orden ”främmande” och ”blå”.]
kvinna, som tillfälligt stod i hans tjänst. Detta hade ingenting med
kurtis att göra utan skedde alltid omärkligt, som när en van
kortspelare får upp en bra hand, och han eftersträvade aldrig något
resultat. Inte ens nu, då Peter trodde att han gjort sig skyldig till ett
oblygt stirrande, hade han egentligen överträtt några gränser.

Kvinnan vid det andra bordet talade med dov, släpig röst medan
mannen lyssnade. Med armbågarna på bordet slog han
fingertopparna stumt mot varandra då och då, som om han med detta
kommaterade kvinnans utläggning.” [... kommenterade kvinnans
fetma.] Vinet anlände. Peter sög upp de sista resterna av buljong med
en bit bröd, som han förde till munnen och med en förfinad gest ända
ut i fingerspetsarna liksom kastade in i gapet, så att handen aldrig
behövde riskera att komma i kontakt med läpparna. Han torkade sig
med servetten och grep glaset, men när han höjde det kom servitrisen
åter ut från köket och gick mot parets bord, och då Peter trodde sig
iakttagen, blev den båge i vilken han lyfte glaset vidare och mera
utsökt, som om han ville imponera med en air av världsvana.

Han kunde nu inte låta bli att tända en cigarrett. Till och med
tändstickorna var gröna. Han drog ned röken i lungorna och andades
ut den igen med en suck som betydde ”äntligen framme”. Med ens
verkade det som om rökandet varit syftet med hela måltiden.
Servitrisen borta vid kassan kastade åter ögon på honom med en
omisskännlig glimt. Han borstade bort lite fiktiv aska från
kavajslaget. Kunde det verkligen vara möjligt att hon var attraherad

av honom? Han drog ett par klädsamma bloss. Det smakade illa igen.

74

Nu var det dags att avbryta detta spel. Han släckte cigarretten och
reste sig. Framme vid disken fick han notan och betalade ett avrundat
belopp. Han undvek att se på servitrisen när hon önskade god natt.
Sakta som för att känna sig på promenad gick han mot hissarna.

Han steg in och tryckte på knappen. [Hissknapp med siffran 12
syns i marginalen. Om man klickar på den kommer texten ”Aldrig?”
fram. ] I sista sekunden slank en blond kvinna in. Hon hade håret
samlat i en hästsvans och log ett hastigt, lite urskuldande leende för
att hon nu fördröjde uppfärden genom att tvinga de automatiska
dörrarna att ännu en gång öppnas och slutas. Peter hade flyttat sig en
bit bort och såg henne nu bakifrån. Ett slags runt spänne höll
samman håret så hårt och strängt att huvudet påminde om en stor
silkesbouffette, men nedanför det egentliga hårfästet fanns en liten
antydan till en mjuk virvel av tunna fjun. Hon hade en korrekt
rödbrun dräkt och lågklackade skor. De passerade sjätte våningen.
Peter andades in djupt och silade sakta ut luften genom näsan, tyst
som om han skämdes över att tillhöra ett släkte som andades. En
svag doft av hotellets tvål kunde förnimmas. På nionde våningen
bromsade hissen in, och kvinnan, som troligen var någonstans mellan
trettio och trettiofem år, klev ut i en hall helt identisk med den Peter
sedan fortsatte mot.

Han kände sig nästan impertinent när han rasslade med nyckeln i
låset så att det ekade i den ödsliga korridoren. Rummet bar
vittnesbörd om oro, och där låg de hopknycklade lakanen,
impregnerade av anfäktelse. Han öppnade fönstret på glänt och satte
på TV:n. Det blinkade några gånger, och så hördes en röst som på
svenska sade ”va' sägs om en riktig helkväll, lilla fröken, va'?” På

skärmen kunde man se en ung man i skepparmössa som himlade med

75

ögonen och så en nordiskt blond flicka i shorts, sittande på en
klipphäll vid havet. Hon hade benen uppdragna och händerna om
knäna och såg tillkämpat trumpen ut. Det var en film av en känd
svensk regissör som Peter kände igen. Han sjönk ned på sängkanten.
Vågor rullade upp mot sjöbodar, där nät hängde och vajade i vinden.
De engelska texterna återgav korthugget en approximation av varje
yttrande. Det triviala föreföll i tolkning nästan aforistiskt medan det
förment djupsinniga närmast blev studentikost.”" [En lurvig
fiskargubbe och den blonda flickan skämtade med varandra,
omväxlande med meningslösheter och ett slags postulerande av fasta
ordstäv och fraser, förmodligen avsett att uttrycka en kravlös
förtrolighet, men i översättning fick det en oerhörd tyngd, som om
varje ord bar på en dold visdom, och själva landskapet och
atmosfären fyllde hotellrummet med en outhärdlig exotism. Peter
började förstå varför dessa filmer så ofta uppskattades utomlands.]

Draget från fönstret började bli besvärande, och Peter gick och
stängde. I huset mitt emot, en bit under hotellrummets nivå, kanske
på nionde eller tionde våningen, kunde han se in i en upplyst
lägenhet. En kvinna vek just ihop en bordduk. Sedan ställde hon sig i
fönstret och började vinka, kanske åt någon i huset där han själv
befann sig. I dessa vertikala byar kände tydligen två personer
varandra. Kvinnan fortsatte att vinka, länge.

Peter klädde av sig, slätade till lakanet och kröp ned i sängen. Han
tog fram en broschyr om New York och hittade ett nummer till en
automatisk telefonsvarare, som upplyste om de viktigaste kulturella
evenemangen. Peter sträckte sig över byrån efter telefonen och slog
numret. Två kuttrande signaler hördes, och så kopplades bandet på.

En mansröst läste i rasande tempo uppgifter om teaterpjäser,

76

varietéer, konserter och utställningar. Peter upplevde under denna tid
en konstlad, nästan pornografisk gemenskap med livet utanför, det
enkelriktade telefonsamtalet bekräftade hans isolering på ett
välgörande sätt, ungefär som åsynen av den vinkande kvinnan hade
gjort. Rösten hann precis avsluta med ett ”have a good time” innan
förbindelsen kopplades ned. Han satt som i trance med luren tyst
brummande i handen.” [Ljud: ett brummande hörs.] Det var så det
lät, närvaron i det tomma telefona rummet. Han lade på.

Natten brukade vara en trygg tillflykt, som inte pockade på samma
aktivitet som dagen. Just nu kunde Peter välja mellan att se på TV,
röka, dricka, läsa eller sova. Det sista låg närmast till hands, och han
lät sig svepas med av nödvändigheten in i en snurrande slummer och
vidare ned i en onaturlig dvala. Han seglade upp och ned på nattens
sjöar, drömde äckliga drömmar om offentliga toaletter; överallt rader
av porslinspjäser, som hotfullt svämmade över" [Människosläktets
kokande jättegryta, där kropparna sakta vred sig] med vatten”
[Svämmade, simmade, svimmade! Vakna! Vakna!] och
exkrementer." [Visas markerat med svart bakgrund i brödtextfältet:
Han vaknade i slöjor. Det bubblade oupphörligt i magen och en
molande smärta sträckte sig som en sträng från tungan genom
strupen och ned i mellangärdet. Han stapplade upp och vred av den
flimrande TV-n och greps så av en sömngångaraktig impuls att titta
ut genom fönstret: kvinnan stod där nu också och vinkade med
långsamma, svajande rörelser, som ett träd i svag vind. Men hade
hon inte haft grön blus förut? Nu var hon klädd i rött. Peter gick bort

från fönstret och föll ned i sängen igen. Otroligt!]

71

Hade han verkligen inte blivit bättre? Peter ryckte till och var
klarvaken. Det var ljust i rummet och ute verkade det soligt. Denna
nya dag skulle väl ändå bli annorlunda? Förkylningen hade gått in i
en ny fas. Halsen kändes normal, men näsan var full av tjockt slem
och ögonen ömmade. Han sträckte sömnigt på sig, som man gör en
söndagsmorgon då man funderar på om man skall ligga kvar en
stund eller kanske gå upp och i lugn och ro laga frukost. Magen var
lugn igen. Ett lätt morgonmål skulle han nog tåla.

Klockan var snart elva, och i matsalen tjänstgjorde nu en helt
annan stab än kvällen före, ett helt koppel av raska flickor, som bar
fram bacon och ägg, bröd, te och kaffe till borden, där gästerna åt
snabbt, angelägna om att få lämna hotellet. När Peter satte tänderna i
en rostad brödskiva började näsan genast rinna. Han snöt sig i
servetten och knölade ihop den till en liten klibbig boll, som han
försökte gömma.” [Vämjelig spyboll, uppharklad.] Kanske skulle
han ta en promenad längs Broadway och se detta nattstråk i dagsljus,
eller ta Fifth Avenue upp mot Central Park. Kanske det fanns något
antikvariat i området. Näsan rann igen och han torkade sig på
handryggen, som genast fick en oaptitlig våt rand.”
[Golvtvättmaskinens våta slingergångar.] Han skämdes och flydde ut
på toaletten där han med stor ansträngning försökte genomföra en
slutgiltig snytning, men den här sortens snuva hade oändliga

resurser. Med ett litet förråd av pappersnäsdukar i fickan gick han ut

78

igen och satte sig och åt med stor koncentration, som om han
genomförde ett känsligt uppdrag. I dag skulle han gå ut på gatorna,
sprängfylld av slem, och uppleva världen genom filter, som i ett rus.
Teet han drack skulle transsubstantieras, tjockna och läcka ut ur hans
näsa.

Resolut, som när en cowboy reser sig för att gå ut till en
pistolduell, steg han upp och rev nästan med sig duken. Han hade
inte plånboken med sig. En snabb hisstur upp, och han hittade den
genast." [Rummet såg nu ut som det tillfälliga viste det var avsett att
vara på en sådan här resa, och röran som rådde var inte längre tecken
på en inlåst sjuklings vegeterande tillvaro utan spåren av en upptagen
resande, som bara gav sig tid till snabba mellanlandningar i ett
provisoriskt hem: oredan vittnade om hektisk aktivitet i stället för
passivitet.] Nere i foajén igen lämnade han in nyckeln och gick mot
dörrarna. Det verkade torrt och varmt ute. Gatans asfalt var i solljuset
nästan blå, som på ett bleknat färgfoto. Peter öppnade dörren och
steg ut på trappan. Åter slog den besynnerligt milda luften emot
honom, men han anade de främmande dofterna bara genom munnen.
Han stod på trappsteget. Han hörde sig själv andas. Han stod stel.

Egentligen hade han hela tiden vetat vad han nu förstod. Han
skulle inte orka gå ut. Tanken hade först bemäktigat sig benen, sedan
armarna, halsen, tungan och sist hjärnan. Den obehagliga insikten
fyllde nästan vällustigt ut den plats föraningarna skapat åt den, och
Peter kunde hänge sig åt en bitterljuv attityd av ”det var väl det jag
visste”. Hans kropp ville njuta av förlamningen ännu några sekunder,
så han blev stående och glodde hätskt på den blanka stötfångaren på
en parkerad bil, medan tusen tankar, eller snarare tusen repliker av

samma tanke, sjöd i huvudet. Så vände han om och gick skamset in

79

igen. De blinkande siffrorna i hissen hånade honom våning för
våning, ända upp till den tolfte. Som en åldring uppskrämd av unga
ligister skyndade han in på sitt rum, slet av sig kläderna i stum ilska
och kastade sig djupt under täcket i flämtande förtvivlan.
Flåsningarna blev allt snuvigare och han snorade och frustade allt

aggressivare, som ett infångat djur.

&

Peter kom just tillbaka till sitt soliga hotellrum från en mycket kort
sömn,” [Sömnen hade alltid varit en verklig vän, som grep in då så
behövdes, inte någon form av narkolepsi, till vilken han förlorade sitt
oberoende, utan en glömskans mörka famn, som stod beredd att ta
emot honom, då han för en stund ville befrias från världen. Den var
perfekt att fly till, ett slags självmord med återvändo.] som varat
kanske en kvart eller tjugo minuter och tagit hand om honom under
den mest akuta insiktsfasen av en kris, en sömn han kravlat in i
genom täcke och lakan; likt barndomens gömställen i tält gjorda av
filtar föreföll dessa ting oavbrutet stå i förbindelse med tröstens rike.
Återfödd tittade han upp över lakanets kant: det stadium oredan i
rummet för tillfället befann sig i verkade kontinuerligt kommentera
situationen." [Det var förstås en illusion, som att tro att en tennisboll
som slås mot ett plank skulle kunna returneras med en modifikation
som inte redan finns föregiven i slaget.] Ljuset från fönstret tecknade
en figur på väggen, fyra ljusa fläckar runt ett kors av skugga. Var det
armarna på den våg som vägt och funnit honom alltför lätt?” [Mene,

mene, tekel, och far sin!]

80

Vad hade han gjort för ont för att förtjäna detta? Det var en
oundviklig tanke, även om hans bedrövelse var liten i förhållande till
den hos människor i krigshärjade länder, hos krymplingar eller
dödssjuka. Hos den kosmiske domaren var det inte straffen som var
outgrundliga utan förseelserna. Och lika outgrundlig var Försynens
skydd." [När någon, försenad på en flygplats, just ser sitt plan lyfta
mot molnen, tänker han kanske att det var Försynen som förvägrade
honom en taxi, att Försynen såg till att bilköerna tätnade och att
passet föll ned mellan soffans dynor; allt detta för att skydda honom,
hindra honom att gå ombord. När radion senare sprider nyheten att
detta plan verkligen störtat, med mångas död som följd, ser han detta
som ett gudomligt ingripande och inser att Gud existerar. Men nästa
tanke blir då: om Gud kan ingripa, varför ingrep han då inte för att
rädda planet i stället för att göra sig allt detta besvär för att försena en
enda av dess passagerare? Peter anade att svaret på denna fråga var
farligt.]

Han funderade inte vidare på om meningen var att han skulle
skyddas från New Yorks gatuliv eller inte. I stället satte han sig i
skräddarställning mitt i sängen och bredde ut kartan framför sig.
Vissa betydelsefulla byggnader hade ritats ut i perspektiv, vilket
gjorde att det såg ut som en i det närmaste utbombad stad, där bara
enstaka hus stod kvar bland idel rektangulära ödetomter.

Peter kunde minnas hörnet av East 34th Street och Lexington
Avenue från en incident i en detektivroman. Något hemskt hade
också hänt i Bryant Park, och hade han inte någonstans läst om hur
man påträffat ett lik i Dewitt Clinton Park efter ett mord bland spåren
på Sixtieth Street Railyards? Dessa platser hade redan på andra sidan

Atlanten förlänats en familjaritet, de moderna myterna hade gett dem

81

ett välbekant skal, tomt på erfarenheter." [Att så här på plats studera
kartan gav den en ny valör. Peter satt liksom på parkett och lyssnade
på en symfoni, och med partituret i hand kunde han slå dövörat till,
noternas klättring på linjerna visade strukturen så mycket tydligare
än oväsendet som skar genom den parfymtyngda konsertsalen. |]
Peter vände kartan och fick upp de oregelbundna kvarteren i
Greenwich Village och Soho, vars gatunamn han förknippade med
olika jazzkompositioner. Little Italy, Chinatown och Lower East Side
var områden som knappt kunde nämnas utan att man tyckte sig höra
en historia. Längst ned på kartan, alldeles intill hans nakna fötter,
utgick en färja från Battery Park till Liberty Island, utmärkt med en
streckad linje, på vilken en liten båt ritats ut." [Kartbild] Det såg ut
som en detalj från ett spel, där deltagarna väljer var sitt
fortskaffningsmedel i form av en liten plastleksak, som sedan flyttas
över en plan efter tärningens utfall. Vissa möjligheter fanns alltså!
Och de framströmmande pilarna utmed enkelriktade gator lät honom
visserligen inte se trafiken men väl förnimma dess mest
framträdande egenskap. Battery Park City var en grå oregelbunden
fläck utan detaljer, där kartredaktören efter namnet inom parentes
tillfogat ”under development”." [Buller och svetsloppor samt
termosflaskor och matpaket på stålbalkar svindlade högt uppe.] Var
det en yrkesskada, tänkte Peter, att hans fantasi så lätt tog
överhanden? Han kunde känna medlidande med en tänkt
byggnadsarbetare nere på den grå ytan liksom han ibland kunde
föreställa sig en persons kommande död så att han nästan sörjde.
Kartans försök att bryta sig ur sina två dimensioner genom att visa

Frihetsgudinnan i perspektiv uppifrån som en tennsoldat eller

82

markera vissa större vägkonstruktioner med ordet ”elevated”,
verkade rörande.

Näsan var alldeles narig, och när han nu snöt sig tårades ögonen,
det slog lock för öronen och slutligen bildades också ett tryck som
med ett pipande läte grävde en kanal genom bihålornas slem. Hela
ansiktet skrynklades ihop och Peter nyste. Han steg upp, gick fram
till fönstret, det slutna rummets enda läcka." [Med vilken
detaljförtrogenhet han nu skulle ha betraktat huset mitt emot, om han
legat bunden vid sängen i veckor och endast kunnat betrakta ett litet
parti av taket eller en corniche, och vilken uppenbarelse det skulle ha
varit att som nu för första gången kunna se helheten av det han
försökt föreställa sig.] Utsikten blev ett slags altarbild och han grep
om fönsterbrädet, som om han stått i en talarstol, och fräste ut mot
tomheten. Fönsterrutan beslöjades av imma från hans ettriga
andedräkt.

Peter vandrade ett vanmaktens ärelösa varv i rummet. När han
passerade TV-apparaten satte han på den med ett av de få handgrepp
han kände stod till buds förutom att vrida på dörrhandtag och kranar
eller föra en cigarrett till och från munnen. Då TV-n började glöda
sin grå glöd syntes en sångare, med många ringar gnistrande på
fingrarna. När musiken var slut tände sångaren en cigarrett och
berättade något om sin barndom, hur han trots sin berömmelse inte
glömt sin hemstad och sina föräldrar, han tackade därefter Gud”
[Gud och flygplanet! Var inte egentligen hela frågeställningen
felaktig? När man säger till sig själv: ”tänk om jag varit ombord på
planet som störtade, då hade jag också dött ”, förväxlar man då inte
två helt olika situationer? Antag att planet störtar på grund av något

tekniskt fel. Detta fel finns där både då man missar planet och om

83

man skulle ha hunnit gå ombord. Men redan det lilla ordet ”om”
rymmer en sådan ofattbar rikedom av alternativa omständigheter att
det snarast uppstår en helt ny situation, där det tekniska felet mycket
väl skulle kunna få en annan roll: det upptäcks före starten, det
upptäcks i luften men kan åtgärdas ändå, det upptäcks inte, men
samma nyckfullhet som frambringat felet gör nu till exempel så att
felet uppvägs av ett annat fel, som verkar i motsatt riktning. ”Om”
rymmer hur mycket och hur litet som helst beroende på var i
kausalitetens oändliga kedja gruskornet som blir berg eller berget
som blir grus kommer in i maskineriet.] och började sjunga något
stillsamt.

TV-ns ljus behärskade nu helt rummet. Peter suckade. Vad skulle
han egentligen göra nu? Sova sig fram till morgondagens eventuella
tillfrisknande? Dricka sig full? Dricka sig fram till sömnen för att
sova sig fram till morgondagen? Tiden” [Ordet ”Tiden” byts ut mot
aktuell tid som visas sekund för sekund, taget från datorns
systemfunktioner.] förflyttade sig ju vad man än gjorde." [Peter ville
bli en staty, han ville att huden skulle stelna omkring honom, så att
han kunde ligga som i en rymddräkt och bara förflytta sig längs
tidsaxeln. Den idén härrörde från något han läst om den fjärde
dimensionen. Man hade gjort ett tredimensionellt diagram över en
bils rörelse i en stad. En perspektivteckning visade bilen innesluten i
något som liknade en genomskinlig låda vars botten bestod av en
stadskarta med vägar och hus utritade. Bilens väg kunde normalt
beskrivas med enbart en linje längs de gator den kört, men tog man
även hänsyn till den lodräta tidsaxeln lämnade linjen plötsligt
marken och blev en kurva i höjden som svängde elegant i vida bågar

uppåt eller nedåt då bilen accelererade eller bromsade in (slingor som

84

imiterade den rasande behagfullhet med vilken kuskens långa piska
viner genom luften över de ångande ryggarna på ett fyrspann i vild
karriär), men när bilen stod stilla vid röda ljussignaler färdades den
inte längre längs dimensionerna på marken utan endast rakt upp
längs den vertikala axeln: just så ville Peter försvinna, stilla i sin
säng, obönhörligt hissad mot stjärnorna av sekunder, minuter och
timmar bort mot den evighet där tid och rum sammanföll. ]

Detta var absolut inte dödslängtan, det var bara ett sätt att vänta ut
vissa perioder av livet som var mindre angenäma; ändå var livet hur
det än gestaltade sig alltid bättre än döden, ty döden var utan hopp
om förändring. Han låg alldeles stilla på sängen, som vid något
experiment, och försökte sväva i det minimala glappet mellan
avslappning och anspänning: när kroppens motorik var en liten ännu
icke utlöst lavin, vilande på en vass bergskam. Där, bortom ja och
nej, bortom till och från, mellan ”varde” och ”ljus”, hoppades han
slippa ta ställning, slippa uppröras, finna frid. Förskräckt satte han
sig upp. Det var väl inte Gud han sökte?

Andligheten fick vänta, apatin berodde nog på näringsbrist. Han
ringde rumsbetjäningen och beställde te och skinksmörgåsar. När det
sedan knackade på dörren, ville han inte att någon skulle komma in
och se röran av snoriga pappersnäsdukar på golvet, så han steg
hastigt upp och tog emot brickan vid dörren.

Smörgåsarna lugnade honom och gjorde honom sömnig på ett
normalt sätt, inte bara sjukligt utmattad, så att han kunde lägga sig
med ett visst hopp inför nästa dag. Om han hade något hopp inför
natten, så förlorade han det ganska snabbt. Då han sakta började
föras bort i slummer hämtades han snabbt tillbaka igen av en plötslig

hostattack. Förkylningen hade gått in i en ny fas: snuvan skulle nu

85

ebba ut och i gengäld skulle han skakas av en hosta som brakade
långt nere i lungornas förgreningar.

Så snabbt han pendlade mellan hopp och förtvivlan." [Mellan ja
och nej, mellan till och från.] Några sekunders lugn och han gladde
sig åt att näsan inte rann och att det snart skulle bli en ny dag. Men
en ny hostattack fick honom att vilja ha tillbaka snuvan, för den hade
trots allt låtit honom sova ibland. Ett extra våldsamt angrepp
överrumplade honom till den grad att han spelade med i odjurets lek,
gav sig åt hostan, försökte hosta ännu mer och överträffa sig själv i
tröstlöst smattrande stötar, han reste sig upp, hostade, steg ur sängen,
hostade, satte sig på huk för att få största kraften och föll krampaktigt
omkull, då han avlossade ännu några beklämmande salvor med
rekylen skrällande i bröstkorgen.

Som en besegrad brottare reste han sig från golvet och gick ännu
en gång till fönstret, vars inglasade himmel lockade som glansen i ett
mörkt vatten en ljus kväll." [Skyskraporna avtecknade sig i natten
som modeller, lysande trådkorgar utan innehåll. Precis som
armeringsjärnens spaljéer och byggnadsställningarnas nätverk en
gång förebådat den massivitet som skulle växa upp, påminde nu
denna spökstad av geometriskt ordnade upplysta fönster om sitt
bräckliga ursprung.] Peter öppnade mot den juvelbeströdda stadens
gnistrande myller och tänkte på hur skoltidens tristess i klassrummet
hade kunnat botas med några minuters eskapism då man någon gång
vädrade mitt under lektionen: plötsligt blev omvärlden och
klassrumsvärlden en enda eter, en temporär förbindelse hade
upprättats genom vilken en vindpust, en doft eller ljudet av en
studsande boll kunde färdas, tills fönstret stängdes och lärarens

ekande röst åter dominerade mellan de fyra väggarna.

86

Peter såg ut från sin upphöjelse: Här byggde man sannerligen
utefter tidsaxeln. En fläkt från en avlägsen skolgård rörde hans
ansikte. Han vämjdes. Tänk att människor ändå byggde! Att de trots
allt orkade åstadkomma någonting! De flesta som byggt, planterat
och grävt var sedan länge döda, och de kunde inte ens trösta sig med
att det de gjort fortlevde, som ett monument, de kunde inte glädjas åt
denna fjärran hägring om före detta, för de såg inte, de visste inte, de
var inte. Men deras verk stod här. Var det inte ett hån?

Han fnyste irriterat och skulle just lägga sig igen, då ett ljus lades
till de övriga där ute. Det tändes mitt emot hos den vinkande
kvinnan, som nu plötsligt kom framrusande till fönstret, som om
någon ropat till henne, och så började hon frenetiskt vifta igen. Peter
frös, men kunde inte låta bli att stå kvar. Nu vek hon ihop en
bordduk, precis som förra gången, gick bort till fönstret bredvid och
drog ned persiennen, släckte, ångrade sig omedelbart och tände igen,
gick ännu en gång till det första fönstret och vinkade någon minut,
drog så upp persiennen igen och släckte. Föreställningen var över, i
varje fall för ögonblicket. Vad som tilldrog sig därinne i mörkret hos
henne kunde man inte ens gissa.

Fundersam gick Peter och lade sig. De vakna tankarna gav vika för
morbida drömmar om en grupp människor, som stympats bortom det
groteska, en hade inga ben, en annan hade endast ben, en tredje
fortlevde med bara sitt huvud kvar, och dessa rester av kroppar stack
fram ur gigantiska cementblock, där de murats in," [en ensam arm
rent av vinkade] materialet såg antikt ut, eroderat som grekiska
marmorfundament. Peter skulle snart bli en av dessa beklagansvärda
stackare, och han förstod att de i själva verket hade räddats på detta

besynnerliga vis bara för att få dö inkapslade i en oändlig kvävande

87

trygghet, och han hörde nu från en skorrande högtalare hur
rymdkontrollen i Houston påbörjade nedräkningen; ten, nine "
[Ordet ”nine” byts i tur och ordning ut mot ”eight”, ”seven”, ”six”
osv. till ”zero”, då boken automatiskt vänder blad till följande:]

Vid noll hostade han sig plötsligt vaken, och kvar i den
fruktansvärda stämningen såg han på sina händer, så som han trodde
att människor bara gjorde på film, då de demonstrerade ett
främlingskap inför händernas förbrytelser, men nu uppfattade han i
stället kroppens delar som offer för en förbrytelse, eftersom livet
tagit sin boning i något så obeständigt.

Och så den vinkande damen. Endera dagen kanske hon skulle
hoppa ned på gatan. En perfekt stad för fritt fall. Som liten hade
Peter inte förstått ordet självmordsförsök. Det var ungefär som med
inbördeskrig; han kunde inte föreställa sig att man krigade inom ett
land. Men i den mån han kunde fatta att människor ville göra slut på
sig, var det ännu underligare att höra att någon misslyckats med det.
Peter hade försökt tänka sig någon som står beredd att skjuta sig och
som sedan missar på så kort distans! Numera tyckte han att
självmördarna hade det lätt. Det var värre när döden i sig gjorde livet
outhärdligt för då var självmordet ingen utväg, men att tvingas kvar i
livet i brist på bättre, var ingen bra grogrund för optimism. Däremot
spirade en sorts tacksamhet för varje sekund livet fortsatte utan att
hjärtat stannade, en lastbil skenade över en eller en åder brast i
hjärnan. Men ofta övergick detta i en sorts panik, då han naglades
fast i det omedelbara nuet; paralyserad i ett hårt grepp med händerna
om kudden väntade han (nu snart) att bilan” [några våta strån

klibbade mot halsen] skulle (kanske nu) rasa mot nacken.

88

Peter tittade skrämt ut i dunklet, som levde med samma skuggor
som under barndomen,” [FindThis, funktion som hoppar fram till ett
par ställen i texten med association till bl.a. ordet ”blå”.] då modern
låtit svaga lampor lysa. Han hungrade efter en obestämd visshet, steg
darrande upp, medtagen av tankar från både sömn och vaka, och
vinglade ut på toaletten för att dricka vatten. Han brydde sig inte om
att tända, och därmed bli bländad, utan drack vattnet stående i
mörkret framför spegeln. Många klunkar hann rinna nedför strupen
innan han reagerade. Mörkret tillät honom bara att ana sig till former,
men när han nu med ögonen intensivt uppspärrade” [här visas
samma ögon som på bokens omslag] stirrade in i det andra mörkret i
spegeln, tyckte han sig se: ett buffelhuvud. Och när han
reflexmässigt rörde handen för att tända — men snabbt ångrade sig —
såg han också de vita hornen blixtra till. Kallt, helt utan brådska, gick
han tillbaka till sängen. Egentligen kände han sig inte skrämd utan
snarare, på ett outgrundligt sätt, bekräftad. Detta var något annat än
fula gubbar som gömde sig i mörka hörn.

Nästan graciöst drog han täcket över sig och lät huvudet sakta tas
emot av den mjuka kudden. En och annan bild drog förbi, liksom ett
och annat ord, men det var bara vägfarande på genomresa, kanske
flyktingar, möjligen någon han känt en gång, men det var för länge

sedan.

89

En betraktare skulle kunnat tro att Peter ännu sov, om det inte varit
för hans ögon, som mycket försiktigt avsökte synfältet. Han försökte
låta bli att känna efter hur han mådde, han ville överrumpla dagen,
stiga upp oväntat, så att sjukdomen glömdes kvar i sängen. Så hörde
han det stillsamma droppandet mot fönstret, ett försynt trummande.
Det regnade.

Det var något nytt. Han hade inte föreställt sig att det kunde regna,
det här skulle vara en dag som de föregående, enda skillnaden skulle
finnas hos honom själv; att han blivit frisk. Långt bak i munnen,
bakom visdomständerna, där inga tänder fanns, var köttet mjällt och
tjockt, med en sorts mild, öm värk. Det var något han kände igen från
sina allra första levnadsår, och det påminde om när tandläkaren hade
fyllt munnen med avgjutningsmassa, som omslutit alla tandhalsarna
likt ett gyttjebad. Samtidigt hade kräkreflexen inte varit långt borta,
och han hade befarat att massan skulle stelna, så att käkarna inte
skulle gå att sära. Detta gummiaktiga muskelminne föreföll primitivt
som ryggmärgen. Härrörde det från en tidigare existens som fisk?
Eller hade något tvingats in i hans mun som barn? Var det ett tidigt
trauma som ännu levde? Han blev glad; att denna företeelse fanns
kvar här och nu, på andra sidan havet, bevisade att han ännu var sig
själv.

Han gick ut i badrummet och urinerade. Något bad fanns det inte
tid till, och han klädde på sig svettig, drog händerna genom håret”

[Hornämne!] några gånger framför spegeln och gick ut. I rummet

920

intill höll städerskan just på att bädda, och en vagn med lakan stod
utanför. Hostan skrällde i korridoren.

Foajén var full av människor som överraskats av regnet; i våta
kläder stod de och talade exalterat om en stor demonstration utanför
FN-huset, de talade om araber och om vädret. I matsalen hade det
nyligen varit fullsatt, det kunde man se på alla stökiga bord. Peter
satte sig och väntade. I dag skulle han våga sig på något mera
substantiellt.

När han blev serverad tackade han med en hostattack i en snabbt
gripen servett. Ute från gården hördes stuprörens plaskande. Han åt
och tänkte på en skolutflykt, då man efter strapatser på skidor genom
pudersnö över tuvorna äntligen nått fram till rastplatsen, där snart en
doft av vått ylle, varm choklad och apelsinskal spritt sig, vilket med
ens framstått som enda anledningen till utfärden. Skyddad från
regnet, som också var ett legitimt skäl att hålla sig inomhus, fylldes
Peter åter av denna ombonade känsla. Men det var i väntan på en
portionsförpackning marmelad han åter blev offer för sin
hypersensitiva läggning, när han tankspritt med vänstra handens
pekfingernagel skrapade fram och tillbaka mot tummens sida. Var
detta inte precis den punkt där han en gång skadat sig, då han skulle
hjälpa sin mor att ställa in en form av eldfast glas i ugnen? Den hade
plötsligt spruckit när han lyfte den, och under sina reflexmässiga
försök att rädda den från att falla till golvet hade han fått en liten
musselformad skärva” [Drottningens ostron, argt kastade i
snödrivan.] i tummen. Skärvan, som vid senare undersökning också
visat sig ha ett musselskals koncentriska ringar” [En medeltida,
koncentrisk stadsbildning.] i brottytan," [Golvet, Det slutna rummet,

New York, USA, Jorden, Universum. ] hade lösgjort sig från

91

glaskarotten med ett skärande ljud och trängt ända in till benet i
samma ögonblick som formen slagit i golvet.

Han hade haft ett ärr" [Hon liknar bokstaven R.]1i åratal efter
detta. Han studerade nu noga det aktuella området. Absolut ingenting
avslöjade att en glasbit trängt in i köttet ett och ett halvt decennium
tidigare. Men när han fortsatte att skrapa med nageln, frammanades
åter ärret som en liten vit halvmåne. Peter lutade sig tillbaka och
drog efter andan. Satt kanske en bit av skärvan kvar än i dag? Hade
han kanske gnidit loss den, så att den nu skulle börja vandra i
kroppen? Han åt inte färdigt utan lämnade bordet och åkte hastigt
upp till sitt rum.

Han tog av sig kavajen och vred beslutsamt på TV-n. Regnet
knäppte fridfullt på fönstret och rännilarna grumlade utsikten och
mildrade omvärlden på ett diskret sätt, likt en långväga
begravningsgäst, som med tunn stämma beklagar sorgen. Han
flyttade stolen fram mot TV-n och sjönk ned. Skärsår var Peters fasa
och blotta närvaron av vassa saker hade alltid väckt tanken på
pulserande, smärtsamma sår så konkret att han rörde sig försiktigt i
deras närhet, som inför något heligt, och hanterade dem varsamt som
apterade granater.

På TV visades en gammal amerikansk film med en blond kvinna
med sunt utseende och kort frisyr. Hennes framtoning var germansk,
vaderna ardennerlika, men hon saknade ändå den amazonaktiga
utstrålning dylika kvinnor brukar få. Hon var av den typ som vissa
tonårspojkar extatiskt kunde tillbedja, en kvinna som framstod som
erfarenheten själv, förpackad i en moderligt överseende attityd. För
sin del kunde Peter möjligen tänka sig henne som husa. Hon såg ut

att kunna göra en god sufflé.

92

Plötsligt kände han sig mycket gammal. Som en åldring som
försöker glömma sin skröpliga kropp genom att minnas sin historia,
tänkte han på gamla klassfotografier; gäckande ansikten som
påminde om det konstlade umgänget i skolan eller på någon
arbetsplats; den intensiva samvaro man inte valt själv. Nu tyckte han
att han alltför ofta låtit köpa sig. Men minnet var en illusion av att
man ännu ägde det man förlorat. Inget kan göras ogjort, och precis
som fallet är med hår som grånat, låter sig minnet bara färgas av
efterrationaliseringen.”" [Människor som säger sig leva i nuet tar
naturligtvis helt miste, tänkte Peter. Alla som inbillar sig att de
varken grubblar över det förflutna eller framtiden, de inser inte att
man inte kan leva i nuet förrän nuet lever i oss. Nuets skarpa och
skugglösa bild bländar, gör oss långsynta, vi skulle behöva läsa dess
text på långt håll för att se, nuet är vår blinda fläck där inte bara en
nerv är fastlödd utan hela vårt nervsystem, och det enda vi ser är
nuets omgivning. Så snart ”före” filtrerats genom nuet till ”efter” kan
vi se en spökbild av det nu som nyss var. Att sitta i sin stol och
gradvis bli till sten, tyckte Peter nu var den enda räddningen undan
minnena, för de hinner ständigt upp oss, men vi hinner aldrig upp
dem.]

Nu hade den stabila blonda damen i filmen fått sällskap av en
smärt yngre herre i hatt, som försökte verka mycket upptagen och
ointresserad av henne. När han yttrade sig lät det som om han hade
bomullstussar innanför kinderna, och man trodde hela tiden att rösten
skulle brista, men det var hans naturliga sätt att tala. Replikerna var
rappa. Peter tyckte det var synd att rummet inte hade färg-TV
eftersom han älskade den övermättade tonen i femtiotalsfilmer:

huden som antingen var pudrat blek eller extremt solbränd, läppar

93

som glödde med etsande styrka och klänningar i koboltblå nyanser,
så påträngande att de raderade ut all känsla av volym. Det var färger
som brukade kännas nästan som en smak på tungan, och de bidrog
till tidskänslan nästan mera än föråldrade uttryck och omoderna
kläder. Karameller Peter ätit vid tiden för filmens tillblivelse anades
en kort stund i munnen, och det märkliga var att denna minnesresa
kunde komma till stånd även nu, då en svartvit bild väckte tanken på
färgen.

Mannen och kvinnan befann sig nu uppe på taket till den så
kallade Flatiron Building i New York. Peter kände igen den från
bilder i resebroschyrerna, ett prismaformat hus byggt på det
triangelformade utrymme som uppstod där Fifth Avenue korsade
Broadway. De tittade på utsikten i skymningen, mannen
gestikulerade, det blåste en aning i kvinnans hår. Så tog mannen av
sig hatten, grep tag om brättet och kastade ut den över takets kant, ut
i luften, och nu ändrades kameravinkeln så att man såg hela det
tjugoen våningar höga huset från gatan och hatten som elegant
seglade iväg. Man förstod att nu skulle ändå bröllopsklockorna snart
ringa, och prästen läsa ur en viss bok i stearinljusens sken, nu när
mannen låtit sin stolthet flyga och fara." [Bell, Book and Candle
(1958). Directed by Richard Quine. Starring: James Stewart, Kim
Novak, Jack Lemmon, Ernie Kovacs, Hermione Gingold.] Peter
hostade.

Under filmen hade han inte behövt fatta något beslut, men nu
bestämde han att även denna dag var sjukdag. Det var ingen idé att ta
tabletter längre, när han inte hade någon feber, så den enda kur han
kunde komma på var ett och annat hett bad och vila. Medan han

sänkte sig ned i det brännande vattnet hördes stojet från något nytt

94

quiz-game som just börjat televiseras. Han hade släckt ljuset för att
blundande kunna hänge sig åt mörker och fuktig värme.
Halvslumrande med hakan i vattenytan hörde han TV-publikens
skrattsalvor och olika elektroniska ljudeffekter, som hallucinatoriskt
gav känslan av regn och blåst mot fönstret. Badkarskranarna glänste
matt i mörkret. En plötslig rörelse med foten fick det stillastående
vattnet att skvalpa och åter göra sig påmint.

Klockan var nästan tre när han ännu ångande efter badet installerat
sig nere i matsalen. Menyn var inte särskilt inspirerande, men han
tänkte försöka med färsk sparris, och så tyckte han sig vara värd en
oxfilérätt med gåslever och tryffel, som uppkallats efter en engelsk
prins.

Matsalen var ganska välbesatt, förmodligen på grund av vädret.
Sparrisen var troligen djupfryst och hade fått koka för länge. Oxfilén
såg imponerande ut, men av smaken att döma nådde kockens
kunnande inte upp till vad råvarorna förpliktade till. Peter åt för
snabbt, som om han hade en tid att passa. Svettig lutade han sig
tillbaka mot ryggstödet med glaset i handen och tog ett djupt
andetag. De mumlande rösterna och besticken som klickade mot
porslinet uppfyllde salen som glittrande vågor i växelspel med
regnets forsande utanför. Peter slutade tvärt att lyssna och såg ned på
tallriken igen då sorlet rätt som det var tilltog på ett hotfullt,
mässande sätt. Han var en aning yr av vinet och glodde dumt på de
andra gästerna, som om han väntat sig att de skulle ha genomgått
någon sorts förvandling." [Just det faktum att allt verkade normalt
och att ingen tog någon notis om honom förstärkte intrycket av en
komplott, som om matsalsgästerna nu samtliga ansträngde sig för att

uppträda naturligt och ogenerat.]

95

Peter betraktade kavajryggen på mannen vid bordet framför. Tyget
gick i en anskrämlig grönglänsande nyans, som påminde om
flugvingar, och mitt emellan skulderbladen syntes en mycket
markerad, ful söm. Det var något märkligt med ljuset." [Dark they
were and golden-eyed.] En mycket svag solstråle bröt nätt och jämnt
igenom det blyinfattade glaset, för att diffust ge valda föremål i
matsalen en diskret lyster, och när Peter bad att få betala märkte han
att ljuset också räckte för att servitrisens svarta strumpor skulle
skimra svagt.

På väg ut slog det honom att kvinnor var något som brukade
intressera män då och då,” [En s.k. aktbild från 1900-talets början
visas. ] och att han inte ägnat dem många tankar på senaste tiden.
Detta underströks ytterligare när han fick sällskap i hissen av samma
kvinna som han åkt upp med häromdagen. Hon hade en grå
regnstänkt kappa över sin dräkt och paraply i handen. Peter stod vänd
mot henne ungefär i nittio graders vinkel. Han undvek att se henne i
ögonen och betraktade henne i stället i en av speglarna, men fick då
se en skymt av sig själv, hopsjunken," [Rektorns fru, förlamad.] och
rätade snabbt på ryggen. Hennes hår var nu i oordning, några våta
strån klibbade mot halsen. Oväntat sade hon: ”Awful weather, isn't
it?” Och Peter svarade förläget som i skolan, då han överraskats av
att få frågan: ”Ah, yes.” Så en sekunds mummel, och sedan: ”But I
haven't seen so much of it yet.” Hon gav honom en forskande blick.
Peter skulle just tillägga något förklarande om sin förkylning, då hon
drog ned huvudet en aning mellan axlarna, såg upp på honom liksom
från sidan och försiktigt sade: ”Är du från Sverige?” Peter blev
fullkomligt överrumplad och mindes med ens deras förra möte, hur

han sett de små håren i hennes nacke, och tanken ”svenska fjun”

96

korsade hjärnan innan han sade: ”Det var som fan! Javisst.” Båda log
generat nyfiket. ”Är du här på semester?” ”Tja, fast jag är förkyld.”
En bekymrad min och: ”Det var väl tråkigt.” Hissen bromsade in vid
nionde våningen och Peter frågade: ”Vad gör du själv här?” ”Jag
skall söka in till en skola.” Dörrarna gled upp och hon steg tvekande
ut. ”Vi kanske ses igen”, sade Peter och tillade utan att veta om han
egentligen menade det: ”Du kan väl titta in till mig någon dag?” och
så skämtsamt medan han satte benet i vägen för dörrarna: ”Jag är
nästan alltid hemma.” ”Det kan jag göra”, svarade hon, som om hon
var lättad av att den forcerade konversationen fick ett slut utan att det
var ett definitivt slut. ”Rum 1241”, sade Peter.

Han lade sig med TV:n ilsket påslagen” [Han uppfann ständigt
julen på nytt; den stora familjehögtiden ...] och försökte låta bli att
tänka på att han just bjudit in en främmande kvinna till sitt rum och
att han gjort det av den löjeväckande anledningen att hon råkat vara
svenska. Han ville inte ha något med svenskar att göra och framför
allt inte med kvinnor. En hostning briserade. I televisionen sändes
just en högljudd utrikespolitisk debatt mellan några senatorer och
journalister, som väl överensstämde med hans känsloläge. Hon skulle
säkert komma att missförstå hela situationen. Peter skydde alla
handlingar som kunde tolkas som någon form av uppvaktning. Han
tyckte inte om att på detta sätt få kvinnor att känna sig åtråvärda. Han
ville inte vädja till deras fåfänga. Han ville inte vädja till dem alls.

Blicken föll på höger hand, där en slemklump tydligen hamnat då
han hostade. Helt stilla, som när man betraktar en insekt som stannat
för att vila, fixerade han den som om det varit något han aldrig skulle
torka bort eller tvätta av, som om den nu för alltid skulle vara en del

av honom. Men han gick ut i badrummet, spolade av handen och såg

97

ned i avloppet med en avlägsen känsla av saknad." [Bild: gammal
reklam för toalettpapper: ”Det är som att spola ned en kär gammal
vän. ”] Peter visste mycket väl att han inte var allvarligt sjuk, men
också denna triviala avvikelse från kroppens normala sätt att fungera
påminde om existensen av maligna tillstånd." [Normalt var fel ord,
eftersom inte bara hälsa utan även sjukdom tillhörde kroppens
normala sätt att reagera på vissa omständigheter. Det var just detta
som var det förfärliga, att sjukdom och död ingick i livets natur. Men
att en gång ha blivit svårt sjuk och tvingats anlita läkare för att
upprätthålla livet, innebar i själva verket att livet redan mist hela sin
smak och karaktär och den resa hade anträtts, vars mål man bara var
alltför viss om, precis som när man under barnaåren fick följa med
bort till en annan familj och leka med barnen där och leken fram mot
kvällen plötsligt avbröts av föräldrarnas rop att det var dags att åka
hem. Även om man då lyckades utverka en stunds respit och kunde
fortsätta leken några minuter extra, hade glädjen redan grumlats och
spontaniteten hejdats inför tanken på det oundvikliga uppbrottet.]
Peter sköljde ur det solkiga tandborstglaset och hällde upp det sista
av whiskyn. Vad skulle han nu bjuda på om den där kvinnan kom på
besök? Han svalde en stor klunk." [Ändamålsenlig klump i halsen.]
Debatten i TV var nu riktigt skränig, programledaren försökte hålla
de sista replikerna korta, men det var svårt för deltagarna överträdde
de uppsatta tidsbegränsningarna, och nu blandade sig samtliga i
ordningsfrågorna. Någon hänvisade till Förenta Staternas stolta
traditioner vad gäller yttrandefrihet, och deltagarna blev med ens så
angelägna om att få sista ordet att de plötsligt fann sig inbegripna i

en diskussion om i vilken ordning de skulle tiga.

98

Denna dag var redan förlorad; den var utan hopp, nedsolkad,
vanhelgad och obrukbar. Det gällde att göra sig av med den så snabbt
som möjligt och invänta en ren, klar och oförvillad. När han tände en
cigarrett och tvingade ned röken i sina känsliga lungor, försökte en
hostning förtvivlat komma upp, men Peter slappnade av så mycket
han kunde och lyckades faktiskt fördröja reaktionen tills ögonen
tårades och det inte längre gick att hålla tillbaka den med viljan. Han
satte sig vid fotändan av sängen. Stirrande in i väggen suckade han
först över att han inte fick se staden därute. Sedan suckade han en
gång till över hur synd det var om honom som inte fick se staden
därute. Han ömkade sig själv och insåg hur ynklig han såg ut där på
sängkanten. Så började han sakta skratta.

Han gick ut i badrummet och såg sig i spegeln. Ögonen var trötta
och mungiporna strama.” [Varför kände han sig så oerhört
amerikansk just här i badrummet? Var det de hundratals amerikanska
filmerna, där depressionsdrabbade medelklassamerikaner i undertröja
stått och rakat sig framför spegeln för första gången på en vecka,
med en replik då och då ut till hustrun, som satte fram pannkakor och
lönnsirap, eller var det de unga kvinnorna, som antingen febrilt
famlade efter rakblad eller farliga tabletter i badrumsskåpet eller
också snabbt kastade ned ett meddelande på spegeln med läppstiftet,
innan de fördes bort av kidnappare?] Han försökte le. Det blev en
ansträngd grimas, men ändå infann sig en konstlad och kortlivad
känsla av glädje. Anlade han däremot en karikerat sorgsen min, var
inte heller tårarna långt borta." [Det verkade som om
ansiktsmusklerna signalerade sina lägen till psyket, som genast
inregistrerade ett flyktigt anslaget grundackord från den

sinnesstämning som normalt brukade föranleda just detta uttryck. ]

99

Äntligen var han tillräckligt trött för att lägga sig. Han urinerade
och stirrade ned i WC-stolen.
Tiden var inne då Peter kunde anse det vara kväll och frid var en

tillåten betingelse.

100

Inte kunde han vara riktigt klok! Detta var hans fjärde dag i New
York. En vettig människa som drabbats av sjukdom på en sådan här
nöjesresa skulle antingen ha gripits av hysteri eller också släpat sig ut
svettig, snorig och hostande i taxibilar för att till varje pris få en
smula valuta för biljettpengarna. Var han kanske galen? Här låg han
som vanligt på sängen. Kände han inte i vissa stunder nästan en
lättnad över att slippa uppleva något? Hade han kanske egentligen
kommit hit för att meditera, sökte han klostercellens förklarade
kravlöshet, som i själva verket var det mest krävande av allt?
Dumheter." [”Ta det där nu.”] Visst var han förtvivlad, visst rasade
en inre vrede, han vara bara inte typen som tappade besinningen, det
var hela saken." [Vem var typen som tappade besinningen?] Och nu,
denna fjärde dag, hade han inte vaknat med en vild smärta inombords
då bröstet värkte av allt hostande? Hade han inte nästan gråtit då han
sett den gråmulna himlen? Jodå, han kunde känna sig nöjd. Han var
förtvivlad.

Men han hade ändå förrättat frukostritualen i matsalen och med
upphöjdhet betraktat de världsligt förtappade, som förberedde sig för
dagens sevärdheter." [Teet hade varit så svagt att han undrat om han
verkligen kände smaken av te eller bara smaken av minnet av te. Han
hade druckit det som om det varit en mental övning, smakat varje
droppe, sakta silat vätskan över tungan och svalt mindre och mindre
mängder för att se hur liten en klunk kunde bli. Styrkt av denna den
fyllda magens oanständiga fallenhet för knapphetsfilosofi, hade han

101

återvänt till rummet och börjat rengöra sina naglar.] Men nu hände
något. Det började med otåliga ryckningar i benen, som på en sekund
växte till en oformlig ilska, för att kulminera i en paraliptisk”"
[paraliptisk, präglad av paralips (gr. paraleipsis, av paraleipein
”förbigå”); den retoriska figur, vilken innebär att man genom att säga
sig vilja förbigå något, med så mycket större kraft framhåller detta. ]
ateists bön till Gud, full av villkor: ”jag tror ju inte egentligen, men
om Du finns, vilket jag hoppas...”, ”förlåt att det låter som ett
ultimatum, men vill Du övertyga en hedning, så ge mig en
förklaring”, ”förlåt att jag talar så vanvördigt, men Du i Din visdom
vet varför mitt tilltal går krokvägar”, et cetera.

Efter detta vägrade han först känna igen sig själv, likt en
tvångsmässig onanist som efter en session känner äckel över vad han
just iscensatt. Det var ett dilemma att nära ett hopp om en
allsmäktighet men samtidigt kräva bevis. Skulle bara ängeln Gabriel
visa sig i dörröppningen, bleve han förmodligen mer fanatisk i sin tro
än den fårskock som kallade sig religiös för att få en smula
gemenskap eller tröst och lyssna till sentimentala sånger, men som
aldrig tvivlade, aldrig grubblade. Han kände till motargumentet: det
är större att tro utan bevis. Men då borde de som erkänner sig frälsta
och säger sig ha sett Gud skämmas! De är alltså inte starka nog i sin
tro för att nöja sig med Guds tystnad. Att be är också förmätet, vi
måste tro utan krav på kommunikation, inte ens en enkelriktad sådan.
Är vi skapade till Hans avbild bör vi iaktta tystnad liksom Han.”
[Peter ville inte hämta styrka från något som med största sannolikhet
endast var det uppdiktade halmstrå, som människan grep efter i sin
vilsenhet. Psykologiskt sett var det en naturlig reaktion på

medvetenheten om den egna förgängelsen, och det retade honom att

102

han själv ibland blev ett hållningslöst offer för denna mekanism, som
om han köpt en viss vara på grund av någon reklam som vädjade till
de mest primitiva behov.]

Om Gud verkligen finns, så har han skapat en ond värld eller i
varje fall en värld, där det finns plats för ondska, och denna
fundamentala motsägelse har bara kunnat förklaras genom en
förvriden syn på lidandet som något i sig eftersträvansvärt.” [Men då
ställs man inför en ny paradox, eftersom uppnåelsen av något
eftersträvansvärt är en sorts njutning; bara själva strävan efter det
ouppnåeliga eftersträvansvärda lidandet kan vara ett lidande värt att
sträva efter.]

Den obesvarade bönen passade in i det mönstret. Först tvingades
man på knä, för att sedan böjas ytterligare genom att nödgas axla en
massiv tystnad. Sedan kunde man krympa tills man inbillade sig att
man växte. Det påminde i själva verket något om författarens
tillvaro. Ur fogandet av ord till ord sprang inte sällan en känsla, skild
från både form och innehåll, avsändare och mottagare: ett monster,
en vålnad, som rusade genom texten; frikopplad från varje avsikt var
den möjligen den slagskugga skriften kastade i inspirationens ljus. På
samma sätt uppfylldes den bedjande av samling, koncentration och
en närvaro, som i själva verket bara var ordens, det utslungade
tilltalet implicerade en mottagare med fiktionens hela kraft." [Vad
författaren, och i ännu högre grad poeten, egentligen skriver är böner
från känslan, tuktade av intellektet, till den skapare som är närmast
till hands, författaren själv.]

Peter flinade dumt, när han upptäckte korset på väggen. Det var
skuggan från fönstret. Trots att han hade en önskan att övertygas,

fylldes han av skräck för att en dag möta Argumentet och vämjdes,

103

då han föreställde sig ett religiöst liv. Han kunde inte se sig själv på
knä. Ändå var detta underkastelsens emblem och en av de vackraste
bilder han kunde tänka sig. Pulsen slog häftigare och han andades
fortare. Dessutom skulle man ju älska Gud. Kunde man verkligen
uppfyllas av en besinningslös, förryckt yra, längtan och saknad, rent
av begär, på ett liknande sätt som då man greps av den jordiska
kärlekens känslosvall? Nej, han ville nog inte övertygas; som
tvehågsen kunde han ändå syssla med dessa frågor utan förbindelse
och njuta av tvivlet.

Peter drog fingrarna genom håret, som om han försökte rensa
hjärnan, och blängde fientligt mot väggen. Föll inte skuggan på en
annan plats än häromdagen? Solen stod kanske högre nu, eftersom
tidpunkten inte var densamma, men var det inte också en
förskjutning i sidled? Han reste sig, tog en penna ur kavajfickan och
ritade en liten prick på tapeten, just där skuggans vertikala och
horisontella axel skar varandra. Det var inte längre ett kors utan ett
koordinatsystem. Han tittade på klockan och skrev också med små
siffror: ”13.15.” Nu var det bara att vänta.

Missmodet hade lättat, och han insåg att det gällde att låta
förloppet ha sin gång." [”Run your sickness!” sade han till sig själv,
inspirerad av det engelska språkets bekväma sätt att forma effektiva
uttryck. ] Han tog fram en bok ur resväskan, lade sig tillrätta och slog
upp sidan sjuttiofem: ”The process of Johnson's falling out of love
was like a fever and a quick death; and during the course of it his
mind so thronged with a delirium of pictures that the most ordinary
actions became impossible.” Huvudpersonen i denna historia
distraherades under en tennismatch” [Nere i nivå med planen får

detta förnäma spel en annan dimension, där kan man höra de

104

eleganta, vitklädda spelarnas flåsande jämmer, deras stånkande och
stönande; hur de grymtar precis som bökande grisar.] av tankar på en
avslutad kärlekshistoria. Peter var ungefär lika okoncentrerad i sin
läsning som mannen i boken var i sitt spel. Texten smittades av
associationer, vilka ibland bara stack upp likt ogräs, men ibland
lyckades de skymma den helt. Där var plötsligt det strama ansiktet
hos Margot, den enda kvinna Peter haft något längre förhållande med
och, hoppades han ibland, den sista.

Whiskyn var slut. Han tände en cigarrett och följde rökens väg
mot taket. ”Run your sickness! Run your sickness!” sade han
papegojaktigt medan han knöt nävarna och sånär hade krossat
cigarretten mellan fingrarna. Genast stod det klart: han måste ut! Nog
skulle han väl klara av att gå till närmaste liquorstore! Med nervös
iver ordnade han sin klädsel, rusade till badrummet och kammade sig
med en smula vatten för att dölja att han legat, knöt sedan skorna, tog
på sig kavajen och gick mot dörren, men hejdade sig och hämtade
nycklarna på byrån. Med handen på dörrhandtaget vände han om en
gång till och letade rätt på plånboken som låg på det runda bordet.
Då knackade det på dörren.

Han blev blickstilla med handen utsträckt mot plånboken.” [ ”se
nu gör han så där igen, det är så likt honom”] Hjärtat dunkade. Så
fullkomligt oväntat! Ett intrång. Det måste vara hon. Han slappnade
av och rätade sakta på ryggen och såg sig om i rummet med
återvunnet lugn: han behövde ju inte öppna. Han tog ett smygande
steg mot dörren. Om han inte öppnade skulle hon gå. Han kunde
låtsas att han inte var inne. Försiktigt klev han fram och lyssnade

utan att andas. Ingen utom portieren kunde veta om han var på

105

rummet eller inte. Ingen kunde tvinga honom att öppna, tänkte han.
Han öppnade.

”Hej, jag tänkte bara höra om du mår bättre”, sade hon. Han kände
hur förvirrad han såg ut. Hon verkade obehagligt vardaglig där hon
stod, som om ingenting hade hänt. ”Hej”, svarade han buttert. Hon
kom med livet utanför; gatans friska svalka strålade från kappan och
hennes kinder var lätt röda. ”Kom in!” Hon steg in med en liten
försynt bugning, som om dörren varit så låg att hon måste huka sig
en aning. ”Jag har inte varit ute i dag heller”, sade han och ursäktade
sig för rummets oreda. Han påpekade att det var väldigt rökigt och
gick och öppnade fönstret. Peter kände sig ertappad på bar gärning,
han behövde sysselsätta sig med något och rättade till överkastet på
sängen. Med ett onaturligt leende förklarade han att han trodde det
värsta var över och att han nog snart skulle vara bättre, men han sade
det med rösten hos en dödssjuk som försöker mildra sanningen inför
sina barn. Tankspritt bad han henne sitta ned i stolen och satte sig
själv på sängkanten.

Hon hette Johanna Waldén och var fotograf från Stockholm.”
[Jaså, en sådan där som tror att det är konst att fånga originella utsnitt
av verkligheten i stället för fjärilar.] Peter talade om att han var
författare och väntade hånfullt på att hon skulle imponeras. Men hon
rynkade pannan och sade att hon aldrig hört talas om honom. Han
nämnde några titlar, men det förändrade inget. Den uppknäppta
kappan hade hon behållit på, vilket kanske innebar att besöket skulle
bli kort. Hon hade samma dräkt på sig som häromdagen och satt med
benen korslagda." [BenFunk, en funktion som visar några
slumpmässiga uttryck som associerar till ordet ”ben” i ett pop-up-

fönster.] Peter undvek noga att se på dem. ”Egentligen vet jag inte

106

varför jag är här, jag trodde jag skulle titta på staden”, sade han,
uppenbarligen med en tragikomisk biton, som nästan fick henne att
skratta. Det retade honom. Vad gjorde han här med denna kvinna?
Hon förklarade att hon efter en tids sjukdom beslutat sig för att
förverkliga en dröm hon haft länge, att resa till New York och söka
till en fotoskola." [”Jag ville förverkliga en dröm jag haft länge”,
sade hon, ”att resa till New York och söka till en fotoskola.”]

Hon hade arbetat som frilansfotograf en tid, men tröttnat på att
fotografera bensinpumpar och mjölkförpackningar, när tidningarna
ville ha pedagogisk spaltfyllnad till artiklar om oljekriser och
livsmedelspriser. Hon förklarade att hon i stället ville försöka
utveckla fotografins konstnärliga möjligheter." [”Jag vill i stället
försöka utveckla fotografins konstnärliga möjligheter”, sade hon.]

Peter ville absolut inte diskutera konst med henne. Han ville inte
höra på snusförnuft. ”Tyvärr har jag inget att bjuda på”, avbröt han
ogästvänligt, som om han hoppats att kunna jaga iväg henne, och
hans ögon var trötta men med en egendomlig glans. ”Jag hade lite
whisky, men den är slut”, fortsatte han och bjöd av cigarretterna.
Hon avböjde. Plötsligt sken hon upp och förklarade att hon hade
cognac på rummet, som hon kunde hämta. Han protesterade lamt för
att inte låta för angelägen. Men hon hade redan rest sig och sade:
”Det tar inte lång tid. Och cognac är bra om man är sjuk.”

Hon var redan borta, och Peter stod vid den stängda dörren igen,
nästan som förut, men desperationen hade försvunnit, och han visste
inte riktigt vilken sinnesstämning som tagit dess plats. Vad var hon
ute efter egentligen? Peter ville ha cognac, men vad ville hon? Han
var aningen överraskad att hon drack sådant. Hon skulle bara inte

inbilla sig något. Han gick några varv i rummet och hängde i

107

förbifarten in en skjorta i garderoben och slätade till skynket på
sängen.

Hon knackade igen. Kappan hade hon lämnat kvar på sitt rum, och
i handen hade hon en halvflaska. ”Den här köpte jag på flygplatsen.”
Peter utstötte en aspirerad vokal för att visa sin uppskattning och
hämtade glas. Johanna öppnade flaskan och hällde upp, lite mer åt
Peter än åt sig själv. De skålade och svalde sakta under tystnad.

Här satt de alltså.” [Johannas närvaro, det vill säga hennes tyngd i
stolen och spåren i luften av de rörelser hon utförde, tillsammans
med den dämpade återklangen av hennes röst och tankar, var för
Peter som radiostörningar, och han såg på henne nästan som om hon
varit ett ting.] Johanna liknade en hämmad lärarinna som tvingats
karska upp sig för att upprätthålla disciplinen i en bråkig
högstadieklass. Hennes framåtanda verkade forcerad. ”Mycket
välgörande”, sade Peter, ”även om jag inte är någon stor anhängare
av pale cognac.” Detta yttrande gav honom tillfälle att komma med
en liten utläggning i ett favoritämne: olika cognacstyper och deras
lagring, påskyndad åldring med ekspån, finkeloljornas betydelse för
smaken och så vidare. Nöjd med att ha funnit ett neutralt
samtalsämne, som dessutom förmodligen tråkade ut henne,
betraktade han ivrigt docerande hennes ansikte, som trots en viss
knotighet föreföll avrundat och mjukt; näsan var rak, ögonen
undanglidande på något sätt men osannolikt klara, som överdragna
med ett lackskikt som fördjupade den blågröna färgen; allt detta
skulle ha gett henne en barnslig air av nyfikenhet och oskuld, om det
inte varit för den okynniga munnen, som verkade skapt för helt andra
ord än de som nu uttalades. ”Ja, jag vet inte så mycket om sorter,

men jag tycker inte om när det smakar fränt”, sade hon.

108

Peter avhöll sig från att tala om litteratur, och Johanna kände
instinktivt att hon inte borde tala om fotografi. ”Vad skall du göra i
morgon?” frågade hon plötsligt, som om hon glömt att han inte var
frisk. Peter drogs nästan med i tankegången, och för ett ögonblick
visste han vad han ville göra. ”Ja, om jag skulle må så pass bra att
jag orkar gå ut”, började han, men kände sig genast kverulerande och
började om: ”Jag skall väl försöka ta mig till Chinatown åtminstone,
det vore intressant.” Johanna knep gåtfullt ihop läpparna men
öppnade dem omedelbart för att dricka. ”Det är många där som inte
kan ett ord engelska.” Tystnad. Han kunde inte slappna av på
sängkanten och flyttade sig upp mot huvudändan så att han kunde
luta sig mot väggen.

De talade om hotellet, om New York, och Peter märkte att han
nästan talade med större auktoritet om staden än hon som varit ute i
dess vimmel. De talade om amerikansk TV och om amerikansk
historielöshet. I det sammanhanget kunde hon inte låta bli att göra en
anmärkning om fotografin. Hon hade nu förstått varför amerikansk
fotografi såg ut som den gjorde, förklarade hon; röriga, till synes
kompositionslösa bilder med bakgårdar, bilvrak och reklamskyltar,
udda människor poserande likt presidenter, scenerna var som
urklippta rutor från den film varje promenad längs en aveny innebar.
Johanna märkte att Peter reagerade på den typen av kommentarer,
och belåten över att ha vunnit en smula territorium hällde hon upp
mera cognac åt dem. Hon undrade vad han gjorde hela dagarna.
”Läser och badar”, svarade han ironiskt." [Johanna såg på honom
som visste hon inte om hon skulle fascineras eller känna avsmak.]
Han rullade glaset mellan fingrarna. ”Vad var det för sjukdom du

hade?” undrade han. De utförde nu vissa rörelser samtidigt, när de

109

lyfte glasen till munnen, när ett finger tankfullt placerades på hakan
eller när håret behövde klias, men så uppstod en paus, ett blindskär,
och den ena såg bort medan den andra försökte fånga in blicken.
Johanna höll sitt glas på sned och begrundade vätskans form; det såg
ut som en skoklack av bärnsten på botten. ”Jag hade en besvärlig
infektion”, sade hon kort. ”I fyra veckor.” Peter hade talat om
sjukdomar med sig själv så länge nu att han egentligen avskydde
ämnet, och Johanna verkade inte heller vilja tala om det. I detta
perspektiv var ju fyra dagar inte så mycket, tänkte han, missbelåten
med att inte vara den av dem som förtjänade mest sympati.

Just som tystnaden hotade att spräcka sig själv som en varig blåsa,
skyndade sig Johanna att berätta att hon varit på konsert dagen före
tillsammans med en filmklippare hon träffat på skolan. Peter och
Johanna utstakade nu sina respektive musikaliska revir." [Peter
förutsatte att hennes konsertbesök var sociala handlingar snarare än
utslag av musikintresse.] Johanna berättade om första gången hon
varit på en pianokonsert. Hon hade varit åtta år, och när den
kvinnliga pianisten spelat det första stycket klart hade Johanna fått
känslan att något var fel, då ingen i publiken gjorde minsta antydan
till att vilja börja applådera, och eftersom pianisten inte heller gjorde
någon ansats att resa sig från stolen, blev hon säker på att något
fruktansvärt höll på att hända. Kvinnan hade suttit där, sammanbitet
med händerna i knät," [”Menstruationen! Varje månad är det som en
anklagelse från henne.”] för att efter en outhärdligt lång, svettig
stillhet börja spela igen, och Johanna hade trott att hon nu måste
spela om stycket igen och igen, tills det vann publikens gillande. Att
man inte applåderade mellan satserna i ett stycke visste hon inte då.

Peter skrattade och Johanna såg nöjd ut.

110

Nu insåg han äntligen vad det var med hennes ögon. Hon skelade
mycket litet, knappt märkbart, med det ena. Det märktes bara i vissa
vinklar. Blicken blev ibland obestämd, hon kunde verka frånvarande
och skärskådande på samma gång, en lätt huvudvridning kunde göra
en tankfull blick plötsligt spefull. Först nu kunde han se att hon var
vacker, och han förstod att den obetydliga defekten accentuerade
detta. Peter drack mera av cognacen, som med ens smakade oerhört
starkt av druvor, och talade om ord han missförstått i sin barndom,
medan han diskret svepte med blicken längs hennes hals,
”missförstånden säger mer om oss än det vi förstår”, sade han och
drack och såg samtidigt ned i glaset och på hennes knän, ”precis som
färgseendet skiftar från person till person skiftar nyanserna i hur vi
tolkar helt vanliga uttryck”, därefter såg han henne stint i ögonen för
att se hur hans ord försvann i dem, ”och skillnaderna, de ojämna,
fransiga kanter som skulle uppstå om vi lade en persons uppfattning
av ett ord över en annans, kanske beror på mental barlast av olika
slag, som tvingar oss att låna bibetydelser från ord som de egentligen
inte har med att göra”. Han svalde. Johanna ställde sitt tomma glas
på bordet, lutade sig mot armstödet och invände att det nog inte var
så subtilt, att språket väl ändå var att betrakta som ett närmevärde.
Peter lade nu upp fötterna på sängen: ”Alldeles riktigt, men det låter
mycket tråkigare.”" [Han hade hoppats kunna förföra med sina ord.
Någon annan förförelse var inte aktuell.]

Han lät en smula cognac flyta ut i munnen och kisade med ögonen
mot Johanna, som om han inte riktigt visste var han hade henne, som
om han tänkte att hon borde prövas. ”Nå”, sade han slutligen
skolmästaraktigt, medan han grävde i fickan efter tändstickor till den

nya cigarrett som väntade i mungipan, ”vad är det i så fall ett

111

närmevärde för?” Johanna hade nu fått en jämnare färg på kinderna,
hon lutade sig fram och anförde känslor, ting, företeelser. Peter:
”Aha, har dessa då ett inre väsen vi inte kan nå med språket?” Han
höll upp glaset och roterade vätskan i en smått raljerande gest.
Johanna bytte nu attityd och utbrast nästan aggressivt: ”Det vi säger
är alltid ett uttryck för vad vi vill säga, även om vi använder fel ord,
problemet är bara om någon förstår oss.” Peter såg på henne och
försökte utröna meningen med detta nya drag. Syftade hon på deras
konversation? Arg över att få vad han uppfattade som mothugg
fortsatte han: ”Vi kan aldrig förstå varandra, om vi har tur kan
möjligen en sorts kommunikation uppstå baserad på att våra
villfarelser råkar mötas i någon punkt.” Johanna slickade sig på
överläppen, osäker på vad det var för sorts examination hon utsattes
för. ”Men vi har väl inget val, språket är det enda vi har. Vi får inte
missbruka det vare sig genom att ta det för bokstavligt eller genom
att överge det.” Peter steg upp, gick ett varv i rummet, drack av
cognacen och sade ilsket: ”Orden är småpengar!” Han gick runt
synbart upprörd och höjde pekfingret: ”Precis som byteshandeln fick
ett mellanled genom pengarnas uppkomst så är orden känslor och
förnimmelser i kreditform. En bankbok i byrålådan och en roman i
bokhyllan.” Johanna såg förskräckt hur Peter eldade upp sig mer och
mer. ”Precis som det finns dollar, franc och yen finns det engelska,
franska och japanska, och precis som ett visst antal kronor kan
innebära en cykel, en radio, en tågbiljett eller en hora, så kan en viss
ordkombination vara giltig för nästan vad som helst inom sitt
valörområde.” Peter svettades och Johanna blev torr om läpparna.
Hon undrade hur han som borde tro på språket kunde reducera det så.

”Reducera!” upprepade han med hög röst, ”det är väl underbart att ha

112

en sådan lerklump” [En ändamålsenlig klump.] till hands som låter
sig formas till precis vad som helst. Vad som helst utom
kommunikation. Människans grundläggande villkor är
ickekommunikation, och vet du vad?” Han spände ögonen i henne.

”Jag tycker inte det är tragiskt.” De höll båda andan.

”Jag tror det är tur. Jag tror vi besparas ett stort lidande genom att
inte kommunicera. Språkets ofullständighet är en kollektiv psykisk
försvarsmekanism, som vi skall vara tacksamma för.” Peter var
alldeles svart i ögonen och läpparna såg köttiga ut när de formade
ljuden från hans alltmera sammansnörda strupe. Johanna hade ställt
ned glaset och avvaktat under de sista ordkaskaderna, men nu reste
hon sig sakta, grep flaskan och ursäktade sig med en drömlik blick
som inte mötte hans och gick.

Peter stod kvar på golvet, med nacken en aning böjd, i precis
samma ställning som då han talat." [”Se nu gör han så där igen, det
är så likt honom.”] Det var som om han trodde att det skedda kunde
göras ogjort, att förloppet kunde hejdas om han stod stilla, och han
tittade på cognacen i sitt glas, samma cognac de nyss druckit
tillsammans; det hade nu blivit en helt annan dryck. Under en sekund
övervägde han om han skulle kasta glaset i dörren. Att hon skulle
vara så känslig. En sådan liten idiot. Fast han hade sårat henne. Han
hade varit otrevlig. Han stod fortfarande stilla. Han bestämde sig.
Hårt kastade han glaset mot dörren, det splittrades och den gulbruna

drycken flöt i rännilar.

113

Han sov lika oroligt som under den första nattens feberattack. Och
aldrig tidigare hade Peter tyckt att morgonens spröda ljus varit så
fientligt, starkt nog för att blända de svullna ögonen men inte för att
värma upp det kylslagna rummet. Redan vid sextiden hade hungern
kommit stormande, men han hade trotsigt legat kvar och vridit sig.
Klockan halv tio bestämde han sig för att vara vaken.

Det kändes som om han tvingat sig upp i ottan, funnit kylskåpet
tomt och morgontidningen icke utdelad, och nu skulle gå till ett
arbete där han vantrivdes. Han andades in djupt för att känna om
hostan retade. Den hade tydligen gått över. Snuvan var också borta,
bara lite morgonslem. Det skulle förstås gå att skylla på en stor
trötthet, men han var faktiskt skrämmande frisk. Han satte sig på
sängkanten och betraktade sina knän. Borde han söka upp Johanna
och be om ursäkt? Men för vad egentligen? Han tänkte på Margot.
Om han hade börjat tala så där till henne, hade hon bara ryckt på
axlarna eller sagt något i stil med ”Ja ja, Peter lilla, det blir nog bra”,
eller också hade hon suttit och läst något och över huvud taget inte
hört vad han sade. Men Johanna hade gått därifrån. Det var
intressant.

Nu var frågan: skulle han gå ned i matsalen med risk att stöta ihop
med henne? Å andra sidan kanske det vore lika bra att de råkades av
en tillfällighet i stället för att han medvetet sökte upp henne och
framförde en inte särskilt djupt känd ursäkt. För att städa själen något

gick han bort till dörren och plockade försiktigt upp skärvorna och

114

torkade bort fläckar" [Han hade bara behövt tänka ”uppåt”, så hade
de börjat vandra uppåt.] och ränder.

Efter en lång varm dusch klädde han på sig och gick långsamt,
med ett fatalistiskt lugn inom sig, ned och åt. Han försökte verka
avskärmad från omvärlden men kontrollerade ändå noga vilka som
kom och gick. Han torkade sig frånvarande med servetten genom att
flera gånger lätt trycka den, inte gnida den, mot munnen.

Åter på det avskydda rummet. Det var en mörk förmiddag. Han
tände inte utan låg i halvdunklet och lät tankarna vandra. Lampan A,
bordet B, stolen C, tänkte han. Glaset D med nivån f(D) av vätskan L
med viskositeten v. Det var Johannas halvt urdruckna glas. Han
suckade och började om: Lampan 4A', bordet 8”, stolen C"”. I går hade
hon suttit i stolen C'; i dag då hon inte satt där var det stolen C”. Hur
lång tid skulle det då ta innan allt var normalt igen om temperaturen
var £ grader? Peter hade omedvetet legat och fingrat på sitt kön, och
plötsligt fann han sig inbegripen i en våldsam, aggressiv, fullkomligt
Ilustfri masturbation." [Skamlöst skändade han alla servitriserna i
matsalen, den ena efter den andra, han nådde en rytande ejakulation
och såg i samma stund ovanför stärkkragen på en av dem Johannas
frågande, glansiga ansikte och hennes läppar som stumt rörde sig.]

Andningen blev sakta normal och Peter såg rakt upp på armaturen,
som nästan inte kastade någon skugga alls mot taket. ”Hur har jag
blivit ett sådan svin?” tänkte han. Det var inledningsorden till hans
debutroman, som kommit ut sex år tidigare." [Texten löd: ”Hur har
jag blivit ett sådan svin? Det är verkligen en fullkomlig gåta för mig;
som barn och yngling var jag mycket anständig, nästan puritan. Min
uppfostran hade varit oklanderlig och oklanderlig blev jag själv. Vad

är det då för gräsliga krafter som kunnat depravera ett sådant

115

dygdemönster och degradera en person till ett sådant bottenlöst kräk
som jag har blivit? Tjugoett år är knappast en ålder då man börjar
skriva sin självbiografi — ändå måste på något sätt den ofattbara rad
av felsteg och försyndelser, vilkas summa i detta ögonblick utgör
min personlighet, blottläggas och redogöras för, öppet och ärligt. ”]

Peter skrattade trött. Det var märkvärdigt hur mycket av det han
skrev som föreföll vara en sorts mental förövning inför senare
tillstånd. Kvinnan han skrivit om i debutromanen hade visat sig vara
ett exakt porträtt av Margot som han träffade strax efteråt. I den
andra romanen hade han beskrivit en alkoholiserad person, som
alltmer fyllde sin lägenhet med tomma vinflaskor. Då drack Peter
nästan inget alls, men bara något år senare konsumerade han en
flaska vin per dag, och skåpen fylldes av tomglas. Hur förhöll det sig
i själva verket; formade han språket eller var det tvärt om? Och det
han skrev nu — hur skulle det egentligen gå med ingenjören på
gasklockans tak?

I dag var det torsdag och på lördag gick planet hem igen. Nej, han
skulle inte gå ut. Han skulle ligga där och förblekna, likt en potentat
som insjuknat under ett diplomatiskt uppdrag. För svag att flyttas
skulle dignitärer och vänner i rangordning avlägga en sista värdig
visit vid hans bädd, men ingen skulle stå honom tillräckligt nära för
att ens hålla hans hand då han drog sin sista suck. Romantiska
griller! tänkte han och satte på radion och lät dess affekterade smatter
skölja över honom.

Solen sken nu tillräckligt för att skuggan skulle synas på väggen.
Peter for upp och inspekterade tapeten tills han fann märket. Korset
hade flyttat sig en bit. Han förstod att om han prickade in de timmar

solen lyste in varje dag skulle han få kurvor ordnade under varandra.

116

Vinkelrätt mot linjerna skulle man kunna dra isokronier och med
hjälp av dessa sedan använda väggen som klocka. Han lade sig igen
med händerna bakom nacken. Han hade gjort en uppfinning och
kände sig intelligent.

Men vad använde han sin begåvning till egentligen? Till att platta
till kvinnliga fotografer? Fick man förresten vara så där känslig? Den
förnöjsamma suck han just tänkt utandas blev inte förnöjsam. Han
var själv en känslig natur. Men ångerfull tänkte han inte bli. Han
ryckte beslutsamt åt sig boken och läste med gnisslande tänder, och
för att inte störas av sina högljudda tankar, intog han samma attityd
till texten som då man försöker utröna periodiciteten i en numerisk
serie. Det var inget njutbart sätt att läsa, och efter en stund blev han
varse hur han med tunga och läppar gjorde små ansatser att forma
orden.” [För varje d ögonen avsökte kände han smaken av främre
delen av gommen och lite senare var det alla s som gav illusionen att
luft sakta silade ut över tungspetsen. Vokalerna förblev andlöst tysta,
han upplevde dem bara som en skiftande volym i munhålan, drömska
pauser i en stum musikalisk väv.]

Tvångstankar, tänkte Peter. Precis som att bara våga gå på
stenskarvarna på en trottoar. Han måste företa sig något utanför detta
hotell. Men han hade inte lust, och han hade inte lust att ha lust.
Situationen hade varit överskådlig så länge ensamheten inte brutits.
Det var illa nog att besöka matsalen eller utväxla en blick med
städerskan, men att ta emot en gäst på rummet och konversera var
omskakande. Och att bli osams var rena katastrofen.” [Den sakta
framlunkande melankolin hade torpederats, och till skillnad från
barnet som hoppar rep och försöker komma upp i hundra hopp men

missar vid femtio och får börja om, missar vid sjuttio och åter får

117

börja om, kunde han inte uppbåda en sådan tillförsikt; elegansen och
renheten var besudlad.] Peter längtade så han kunde gråta efter att
bara en enda gång få behålla kontrollen utan störningar, utan avbrott.
Det var i stunder som dessa han påmindes om det mest tröstlösa av
alla avbrott; då själva livslågan skulle släckas. Så steg han upp,
vandrade ut i badrummet, sköljde händerna och lät vattnet rinna över
pulsådrorna. Han stirrade i spegeln på sitt ena öga: regnbågshinnan
liknade en sjöbotten sedd genom klart vatten.

Det var egentligen ett gott tecken att han började känna sig
sentimental, för det innebar slutet på ångesten, men han tyckte inte
om att Johanna blev objekt för denna känsla. Mycket försiktigt, för
att inte väckte sin onda sida igen, närmade han sig beslutet att gå ned
och äta lunch. Han kände en nära nog rutten smak i munnen och gick
för att borsta tänderna, och med tandkrämstuben i handen slog det
honom: drömmen! Han mindes plötsligt en av nattens drömmar, där
han haft en diskussion med några mycket hängivna antinazister. Av
någon anledning var han mycket besviken på dem och fann inget
sätt, inget sätt alls, att kommunicera, så han hade sorgset, med
tillkämpad övertygelse, sagt att det effektivaste och bästa sättet att
bekämpa nazismen och ställa dess ideal i blixtbelysning var att
tillämpa den. Han hade varit utförlig och vältalig men nästan brustit i
gråt då han sett en liten pojke vid sin sida, som han kände igen både
som sig själv och som en avlägsen kusin, en som såg upp till honom
och ville lära sig av sin erfarne äldre släkting. Peter satte långsamt på
korken till tuben. Drömmen berörde honom mycket starkt. Han
borstade tänderna länge, hårt och grundligt.

Ännu kvar i den återkallade drömmen gled han ljudlöst genom

korridorerna, tankarna formades långsammare och häftade vid

118

varandra mera tveksamt; han var på väg till en bjudning där gamla
övergivna ideal skulle spöka i form av bordsvisor, maträtter och
gäster med anklagande blickar: hotellet var skådeplatsen för
seminarier inom en organisation, där frivilligheten var dogmen ingen
kunde klara sig undan. Han drack nu en aperitif, väntade på maten
han beställt och tyckte nästan att det såg ut som om matsalsgästerna
applåderade, men inget hördes, och det var i själva verket bara deras
armbågar som rörde sig fram och tillbaka då de hanterade besticken,
tal hölls och de hängivna jublade och såg på varann med leenden i
samförstånd inför den gemensamma saken, de grinade ironiskt
gillande, då en giftighet uttalades om något samtliga var emot. Peter
hade ännu inte fått något att äta, och han tänkte på hur skönt det var
att slippa regler genom att skapa sina egna, hur praktiskt det var att
även lögnen var tillåten i kampen för sanningen och att till och med
döden var användbar i kampen för livet. Han fick nu åtminstone sitt
öl och drack av det med en törst, vars begär bara ökade för varje
klunk, och han hörde nu talarna elda upp sig, en debatt vidtog som
egentligen inte var ett meningsutbyte utan snarare ett pedagogiskt
knep, som när en skolklass får diskutera ett geometriskt problem,
som bara har den lösning läraren till sist trrumfatoriskt delger den
förundrade skaran, och slutligen då allt var över och en enighet, en
beslutsamhet och en inriktning av en helt ny styrka var uppnådd,
bjöd man var och en på öl, bekostat med den annars heliga kassan för
rörelsens information, och den populäre informationssekreteraren
läste en dikt av en gammal skald, en dikt som nu i allas öron fick en
ny mening. Det var den store tysken igen, som stod upp vid sitt bord
med ölglas i hand och till och med mera bullrande än de amerikanska

turisterna västerifrån, vilka satt vid bordet intill, förkunnade något

119

om mat och dryck och kabaré för sina landsmän, som nu skrattande
höjde sina glas mot honom. Äntligen fick Peter sin mat och skar
sakta i köttet.

Efter lunchen fyllde han badkaret och gled naken förbi fönstret i
hopp om att någon någonstans skulle se honom. Så kröp han ned i
vattnet men lät inte kontemplationen ansätta honom utan började
snart tvätta sig med den ambivalenta upphetsningen hos en man som
gör sig i ordning inför en obehaglig undersökning hos en vacker
kvinnlig läkare.

Han steg upp, torkade sig och kammade sig omsorgsfullt. Så satte
han sig på sängen iförd badrock och tittade en stund på en tecknad
film, vars envetna tjatter av ljudeffekter, förställda röster och korta
rapsodiska musikinslag gav honom samma känsla av vemod som han
haft en julafton för länge sedan, då modern och fadern grälat och
familjen efteråt tillintetgjord suttit hopsjunken framför TV-n och
stirrat håglöst på muntra fabeldjur med pigga öron, som hela tiden
råkade in i charmerande svårigheter, och över förortsvillan hade det
lagt sig en insmickrande välvilja, som bara ytterligare accentuerade
splittringen, och varje hostning, försök till skratt eller annan reaktion
inför en viss filmsekvens blev enda sättet att artikulera ett
känslomässigt budskap till de andra.

Peter rycktes ur sina funderingar när det knackade på dörren. Han
svepte badrocken tätare omkring sig och gick och öppnade. Häpet
stirrade han på Johanna. ”Jag tänkte bara höra hur det står till i dag”,
sade hon och såg obesvärad ut, men rösten var en aning hes. Peter
höll hårt i dörrhandtaget. ”Jodå”, sade han med den sorgsna blicken
från en julafton i början av sextiotalet, ”det är väl bättre.” ”Du börjar

bli frisk då?”, sade Johanna, som snabbt insåg att det kunde syfta på

120

gårdagens menings-utbyte och skyndade sig att säga: ”Jag menar, då
kanske du kan gå ut?” Hon flyttade kroppstyngden från det ena benet
till det andra. Peter upptäckte att han talade med henne som om hon
var en försäljare. ”Kom in vet jag”, sade han och gjorde en gest inåt
rummet. ”Ursäkta min klädsel!” Hon tackade och steg in med smått
andaktsfull min och såg sig omkring som om hon aldrig varit där
tidigare. ”Det är väl ett lustigt uttryck förresten”, sade han plötsligt,
”att det är bättre.” Han stängde dörren. ”Jag menar, normalt är
bättre” bättre än ”bra”, men om någon som varit sjuk svarar på
frågan hur han mår och säger ”bättre”, så innebär det alltså att det inte
är bra utan bara nästan bra. ”Bättre” är alltså sämre än ”bra”” Hon log
ett kort leende för att signalera att hon förstått, såg ned på sina skor,
samlade sig och började: ”Jag tänkte också att jag skulle be om
ursäkt för i går. Jag vet inte varför jag reagerade så där. Det var
dumt.” De stod båda mitt på golvet. Peter famlade förvånad efter sitt
cigarrettpaket. Hon såg frågande på honom, men han tände
cigarretten innan han tog till orda och detta dröjsmål gjorde svaret
tvetydigt: ”Det är jag som skall be om ursäkt. Jag vet inte heller vad
som tog åt mig. Jag var ovänlig.” Det blev tyst ett tag, bara ordet
”ovänlig” hängde i luften, och Peter hörde hur illa valt det var. Han
såg noga till att badrocken inte gled upp. ”Min far”, fortsatte hon,
”kunde bli så där”, hon sökte rätt uttryck, ”kategorisk ibland, och
talade väldigt cyniskt om sitt eget arbete.” ”Ja, ja, det gör inget”,
sade Peter." [Han var nära att tillägga något diplomatiskt om att de
båda kanske varit lite spända eller att det var han som bar största
skulden men hejdade sig och beslöt att det sagda fick vara nog. Han
avskydde sin tendens att alltid släta över konflikter med att båda har

fel, att sanningen ligger någonstans mitt emellan.] Johanna undrade

121

om han tänkte gå ut och om de i så fall inte kunde göra något
tillsammans. Vänta nu, sakta i backarna, tänkte Peter men sade: ”Jo,
kanske det.” Hon undrade om han hade några särskilda planer för
kvällen. Absolut inte redan ikväll, tänkte han. ”Nja, jag hade nog
tänkt vila i dag.” Det verkade så ynkligt att han tillade: ”Och så sätta
igång på riktigt med nya friska krafter i morgon.” Han lät som en
idrottsledare. ”Tack för cognacen, förresten, precis vad jag behövde.”
Hon kvitterade med en vänlig nick, och det faktum att hon teg
antydde att hon fortfarande väntade på att han skulle föreslå någon
aktivitet. Peter kliade sig i skägget och sade att de kanske kunde gå
på restaurang i Chinatown. Johanna såg tveksam ut men ansträngde
sig för att vara tillmötesgående. ”Det kan vi göra.” De bestämde att
träffas klockan två, de försökte le mot varandra, och så gick hon.
Peter tog en promenad mellan TV-n och sängen.” [Fyrtio meter
bort i hotellkorridoren stod Johanna och väntade på hissen.] Tänk att
hon bad om ursäkt. Det skulle aldrig Margot ha gjort. Hon hade
aldrig erkänt ett fel. För henne var världen ett outgrundligt samspel
av psykiska energiutgjutelser, där skuld var något religiöst, och
eftersom hon var ateist förekom detta begrepp inte i hennes
föreställningsvärld." [Johanna klev in i hissen, bet sig i underläppen
och tänkte på Kina. Tänk att hon bett om ursäkt!] Alla
meningsskiljaktigheter hade bara sakta ebbat ut. Oftast hade Peter
inte uthärdat vapenvilans ouppgjorda vacuumtillstånd utan så
småningom bett om ursäkt själv, för att åtminstone någon av dem
skulle göra det. Kvar satt varje gång en hård oupplöst knut." [En
ändamålsenlig klump.] Modern däremot hade ofta bett om förlåtelse,

men inte som en ursäkt utan alltid som en aggressiv handling, precis

122

som hennes frågor alltid varit uppmaningar. Peter var förvånad att
möta en kvinna som bad om ursäkt.

I en alldeles ny sinnesstämning sträckte han ut sig på sängen. Han
andades lättare och kunde leva kravlöst fram till klockan två nästa

dag. Han hade fått en tidsfrist.

123

Magen skötte sig för första gången på länge perfekt; Peter tömde
tarmen med en slösandets njutning. Natten hade varit ovanligt
vilsam, han hade visserligen drömt oavbrutet i högt tempo, men det
hade varit en angenäm, produktiv sömn. Innan han somnat hade han
också lyckats läsa ut boken, och det milda lampskenet hade skänkt en
viss hemtrevnad. Han hade nästan tyckt sig ha sällskap, men det var
inte den malande, skenbara närvaro som uppstår då man väntar på
någon. Snarare hade han alltmer känt att han var hos sig själv.

Klockan närmade sig två. Han borde ha tvättat håret, men nöjde
sig med att kamma det. I garderoben letade han fram den minst
skrynkliga skjortan och klädde på sig. Då han var klar spatserade han
omkring, inte ihopsjunket och irrande utan mätte ut stegen med
spända vader och vek av i räta vinklar som en vaktpost. Han tittade
på klockan med en gest som han fann mycket manlig. När som helst
nu. Och vädret var inte så tokigt.

Han skulle just sätta på radion då hon knackade. I dag hade hon
klänning, även den i någon rostbrun färg, och skor av den typ
kvinnor har, som inte kan ha höga klackar men gärna skulle vilja. I
handen hade hon ett paraply. ”Hörde du något i natt?” Peter såg
frågande ut. ”Från karln som tog livet av sig?” tillade hon otåligt.
Han såg ännu mer frågande ut. ”Tog livet av sig?” Johanna
gestikulerade ivrigt. ”Karln i rummet mitt emot sköt sig i natt. Har du
inte hört det?” Peter började förstå att något drama utspelat sig som

han inte kände till. ”Jösses, det står ju här”, sade hon och viftade med

124

en tidning, ”det har varit en enorm uppståndelse, fullt med poliser,
ingen vet vem han var, men man tror att det var någon figur från
undre världen.” Peter stirrade på rubrikerna. ”Det var som fan”, sade
han, ”jag har inte hört ett ljud. Jag sov.” Så typiskt, tänkte han, att
ovetande vara mitt i händelsernas centrum. Han ville skratta men
gjorde det inte." [Detta var alltså något som ägde en sådan validitet
att det lades under ögonen på tidningsredaktörer, sättare och
korrekturläsare.]

”Har du ingen rock?” undrade hon, ”det är kyligt ute.” Det hade
han inte men tog fram en halsduk av kamelhår som han omsorgsfullt
ordnade innanför kavajkragen. I korridoren märktes inget ovanligt,
ingen avspärrning och inget anslag från polisen. De talade om
händelsen hela vägen ned." [Om Peter inte hört skottet så borde han
ha märkt uppståndelsen. Och borde man inte ha bett honom vittna,
när han bodde så nära? Det föreföll overkligt, som om
tidningsartikeln var fritt fabulerad.]

Gatulivet utanför hotellet visade att ”business as usual” pågick och
att Peter inte var världens centrum. Det halvmulna vädret befriade
gatan från skuggor, allt verkade lika viktigt. Han såg nu att Johanna
hade kameran över axeln. Hon drog åt skärpet på sin kappa, och
sedan vek de av runt hörnet ut på Broadway.

En bit bort såg Peter redan Times Square, men det var inte
byggnaderna han kände igen, utan reklamen; den jättelika målningen
av en man med cigarrett, som blåser ut rök från något rörsystem med
ånga på baksidan. Och så nyhetstexterna, som ständigt gled”
[FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med
association till ordet ”gled”.] fram i ett band av hundratals

glödlampor.

125

Det var härligt att känna vinden i håret och anonymiteten gav
Peter tillfälle att känna sig lika hemmastadd som alla de mötte.”
[Han inrättade sig genast efter miljön; höjde rösten då bilarmadorna
mullrade igång vid grönt ljus, flöt in i människors gångrytm utan risk
att krocka med någon, och efter ett par kvarter hade han också lärt
sig de sociala betingelser som här gällde för att gå mot rött.] Det
enda som kändes ovant var att promenera vid sidan av Johanna. Sist
han varit ute och gått tillsammans med en kvinna hade det varit
naturligt, en ren reflex, att lägga armen om henne. Nu hade armar
och händer ingen självklar plats.

Spridda solglimtar värmde den kylslagna luften och råheten
försvann. Då de gått över 30th Street och passerade den plötsligt
solbadande fasaden på ett palatsliknande hus kom en mager äldre
kvinna gående med tre barn. Ett av dem höll hon i handen, så att hon
fick gå något böjd. ”Såg du?” undrade Peter, men Johanna hade inte
sett. Det hade varit något underligt med barnen; de var nästan
identiska som trillingar men olika klädda och liknade alla en berömd
amerikansk senator, som blivit skjuten några år tidigare: stora mörka
ögon i ovanligt välvda ansikten av gammal hud, med
oproportionerligt höga pannor, grova öron och trubbiga näsor, en
uppsyn som hos den vuxne senatorn varit gossaktig, men som gav
barnen ett drag av en hittills okänd ras. Peter hörde inte Johannas
berättelser om hur hon fotograferat i dessa kvarter dagen före, han
hade ännu barnen på näthinnan, senatorn och skotten." [Och
grannrummet på hotellet: ensamt, blodigt, med doft av krut.]

Peter insåg nu hur långa avenyerna var. Att gå tio kvarter tog
ungefär en halvtimme och de hade tjugo kvar till Houston street, som

kunde betraktas som ”Nollte gatan”." [Regelbundenheten gav

126

intrycket att rutnätet av gator sträckte ut sig kvadratmil efter
kvadratmil, ja kanske över hela jordens yta. Kvartersmyllret
kännetecknades av celldelningens periodiska omutlighet och
metodiska växande.] ”Då kommer du kanske att flytta hit så
småningom?” sade Peter. De promenerade nu raskt. ”Om jag blir
antagen, men det tvivlar jag på, konkurrensen är väldigt hård.” Han
undrade om hon skulle kunna trivas här och kände en snabb ilning av
beundran inför tanken. ”Jag vet faktiskt inte. Storleken och stressen
har jag egentligen inget emot, men det kanske är en stad som är
trevligare att besöka än att bo i.” De gick förbi en taxichaufför som
lämnat sin bil och stod och ringde i en telefonautomat.”" [Bild visas
på chauffören vid telefonautomaten.] Den blanka apparaten med sin
plexiglasskärm såg inbjudande ut på något sätt, tyckte Peter. Han
fick stark lust att använda den, men kände ingen att ringa till. ”Det
finns så mycket här som lockar till aktivitet”, sade hon. ”Ja”, svarade
han.

Vid Washington Square fick Peter syn på något i ett skyltfönster.
Det var en affär som sålde kopior av historiska musikinstrument. Nu
kom också Johanna fram och tittade i det dammiga skyltutrymmet,
där ett märkvärdigt instrument ställts upp som liknade en stor harpa
med bara en sträng. Namnet hade angivits med vita plastbokstäver:
tromba marina. Den andra bokstaven i det första ordet" [Han hade
haft ett ärr i åratal efter detta.] hade fallit bort men kunde ändå
urskiljas i form av klisterrester där den suttit. ”Så lustigt”, sade
Johanna. Peter, som inte alls tyckte det var lustigt, ville därifrån.
”Kom nu”, sade han och tog fram en papperslapp, ”här är adressen
till en restaurang på Pell Street som lär vara helt fantastisk.” De gick

Österut mot Bowery. Ett stycke fram, på vänster sida, låg en gammal

127

bensinstation som nu inrymde en bar. På taket satt en stor skylt med
reklam för ett flygbolag: en bild av ett plan fångat snett underifrån
mot en gråblå himmel. Sedd på avstånd täckte bilden precis den
verkliga himlen och, om det inte varit för texten, hade man fått
illusionen av ett flygplan på låg höjd. I barens fönster flimrande en
neonskylt.

Johanna tittade på kartan. De skulle forsätta rakt fram, och
Chinatown skulle sedan ligga på vänster hand. På den italienska
sidan var husen i tämligen gott skick, och flaggor, vimplar och
banderoller skvallrade om lokala festligheter, men åt andra hållet
mötte dem synen av förslumning, rivningshus och gamla nedlagda
verkstäder. Det enda som såg modernt ut var några datoriserade
bensinpumpar och en märklig gångbro, som skruvade sig i en farlig
båge högt över några ödetomter. ”Canal Street! Vi är framme.” De
svängde runt hörnet och genast utbredde sig en helt ny gatubild;”
[Gatubild från Chinatown visas.] skyltar med kinesiska tecken, fisk-
och grönsaksförsäljare med enkla balansvågar, telefonkiosker med
pagodtak och så hundratals kineser; somliga i löst sittande kläder i
bomull och siden, andra i västerländska rutiga jackor och några i illa
skurna kostymer. Detta svarade mot en dröm Peter hade att ha
världens länder bekvämt koncentrerade inom ett mindre område.
Tänk att kunna resa jorden runt till fots! ”Vet du vad det där
betyder?” frågade han och pekade på två identiska skrivtecken på en
liten tavla över en port. Han tänkte överraska henne med att veta lite
om kulturen och språket. Johanna fick en underlig glimt i ögonen.
”Dubbel lycka”, sade hon och försökte låta nonchalant. Peter tittade
häpet på henne. Hur kunde hon veta det? Hon hade verkat så

ointresserad då han talat om Chinatown att han trott att sådant låg

128

helt utanför hennes horisont. ”Jag råkar bara veta det”, sade hon
hemlighetsfullt. Peter blev upprymd. ”Men visst är det intressant att
jämföra den bildorienterade skriften med den fonetiska? Bara detta
sätt att dubblera tecken för att antyda en myckenhet.” De hade
stannat intill ett grönsaksstånd. En gammal man i filttofflor köpte
kål.

De korsade gatan tillsammans med några kinesiska kvinnor
fullastade med bruna påsar och på hörnet låg en bank med både ett
engelskt och ett kinesiskt namn. Den avvek genom sitt överdåd av
marmor och glas från gatans övriga affärsliv. Det myllrade av
småbutiker, några inte större än en garderob; tvätteri, bageri och en
affär enbart för te och rökelse. Stora affischer utanför en biograf
föreställde två män med blanka svärd i stridsposition. Deras ansikten
med sänkta ögonbryn utstrålade grymhet, men kinderna var rosiga
som ett spädbarns. ”Man känner sig nästan som en inkräktare”, sade
Peter.

Restaurangen låg en halvtrappa ned. Vita rispapperslampor spred
ett kallt ljus över ett tiotal enkla träbord. Några äldre kinesiska män
satt och drack te och åt någon sorts kakor. Vid ett bord en bit bort
satt en annan västerlänning. De valde bordet bredvid. Johanna log på
ett lite enerverande sätt och ställde ned kameran. En kypare helt i
svart hälsade artigt och räckte fram matsedeln. ”De har äkta
hajfenssoppa”, utbrast Peter entusiastiskt och mulnade sedan, ”men
bara på onsdagar och torsdagar, fan också.” ”Det räcker nog med
revbensspjäll för mig”, sade Johanna. Peter ville ha ankfötter i
krabbsås men beställde också några köttknyten. Först nu kände han

hur trött han blivit av den långa promenaden och hungern var

129

dessutom näst intill olidlig." [Han nästan hörde hur nervimpulserna
från magen fräste i ryggmärgen på vägen till huvudet.]

”Berätta nu hur det kommer sig att du känner till den dubbla
lyckan!” [One, two for one.] sade han och knäppte händerna på
bordet. Hon skrattade åt hans ordval, öppnade munnen för att tala,
men dröjde något innan hon sade: ”Min far var handelsresande i
Asien och reste mycket i Kina. När han kom hem var det Kina för
hela slanten.” Hon ryckte på axlarna och tittade bort. ”Så jag är
egentligen ganska trött på allt som har med det landet att göra.” Peter
mönstrade henne. ”Men tyckte du inte att det verkade intressant?”
sade han och märkte att han ställde frågan mycket försiktigt. ”Jodå”,
sade hon i ett tonfall som betydde nej, ”men jag var så pass liten att
Kina mest var något som tog far ifrån oss, en rival till familjen.” Han
såg hur hon liksom fick stava fram varje ord för att få det sagt.

De fick nu te serverat från en lerkanna i små porslinskoppar. Han
förmodade att fadern var död men kunde ändå inte låta bli att fråga.
Hon nickade och Peter förstod att ämnet var avslutat. ”Jag hoppas du
inte tycker alltför illa om kinesisk mat i alla fall, jag menar, om du
inte ville följa med hit så kunde du ju ha sagt det.” Hon genomförde
en snabb attitydförändring, lyfte upp huvudet, och försäkrade
frimodigt att det skulle gå bra, att det skulle bli gott.

Peter, som kände att han borde intressera sig för något som
intresserade henne, undrade hur det kom sig att hon blivit fotograf.
Och hon frågade varför han blivit författare. Peter var för hungrig för
någon mera vidlyftig diskussion och hoppades att maten snart skulle
serveras. ”Alla konstnärer lär ju vara exhibitionister”, sade han och

spanade mot köket. ”Men jag tror det är värre än så. Att jag skriver

130

beror förmodligen på maktbegär, mina känslor för verkligheten är
inte besvarade. Kanske är jag helt enkelt i otakt med tiden.”

Nu kunde han inte låta bli att tända en cigarrett och Johanna följde
varje rörelse och lyssnade uppmärksamt, glad över att de inte talade
om henne längre. ”Jag kan bara hänge mig åt fantasier om framtiden
eller minnen av det förgångna. Det kanske är ren feghet. Det är
lättare att ändra en formulering än att reformera samhället”, sade han
och tänkte bävande: bara hon nu inte säger något om författare som
förändrat världen! ”Fotografering skulle i så fall vara verkligt
konservativt”, sade hon och hann inte längre förrän han avbröt: ”Du
vill hålla kvar det uppnådda medan jag skjuter en fantasi framför mig
som aldrig kan uppnås. Kanske är vi lika förtappade på den punkten;
du tycker inte heller om tiden.”

Rätterna bars nu in rykande på avlånga porslinsfat med
dekorationer av drakmönster i rött och guld på kanterna, ett slags
pastischerat överdåd i bjärt kontrast till den påvra lokalen. Peter
släckte snabbt cigarretten och bjöd Johanna att ta först. Då hon sedan
tog upp pinnarna för att äta gled de snabbt och tveklöst in i den rätta
fattningen. Peter var helt inriktad på maten. ”Fantastiskt!”” utbrast
han, ”du måste smaka på det här sedan.”" [Han kunde inte längre
förneka ett visst intresse för henne men irriterades av svårigheten att
konversera, inga ämnen kunde avhandlas smidigt, allt måste ringas in
med en kringgående rörelse och det föreföll omöjligt att nå centrum. ]

Johanna åt lugnt, synbarligen helt obekymrad. ”Har de inte
brännvin också?” sade Peter plötsligt, ”det lär ju vara mycket
speciellt. Jag har läst en uppsats om kinesisk sprittillverkning men
aldrig smakat något.” De beställde en flaska och kunde själva hälla

upp så mycket de ville i små koppar. Det lilla porslinskruset var

131

dekorerat med en bild av en gammal kines, sittande på en filt med
snöklädda berg i bakgrunden.” [Bild: kinesiskt brännvinskrus med
dekoration som föresäller ett landskap.] De smuttade försiktigt på
den lätt oljiga vätskan och i omgångar spred sig aromen, först en
sorts blommig naftalindoft som övergick i smaken av ylle för att
stanna i en eftersmak av källare med jordgolv. ”Så underligt”, sade
Peter med blicken i fjärran. Han andades ut genom näsan och erfor
ännu en dimension av drycken; ångan från en sädesåker i den första
solvärmen efter ett regn. Men så trängde sig oväntade smaker på;
ingrott damm i hotellgardiner, smörjfettet på heta vevaxlar, svett och
kroppsodörer, han kände intensivt sin närvaro i någon annans rum.”
[Den döde grannen på hotellet. Skulle Peter också ha drivits därhän?
Var detta hotellrummens förbannelse? Skulle han alltmera likgiltig
för den personliga hygienen ha låtit dagar gå, rökande och drickande,
för att till sist, kanske med den vinkande damen som enda åskådare,
kasta sig ned på gatan: med varje fiber i kroppen kände han nu hur
han föll handlöst och störtade i gatan med en både avlägsen och
påtaglig förnimmelse av krossat ben och blod.] Han blinkade till och
stirrade ned på ankfötterna. Krabbsåsen hade till största delen
absorberats av riset.

Peter åt sakta och besinnat. Köttknytena var delikata och frasiga
och sög upp den sås av soja, sesamolja och rödpeppar som de skulle
doppas i. ”Excuse me”, hördes plötsligt en röst från sidan, ”you”re
dutch, aren”t you?” Det var västerlänningen vid det andra bordet.
Fetlagd, med slät rödlätt hy och klädd i mörkblå kostym, väntade han
leende på att få sin gissning bekräftad. ”Oh, swedes!” sade han sedan
han upplysts om det riktiga förhållandet och gjorde en ansats att
gnugga händerna: ”Did you know that the chef here served in the

132

imperial kitchen back in China in the old days?” Han talade ovanligt
tydligt för att vara amerikan, nästan med en brittisk anstrykning i
uttalet. Peter var inte van att bli tilltalad av andra gäster på restaurang
och mönstrade först mannen kritiskt och undslapp sig så ett ”really?”
varvid mannen nickade belåtet. Han försäkrade att kocken kunde
göra rätter som bara en oljemiljonär hade råd att äta. Johanna
invände med en vag ton av aggressivitet och skepsis att kocken
måste vara mycket gammal om han inte tjänat kejsaren som tonåring.
”Oh, but he is”, sade mannen intygande och bugade sakta med
överkroppen. ”He is.”

Peter hade länge velat skriva något om kinesisk mat. Här hade han
ett unikt tillfälle till en intervju med en veteran inom den allra
hårdaste gastronomiska skolan. Det kanske kunde bli en
tidskriftsartikel eller en essä om en svunnen tids kulinariska
extravaganser. När det var dags att betala undrade Peter om det
skulle vara möjligt att få växla några ord med kocken. Kyparen såg
bekymrad ut och skakade på huvudet. Peter sade att han kommit
ända från Europa för att skriva om maten här. Kyparen såg alldeles
stel ut, ansiktet förrådde inte utgången av frågans förnyade prövning,
men läpparna rörde sig som om han hade en tyst överläggning med
sig själv. ”Ah! Europe!” sade han sedan i två stötvisa utandningar,
mera kontemplativt än förvånat. Han gick bort mot köket. ”Europe”,
sade han igen som om han smakade på ett för honom alldeles nytt
ord. Kyparen återvände strax och meddelade att det skulle gå bra om
de bara väntade några minuter. Under tiden gjorde Peter upp om
notan och lånade sedan en penna av Johanna. ”Följer du med?” sade

han och reste sig. ”Ta med kameran!”

133

Kökets väggar var matta av fet beläggning, målningen hade
flagnat och golvet var skräpigt av räkskal och bortrensade senor.
Kocken var en gammal man i ålderdomliga runda glasögon och
kortärmad vit bomullströja. Han smålog blygt. Peter berömde maten,
och förkunnade yvigt, såsom han trodde var passande när man talade
med en asiat, hur medioker, för att inte säga usel, den kinesiska
kokkonst var som frodades i Stockholm. Kocken log brett. Han var
mycket mager med den spetsiga hakan inramad av djupa fåror i det
slappa skinnet. Bakom honom stod en murad ugn och ovanpå den en
stor wok med het olja, som då och då gav ifrån sig ett smackande
ljud." [Ta det där nu.” Fiskleveroljan. Dask.] Peter harklade sig och
sade något svävande att han hört att kocken haft en betydelsefull
plats i det gamla Kina. ”Oh no. Not me. My father. He served in the
imperial kitchen, seventy years ago.” Peter gav Johanna en besviken
blick. ”But I can prepare all the dishes he knew. And some he
invented himself.” Peter stod beredd med anteckningsboken. Mindes
han något från de stora festligheterna, vad som bjöds och hur det
gick till? Kocken kliade sig i huvudet. ”Well, I remember”, började
han. Peter väntade att han skulle fortsätta och sneglade mot
väggarna, där det hängde huggknivar," [Rörde sig alltid försiktigt i
deras närhet.] skopor, stekspadar, hålslevar, trådkorgar och
ångkokare. ”Actually”, fortsatte kocken med ny styrka i rösten, ”I
myself was supervisor for the revival of imperial banquet in
Hongkong in 1952. I was head chef over staff of fourteen.” Peter
skrev ned årtalet. ”Sorry, sir, I didn”t catch your name”, sade han.
Kocken pekade mot sitt ansikte. ”Feng Liao.”" [”How do you spell

that?”]

134

Peter och Johanna fick nu höra hela historien. Ett av de stora
lyxhotellen vid Queens Road i centrala Hongkong hade firat
jubileum, och i samband med det kinesiska nyåret ville man
arrangera något alldeles enastående. Direktionen hade genast kommit
på idén att återuppliva den kejserliga banketten. Man visste att
kocken som förestod den kinesiska avdelningen av hotellköket
förvaltade mycket speciella kunskaper. ”But they ask me and I said
no”, berättade Feng. Skulle ett sådant projekt ha någon mening,
måste allt vara autentiskt i enlighet med traditionen, som gick flera
hundra år tillbaka till den tid, då kejsaren rest runt i det väldiga
landet och banketter hållits till hans ära. ”Anyway, the manager he
challenge me, s0 I started to make plans”, fortsatte kocken upplivad.

De hade beställt porslin med speciell gulddekor för detta tillfälle,
utsmyckade dukar i den finaste sidenkvaliteten och specialsydda
kläder för servitörerna, och en åttamannaorkester sattes att repetera
musik från Chingdynastin. Själv hade Feng fördjupat sig i gamla
provinskrönikor för att finna exempel på menyer. Varje måltid under
den tre dagar långa banketten skulle innehålla tolv rätter, och det
gällde att kombinera dem harmoniskt efter färg, konsistens och
smak. ”We had bear paws”, sade Feng dröjande, ”but only the left
ones, which bear licks all the time” [Feng höll illusoriskt handen
framför munnen] so meat gets especially tender, see.” Sedan bjöds
det tranfötter, zibetkatt, grodlår, som minutiöst skurits upp och fyllts
med exklusiva svampar, samt fågelbon från klipporna vid
Thaikusten." [”But all that was easy stuff.”] Feng kunde inte dölja
sin entusiasm, och han komponerade sin historia ungefär som om
han ställt samman en meny för maximal effekt. ”Spotted deer was

hard to get. It's extinct in China. We had to fly one from South

135

Africa”, fortsatte han men hann inte längre för kyparen störtade in
och sade något på kinesiska. Feng ursäktade sig och gick fram till en
bänk vid ugnen och tog upp en njure ur en skål. ”Ta en bild nu!”
väste Peter till Johanna, som fascinerat tittade på hur Feng klöv
njuren med en stor huggkniv och elegant skar bort hinnor och märg,
för att sedan göra ett rutnät” [En viss modern stadsplan.] av skåror
över halvornas blanka, välvda sidor. Hon vaknade sakta till liv ur sin
hopsjunkna ställning och gick fram och fotograferade med lätt böjda
knän.” [Ett klickande ljud hörs, som från en kamera.] Feng skar nu
vattenkastanjer, svamp och bambuskott och hackade ingefära.
Njurarna på bordet skälvde av vibrationerna. ”You know”, ropade
han över axeln, ”we planned to serve a special soup with rice bird
tongues.” Han kastade in mera ved i ugnen och ställde om ett spjäll.
Gnistor sköt upp runt woken och oljan började ryka.” [Ett klickande
ljud hörs, som från en kamera.] Risfåglarna förekommer bara i
Kanton under några veckor på hösten, berättade han vidare och
kastade njurbitarna i pannan, vilket orsakade ett högljutt fräsande och
skvättande. Fåglarna traktar efter det nysådda riset, upplyste Feng,
och tungorna är så små att det krävdes ett par tusen fåglar för att göra
soppa till de tjugofyra gästerna. Johanna slutade fotografera och
undrade bekymrat om det bara var tungorna som användes. ”Oh no,
later we served the birds braised in mushroom sauce and stuffed with
liver and vegetables.” Feng lyfte nu bort njurarna med en hålslev och
hällde bort lite olja. Sedan lade han i grönsakerna och grep en flaska
vinäger ur vilken han hällde lite i pannan som uppretat började
brusa." [Detta var det närmaste många kom en religiös upplevelse.]
Köket var nu mättat med syrliga urinångor, tillsammans med en

lite söt, kryddig doft. Johanna stod nu åter avvaktande vid väggen.

136

”We also had a soup with rooster testicles and snow fungus”,
fortsatte Feng. Han tog lite buljong med en soppslev och hällde i
pannan, lade på ett lock och vände sig med immiga glasögon mot
Peter och Johanna. ”You know, it is very healthy. For the body.”
Problemet hade bara varit att få tag på högklassiga testiklar eftersom
man oftast kastrerar ungtupparna för att få dem mörare. Feng hade
efter mycken övertalning och ett stort förskott förmått en uppfödare
att skona trettiosex tuppar." [Dark they were and golden-eyed.] Peter
kastade ett vaksamt öga på Johanna, men hon rörde inte en min.
Feng ropade nu på kyparen och välte upp rätten på ett fat.
Njurbitarna hade rullat ihop sig under tillagningen och liknade med
sitt inskurna mönster små handgranater av kött. Feng öppnade det
lilla fönstret på vid gavel, och i svala pustar letade sig den friska
luften fram till dem. Feng berättade att det kanske mest utsökta och
förfinade under hela banketten hade varit en söt kryddstark soppa
med ytterst tunna skivor av en köttig trädsvamp, tillsammans med
lika tunna strimlor av åldrade, mörkbruna skal från kinesiska
apelsiner, vilka soltorkats och lagrats under tio år i hermetiskt
tillslutna krukor, som en gång varje år öppnats för att under tre dagar
få andas frisk vinterluft, så att den fräna oljan skulle fördunsta. Peter
antecknade febrilt, och till och med Johanna gav till en fängslad
suck." [Ett klickande ljud hörs, som från en kamera.] När de tre
bankettdagarna förflutit och de avslutande äppelknytena med
mandelsås förtärts, hade hela staben kallats fram från köket och ärats
med en tio minuter lång applåd. Feng och hans medarbetare hade
varit fullkomligt utmattade, de hade arbetat arton timmar per dygn i
tre dagar. ”After that I made sacrifice to the kitchen-god”, berättade

Feng och torkade sig i pannan med en åtbörd, som verkade betingad

137

lika mycket av tanken på banketten för tjugotvå år sedan som av
ansträngningen med njuren. Så lutade han sig åter fram mot Peter,
gick rent av ett steg närmare, och sade tyst så att Johanna inte skulle
höra det: ”Only one thing we didnt provide: singsong-girls.” Han
log försiktigt. Peter log tillbaka.

Feng gick nu bort till ett skåp och tog fram ett ljusblått krus och
förklarade att det var brännvin från hans hemprovins. Han hällde upp
i tre små koppar och de skålade på västerländskt sätt. Det smakade
ungefär som det de druckit tidigare, men med en anstrykning av
parfym. Peter bad om Fengs adress, så att han skulle kunna skicka
artikeln, och frågade också vilka som egentligen varit gäster under
banketten. Feng ville minnas att det mest varit utländska affärsmän,
en arabisk prins och några franska matexperter. Han tog fram en skål
med små bitar av revbensspjäll, knaperstekta i anis, kanel och
peppar, att äta till brännvinet. Så erinrade han sig plötsligt: för att
inte hotellet och dess mat skulle få dåligt rykte, hade man tystat ned
det faktum att en av gästerna hängt sig natten efter banketten. Ännu
ett hotellsjälvmord, tänkte Peter och undrade om Feng visste något
om orsaken. ”Bad business, probably”, svarade Feng och höjde sin
kopp för att dricka, ”here”s to good business!”

När de kom ut hade det börjat skymma, fler människor var nu i
rörelse, taxibilar smög fram med tryggt inkapslade amerikaner
bakom rutorna. En berusad äldre kines föstes just med lätt våld ut
från en bar. Han fann sig lydigt i sitt öde och sjöng skrålande ”lie is a
Cornwall, yeh, lie is a Cornwall” medan han osäkert tog sig fram
längs husväggen. Johanna skrattade och undrade om Peter hade
några planer för kvällen. ”Annars kanske du skulle ha lust att följa

med hem till någon jag träffade på skolan. Frank Roberts heter han

138

och han undervisar där just nu som filmklippare, och vi skulle åka ut
till New Jersey sedan, där han bor med sin fru.” Peter såg tveksam ut.
”Jag har redan berättat om dig”, sade Johanna, och så gick de mot
närmaste tunnelbanestation.

Han tyckte om att vara ute med Johanna” [Stadens ljus, med den
allt dovare himlen som bakgrund, gjorde Peter upprymd, han tyckte
sig delaktig i det mångskiftande skeendet, och när de korsade gatan,
snett och nonchalant, ville han svepa längs avenyerna som ett
bortslängt papper, gripet av vinden.] men kunde inte riktigt särskilja
begreppen ”att vara ute” från ”att vara ute med Johanna”. Nedgången
till underjorden var mycket trång och inramades av ett ljusblått
järnräcke med små runda lyktor. Väggarna i tunnelbanan var klädda
med sotigt kakel, taket stöttades av gjutjärnspelare som liknade
kraftledningsstolpar; man fick känslan av att befinna sig under en
bro, och människorna som kurade här föreföll andas belägringens
tunga luft. På en reklamtavla såg man en soldat med mössan
neddragen så att skärmen skymde ögonen och så texten: ”The few.
The proud. The marines.”

De steg in i en knappt halvfull vagn, där det var något så självklart
obesvärat i människornas uppenbarelse att Peter upplevde sig själv
som skrymmande. Flera passagerare verkade ohyggligt välbekanta;
den unge mannen i trettiofemårsåldern i grön vildmarksjacka, med
krulligt rött hår och skägg, svagt böjd näsa och ansiktet fläckigt av
fräknar; likaså den mörka kvinnan med blek hy, neurotisk blick och
små tecken till nonchalans vad gällde utseendet, det kraftiga sminket,
det avflagade nagellacket; och även den femtioårige magre
kontorsslaven med grå livlös hy, som utan att vrida huvudet kastade

oroliga sidoblickar ut mot varje perrong tåget passerade: samtliga

139

hade Peter sett förut, inte bara typerna utan verkligen just de
människorna, han hade sett dem i Stockholm, Göteborg, Berlin.
Precis som västerlänningar tycker att alla kineser eller japaner ser
likadana ut, förlänas kanske den egna rasen en motsatt skenbar
individualitet. ”The few, the proud”, mumlade Peter.

I högtalarna meddelades nu att stationen vid 14th Street var
avstängd. Tåget skred spöklikt förbi den tomma, svagt upplysta
stationen och slamret från vagnarna ekade mot väggarna. Långt borta
blinkade en lykta på en arbetsbock. Kanske någon har kastat sig på
spåren, tänkte Peter och genast var bilden där igen av det blodiga
hotellrummet, så som det sett ut efter skottet men före
hotellstäderskans hemska upptäckt, förseglat med sin hemlighet,
helgat av dådet." [Vare sig det gällde ett självmord eller ett mord,
vare sig redskapet var en snara, som på hotellet i Hongkong, eller en
pistol som här; ingick inte offret en sällsam förening med tingen i
rummet, med det fallande dammet, med tiden, kompakt
sammanpressad i ett skruvstäd mellan klockslaget för gärningen och
klockslaget för dess upptäckande? Aldrig skulle någon lära känna
arten av denna pakt, vars förutsättning var att ingen ännu visste; för i
samma ögonblick forskaren får kunskap om det outforskade är det
inte längre outforskat utan något annat. ]

En lång svart man i gul kavaj sneglade olycksbådande på Johanna.
Peter kände instinktivt att han borde inta en sorts nonchalant attityd
som outtalat visade att hon stod under hans beskydd, ett beskydd som
dock inte skulle vara värt namnet om det verkligen skulle behövas.
De gick hastigt av vid stationen på 23rd Street (kanske hade även
Johanna märkt spänningen i luften), de skyndade uppför vindlande

trappor och kom upp i duggregn. ”Vi kan ta det lugnt”, sade hon,

140

”Frank slutar inte förrän om tjugo minuter.” Peter spände upp
paraplyet över dem men ville inte gå för nära Johanna, vilket gjorde
att han höll det mera över henne än över sig själv.

I entréhallen stod en mörk, svartskäggig man med oinfattade
glasögon framför en liten glasruta, en reception som nu var stängd.
”Frank Roberts, glad you could come.” Lektionen hade slutat
tidigare och nu behövde de bara vänta på hustrun, så skulle de köra
ut till deras hus som låg på en plats som hette Applegarth. Frank
Roberts försäkrade att han och Peter skulle ha mycket att tala om,
men detta var ändå en mild form av amerikansk artighet jämfört med
vad hustrun Marsha uppvisade, sedan hon flämtat uppför trapporna
från porten. Hon var ”delighted” att träffa honom, hon hade läst
”marvellous books” av svenska författare och alltid längtat
”deliriously” efter att få träffa en. Marsha var en mycket kraftfullt
byggd, blond kvinna i trettioårsåldern, och Frank såg nästan
förkrympt ut vid hennes sida. Hon bjöd inte precis ut sig, men Peter
kunde ändå inte undvika känslan av att något mycket obscent pågick,
en upplevelse han haft förr då han och Margot träffat andra par och
mannen” [ManFunk, funktion som hoppar till ett par associationer i
texten kring ordet ”man”.] uppvisat en sorts slipprigt kvasiintresse
för henne och kvinnan för Peter.

Bilen stod parkerad omedelbart utanför. Det var en typisk
amerikansk bil, förmodligen från början av sextiotalet, gräddgul med
vita fälgar på däcken. De bakre skärmarna växte ut till fenor, där
projektilformade röda lyktor ruvade som skjutklara missiler. Sätena
var klädda med beigefärgat skinn och Peter och Johanna tog plats
bak, Frank vid ratten och Marsha bredvid. De styrde ut från kanten

och förenade sig med stimmet av bilar, ut mot avenyn. Frank

141

undrade när Johanna skulle få besked från antagningsnämnden och
Marsha talade med Peter om huset i Applegarth.” [Peter kunde inte
bara nicka i baksätet utan tvingades humma, något som markerade
ett större intresse än han egentligen hade.] Peter var glad att radion
var på. Volymen var inte hög, men det oavbrutna sorlet fyllde ut
tystnaderna. Han frågade vad Marsha arbetade med, hon såg mystisk
ut och deklarerade att hon var en allmänhetens ödmjuka tjänare.
Frank hade uppenbarligen lyssnat med ena örat för han gav henne en
orolig blick. ”No actually, I work at the immigration office as a
spanish interpreter”, sade hon och skrattade högt. Peter kunde inte
förstå det roliga. Ljög hon om sitt yrke? De lämnade nu Manhattan
och körde mot Holland tunnel.

Frank höll slappt ratten mellan tummen och pekfingret och stödde
handloven mot knät. Ratten och panelen var krämfärgade i
tunnelljuset, som om en tjock vaniljsås hällts över, och
tändningslampan lyste som ett maraschinokörsbär. Från underjorden
kom de upp i ett system av motorvägar och svängde av under skylten
”New Jersey Turnpike”. Duggandet hade nu övergått i ordentligt
regn, som fick vägbanan att glänsa. De gula natriumlamporna
liknade höga duschstrilar som kantade vägen. Efter en sväng rullade
ratten tillbaka mellan Franks fingrar, och för ett kort ögonblick var
det vägen som manövrerade bilen.

Peter ville slippa utbreda sig om sina romaner och frågade om
Franks filmer och hoppades på en lång utläggning. De befann sig
ännu i relativt tättbebyggt område med stora hyreshuskomplex och
grönområden. Frank sade att de gjorde allt från reklam- till
konstnärliga filmer. Vindrutetorkarna jämrade sig, men fortsatte att

på nytt och på nytt skapa två klara solfjädrar att se ut genom. Bilen

142

gungade fram mjukt och fort på vägens små ojämnheter. Det var nu
nästan mörkt, bilens ljuskäglor sprutmålade asfalten och baklyktor
glödde i dunklet." [En skillnad i perspektiv och avstånd mellan
motorvägar i olika plan gjorde att raderna av bilar, vilka nu var
identiska med sina ljus, förvandlade hela trakten till en stor
trafikmaskin med hjul och transportband som rörde sig olika snabbt.]
Passagerarna tystnade och bilkörningen fick huvudrollen, radion
pumpade ut sin musik till en boll som stängde väder och vind ute: en
motorisk rytm, och en svävande melodi, flyende som farkostens
glidande.

Peter lystrade till drömska ackord från en diskret elgitarr och en
hes mansröst intonerade: ”Hovering by my suitcase, trying to find a
warm place, to spend the night.” En trumslagare slog försiktigt mot
en cymbal: ”heavy rain falling”, brummade sångaren och spetsade
sedan nyfiket öronen, ”seems I hear your voice calling”.
Hastighetsmätaren steg mot femtio miles i timmen. Ett
stråkerescendo följde en trappa av treklanger och stannade överst
som ett knippe linjer, raka som skyddsräcket som löpte till höger om
vägen, av hastigheten berövat alla upphängningspunkter.”" [I
bilradion knarrade sångaren fram orden ”neon signs are flashing, taxi
cabs and buses passing trough the light”. På den sista stavelsen
hördes ett munspel svagt, ”a distant moaning of a train seems to play
a sad refrain”. Ett cymbalslag och så med starkare röst: ”a rainy night
in Georgia, such a rainy night in Georgia”, och med en lurande
desperation: ”lord I believe it's raining all over the world”, uttalat
liksom trutande till en fallande stråkfigur.]

Peter hörde rösterna från medpassagerarna i ett slags bedövat

tillstånd, avlägset, som han mindes de vuxnas samtal som barn, sjuk,

143

halvsovande, på väg i taxi till sjukhus, han stirrade ut genom rutorna
på bilar som sakta, graciöst körde om i filen bredvid: berövade sin
verkliga hastighet passerade de och gled in igen framför dem, för att
sedan avlägsna sig i rusket som parvisa röda punkter.” [På radion
återkom sångaren med ”T've found me a place in a boxcar, so I take
my guitar”, en kort paus, som för ett snabbt bloss på en cigarrett, ”to
pass some time”.] Som en lysande ö i mörkret seglade en bar förbi
utanför. Reklamskylten utlovade öl och hamburgare, och i skenet
från den syntes ett trassligt nät av telefontrådar, som löpte från taket
till en stolpe med vita porslinsisolatorer." [”Late at night it's hard to
rest, I hold your picture to my chest”, sjöng sångaren med drucken
stämma, ”and I feel fine”, men stråkarna svepte in och påminde om
verkligheten: ”But it's a rainy night in Georgia”, och sedan sjöng han
hårdare än förut: ”baby it's a rainy night in Georgia”; sårat, bräckligt
och förbannande upprepades frasen tills musiken tonade bort. ]

Peter brydde sig inte så mycket om vad Frank sade längre men
märkte att han njöt av rösten, på liknande sätt som han njutit av
musiken." [Rösten hade en klang som påminde om vissa tidiga
morgontimmar under värnplikten då en läkare av kaptens grad hållit
sjukvårdslektion med de yrvakna rekryterna. De välvaxade
spolformiga mustascherna hade förlänat honom ett drag av
antikverad salongsposör, och han hade spunnit sin sockerlena
stämma så att Peter nästan rusig glidit bortom orden till ett rike av
oliktonande utandningar, tungansättningar och pyrotekniska
fräsanden, vilket förnöjt honom så till den grad att han hoppats att
lektionen aldrig skulle ta slut.]

Det regnade nu inte längre. Den uppschaktade motorleden förde

dem precis i jämnhöjd med taket på en gammal villa och där nere

144

kunde Peter i förbifarten skymta ett äldre par som just steg ut på
verandan i en gul kil av ljus från dörröppningen. Den gråsvarta
himlen spräcktes upp i mörkblå revor och fläckar. Framme på
vindrutan, vid gummilisten, låg några vibrerande vattendroppar kvar
och kämpade med fartvinden. Johanna undrade om det var långt
kvar. ”Twenty minutes”, svarade Frank, ”at the most”." [När man
klickar på ordet ”most”, så kommer man till en ny sida där meningar
automatiskt visas; ungefär varannan mening är en slumpmässigt vald
beskrivning av hur bilen rör sig på vägen, och annat som har med
bilen att göra, och varannan en icke-slumpmässig, bestämd
beskrivning av vad passagerarna i bilen säger och gör.]

Ägde man bilen ägde man världen,” [En färgbild av ”inredningen”
i en leksaksbil visas; en plåt med en helt platt bild sedd uppifrån av
stolar, ratt, hastighetsmätare och några racketar i baksätet.] tänkte
Peter och försökte se ut på landskapet, som sakta vred sig under
fordonet, vars gummidäck berörde vägen på en yta av endast fyra
handflators storlek, en påminnelse om en tid då vi inte förflyttade oss
upprätt utan tog oss fram som apor. Och hade han haft en pistol
skulle han ha ägt bilen; ett skott i nacken på Frank och den skulle
sakta ha drivit av mot vägkanten eller slagit runt mot ett staket och
kanske ränt in i en mötande fil med mycket hopknycklad plåt som
följd; eller ett skott mot Marsha, som han på intet sätt ogillade eller
gillade, skulle förändrat tillvaron för dem alla, inte bara för stunden
utan för all framtid, ja, till och med ett skott rakt ut genom fönstret
skulle förbyta stämningar och attityder. Denna treenighet mellan
pistolen, bilen och världen var något mycket amerikanskt, trodde
Peter och förstod känslan hos dem som gick beväpnade, deras

självsäkerhet, kommen av en makt som inte krävde någon kunskap,

145

elddonet med sina potentiellt rasande hundar, torrmjölks- och
knappålderns motsvarighet till det ljungande alexanderhugget; allt
koncentrerat till en mycket liten krökning av pekfingret." [Tyskarna
hade en pistol som hette Luger, och som tonåring hade Peter trott att
detta betydde lögnare. Det hade länge varit en tilltalande tanke för
honom att när man lät pistolerna tala, då talade amerikanernas
sanning och tyskarnas for med lögn. ]

En labyrintisk kurvatur av vägar ledde bort från det stora stråket
och in på en väg som påminde om storgatan i en mindre stad, kantad
av bensinstationer, affärer, mindre fabriker och villor. Snart svängde
de av mot Applegarth, där villorna låg tätt, men tomterna var stora
och utan insyn. De svängde in mellan träden på en smal grusväg,
vidare nedför en backe och där låg tre stora villor i modern stil.

Frank och Marshas hus var byggt i ett plan i svåröverskådliga
geometriska former med fönstren till synes slumpmässigt
inkomponerade i fasaden; den okrattade singeln knastrade under
däcken då de makligt gled upp framför trappan. Bildörrarna slog igen
och hunden gav skall inifrån. Fotskrapan klingade lätt under Peters
fötter. Då dörren gled upp stod retrievern där, ivrig. Den klättrade på
Marsha som kommenderade ”heel”, men hunden var alltför
upphetsad. Efter förnyade kommandon satte den sig vackert i hallen.
Frank gick vidare in i huset med några påsar, medan de övriga
hängde upp sina kläder. Hunden betraktade dem en stund och
lommade sedan iväg.

Nästan alla rum i huset låg på olika nivå och var förbundna med
ett system av korta trappor. Små prång föreföll ha blivit över vid
planeringen, ett var kapprum, i ett satt en mikrovågsugn inmonterad

och i ett annat stod en hög japansk byrå i päronträ. Frank anmärkte

146

att planritningen gick i stil med hans yrke. Peter skrattade och kände
sig förpliktad att komplimentera honom för huset. Det var en
ordväxling mellan män." [ManFunk, funktion som hoppar till ett par
associationer i texten kring ordet ”man”.

Huset var helt gjutet i grå betong utan någon målning eller puts,
inte ens på innerväggarna, där man i stället tydligt kunde se
avtrycken från gjutformarna, likt förstenade träplankor.
Vardagsrummet var tårtbitsformat och genom ett par stora glasdörrar
kunde man komma ut på en terrass. Intill dörrarna stod ett blankt
matsalsbord, över vilket en kristallkrona hängde, och sex stolar i
utsirad stil. En bunker med rokokoinredning.

Frank serverade drinkar och bad dem ursäkta Marsha, som en kort
stund var ute och rastade hunden. Katten kunde gå som den ville
genom en liten lucka i ytterdörren, men hunden var, då den lämnats
ensam, helt instängd. Framför den öppna spisen i vardagsrummet
stod en soffgrupp i läder av engelsk typ, och Peter och Johanna slog
sig ned i var sin fåtölj.

Peter hade en intensiv känsla av att han borde befinna sig någon
annanstans, som för att hindra något fruktansvärt från att hända.”
[Ändå kände han ett slags gemenskap med Frank på grund av det
banala faktum att de båda bar skägg; något i deras upplevelse av sig
själva gentemot omvärlden hade fått dem att göra ett samstämt
uttalande i form av hår.] Han drack av sin martini och Marsha
återvände med hunden i släptåg. De måste nu kort rekapitulera
reaktionerna på huset för Marsha, så att hon så att säga kom ikapp,
och det referat de nu fick möjlighet att växelvis genomföra gav en
illusion av att de tre haft en gemensam upplevelse, nästan ett äventyr.

Alla såg glada ut.

147

Frank och Marsha verkade annorlunda nu, när Peter kunde se dem
röra sig i sitt eget hem. Frank verkade lugnare, och hans lilla rosa,
skäggomhöljda mun formade den vackra rösten omsorgsfullt till ord,
men Marshas gester var lite nervösa. Hade hon förresten passat på att
bättra på makeupen medan hon var borta? Johanna ställde sitt glas,
som nästan var tomt, på bordet. Nu var bordsytan erövrad. Retrievern
Iunkade bort till Marsha. Hon kelade med den, händerna antydde
affektion, men hon drog samtidigt tillbaka halsen som för att undvika
att bli slickad. Borta vid glasdörrarna strök katten omkring, så tätt
intill väggen som möjligt.

Frank och Johanna talade åter om fotografi. Peter försökte se om
Johanna verkade berusad; hon sluddrade inte och gjorde inga
överdrivna gester, men hon såg varm ut och ögonen var livliga. Peter
kände sig löjlig, som om han och Marsha var publik till de andras
samtal. Hunden spatserade just förbi och Peter räckte då ut handen,
så att retrievern så att säga smekte sig själv över ryggen. Förvånad
vände den på huvudet och gick tillbaka till den främmande mannen
som visat en sådan förströdd vänlighet. Peter kliade Jim under hakan,
lyste sedan upp i en listig min och sade till Marshas häpnad:
”Siwini”, och ännu en gång: ”Siwini!” Peter väntade. Marshas
spända leende blev bredare och bredare. Peter undrade om hon inte
kände igen ordet från något sammanhang. ”No, not really, what does
it mean?” Peter sörplade lugnt på sin drink och drog sedan historien
om Nordamerikas sista ociviliserade indian som påträffats i
Kalifornien 1911, den siste av sin stam, och hur antropologerna
förgäves försökt tala med honom med de få ord de kunde på detta
indianspråk. Efter många, många tummar hade den bekymrade

forskaren och den utmattade indianen funnit ett ord de båda förstod,

148

siwini, vilket var namnet på träslaget i bänken de satt på. I extatisk
lycka hade de vrålat detta ord tillsammans under flera minuter.
Marsha verkade nu mera road än oroad och tog mod till sig och
bad ännu en gång att få höra något om romanen. Peter ville vara
tillmötesgående efter sin lilla mystifikation och berättade om den
gamle mannen, en särling med långt skägg, som bodde i en liten
stuga mitt inne på gasverksområdet, innanför grindar och vakter,
invid den ofantliga gasklockan, bland processbyggnader,
redskapsbodar och kontor. Där levde han med sina katter, som soliga
dagar yrde runt kring benen på arbetarna, där hade han sin
utgångspunkt för långa fotvandringar utanför Sveriges gränser, där
levde han i reservat. Peter hade träffat honom och varit inne i stugan.
Det hade luktat intensivt av katturin." [Siwini, den siste av sin stam. |]
Marsha talade plötsligt med Frank som om Peter och Johanna inte
existerade, eller rättare sagt, de sänkte rösterna så att det fortfarande
gick att höra vad de sade, men så att man förstod att det nu var en
förbindelse på deras privata linje; med ofullständiga meningar
markerade de den typ av telepatisk förståelse som uppstår mellan
människor som umgås mycket intensivt, något i stil med ”är det inte

5” 2”

dags att...”, ”jo, så vi blir klara innan...”, ”ja, det blir ändå inte
detsamma som...”, ”nej, absolut inte!” och så vidare. Peter fann det
nödvändigt att bryta in i överläggningen, som tydligen handlade om
matlagning, för att inte känna det som om han tjuvlyssnade. Johanna
hann dock före och antydde att de ännu inte var särskilt hungriga.
Köksarbetet skulle ändå ta en stund, påpekade Marsha och började
sakta resa sig från bordet.

Peter sjönk ihop i sin fåtölj. Han tittade på oljemålningarna och en

underlig vit relief, en skrovlig kupol belyst från insidan. Frank

149

märkte att Peter såg den och utbrast glatt: ”That one's entirely made
out of sugar!” Han nickade eftertryckligt och vände sig åter till
Johanna. Peter kände en svag irritation över Franks sätt att lyssna på
henne. Han hade den engagerade konsultens tysta, mörka blick.”
[Eller var det kanske hanens aldrig slumrande öga?] Peter lutade sig
fram och lade sig abrubt i deras resonemang: varför skulle man
fotografera för sådana som inte tycker om bilder? Varför tvinga
kultur på okulturella människor, varför över huvud taget försöka
övertyga någon om något som denne inte har intelligens nog att inse
själv, varför slösa tid på idioter? Frank och Johanna tittade på honom
med en gemensam överseende blick, som om de trodde att han var
berusad. Peter tyckte inte om denna pakt. Ville hon med sin fotografi
bara signalera att hon drog sig undan världen? Det gjorde väl alla
som sysslade med konstnärlig verksamhet. De var besvikna på den
och försökte skapa en egen. ”Actually”, utbrast Peter sturigt, ”U'd
like to write crime fiction according to a completely new concept,
where the fiction itself is the crime.” De log mot honom.

Peter lutade sig tillbaka och lyssnade på Johannas röst, som med
en förkylnings dova övertoner fick henne att framstå som den
perfekta blandningen av modern och horan. Peter hörde med ena örat
något om hur undermåligt dagens fotopapper var jämfört med äldre
tiders brompapper. Han tog tandpetaren med oliven ur sitt glas och
betraktade hennes knä. Hon satt med ena benet över det andra, och
knäskålen satt där som en oval medalj, vars kanter vitnade av den
spända strumpans tryck mot huden." [Som liten hade Peter gjort
iakttagelsen att vuxna, det var människor som satt med benen i kors,

och de vuxna som var damer, det var de som visade knäskålarna. |

150

Marsha kom in med förrätten och Frank serverade vitt vin. I
glasdörrarnas mörker syntes spegelbilden av Johanna, som just
grävde sig ned i salladsskålen med de speciella långskaftade
besticken. Då var och en hunnit äta några tuggor och kommit in i
måltidens rytm, talade man om europeisk film. Frank höll sitt vinglas
nära munnen, som om han tänkte dricka, men fortsatte tala så länge
om den svenska filmkonstens förträfflighet att Peter blev otålig, och
mest för att bli kvitt den outhärdliga närvaron av detta främmande
föremål så nära Franks ansikte," [FindThis, funktion som hoppar till
några ställen i boken med associationer till orden ”gled” och ”blå”]
inlade han protest och hävdade att svensk film var usel. En närmast
parodisk ordväxling följde, där de båda nationaliteterna var för sig
framhävde de utländska produkternas ypperlighet framför de egnas
undermålighet. Frank höll fortfarande glaset i handen, med armbågen
stödd på bordet, utan att dricka. Till sist blev det ett absurt föremål,
berövat sin funktion. ”Skål”, sade Johanna plötsligt som om hon
irriterats av samma sak. Var hon berusad nu? Det käcka tonfallet
tydde på det. Äntligen drack Frank och ställde ned glaset. Nu syntes
hunden som vaksamt strök omkring borta vid soffan och hela tiden
registrerade varje rörelse hos de ätande. Peter berömde värdparet för
hur väluppfostrad retrievern var; den gjorde inte minsta försök att
tigga vid bordet. Marsha förklarade att den inte ens åt av sin egen
mat förrän den fick tillåtelse. Hon tog en begärlig klunk av sitt vin.
Frank föreslog att de skulle ge hunden lite, vilket Marsha till sist gick
med på. När de nu hade gäster skulle det kunna gå för sig. Hon reste
sig och tog fram Jims matskål och lade några kycklingbitar i den.
Hunden, som ännu uppehöll sig borta vid soffan, var nu på helspänn.

Sakta, på sin vakt, närmade den sig. Peter tittade på Johanna, som

stint fixerade hunden, under det att Frank betraktade skådespelet stelt
tryckt mot ryggstödet. Jim var nu framme. Marsha stod alldeles rak
bredvid skålen, hon kommenderade inte ”heel”, hunden satte sig
ändå, blickstilla med sluten mun. Marsha teg. Frank sade upphetsat
att Jim kunde sitta så där hur länge som helst om inte tecknet gavs,
katten skulle kunna stjäla maten mitt framför näsan på honom. Peter
hörde Johanna svälja, Marsha höjde armen, en svag ryckning i
djurets svans, och så knäppte hon med fingrarna. Hunden dök
blixtsnabbt ned i skålen och hade slickat den ren på några sekunder.
Sedan satte den sig åter i givakt men fick inget mer. Marsha tog bort
skålen och satte sig med en lite graciöst yvig gest, som när någon
som just briljerat med sin skicklighet på dansgolvet åter slår sig ned
vid sitt bord. Peter noterade Johannas tappra försök att låta
uppskattande, då hon lite för sent, lite för eftertänksamt, utbrast:
”Unbelievable!”

Det rådde en underlig atmosfär mellan Marsha och Frank
inbördes, inte så mycket i form av blickar som i form av brist på
blickar." [Frank kunde famla efter en kniv där den inte låg, Marsha
kunde rätt som det var flytta sitt glas några centimeter, som om det
stod fel enligt något hemligt system, och de kunde se på varandra
mitt i en manöver som krävde uppmärksamhet, till exempel då Frank
hällde upp mera vin, men undvika att se på varandra under en
ordväxling.] Marsha bytte nu tallrikar och gick för att hämta en liten
serveringsvagn, som hela tiden stått en bit bort, men det verkade som
om den inte funnits till förrän hon rörde vid den. Frank och Marsha
verkade ur fas med sin värld, tills tingen på något sätt ingrep i deras

tillvaro. När nu ett av de små hjulen gnisslade till, fick det Marsha att

152

avbryta sig och gå och hämta en soppterrin, som hon sedan ställde på
vagnen, vilken hon därefter sköt fram den sista biten till bordet.

”Bouillabaisse”, sade hon stolt med anglifierat uttal och lyfte på
locket. Allt eftersom de serverades av den gyllengula soppan lättades
stämningen upp. De fick fisken, hummern och musslorna på
särskilda tallrikar och rostat bröd att lägga i buljongen. Peter
smakade. Det var mycket gott, men inte förrän han hört en belåten
suck från Johanna utstötte han också ett välmående ljud. Någon som
kan göra något så delikat kan inte vara en helt förlorad själ, tänkte
Peter och gav henne ärligt sitt beröm. Marshas hårdhet rann för några
ögonblick av henne, och hon tog tacksamt emot lovorden. Men Peter
såg hur mekanismerna, de tusen trådarna i ansiktet, åter trädde i
funktion, och han såg hur leendet i flera moment förvandlades från
det barnsligt förlägna till det självsäkra, något nedåtböjda flin som
vet att det är onödigt.

Måltiden avslutades med kaffe och cognac. Frank avstod från mer
alkohol, för han hade lovat att köra dem tillbaka till hotellet. Peter
befann sig något bortom den salongsberusning han brukade
eftersträva, vilket märktes på små motoriska missar, som då han
felbedömde armbågens läge i förhållande till bordskanten och nästan
halkade ned. Johanna verkade bara må fint, hon höjde sin kupa,
kikade genom glaset och skålade glatt med honom. Peter försökte nu
i elfte tummen på ett välvilligt men sömnigt sätt knyta kontakt med
Frank och Marsha, och initierade en diskussion om amerikansk
kontra brittisk engelska med dem. Plötsligt mindes Marsha att de
alldeles glömt bort flamencon. Peter försökte avstyra, men hon gick
bort till skivspelaren och snart tonade en gäll mansröst fram 1 ett

mellanting mellan gregorianik och vargtjut. Det var tydligt att den

153

här musiken var helig i detta hus. Alla måste stå tysta. Marsha var
uppenbarligen helt fängslad själv, trots att hon måste ha hört skivan
oräkneliga gånger. Musiken närmade sig hela tiden en kulmen som
aldrig kom. Bakom soffbordet syntes plötsligt hunden i form av en
lurvig rygg som gled fram längs kanten.” [Peter tänkte: Han går på
alla fyra.] Sedan tog musiken slut och Jim fortsatte att följa ett
osynligt spår utefter golvet.

Under bilfärden tillbaka till Manhattan dåsade Peter till av
motorns entoniga morrande. Han satt i baksätet och bredde ut sig
som en kung, medan Johanna satt där framme. Hon hade löst upp
hästsvansen och glidit ned på sätet så att håret hängde ned över
ryggstödet. Det var troligen nyklippt, eftersom det slutade i en
alldeles knivskarp kant. ”Då skall man åka hem i morgon då”, sade
Peter och försökte överrösta motorbullret. ”Vi kanske kan ordna så vi
får platser intill varandra”, sade Johanna. Intill varandra, upprepade
Peter tyst." [Betrakta varandra, spegla varandra, forma om varandra,
mitt emot varandra, hämma varandra. ] ”Vi kan ju försöka”, sade han.
Frank körde fort, fortare nu än han gjort i andra riktningen.

Det var långt efter midnatt då de steg in i hotellets lobby. Peter
passade på att fråga portieren om han hört något nytt om självmordet.
Den fete portieren, med en tjock valk i nacken vid skjortkragen, satte
på sig en förtrolig, tvärsäker uppsyn och lutade sig fram: ”Listen, I
don”t want to exaggerate this, but he was nobody, not a criminal, not
a gambler, not a betrayed husband, not a bankrupt businessman.
Nobody.” Peter och Johanna stirrade häpet på honom. ”Nobody”,
upprepade portieren och lät handflatorna studsa mot disken. ”Thank

you”, sade Peter förvirrat innan de gick mot hissarna.

154

Han tyckte det var säkrast att markera hur trött han var innan de
åkte upp. Johanna intygade att även hon var mycket trött. Hon
tryckte på knappen med siffran nio. Peter gäspade tydligt och stödde
sig mot väggen, trots att han inte alls var så berusad att det behövdes.
Nionde våningen och Johanna steg tvekande ut. Peter höjde tafatt
armen och tänkte på den lilla spasmen i hundsvansen, han visste inte
själv om han tänkte skaka hand med henne eller smeka henne över
håret; det blev till en klumpig halv vinkning." [”Se nu gör han så där
igen, det är så likt honom.”] ”Godnatt!|”

Inne på rummet luktade det inpyrd rök. Sängen var bäddad och på
byrån låg den utlästa boken. Det såg städat ut. Tillbaka i sitt rum
ville han snabbt därifrån igen och vägen bort gick ned i sängen, ned
mellan de svala, rena lakanen.

Naken låg han och kände lemmarna domna. Där var ljuden från
gatan igen, och det svaga skenet från fönstret åstadkom en diffus
skiftning i taket. Intill varandra, tänkte han. Var hon verkligen
intresserad av honom? Knappast. Hon verkade snarare förtjust i
Frank. Och hon skulle ju kanske flytta hit dessutom. Men så var det
dessa tvetydiga blickar; på restaurangen, över cognacskupan, då hon
suttit här på rummet och dragit ned kjolen över benen. Vackra ben.
Och var stod han själv gentemot henne? En härlig nacke också.
Planet skulle gå klockan fem dagen därpå, då skulle de ses igen. Och
de skulle kunna träffas i Stockholm. Nej, absolut inte! Han ville inte
beblanda sig, han hade haft nog av förhållanden, som aldrig höll så
länge att de var värda ens smärtan i den oundvikliga skilsmässan.
Alla fåfänga försök att forma om varandra till att likna drömbilden,
allt suktande, all otillfredsställelse; var det inte den ena som tiggde

om ömhet så var det den andra som bad om förståelse, var det inte

155

den ena som framstod som ett djur genom sina sexuella anspråk, så
var det den andra som krävde tid, eller rent av pengar. Han knöt
nävarna under täcket. Nej, han ville inte ha mera med kvinnor att
göra. Aldrig! Inga mer kärleksaffärer! Aldrig mer en förbindelse!

Aldrig!

156

Del II

157

Den bleka vintersolen låg på mot det dammiga fönstret. Det var en
dag då jullediga barn vilset såg sig om efter snö, och Peter hade varit
vaken ganska länge men legat och dåsat lättjefullt i den breda
sängen. Rummet var stort och ljust; vid fönstret ett skrivbord, över
sängen några fotoförstoringar och på väggen mitt emot en väv i rött
och gult. På skrivbordsstolen hängde en kofta. Centralvärmen var
högt uppskruvad, det var mycket torrt, och damm från sängkläderna
yrde i ljusstrimmorna.

På nattygsbordet tickade Johannas väckarklocka. Han betraktade
minutvisaren, länge, så att han kunde se hur den sakta kröp fram
mellan två streck på urtavlan. Varje gång han sov här frapperades
han av tickandet, som var mer metalliskt och ihåligt än ljudet av hans
egen klocka, och de självlysande siffrorna hade en ovan
formgivning." [När han övernattade hos vänner hade han alltid
samma känsla som nu; medan lägenhetsinnehavarna var ute på sina
dagliga värv uträttade väckarklockorna en sorts hemarbete åt dem,
och tickandet i de tysta lägenheterna accentuerade deras frånvaro.
Det var en oväntad intimitet med den som bebodde lägenheten, med
den som sov varje natt i sängen och som vaknade varje morgon till
skrällen från klockan. Som ett hjärta stod den där och pumpade ut en
annans sekunder och minuter.] Nu: tio minuter över elva.

Peter kände Johannas doft i näsborrarna och böjde sig mot hennes
kudde och sniffade. Hon hade givit sig iväg tidigt för ett
fotouppdrag. Här i detta nu så oskyldigt upplysta rum hade deras

158

kroppar för några tummar sedan mötts, stötts, slingrats, vridits,
vaggats och sammansmält i skydd av ett mörker, som knappt låtit
deras bleka hud lysa men som låtit ana de fuktiga skrymslen av hår
och slemhinnor, som varit deras strävans medelpunkt, en strävan
med ljuva omvägar och retsamma undanflykter." [Han mindes denna
tidlösa akt som en påtaglig volym, en massa som oupphörligt
ändrade form, struktur, smak; en volym som fylldes, spändes ut,
andades, värkte, kittlade och slutligen tömdes.] Han sträckte nu på
sig med ett välbehag som liknade den kättjefulla belåtenhet med
vilken han några timmar tidigare på rygg låtit sig betjänas av henne.
Han såg ännu glimtar av ett knä i en viss vinkel, hans hand i ett visst
grepp, och han kom ihåg ett av hennes leenden och blicken som hört
ihop med det, liksom hennes svagt böjda rygglinje, sedd så som en
kusk överblickar en svettig hästrygg.

Här låg han alltså, ännu en gång invecklad i ett förhållande med en
kvinna, ännu en gång hade han fallit offer, inte för hennes
förförelsekonster, utan för den förföriskhet som lockar att förföra,
men han lyckades inte uppbåda någon verklig besvikelse över att så
var fallet." [Han, som trodde sig avsky all uppvaktning, hade till och
med köpt små presenter åt henne. |]

Vad visste han egentligen om Johanna? Han sträckte sig efter
cigarretterna. Hon var fotograf. Nyligen skild. Fadern död. Besvärlig
mor. Han repade eld på en tändsticka, svedde cigarrettens ände och
blåste ut dagens första rök bland sängkläderna. Johanna hade försökt
ta livet av sig kort innan de träffades i New York, hade han fått veta.
Varför hade han inte riktigt förstått och hon hade inte kunnat förklara
det heller, men uppenbarligen hade det med modern och det upplösta

äktenskapet att göra. Att de mötts under sådana förutsättningar;

159

ställde det särskilda krav på honom, gav det honom en speciell roll?”
[Första gången de kyssts hade hon skjutit fram läpparna som ett
offer, med ögonen halvslutna, och han hade känt en skälvande
luftström, full av onda föraningar, från hennes mun alldeles innan
den mötte hans. |]

Hon hade krupit ned i hans säng alldeles stel första gången; hennes
tidigare försök att verka van och obesvärad hade då slagit helt fel,
hon hade betett sig som en medelålders oskuld, vars enda kunskaper
om sexuallivet kom från i lönndom avlyssnade samtal mellan fastrar
och mostrar om livmoderframfall, kejsarsnitt och våldtäktsmän. Och
Peter hade upplevt sin omtanke, då de i stället valde att somna, som
äcklig, lismande och taktisk, som när en pedofil försöker locka med
sig en liten flicka. Så annorlunda det hade hunnit bli på bara en och
en halv månad. Nu vågade hon ge sig hän, även om hon ibland
gjorde det med något av offerlammets bevekande uppsyn. Och för ett
par veckor sedan, då de älskat, hade hon frågat om det varit bra och
genast velat göra om det. Hon tycktes inte känna till att män”
[ManFunk, funktion som hoppar till ett par associationer i texten
kring ordet ”man”.] inte omedelbart är funktionsdugliga igen.
Kanske var hon så angelägen att vara en bra älskarinna att hon bara
låtsades tycka om det.

Han tog på sig Johannas morgonrock och gick ut i köket. Där
fanns spår efter henne; äggskal," [Hur hon med en sked gröpt ur
ägget i en rund omslutande rörelse, samma rörelse hans hand gjort då
den letat sig innanför kläderna för att smeka hennes stjärt och hur
hon fört tekoppen till läpparna.] en halvt urdrucken kopp, tesil.
Tidningen låg ännu uppslagen. ”150 döda i cyklon i Australien”, stod

det. Sakta försvann den fridfulla bilden av Johanna, trygg i sitt kök,

160

med håret ännu fuktigt efter duschen, och gav vika för den kaotiska
smärtfyllda synen av demolerade hus, nedfallna bjälkar,
omkullvräkta bilar, hjälpstationer och räddningsmanskap. Alltså: det
fanns fortfarande människor som dog i världen.

Köket låg mot gatan och han gladde sig åt att höra liv och rörelse
där nedifrån, helgernas stiltje var avskyvärd. Då bubblorna i det
kokande vattnet var stora som fiskögon tog han av kastrullen och
fyllde tekannan. Han satte sig och åt, omgärdad av kryddiga ångor
från en annan världsdel. Till sist läste han också tidningen.

Han hade sitt manuskript med sig, och efter frukost och dusch
försökte han arbeta men kunde inte uppbringa det lugn som behövdes
utan satte på radion, som fyllde rummet med melodier som ägde en
käckhet som inte var hans. Efter en stund märkte han att det inte bara
var köksattiraljerna som störde tankarna, hela lägenheten vibrerade
av en annans göromål, den var full av handgrepp, osynliga stigar och
kärvar av gamla ögonkast. Den tystnad som tillhörde Johanna och
som vällde fram varje gång det blev en paus i radio, gjorde också den
efterföljande musiken till en impertinens mot henne. Var detta
längtan eller kände han sig fångad? Han rörde handen och råkade
snudda vid koftan som hängde på ryggstödet." [Det var längtan! Hon
hade stickat den själv och han erfor nu då han lät handen glida över
den, hur varje maska ruvade på en hemlighet om henne från tiden för
dess tillkomst, ungefär som det sägs att vissa gamla drejade krukor
innehåller vågmönster från krukmakarens röst, graverade av
fingrarna i leran som spåren i en grammofonskiva. ]

Han vankade runt i våningen och på byrån i hallen, där de ibland
lämnade små meddelanden till varandra, låg en lapp: ”Jag är i ateljén

i dag. Kommer vid tretiden. Jag handlar maten”, och som signatur

161

hade hon ritat en liten fågel med spretiga ben, ungefär så som barn
brukar teckna, och vid näbben stod det ”PIP PIP” och så en parentes:
”på fågelspråk betyder det jag älskar dig.” Han tänkte på hur svultet
hon accepterat alla hans kärleksnamn, av vilka Sparv bara var ett.”
[Gasklockan och de grova karlar som nitade fast plåtarna på dess
utsida verkade nu oändligt långt borta. Peter brydde sig inte ens om
att försöka skriva igen utan ställde sig i ljuset från fönstret, som var
smärtsamt skarpt för hans vintertrötta ögon.] Johanna hade en
blyghet, som inte var försagd utan en sorts fingerad skygghet, som
bad om att bli krossad.

Han gick fram till bokhyllan och grep slumpmässigt en häftad bok
som han öppnade. Ögonen föll på några rader från ett annat
universum. Han sneglade på den brutna bokryggen. Jo, hon hade läst
den; vid något tillfälle, i någon situation han inte varit del av, hade
hennes ögon avsökt just dessa rader. Som om han ville dölja ett brott
ställde han omsorgsfullt tillbaka boken på sin plats. ”Johanna”, sade
han högt och tydligt och lyssnade till namnet, hur det klingade av,
och erfor hur hennes person för en sekund frammanades.”" [Kunde
han inte annat än lida? Han led när han var olycklig och han led när
han var lycklig! Denna tillbedjan var en lika ensam sysselsättning
som att skriva, lika fåfäng, för han skulle aldrig kunna få de invärtes
ekande orden att klinga på samma sätt hos henne.]

När han äntligen hörde Johanna skramla med nycklarna i låset,
hade han hunnit dricka ytterligare en kopp te, stirrat ut genom
köksfönstret, åter försökt skriva, stirrat ut genom
vardagsrumsfönstret och slutligen till och med ömt vattnat hennes
blommor. Då hon nu öppnade dörren och ropade, störtade han iväg

mot hallen men behärskade sig, medveten om att han måste dölja sin

162

upphetsning, att han skulle vara mindre åtråvärd i hennes ögon om
han avslöjade sig. Hon ställde just ned kameraväskan på golvet och
rätade på ryggen, och då kunde han makligt ta henne i famn, men
hårdheten i hans grepp och den intensiva kyssen skvallrade om
sinnesrörelse. ”Älskling”, sade han och kände hennes ryggrad,
bräcklig och tydlig som om den legat ovanpå huden. ”Jag köpte
rödbetor”, sade hon och gick in i köket. Hon var klädd i jeans, men
hade nylonstrumpor under. Han kunde bara se på medan hon
packade upp matvaror, för han var utanför hennes göromål, de hade
båda kvar rester av sitt separata varande. Han hade ännu inte sett
henne i ögonen, ännu inte sett sig själv speglad i hennes pupiller. När
hon var färdig, tog han henne om axlarna och vred henne runt.
Ögonen lyste gröna, strecken i regnbågshinnan liknade stänk, som
om något just föll genom ytan, in i mörkret.

De dukade fram i vardagsrummet för att äta en försenad
julmiddag. Johanna hade under helgen varit hos sin mor, som
desperat försökte upprätthålla de sista resterna av en traditionell
familjejul. Peter hade inte gjort något som skilde denna helg från
vilket veckoslut som helst. De satte fram en bit skinka, som de fått
från modern, korvar, köttbullar, Janssons frestelse, mörkt öl och lite
brännvin. Peter tände ett par stearinljus och släckte lamporna;
rummet rundades av och blev en kula att ruva i. Han viskade något
ekivokt, och hon satte sig belåtet fnittrande ned på andra sidan
bordet. Hon var förtjust över sin egen förtjusning, att det nu var
tillåtet för henne att hysa sådana känslor.

”Du sade något om att du blev osams med din mor igen.” Johanna
satt och skar bort fett från en skinkskiva. ”Det var det gamla vanliga.

Jag kunde inte hålla tyst när vi tittade på midnattsmässan på TV.”

163

Peter sträckte sig mot hennes tallrik med gaffeln. ”Det där tar jag. Du
fattar inte vad du går miste om!” Johanna tittade förbluffat på
honom: ”Du är galen, det är inte nyttigt”, men han slickade sig lystet
om läpparna och stoppade det skimrande, luckra fettet i munnen.
”Midnattsmässan ja, den var väl fantastisk!” Hon lade ned besticken.
Ljuslågorna flackade. ”Otrolig”, sade hon med avsky, ”det var ju
rena teatern.” Peter hade mat i munnen, men svarade: ”Det handlar
om hängivenhet, att våga gestalta undret.” Johanna viftade med
kniven. ”Det är så pinsamt, eftersom mamma håller fast vid påven
och Vatikanen och mässan på julafton bara som ett slags kontakt
med pappa; hon vill liksom hålla hans banér uppe, förvalta något från
den tiden utan att hon egentligen tror själv och än mindre är någon
katolik. Och nu i år skulle de ju inviga det Heliga året ...” ”Som
instiftades redan år 1300 och bara firas vart tjugofemte år”, docerade
Peter. ”Förr var det bara vart hundrade, men de fick in så mycket
avlatspengar att de inte kunde låta bli att ha det lite oftare”, retades
Johanna, ”och där sitter nu hela menigheten vid sina TV-apparater
och tittar på Guds företrädare som skrider fram med en liten yxa i
handen, som han sedan använder för att få väggarna att rämna och
...” Peter hade nu helt glömt Johannas gräl med modern: ”Det är
ingen yxa utan en murares hammare med de fyra evangelisternas
emblem på, och det är ingen vägg utan den Heliga dörren i förhallen;
du vet: Jag är Dörren!”

Peter tänkte på den scen som utspelat sig när påven gått fram till
porten, som klätts med gips som skulle likna marmor, hur man på
mitran, ovanför påvens köttiga högeröra, skymtat bilden av den
bevingade tjuren med bokrullen mellan frambenen, och hur han

sedan inför den internationella televisionen knackat lätt med den

164

blixtrande hammaren på ett inmurat kors," [Bild på påven med
hammaren. ] och hur först ingenting hänt, hur sedan den massiva
porten sakta börjat brytas loss, hur den vikts bakåt och hur den med
kanterna taggiga av söndertrasat gips sakta vräkts omkull. Man hade
då sett att den var försedd med små hjul, så att den snabbt skulle
kunna forslas bort." [Bild på den omkullvälta dörren.] Hela tiden
hade bilden störts av oupphörliga kamerablixtar, som om
ljusbågssvetsning pågick. Sedan hade man fått se porten från andra
hållet, med hela det maskineri av kilar, krokar, rep, taljor och
hivande karlar, som i själva verket gjort den Heliga dörrens
öppnande möjligt.” [Bild på de hivande karlarna..] Genast hade en
städpatrull av penitentiarii kommit fram, och med borstar och
skyfflar av silver hade den sett till att grus och gipsklumpar sopades
bort från golvet. På en bricka bars våta svampar in så att dörramens
ådriga marmor kunde torkas oklanderligt blank, och med ett crux
hastata höjt i vänster hand hade påven så trätt in i själva kyrkan.
”Men är det inte närmast rörande”, sade Peter, ”att en katolik mitt i
denna illusionskonst, precis som när oblaten smakar papper och inte
kött, ändå erfar undret, att något så onaturligt inte bara blir naturligt
utan till och med övernaturligt?”

Peter förundrade sig över att han, som visserligen kände en viss
dragning till religionen men avskydde dess världsliga byråkrati, ändå
satt här och försvarade allt detta." [Han kände igen fenomenet från
tiden med Margot, då hon en gång uttalat sig förklenande om jazz.
Peter som tidigare varit en ivrig jazzkonnässör, men sedermera inte
stod ut med att höra dessa formelartade tonkaskader, hade lystrat
som till en stridssignal och kastat sig in i ett försvarstal som varat i

veckor, då han spelat gamla jazzskivor han inte rört på åratal och

165

vilkas förtjänster han oförtröttligt demonstrerade; när Margot
äntligen visat lite förståelse för att jazzen kanske ändå hade några
positiva sidor, hade han kunnat slappna av och åter lämna skivorna åt
förgängelsen.] Han hällde upp mera öl åt dem båda. ”Nå vad sade du
till din mamma nu då?” ”Jag var så ilsken att det bara brast; där ser
du, sade jag, bluffen med dörren är typisk för hela katolska kyrkan,
bara en vacker kuliss, avlat och lurendrejeri, korruption, den gyllene
kalven, månglarna i templet och så vidare. De återupplivade ju
avlaten nu också efter att den legat i träda, och folk som inte kan resa
till Rom i år får i alla fall syndernas förlåtelse om de bara betalar de
pengar resan skulle kostat!” Peter teg för att undvika att brista ut i
föredrag.

”Det blev gråt och tandagnisslan naturligtvis, först försökte hon
med att det var så vackert, sedan med kyrkans välgörenhet, framför
allt i de länder i Asien där pappa rest runt, och när hon väl kommit in
på pappa sade hon att det i själva verket var honom jag inte tyckte
om, ja, jag hatade min far så mycket att jag också hatade henne för
att hon valt att gifta sig med honom. Sedan blev hon helt hysterisk
och började tala om att julen var förstörd, precis som jag förstört alla
jular när pappa skulle komma hem.” Peter drog besvärat handen
genom håret. ”Jag såg alltid hur ledsen mamma blev när pappa kom
hem. Det vill säga: när han kom var hon översvallande glad, men
efter någon dag grälade de alltid och jag tyckte synd om henne och
hjälpte till att skälla på honom. Fast i dag har jag fått större förståelse
för pappa allt eftersom jag sett andra sidor hos mamma.” Hon
stirrade in i ljuslågan, hypnotiserad som ett barn, men med bittra
ögon. ”Mamma har aldrig någonsin kunnat känna riktig glädje”, sade

hon lågmält, ”höjden av eufori för henne är en sorts vemodiga känsla

166

av tröst.” De sista orden spottade hon ut med förakt, och sedan
började tårarna rinna. ”Den djävla häxan, jag förstår att pappa hellre
åkte till Kina!” [I Peters barndom hade det varit en ljuv frid som
lägrat sig över familjen efter föräldrarnas gräl, en mycket intensivare
känsla än om inga röster höjts. Han hade nästan kunnat känna en
njutning medan bråket pågick, eftersom han visste att det så
småningom skulle leda fram till en alldeles säregen stillhet]

Problem var syre för Peter, och han kände nu hur en ny styrka
spreds med blodet, effektivare än alkoholen. Han ömsom lyssnade på
Johanna och ömsom lade fram nya aspekter på varje fråga. Han
strödde sina ord som guld och hatade sig själv, när han märkte hur
mycket hon tyckte om det.

”Jag tror mamma är rädd för döden också, det är därför hon odlar
sin religiositet”, sade Johanna. Peter erkände med klädsam öppenhet
att han själv till viss del hade sådana bevekelsegrunder för sitt
religiösa svärmeri. ”Är det inte konstigt”, sade Johanna, nu åter
samlad med ett nyfiket snarare än gråtmilt tonfall, ”att människor
annars tycks förlora sin skräck ju närmare döden de kommer?” Peter
kände nu att de beträdde minerat område. Han tyckte det var ett svek
att glömma sin skräck; döden, detta hån mot mänskligt liv och
strävande, borde man hårdnackat vägra att finna sig i, in i det sista.
Samtidigt önskade han ibland att han någon gång kunde få slippa
dessa förlamande tankar.

”Det är inte alla som blir av med den”, sade han mystiskt, och
Johanna anade att han tänkte på något speciellt. Han tvekade ett
ögonblick om huruvida detta var rätt tillfälle för en sådan historia,
men berättartvånget tog överhanden: ”Min far var en mycket

kraftfull man”, började han och bet ihop käkarna. ”Man skulle kunna

167

säga dominerande. Jag var ibland rädd för honom. Han var stark och
bullrande. När jag var fjorton blev han sjuk i tarmcancer. Jag tror inte
han hade tänkt så mycket på döden förut, men när han hamnade på
sjukhus bröt i alla fall ångesten ut. Det var som om han trott sig vara
osårbar tidigare. Han låg intagen i flera månader, och när mor och
jag besökte honom låg han spänd, genomvåt av svett och försökte
färgäves verka heroisk.”

Johanna lyssnade med ett uttryck av både fasa och medkänsla.
Tydligare och tydligare såg nu Peter, medan han berättade, tablån
med det unkna sjukrummet, där fadern legat liksom upphöjd på sin
brits, med bara små ryckningar i ansiktet som förrådde att han ännu
levde, doften av galla och utsöndringar, sängbordet med en skål
skrumpna vindruvor, som bara besökarna ätit av, löständerna i ett
glas vatten som ett drunknat leende," [Kikade genom glaset och
skålade glatt med honom. ] tofflorna som stått oanvända länge,
dammiga och klibbiga av utspilld saft. Peter smuttade på det ljumma
brännvinet och undvek att se Johanna i ögonen. ”De gav honom
morfin och då blev andningen genast jämnare”, fortsatte han, ”men
det var mellan doserna han fick sina attacker. Han darrade och grät
tyst att han inte ville dö.” Peter läppjade lite till och Johanna undrade
hur han kunde berätta detta så lugnt, nästan gemytligt. ”Jag minns
hur mor och jag verkligen ansträngde oss att inte trösta varandra på
ett för yvigt sätt, för att den andra inte skulle få intrycket att det var
så allvarligt som det var.” Båda andades in och ut varsin gång.
”Plötsligt blev far bättre och fick komma hem i två veckor, två
overkliga veckor, då vi inte kunde tro det var sant, och jag minns hur
vi försökte leva ett så normalt liv som möjligt, och normalt

innefattade då kortare promenader som vi aldrig brukade företa

168

annars, ändå var vi beredda på att det när som helst kunde bli sämre.
Döden leker ju ofta med en, man blir tillfälligt bättre strax före
slutet.” Peter såg demonisk ut och tvingade sig att se på Johanna.
”Och mycket riktigt”, fortsatte han, ”blev far sämre och lades in
igen.”

Rösten blev dovare, Peter letade efter ord” [Låtsades leta efter
ord.] och dröjde mellan satserna: ”Sista tiden var fruktansvärd. Han
kunde knappt tala alls. Låg bara och rosslade med slapp tandlös
mun.” [Läpparna hade liksom sugits in och häftat fast vid sig själva i
varje andetag.] Ibland vaknade han till, och när han begrep var han
befann sig, började han fäkta och skrika. Han svettades kopiöst och
verkade få oanade krafter, reste sig i sängen, slog med armarna som
mot en inbillad fiende, och vi fick noga se till att inte slangen till
droppflaskan lossnade från armen, ansiktet förvreds till en grimas,
munnen såg ut som elastiskt gummi, och han tjöt med tårarna
stänkande ”Jag vill inte dö, inte nu, bara ett år till”, och orden skulle
ha varit svåra att urskilja om vi inte hört honom tala på det viset så
pass ofta, för egentligen lät det mest som en hund som ylade. Han
föll ihop av utmattning flera gånger men reste sig igen, slog med
knytnävarna i luften och vrålade. Mitt i den värsta kampen, det var
nästan kusligt, kom solen fram i fönstret och lyste på droppflaskan,
som glimmade till som en stor juvel, och det var som om ljuset hade
runnit genom slangen in i blodet för bara någon sekund senare sjönk
han tillbaka stendöd.”

Peter tystnade och sjönk själv tillbaka mot ryggstödet.
”Fruktansvärt”, sade Johanna till sist och skakade på huvudet. ”Hans
hela ålder blev femtioett år, sedan dog han”, sade Peter med ett snett

leende, men hon verkade inte förstå allusionen.

169

De kokade kaffe och stod för en stund tysta i suset från
gasspisen," [Skogens sus var suset från 1902.] förborgade i en
kvarhållandets hårda omfamning, och Peter, som stod vänd mot det
mörka köksfönstret, såg i det grumliga glaset spegelbilden av hur
hon smekte honom över håret och ville till varje pris undvika att
känna sig underlägsen, bedjande om förståelse, och därför gjorde han
sig fri och mätte upp kaffet. Plötsligt sade han: ”Varför accepterar
man förresten att en person på dödsbädden säger ”snart är jag i en
annan värld” eller ”nu får jag träffa de mina”, men om en frisk person
i blomman av sin ålder himlar med ögonen, blundar och med viktig
min förkunnar att han befinner sig i en annan dimension så behandlar
vi honom som galen?” Johanna tog kastrullen och hällde vattnet över
kaffet. Skrammel av porslin.

Peter tjusades av att se hur Johanna höll koppen med pekfingret
instucket i dess öra: kvinnan som idé." [Hon snuddade vid det
tomrum i världen som först formats för att invänta kvinnans
skapelse.] För Peter uppstod en hel begreppsvärld, likt en kemisk
fällning som flöt upp till ytan, så snart bokstäverna i ordet ”kvinna”
kombinerades, besläktad med den bild av kvinnor en ung man gjorde
sig som ännu inte haft någon erfarenhet av dem. Låg alltså mystiken
inte alls hos kvinnan utan i själva verket hos mannen?” [ManFunk,
funktion som hoppar till ett par associationer i texten kring ordet
”man”.] Själv var han avundsjuk, han skulle velat vara lika
behagfull, lika åtråvärd som kvinnorna. Det var inte fråga om någon
osäker könsidentitet, snarare var det som när kvinnor avundas
kvinnor av en annan ras för dessas skönhet, det var en längtan efter

något han aldrig kunde få, hur mycket Johanna än skulle älska

170

honom. Skulle de båda könen alltid stå där, med en avgrund emellan
sig, och betrakta varandra med en lockelse fylld av fasa?

Johannas liv hade lagts till hans eget, som när en kvist ympas på
ett träd, och kontaktytorna var ömtåliga. Denna nya invånare i hans
liv frågade plötsligt vad han tänkte på, han motstod impulsen att säga
”ingenting”, insåg vad denna kärlekens portklapp egentligen pockade
på och redogjorde för hur omtumlande kärleken till henne var." [Han
hade därmed förbättrat sanningen något.] Smickrad smekte hon
honom och sade: ”Jag trodde aldrig kärleken kunde vara så här,”
[armen sökte sig nu runt hans hals] med Roger var jag som förtorkad.
Men du är en så varm person, innerst inne,” [hon kliade honom lite
roat i skägget och rösten fick samma tonfall som då man talar till ett
husdjur] lite frostig på ytan tror man först, lite vrång och tvär, men
låser man bara upp så finns det så många goda sidor där inne,”
[handen gled nu ned på hans bröst] och du är kraftfull”, sade hon
med ett litet skratt. Peter tryckte henne intill sig och kände hennes
litenhet som ett uttryck för både skönhet och beroende: han var den
som lätt skulle kunna krossa hennes revben, men som inte gjorde det.

Vilka goda sidor tänkte hon på? Han visste hur svårt det var att
definiera de egenskaper man älskar hos den älskade. ”Hm”, sade hon
med ögonen fulla av tankeverksamhet.” [Just så måste hon ha sett ut
i skolan när hon skulle räkna upp kvarts, fältspat och glimmer.] ”Du
är omtänksam, ömsint, har en lite sträv humor (Nu kommer det,
tänkte Peter) och du är intelligent”, satte hon punkt. Han hammade
konstaterande vid denna väntade avslutning men Johanna trodde att
han blev generad. ”Och blyg är du också”, sade hon förtjust och
kurade ihop sig tätt intill honom. Han kysste henne och sade att hon

var vacker, varpå hon kröp ihop hos honom ytterligare för att

171

inskärpa att hon verkligen ville vara nära någon som sade att hon var
vacker.

”Jag har nästan alltid tillbett vackra kvinnor”, sade han, ”de
behövde egentligen inte vara särskilt vackra, bara de var något så när
unga.” Han sträckte sig efter en kaka. ”Min mor var fem år äldre än
far och födde mig sent i livet. När jag var 13—14 år och började lägga
märke till kvinnor var mor redan över femtio, så min bild av en mor
var bilden av en rätt blek, härjad kvinna, mera som en mormor.
Därför var det rena chocken när jag var på besök hos kamrater och
fick se deras unga, chica mammor; jag förstod inte varför och skulle
inte ha använt det ordet, men det var något oanständigt med dessa
parfymerade, dekolleterade, solbrända unga kvinnor som log mot oss
pojkar med sina rödmålade munnar och frågade om vi ville ha
smörgåsar.”" [Johanna mindes hur hon på tunnelbanan hem sett en
parant kvinna i medelåldern, med stor pälsmössa och slaviskt
utseende, som i smyg kastat beundrande blickar på en förtjusande
ung tonårspojke, som med sitt ostyriga långa hår och sina klara ögon
vädjade till varje beskyddarinstinkt, och Johanna hade länge suttit
och iakttagit de två; pojken som helt ovetande studerat
reklamaffischerna, och kvinnan som så diskret som möjligt låtit
ögonen vandra uppifrån och ned längs den spensliga figuren: hennes
ansikte hade förrått att hon både ville vara hans mor och hans mogna
förförerska. Johanna försökte föreställa sig Peter som tonåring.] ”När
dog din mor egentligen?” undrade Johanna och hörde att hon undvek
ordet mamma. ”Bara något år efter far”, sade han, ”Jag bodde hos
mormor sedan, tills jag skaffade egen lägenhet.” Han mindes
mormoderns kåldolmar. ”Vi hade ofta långa diskussioner om böcker

och politik. Hon visste allt om både valutafonder och symbolism.”

172

Johanna var inte medveten om att hon höll hans hand på samma sätt
som han tidigare hållit hennes, med en smekning i tumvecket.

Peter hade inte varit nämnvärt intresserad av böcker som liten,
men sommaren efter faderns död hade han en dag vandrat omkring
bland de mörkbetsade bokhyllorna med ett glas juice i handen.
Verandadörren hade stått öppen mot solljuset och värmen, han kom
ännu ihåg hur den ljumma vinden smugit sig in utefter parketten över
hans bara fötter, som nyss trampat runt ute i gräset runt
vattenspridaren, och han hade lurat på dessa böcker som på något
förbjudet. Trots att fadern uppmuntrat honom att läsa hade dennes
maniska aktsamhet om böckerna skilt Peter från litteraturen; men nu
när deras ägare, som inte lämnat ett spår efter sig på boksidorna, var
borta hade respekten försvunnit, och han hade undan för undan
närmat sig dessa hyllmeter av uppslagsverk, ordböcker, monografier
och romaner men till en början bara läst på ryggarna." [Han hade
känt igen vissa titlar från situationer, då fadern arbetat med dem eller
när de bara tjänat som bakgrund till en utskällning. Då hade Peter
ofta fäst blicken på någon bok omedelbart bakom den store
lexikografen.]

Så småningom hade han ställt ned juiceglaset, försiktigt för att inte
spilla, och tagit fram volym efter volym, han hade läst här och där,
sedan allt mer systematiskt, och han genomförde den sommaren en
koncentrerad läsning, nästan en avverkning, av ett hundratal böcker, i
ett rastlöst tillstånd av sökande efter den nya sanning om världen han
anade att böckerna kunde ge honom, i deras skenbart encyklopediskt
fullständiga system av hyllrader, bokstöd och etiketter, men det var
också ett försök att rekonstruera den gåtfulle man som var hans

upphov och som han aldrig lärt känna, ett försök att genom en

173

extrapolering av det efterlämnade biblioteket skapa en virtuell
fadersgestalt.

”Hur det var med min far känner du ju till”, sade Johanna plötsligt,
som för att förekomma en fråga. ”Ja”, sade Peter av hänsyn och
knaprade på en pepparkaka men insåg genast att det var mycket lite
han egentligen visste.

”När jag läst en viss författare tillräckligt mycket började det
automatiskt liksom läcka ut imitationer av den stilen i samma tonfall,
och jag skrev massor av noveller och andra kortare stycken.” Peter
såg belåten ut. ”Ute i Huddinge, där vi bodde, fanns ett litet
vattentorn på en kulle i ett skogsområde, murat i tegel, sexkantigt
med konformat tak och längst uppe en vimpel i plåt med urtagna hål,
som bildade årtalet 1902. Där utanför brukade jag ofta sitta i gräset
och meditera om somrarna. Ibland skrev jag. En gång hade jag tagit
med papper och penna och föresatt mig att beskriva allt som hände i
stillheten kring tornet; alla små händelser, trädens rörelser, insekter,
grässtrån, skuggor, solens flimmer mellan bladen.”" [Skogens sus
var suset från 1902.]

Johanna kysste honom.” [Så hade en kyss inte smakat i tonåren
om han så haft hundra flickor med sig uppe vid vattentornet; de hade
haft samma våta cirklande tungor, samma hala, undanglidande
läppar, men den nya smak han nu erfor var speciell, den var något
helt annat. Eller smakade det helt enkelt pepparkakor?] ”Du är
verkligen en liten ängel”, sade han förtjust, ”du har en sorts renhet...”
”Renhet!” utbrast hon uppbragt, fällde ned ögonen och tillade dovt:
”Jag är en mycket, mycket dålig flicka.” Och hon smekte honom på

de ställen en mycket dålig flicka skulle smekt honom.

174

Han var på resa igen. Peter satt vid sitt skrivbord och han var på resa.
Han undrade var han befann sig i det landskap av bebyggelse,
skogspartier och berg, i vars uppsprängda sår han färdades fram
längs en bana som antagligen, ja, som helt enkelt måste vara,
förutbestämd. Då han gick igenom vad han skrivit den senaste tiden
tyckte han att det fått en annan ton." [Det skrivna talade med en ny
röst, och han var osäker på om det var hans.] Han visste att han
befriat Johanna från en del hämningar, men vem var det egentligen
som påverkade vem?

Det var redan mörkt. Nedanför fönstret låg den tomma, snöfria
trottoaren. En lykta, som hängde i en vajer mellan husen, gungade
stillsamt som en liten linbanekorg lastad med kallt ljus utan räckvidd.
Skrivbordslampan belyste askkoppen, där cigarretten sände upp ett
hårfint streck av rök. Johannas självmordsförsök oroade honom; det
var ett dunkelt kapitel han ännu inte fått läsa. Döden var alltid
närvarande för honom, och nu hade han dessutom en person i sin
närhet som försökt döda sig själv.

Just nu var Johanna i fotolaboratoriet, som hon delade med tre
andra fotografer. Män." [ManFunk, funktion som hoppar till ett par
associationer i texten kring ordet ”man”.] Han såg henne framför sig,
i det svaga skenet från ett projicerat negativ eller hukande vid
framkallningsskålarna. Och han tänkte sig att en av dessa män böjde
sig fram över henne och sade något trivialt om bilden som just växte

fram i vätskan, att mannen helt vardagligt lade handen på henne och

175

förstrött lät den glida. Peter var chockerad. Han hade aldrig känt
svartsjuka förut, aldrig med Margot, aldrig med någon. Han drog ett
djupt bloss på cigarretten." [Detta var förmodligen lycka.] Han
kunde också tydligt se hur Johanna vände sig om och log mot den
manlige fotografen, ett leende som borde varit reserverat för Peter.
Han hade suttit och stirrat på ingenting och märkte att blicken
fastnat på den översta i en trave av böcker. Det var bibeln. Han grep
den och vände slumpmässigt de flortunna bladen, han hörde bokens
babelska sammelsurium av motsägelsefulla röster, som alla gjorde
anspråk på att tillhöra En. Små siffror efter nästan varje vers ledde
honom genom bokens nät av korsreferenser,” [Skäggiga män i långa
livklädnader, stark sol mot vitrappade hus, sand som yrde kring
hästhovar, vapenskrammel och hånfulla röster, och mitt i alltihop
stillheten hos en lågmäld stämma som fridfullt genombröt larmet,
som porlandet av en klar och kall skogsbäck.] som ibland utgick
ifrån ett djur eller en symbol, ibland från en abstrakt företeelse som
förlåtelse eller allsmäktighet, och ofta var det omöjligt att förstå i
vilket avseende två textavsnitt speglade varandra. Kanske var det i
liknande kategorier hjärnans associationsbanor löpte. Peter såg nu
män, drabbade av missväxt och sjukdomar kasta sig till marken,
ödmjukt beende den grymme guden om nåd, endast för att återigen
hemsökas av olyckan; de plundrades av rövare, deras hustrur
våldtogs och deras barn mördades av sändebud från fjärran kungar.
När han slog upp sidan trehundraåttiofem bröt han den försegling
som en nysning gjort med hundra små mikroskopiska droppar
[FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med
association till ordet ”dropp”.] när han senast läst i denna bibel, och

blicken föll på några ord som förut undgått honom:

176

”På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna
finna den, de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan ifrån
dem.”" [Det mest misslyckade släktet på jorden. ]

Han ryckte till och läste raderna en gång till. Johannas
självmordsförsök ikläddes plötsligt arkaiska förtecken, och det blev
en bekräftelse på den känsla han nyss haft att vara på väg in i en ny
tid. Kinderna hettade. Han öppnade fönstret mot februarikvällen.
Hela denna vinter var märklig, den varmaste på decennier. Några
rader längre ned talades det om några ”vitklädda” som skulle komma
ur ”den stora bedrövelsen”. Han dröjde mitt i ett andetag: Johanna på
sjukhuset! Han reste sig, tände upprört en cigarrett och gick runt på
golvet. Mitt i det skarpa skenet från läslampan låg den förfärliga
boken uppslagen. Han stod och rökte borta vid dörren tills askpelaren
rasade.

Då Johanna äntligen kom hem framstod hon som en fullkomligt
avklarnad själ som passerat helvetets sju kretsar, och han omfamnade
henne vaksamt. ”Mår du inte bra?” undrade hon och förmådde
honom att trycka henne intill sig med större innerlighet. Han förstod
att hans slutenhet kanske skulle uppfordra henne att fråga mer. ”Jag
kom in i vissa grubblerier bara”, sade han överslätande, som en kavat
tolvåring som skrubbat knät. ”Du har förstås inte ätit något heller”,
sade hon inkvisitoriskt och steg in i köket och öppnade kylskåpet:
”Titta, inte en matbit!” Denna furiösa moderlighet var mera
avväpnande än irriterande, särskilt som han misstänkte att hon inte
hunnit äta något själv. Han morrade skämtsamt och då kastade hon
sig om halsen på honom. ”Vi åker hem till mig, jag har åtminstone

lite öl och bröd och ost och korv. Nu omfamnade han henne äntligen

177

med äkta känsla och hon undrade om det berodde på osten och
korven. ”Bra”, sade han och försökte känna sig manligt korthuggen.

På tunnelbanetåget satt de mitt emot varandra, synbarligen som
främlingar." [Om man inte såg vissa snabba leenden och hur han
gned sin vad mot hennes.] Tåget stannade med jämna mellanrum vid
folktomma stationer och de fjärrmanövrerade dörrarna stod öppna
några sekunder, liksom i desperat väntan på att någon skulle stiga på.
”Jag har några diabilder från New York som du inte har sett än”,
sade hon och var angelägen inte bara att han skulle se bilderna utan
att han skulle vilja återse den stad där de mötts.

Innanför dörren på Brännkyrkagatan granskade Johanna genast
dagens post. ”Inga pengar i dag heller!” Hon tog fram smörgåsmat
och Peter följde tafatt hennes rörelser. ”Nu ser du ut precis som den
där gången i hissen”, sade hon. Han hade glömt bort att han inte
behövde vara butter längre. Han skrattade. ”Jag minns precis vad jag
sade: Awful weather, isn't it?” härmade hon sig själv med överdriven
queens english och fnittrade. Hon gick bort till garderoben för att ta
fram projektorn. ”De där fjunen i nacken”, sade han nästan som om
han talade för sig själv, ”hade jag sett redan första gången, när vi inte
visste att vi var svenskar.” Hon började skratta från andra
rumsänden. ”Jag menar, vi visste inte om varandra att vi var
svenskar, din lilla ordmärkerska!”

Johanna riggade upp projektionsduken framför fönstret. ”Jag ser
att du har fått bättre ölsmak sedan du träffade mig”, sade han
självbelåtet och granskade flaskans etikett, men så plötsligt
slocknade ljuset, och hon satte sig bredvid honom i soffan med
projektorns fjärrkontroll. Hon höll knappen nedtryckt och rummet

flammade av snabbt förbimatade bilder. ”De här har du redan sett.”

178

Peter skar upp lite ost. Times Square stannade på duken. Det var
taget på dagen, men något verkade underligt: gatubilden var spöklik,
inga bilar, inga människor, bara en gulaktig dimma som svepte längs
avenyn och ett rödbrunt töcken över trottoarerna. ”Jag använde stativ
och gråfilter för att få extra lång exponeringstid. Om trafiken rörde
sig tillräckligt skulle gatan verka helt öde, trodde jag. Fast det gick
inte riktigt, som du ser, trots att kameran var öppen i två minuter.”
Peter tuggade intresserat. ”Den där gula röken är taxibilar”, sade hon
och pekade.

Projektorn blinkade igen och igen: Central Park, Fifth Avenue och
Empire State Building. Manhattans fyrkantiga lådliknande husmyller
syntes nu i fågelperspektiv. ”Det är taget från utsiktsplattformen.”
Hustaken och avenyernas leksaksliknande bilar framträdde
knivskarpt. Peter påminde sig en viss arkitekt i världslitteraturen som
ritat hus med tanke på den effekt de skulle komma att få på
eftervärlden, då de blivit ruiner. Här gjorde de ett evigt intryck redan
innan vittringen satt in, fallfärdiga slumområden föreföll att alltid ha
sett ut så, förändringen var skenbar, ingen melodi kunde härledas ur
gatubruset." [Där kunde man vandra på botten av en kanjon utan
geologisk ålder, där vattenkaskaderna slungades från klipphylla till
klipphylla, högt över människornas huvuden, utan att någonsin falla.]
”Är det inte märkligt”, sade Peter, ”om man inte kände till
proportionerna skulle man kunna tro att husgyttret är ett
tegelstensupplag i starkt solsken.” ”Det är det ju i princip också”,
sade Johanna och pekade på sin smörgås: ”Vet du vad den här osten
doftar?” Hon böjde sig mot honom och viskade som om någon
utomstående skulle ha kunnat höra. Han skrattade oförsynt åt hennes

obscenitet.

179

Projektorn rasslade fram en ny bild. Peter satt tyst. Sedan ännu
tystare. Plötsligt reste han sig och slog ut med armarna mot duken.
”Vi kommer just ut från museet”, sade han forcerat som en
filmspeaker, ”och vi sugs av den mässingsblänkande ledstången
nedför den breda trappan (han pekade på bilden), mot det mysterium
som inför våra ögon håller på att ta form: Läskedrycksförsäljaren
med sin vagn (Peter talade snabbare nu, mera spottande), den svarta
limousinen som sträcker ut sig längs trottoarkanten, chauffören som
väntar på sin arbetsgivare, lojt lutad mot bildörren med armarna i
kors — man tycker sig nästan se hur han med ena ögat sneglar mot
handleden där klockan sitter. Bredvid oss skymtar vi i ögonvrån
några damer, vi kan bara se deras ben och deras svarta skor som
försiktigt sätts ned på steget, som trampats av miljoner människor
uppfyllda av det amerikanska måleriets stolta historia (ett stråk av
ironi i rösten), och slutligen: framför damerna en gråvit duva, på väg
åt samma håll; vi ser den fångad mitt i ett steg på en avsats mellan
två trappfall, den sträcker benet som en nybefordrad löjtnant, som
om den var kvinnornas anförare, och på den ljusgrå stenen kastar den
en skugga, som ser ut som en vinge, en enda: duvans idé frigjord från
duvan själv.

Peter tog förnyad sats: ”Den becksvarta limousinen är klippan mot
vilken allt kommer att krossas av den rörelse vi alla har, som
understryks av ledstången som sveper förbi och blickarna som kastas
in mot centrum: allt förenas i en virvel omedelbart framför duvans
näbb, och vi vet att det är en millisekund kvar till slutet.” Han
tystnade och Johanna antydde en applåd med några handklappningar.
”Hur slutar det då?” Peter hämtade först andan efter sitt ordflöde:

”Det slutar med att slutaren stängs”, sade han, ”det här tilldrar sig

180

endast under den tid kameran är öppen, det är ett samband som bara
existerar hos någon som ser en bild, det skikt som hyvlats av tiden är
tunt som filmen själv. Före denna punkt: intet. Och efter den:
omedelbar förintelse.”

Johanna såg engagerad ut och stal till och med ett bloss på Peters
cigarett. ”Ja, just det, och det är precis det förhållandet jag skulle
vilja utnyttja som fotograf, att visa vad man missar medan man
blinkar.”" [Ett klickande ljud hörs, som från en kamera.] Han fick
cigarretten tillbaka. ”Allvarligt talat, är det inte konstigt hur man
tycker sig se samband mellan helt ovidkommande saker bara för att
allt råkat komma med på samma bild?” sade han med ärlig
förundran. ”Råkat! Tror du jag är en blind höna?” protesterade hon
men tillade sedan i ett helt annat, drömskt tonfall: ”Jag vet inte varför
jag tycker så mycket om ledstänger.” Hon matade fram nästa bild
som visade en märklig skyskrapa med svängd fasad, helt i svart glas.
Den smalnade av uppåt i en brant kurva och huset bredvid, i nygotisk
stil, hade trappstegsprofil med ornamenterade spjut på varje avsats
och smala bågfönster, och när detta hus speglade sig i grannhusets
krökta glasmassor fick man intryck av en enda symmetrisk huskropp,
men den sneda reflexionen gjorde denna formation smal nedtill och
bredare upptill, så att man tyckte sig se det höga akterskeppet på en
gammal spansk galeas.

”Fantastiskt”, sade Peter, ”den oövervinnerliga armadan intar New
York! På en flod av bilar. Vilken bild!” ”57th Street”, [Bild, se
efterordet sid. 329.] sade hon nyktert för att dölja sin egen
förtjusning. ”Ja, den är bra. Ändå hade jag hoppats att komma ifrån
den där typen av underfundigheter.” Hon reste sig, släckte projektorn

och tände en bordslampa. ”Jag vet inte om det har med sanning att

181

göra”, sade hon. Peter bredde ut sig i soffan och beundrade hennes
figur med samma blick som han ägnat diabilderna. ”Det är samma
dilemma som när det gäller litteratur”, sade han, ”det sannaste
romanen kan säga om världen är: världen är inte en roman. Om jag i
skönlitterärt sammanhang citerar något ur en tidning, blir det då sant
eller bara en del av en fiktion som liknar verkligheten?”

Hon satte sig igen och lånade ännu en gång hans cigarrett. ”Du
kanske vill ha en egen?” sade han, men hon ville inte börja röka på
riktigt. ”I mitt yrke”, sade hon, ”är varje bild ett uttalande: detta
finner jag värt att fotografera. Eller: detta finner jag inte värt att
fotografera, men jag gör det ändå. Hur som helst säger bilden något
om fotografens förhållande till kameran och dess sätt att se.” Han
nickade eftertryckligt med viss beundran. ”Just det. Och varje roman
är också ett omständligt sätt att säga: en sådan här roman tycker jag
bör skrivas, men vi kan aldrig nå en sanning oberoende av det
intrument som mäter denna sanning”, fortsatte han, ”i viss mening
säger konst och vetenskap mer om konsten och vetenskapen än om
det dessa verksamheter säger sig vilja gestalta och beskriva.
Fotografen visar vad det innebär att fotografera, författaren vad det
innebär att skriva.”

Peter tystnade och hörde det dystra ekot av sina ord. Han tänkte att
mänskligheten är dömd att hela tiden formulera sin egen
begränsning, vi kan inte ens se denna utifrån ) quod oculus non vidit,
nec auris audivit, nec in cor hominis ascendit ( och vi skulle behöva
mäta våra mätfel utan hjälp av någon måttstock för att se vad intet
öga har sett och höra vad intet öra har hört." [Se källor till citat sidan

318.] Gränsen för det möjliga och gränsen för det omöjliga; var det

182

inte samma linje? ”Foto är ju ljus, jag skulle önska att ljuset hade
huvudrollen i mina bilder och inte tingen”, sade Johanna.

”Varför inte börja med tredimensionell fotografi”, föreslog Peter,
”det är egentligen den enda sorts fotografi, med undantag av din
förstås”, inflikade han artigt, ”sSom berör mig. Ända sedan jag var
barn och fick ett sådant där stereoskop har jag fascinerats av
människorna, som blir så verkliga men ändå är förstenade som
dockor; av fåglarna som har fryst fast i himlen; av den upphävda
tyngden av ett barn i en gunga, som står utsträckt på stela rep. Allt
andas en outhärdlig tragik, det är som att se de där
gipsavgjutningarna av människor som legat i Vesuvius aska. Johanna
höjde de smala, mörka ögonbrynen på ett sätt som ibland kunde
betyda resignation, ibland intresse." [Näsan var osannolikt rak.] ”Ja,
men det är ett annat innehåll jag söker”, protesterade hon och var
redan på väg mot köket. ”Hur kom det sig att du började fotografera
egentligen?” undrade Peter. En snabb trötthet drog över hennes
ansikte. ”Ja men, det har jag ju berättat, det var ju så pinsamt, jag
ville imponera på en pojke i gymnasiet som bara var intresserad av
foto.” Peter bytte ställning där han stod i dörrposten. ”Jo jag minns,
men hur kom det sig att du blev intresserad av fotografi i stället för
av honom?” ”Det var nog för att jag var så dålig på att teckna i
skolan, men med kamerans hjälp upptäckte jag att jag hade ett visst
bildsinne ändå.” Johanna hade gjort i ordning brickan och nu väntade
de bara på att vattnet skulle börja koka. Det var ett legitimt tillfälle
för dem att bara stå och se på varann, betrakta de mikroskopiska
skiftningar i ansiktet, som visade att den ena var sedd av den andra,
som lät den ena pröva ett leende på den andras läppar; deras ögon

såg och sågs i så snabba växlingar att ögonkasten sammansmälte till

183

en enda blick utan avsändare: ansiktsuttrycken blev alltmera lika
ända tills det blev parodiskt och någon brast i skratt.

”Är det jag som ser så komisk ut?” sade Peter. ”Nej, jag kom att
tänka på”, sade hon fnittrande, ”en annan pojke som jag försökte
fånga med kamerans hjälp.” Peter nåddes av en ilning av retroaktiv
svartsjuka. ”När jag gick i realskolan hade vi vårutflykt till en strand,
och vi satt på filtar och åt smörgåsar och glass. Jag svärmade för en
pojke med bakåtslickat svart hår och hade länge velat ha en bild av
honom, som jag kunde titta på i smyg innan jag somnade.” Peter blev
stram. Plåga mig bara, tänkte han. ”Vi var många som hade kameror
med oss, och jag kom på den finurliga idén att jag skulle låtsas ta en
bild av en flickkamrat, som skulle ställa sig en bit framför pojken, så
att jag kunde låta honom komma med i bakgrunden. Sedan beställde
jag en förstoring för dyra pengar och klippte ut honom, men bilden
blev liten som ett frimärke och väldigt suddig. Men det var en
verklig trofé!”

”Vi kan väl sitta här i köket”, sade han och försökte smeka henne
på kinden med realskolans hela oskuld. ”Vet du förresten vad jag
tänkte när jag såg dig på hotellet i hissen?” Hon insåg genast att han
bytt ämne och att det nya var intressantare. ”När du stoppade
hissdörrarna och jag såg ditt skuldmedvetna leende och det hårt
sammanhållna håret tänkte jag att här kommer en kvinna som är för
vacker för att vara ensam och som måste straffa sig för sin
ensamhet.”" [Peter hade tänkt komma med en komplimang, men
yttrandet formade sig till något han inte varit beredd på.] Hon bet sig
i läppen och nickade tyst. Han ville släta över: ”Men nästa gång jag
såg dig var jag redan kär. Du doftade tvål och det var som den

ljuvligaste parfym.” Hon skrattade glatt åt att han gjorde sig besväret

184

att komma med en vit lögn för hennes skull. ”Det tror jag inte en
sekund på. Du gjorde ju allt för att dölja det, i flera veckor
dessutom”, sade hon och drog handen genom nackhåret som nu
hängde fritt.

Hon reste sig och dukade av. ”Usch, i morgon måste jag gå till
min gamla bildbyrå. Jag vet verkligen inte vad jag skall säga till
dem.” Han ömkade henne tillgjort som om han inte brydde sig om
vad hon sade och tystade henne med sin mun, och när hon märkte
vilken sorts kyss det var lade hon armarna om hans hals." [Något
frigjorde sig från dem, som en våt, rund sten.] När hon sedan ställde
ned kopparna i diskhon, pressade han sig mot hennes stjärt och
tryckte henne hårt mot diskbänken, samtidigt som han lade armarna
runt henne, i kors över magen, och grep om brösten. Han föste undan
håret med näsan och bet henne i halsen. Hon böjde nacken och
svankade med ryggslutet mot honom för att känna efter hur goda
recensioner hon egentligen fick.

Minuten därefter hade han befriat henne från plagg efter plagg,
och hon låg blek ovanpå det blå” [FindThis, funktion som hoppar
fram till ett par ställen i texten med association till ordet ”blå”.]
sängöverkastet. All denna vithet! tänkte han och hon sträckte ut foten
så att han kunde gripa tag om vristen och följa benet" [BenFunk, en
funktion som visar några slumpmässiga uttryck som associerar till
ordet ”ben” i ett pop-up-fönster.] med handen. Han lade sig påklädd
bredvid hennes nakenhet; en tilltalande kontrast. Hon lossade hans
livrem och han lät sig så passiv grenslas av henne och njöt av
vetskapen att han bestämde hur länge hon skulle få ha kontrollen.
Han såg upp på henne, hur hon verkade gå upp helt i sig själv där

hon ömsevis steg upp och sjönk ned. Även brösten vaggade i en takt

185

som föreföll helt självrådande. När hon böjt sig ned mot honom och
hämtat upp en kyss välte han henne över ända och stötte sig häftigt in
i henne, slickade hennes mun och näsa och hals: än vred hon sig som
om hon ville undkomma, än mötte hon honom svultet. ”Jag älskar
dig”, sade hon, och han smakade orden direkt från hennes hennes
tunga, och de spred sig ut i bådas blod, som han kände pulsera
decimeterdjupt i henne. Hon var i hans våld och jämrade sig av
glädjen att behärskas av någon som älskade henne.

Plötsligt lämnade han henne och bad henne ställa sig på knä. Han
ville bestiga henne bakifrån, likt en antilop som tränger in under
honans darrande svans. Han fann henne särskilt vacker väntande men
kunde själv inte vänta utan grep om hennes höfter och fann sin väg
tillbaka till henne, tillbaka, och tillbaka; han skymtade den
rödglänsande fåran och det ljusa hullet som skälvde för varje attack.
På ren impuls smällde han till henne med handflatan över skinkan
och hörde sig säga: ”Här får du för dina skälmska blickar!” Hon
skrek till. Och han slog igen, hårdare med ett hårdare ljud. ”Jag
skulle vilja slå dig lika hårt som jag älskar dig”, sade han med
grumlig röst. Hon gnydde och borrade ned huvudet i kudden, hon
förstod inte riktigt vad som hände, men det var ju Peter, och han
ökade tempot, medan ljudet av smällar mot bar hud ekade i hennes
öron, det brände och sved, hon kände brösten gunga tungt och
andades inte längre av egen kraft, luften knuffades ut ur lungorna
helt i takt med angreppen bakifrån.” [Nunc autem iam non ego
operor illud, sed quod habitat in me peccatum.” (förkl.;] Sängen
gungade och knakade, vid varje stöt mötte hon honom och vrängde
sig nästan ut och in för att hålla honom kvar, de jagade varandra

alltmer andfådda, hon bet ihop käkarna men skrek ut mellan tänderna

186

och kände hur han spände sin kropp mera än förut, och när händernas
grepp om henne hårdnade drog hon ihop sig, sedan slappnade hans
händer igen och hon låg därefter tung under hans tyngd.

Johanna bad om en egen cigarrett och Peter kastade ett forskande
öga på henne. De talade inte så mycket om vad som hänt, hon
försäkrade att hon tyckte det varit underbart, men han var osäker och
smekte skyddande hennes kind och rygg. ”Har jag berättat min dröm
om filten?” undrade hon plötsligt. Han blev glad att hon ville tala om
något annat. ”Det var på själva bröllopsnatten, sedan jag förlorat
oskulden.” Peter häpnade: ”Hade du aldrig ... men alla pojkarna med
kamerorna då?” Hon sög på cigarretten och försökte undvika att få
rök i ögat. ”Jag vågade aldrig”, sade hon, ”det kanske var därför
kameran blev intressantare än fotograferna.” Peter låg tyst.

”Jag drömde att jag var ensam på kvällen och skulle sova då jag
plötsligt hörde ljud, och jag visste direkt att det var en våldtäktsman.
Men jag såg ingen, det var bara de där ljuden, sedan en fasansfull
tystnad, och så ljuden igen. Sedan tystnad. Och så ljud igen. Till sist
var jag alldeles utmattad och Iåg kallsvettig och darrande på sängen
när jag hörde honom igen. Och jag sade: kom fram, jag orkar inte
mer, ta mig, gör slut på tortyren! Men ingen kom. Och jag bönade
och bad: ta mig, ta mig! Jag väntade länge, och plötsligt, där jag låg
bredbent under sängkläderna, formade sig filten till en avgjutning av
en kropp över mig, den blev styv som av stärkelse men ändå rörlig,
och nedtill buktade den ut till en manslem som trängde in i mig, och
det fanns armar som höll mig fast och överdelen täckte munnen så att
jag inte fick luft. Det var fruktansvärt, jag vaknade av att jag höll på

att kvävas och gick upp och gjorde djupandningar, men jag fick inte

187

nog med luft ändå, det värkte i hela bröstkorgen. Jag var vaken flera
timmar innan det släppte.”

Peter funderade över i vad mån detta berörde arten av deras älskog
denna kväll. ”Din man, behandlade han dig illa?” frågade han till
sist. Hon funderade oväntat länge. ”Egentligen inte. Men jag var nog
lite chockerad av akten i sig”, sade hon och höll cigarretten utan att
röka. ”Det värsta var nog egentligen att jag inte älskade honom. ””
[Peter kände en sorts glädje över detta, trots att han samtidigt tyckte
synd om henne, ja han tyckte rent av synd om dem båda för att de
levt i ett kärlekslöst äktenskap, ändå betydde detta underförstått att
det var helt annorlunda nu, att hon nu älskade Peter.] ”Det hela var så
sjukt. Vi gifte oss därför att mamma i flera år varit desperat över sin
ogifta dotter som hunnit bli trettio år. Så när Roger kom in i bilden
och dessutom var försäljare som pappa och hade god ekonomi, så tog
hon emot honom med öppna armar. Problemet var bara att jag skulle
göra det också.” Peter släckte cigarretten och höll fram askkoppen åt
Johanna. ”Men det var väl du som valde honom ändå?” Hon hävde
sig upp på armbågen. ”Det var snarare han som valde mig, och jag
lät mig väljas. Han var inte försäljare för ro skull; han kunde göra
reklam för sig.” Hon rullade suckande tillbaka på rygg. ”Jag
glömmer aldrig när jag sökte tröst hos mamma när Roger och jag
hade grälat. Du måste vara snäll mot honom, sade hon. Hon tog helt
hans parti. Det var mig det var fel på”, sade Johanna bittert. ”Det
kanske det var också. Jag var nog ganska omöjlig att leva
tillsammans med.” Hon log sorgset mot Peter: ”Jag hoppas jag har
bättrat mig.” Han smekte henne fast han nästan velat slå henne för

det yttrandet. ”Var inte så angelägen att var till lags!” pressade han

188

fram, fast han avskydde den typen av skenbart självutplånande
inlevelse.

Johanna berättade att hon sedan mer och mer hade tagit avstånd
från maken, ju mer han börjat likna fadern. ”På vilket sätt var din far
så hemsk egentligen?” undrade Peter, som nu tyckte det var dags att
få reda på sanningen. Han märkte hur Johanna reagerade på ordet
”hemsk”, och hon sade mycket lugnt: ”Jag tror inte han var så hemsk
egentligen. Däremot var det jag som behandlade honom fruktansvärt
illa. Jag har förstått det efteråt.” Han ångrade nästan att han frågat,
för han såg redan hur hennes blick blev glasartad. ”Du vet att han var
borta stora delar av året på sina resor och att det alltid blev bråk när
han kom hem. Jag såg ju bara mammas tårar och vände mig emot
pappa. Jag stötte bort honom. Det kulminerade en gång strax efter
nyår. Jag var ungefär tolv år då, och mamma hade gått ut och lagt sig
i snön för att visa pappa att hon tänkte frysa ihjäl. Jag slet i henne där
hon låg och nästan släpade in henne, jag var alldeles vild. Pappa stod
helt handfallen, och jag trodde det var för att han ville att mamma
skulle dö. Nästa dag var det dags för honom att åka tillbaka till Kina
och de försökte då ta ett lugnt och värdigt avsked för att visa mig att
allt var bra. Men jag såg deras ansikten, hur de försökte le med stela
kinder, jag stod inte ut, och just när pappa skulle gå så skrek jag åt
honom: När du inte kan hålla dig hemma kan du lika gärna hålla dig
borta och aldrig komma hem mer!” Johannas ansikte" [FindThis,
funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med association
till ordet ”ansikte”.] var nu blankt av tårar som rann stilla utan gråt.
”Ett par veckor senare var han död.”

Peter försökte komma på något att säga. ”Vad var dödsorsaken?”

Hon mådde illa och ville inte röka mer. ”Jag minns inte”, svarade

189

hon och gav honom den rykande cigarretten, ”hjärtat kanske. Jag
minns inte ens begravningen fast jag var med. Kistan kom med flyg,
från Kanton tror jag det var.” Han sökte efter ord. ”Det känns alltid
fruktansvärt om man varit osams med någon som sedan dör, det är
inte kontigt att du tycker det var ditt fel, men det var det inte”, sade
han och försökte låta säker. Han ville gärna få Johanna att tro på
hennes goda inflytande och berättade därför att hans dödsskräck
minskat sedan de träffades, att hennes kärlek skingrat de värsta
dimmorna. Han kände att även om han skulle dö i detta nu, så hade
han ändå hunnit älska henne och älskas av henne.

Hon svarade honom länge med kärleksfulla hummanden, men
snart tvingades Peter snopet konstatera att hon somnat på hans arm.
Hennes stillsamma andetag underströk på något sätt vad han just
sagt, och han betraktade de släta, avspända dragen, den totala frid
som i ett slag hade avlöst sinnesrörelsen, den paradoxala blandning
av försvarslöshet och trygghet hon utstrålade, och han önskade att

han kunnat vara en del av detta.

190

Peter försökte inpränta orden i minnet. Han upprepade dem på
samma sätt som under skoltiden, då något skulle läras utantill. Denna
diskreta form av stöld skedde med tankens hjälp, och det tilltalade
honom. Han stod i en bokhandel på Regeringsgatan och läste i en
tung och myndig bibelkonkordans, som han inte hade råd att köpa.
Det hade varit genant att ställa sig och skriva av intressanta fraser ur
boken, men han visste att han kunde passera kassan med orden i
huvudet utan upptäckt. Ute i solen igen stannade han för att skriva
ned meningarna han hållit vid liv i sitt ovana minne.

Vid påsk hade man drabbats av den vinter som aldrig infunnit sig
vid jultid, och nu var det april och torrt och redan tjugo grader varmt.
De tunga gula och grå stenhusen såg lättare ut i solgasset. Svarta heta
biltak blänkte i gathörnen och människor svettades i för varma
kläder. Ljuset över staden var detsamma som en gång för tjugo år
sedan, då Peters far tagit sonen med in till centrum för att besöka det
stora nationalbiblioteket. Peter mindes hur han önskat sig
solglasögon för sina svidande ögon, men sådant var inget för barn,
det var en sorts flärd, så han hade fått gå bländad med tårarna
rinnande men försökt vila ögonen i dunklet under de gröna
markiserna på Hötorget," [doft av jordgubbar!] och kontrasten hade
varit oerhörd då de kommit in i det mörka biblioteket med kvav Iuft
som doftade rengöringsmedel och gammalt papper. Långt inne i
läsesalen, som var stor som en kyrka, myllrade det av böcker, men de

hade inte fått röra vid en enda, i stället hade fadern oändligt länge,

191

medan han själv stått där bredvid på värkande ben, slagit i
katalogerna och skrivit ut beställningar, och Peter hade tänkt att när
ett helt rum kunde upptas bara av dessa kortlådor, vilken mängd av
salar skulle då inte åtgå för själva böckerna.

Han promenerade nu Hamngatan österut, med en känsla av
semester, av fritid; men han visste inte vad han var fri från. Peter,
som hade lust att göra vad som föll honom in, slog sig ned vid ett
bord utanför en restaurang, beställde en öl och tog fram sina
cigarretter." [Han kände sig inte bara ledig; det var som om han
temporärt återinträtt i ungkarlsståndet. Han hade umgåtts så intensivt
med Johanna de senaste månaderna att det kändes underligt att
flanera utan henne, något som underströks av vårsolen: då den lyst
sist, för ett år sedan, hade han varit ensam.] Servitören kom med ölet
och ville ha betalt direkt, vilket retade Peter så att han egentligen inte
ville ge någon dricks, men eftersom han ville sitta ett tag utan onda
blickar i nacken avrundade han ändå beloppet. De förbipasserande
kastade längtansfulla ögon på hans öl." [Han brukade själv tycka att
människor på trottoarserveringar såg så hemtama ut, och nu tillhörde
också han denna otvungna ras.]

Stinn av kolsyra lämnade han serveringen, sneddade över
Norrmalmstorg och gick sedan Biblioteksgatan upp. Här var det
skuggigare, men vissa skyltfönster fångade upp solen och kastade en
flammande romboid på trottoaren. Han tog en snabb sväng in på
Kungl. Biblioteket, för att fråga efter en beställd bok. När han sedan
gick mot tunnelbanan fick han se en besynnerlig reflexion i ett
skyltfönster. Först tänkte han: Jaså, har de redan landat!” [Bilden, se
sid. 329 i efterordet.] Sedan tänkte han: Jag börjar se bilder på

samma sätt som Johanna!

192

Han åkte till Mariatorget och passade på att köpa ett par
apfelstrudel i bageriet vid uppgången. Parken var full av barn som
lekte vid kanten av bassängen, farligt nära de groteska bronsdjuren.
Peter följde inte grusgången runt fontänen utan sneddade över det
ångande gräset.” [Han upplevde inte vägvinsten linjärt, enligt
axiomet den kortaste vägen mellan två punkter, utan såsom mycket
större, stor som den yta han avskurit med sin genväg.] Uppe vid
Hornsgatan väntade han vid övergångsstället och var så inne i sina
tankar att trafikens brus, ljudet av steg och röster nästan försvann,
och människor paraderade förbi som siluetter löper på en kedja på en
skjutbana, men just därför att han var så disträ märkte han först inte
hur han glodde en gammal gumma rakt i ögonen." [Hennes hund
hade stannat för att rota i något, och medan hon lät detta ske såg hon
upp mot Peter med ögon från förra seklet. Var gumman också full av
tankar eller hade hon bara äldre tiders tempo och rättframhet kvar i
kroppen? Eller förvandlades hon för ett ögonblick till en kvinna
jämnårig med Peter som försökte fånga hans hjärta med ögonkast
som glömt sin starr? Liknade han någon ur hennes förflutna? Om
hon kastades tillbaka till tiden för en smärtsam förlust, kände han
själv i denna stund en lika bitter maktlöshet; han kunde inte se
återskenet, bara ana det under den tunna rynkiga huden, i de matta,
avvaktande ögonen, på munnen som föreföll vara en enda
nervimpuls ifrån att ropa, och han skämdes plötsligt över att han inte
var någon annan. Sekunden var till ända, hunden ryckte i kopplet och
drog tillbaka kvinnan till detta decennium.] När hon tittade på hans
brödpåse bytte Peter hand och gömde den förläget innan han

skyndade över.

193

Han låste upp hos Johanna med sin egen nyckel. Glädjestrålande
kom hon emot honom, med håret samlat i nacken, försiktig makeup
och rosa klänning. ”Fröken Vår”, sade han förtjust och kysste henne.
”Vadan denna elegans?”" [Han undrade om han någonsin skulle
komma att se henne med den halvljumma distans som präglar
återseendet av en före detta älskad.] ”När min herre och älskare
kommer måste man vara presentabel”, kuttrade hon. Han betalade
med ännu en kyss. ”Och så har jag varit ute på vårpromenad”, tillade
hon flyktigt, och han tänkte att hon i själva verket klätt sig för staden
och inte för honom. ”Du måste ha fått många uppskattande blickar”,
sade han kort. Hon nickade menande och passade på att rätta till
några hårstrån med en kritisk blick" [Hon såg både en medbrottsling
och en fiende, kanske en syster, bakom glaset.] i hallspegeln.

”Tar du illa upp om jag sätter mig och skriver ned några idéer som
jag inte får glömma?” Hennes blick falnade något. ”Det går fort. Så
dricker vi kaffe sedan?” vädjade han och hon fattade mod: ”Då kan
jag läsa lite under tiden.”

I sovrummet var det sträckta sängöverkastet lika blått som
någonsin, och han satte sig vid skrivbordet med sina anteckningar.
Det gällde nu monteringen av den tvåhundrasextiotvå ton tunga
kolven i gasklockan," [Gasklockans gåtfulla uppenbarelse hade
fångat Peter med kraften hos en mångtusenårig offerplats i en
främmande kultur under en nattlig sommarpromenad några år
tidigare. Han hade gått nedför en backe och för varje steg hade
klockan i hans åsyn alltmera höjts ur grönskan och rest sig i en sorts
mörkt och dovt, tigande majestät i det overkliga skenet från
gatubelysningen, som också lyst upp delar av trädkronorna.

Tillsammans med den djupblå natthimlen fick hela miljön en

194

övernaturlig prägel, ja, egentligen hade stämningen precis haft
filmens kvaliteter. Detta bidrog säkert till hans starka önskan att
skriva gasklockans monografi och att skriva på en så extrem nivå att
inte en bult, inte en svetsfog var oviktig i sammanhanget. Det skulle
bli en sorts ordens hämnd på fotografin, som han innerst inne hatade
för att den förförde honom till otrohet mot verkligheten.] som skulle
stiga och sjunka i enlighet med olika stort gasuttag längs slaghöjden,
som maximalt var åttioen meter." [Autentiskt besiktningsprotokoll
från Värtagasverket.] Skildringen skulle sedan övergå till
taklagsfesten med utgjutande av hemmagjorda djupsinnigheter om
människan och maskinen. En anteckning började med orden ”Mera
ljus, mera upplysning, så lyder dagens lösen!” Han betraktade länge
orden från festtalet och rev så irriterat ur bladet och knycklade ihop
det. Som om han hoppats att lappen skulle laddas med ny energi,
göra uppror och veckla ut sig igen stirrade han ilsket på den lilla
pappersbollen, länge.

Han hejdade sig i dörröppningen till vardagsrummet: Johanna satt
uppkrupen med en bok i den enorma soffan och hade dragit upp
benen” [BenFunk, en funktion som visar några slumpmässiga uttryck
som associerar till ordet ”ben” i ett pop-up-fönster.] under sig. Hon
satt lutad mot armstödet, och med hästsvansen och de trubbiga
knäna, som stack fram under kjolen, såg hon ut som en liten flicka på
nio eller tio år. Hon märkte honom inte. Varför lockades han så av att
se henne som liten?” [Han tyckte om att höra henne berätta om sin
barndom, böcker hon läst, sånger hon sjungit, lekar hon lekt. En gång
hade han fått se några suddiga fotografier, urrivna ur ett album, så att
de var trasiga i hörnen. Ett mindes han särskilt, det var taget på den

första examensdagen, hon hade vit klänning och höll sin mor i

195

handen; solen gassade och bilden var alldeles för ljus, så att kläderna
lyste kritvita utan detaljer, skolgårdens grus liknade mannagryn, och
ansiktet var utfrätt så att det påminde om sådana teckningar där
konstnären endast ritar ut ögon, mun och hår, utan skuggningar.
Bilden var diffus som det förflutna skall vara, och hon hade ännu
något okuvat i kroppshållningen och verkade inte blyg, utan snarast
lite uppnosig — fotografen var hennes far. På sommaren hade hon inte
behövt ha de tjocka yllestrumporna, livstycket och de elastiska
banden med små knapphål, det hade hon berättat, men vad han inte
hade sagt var att han själv haft likadana som barn, och tanken på
dessa strumpeband hetsade nu upp honom, kanske för att han som
barn aldrig umgåtts med flickor, aldrig utövat erotiska lekar med
dem i vedbodarna, som man alltid läste om. Den försexuella
trånadens njutning hade han inte upplevt, utom kanske vid ett
tillfälle, då han i småskolan efter flera månaders tyst tillbedjan av en
liten oansenlig blond flicka plötsligt en dag blivit indragen i en lek på
skolgården, då alla barnen bytte ytterkläder med varandra, pojkar och
flickor emellan, och han hade fått byta med henne. Hans något
klumpiga kropp hade med ens i den slitna rocken blivit lätt som
hennes, men han hade inte sprungit omkring och skränat som de
andra barnen utan andäktigt, sakta cirklat runt på gården med
armarna svagt utsträckta, och han mindes ännu det styng av åstundan
han då känt, flickans lekfulla hår, med en lock inne i munnens väta,
de sluttande axlarna, och när Johanna nu satt där och läste, var hon
både den lilla flickan som åtråddes med stor oskuld på avstånd både i
tid och rum och den vuxna kvinna hon skulle bli så snart hon
upptäckte honom i dörren, den vuxna kvinna han brukade älska

handgripligen, med svett och tårar, men så länge han kunde betrakta

196

hennes bild obemärkt utgjorde den ett osculatorium. Ville han kanske
göra henne liten därför att hon var så mycket äldre än han, ville han
få pendeln att svänga över, få ålderns skenbara övertag? Nej,
maktfördelningen i deras förhållande hängde inte alls på åldern, den
växlade som snabba årstider, ibland var hon moderlig, ibland spelade
hon själv småflicksrollen, tramsade, fnittrade och gjorde sig ynklig
och rädd så att båda njöt av det, och det hände rent av att han
skrämde henne så som han en gång gjort med sina lekkamrater; i
kraft av att vara pojken med den livligaste fantasin hade han dragit
med de övriga in i mörka rum och berättat hiskliga historier för dem,
han hade piskat upp stämningen tills kamraterna tjutande av skräck
rusat ut efter sina mammor, och Peter hade inte kunnat låta bli att
spela på de strängarna när han märkt att Johanna hade en viss
svaghet, i bokstavlig bemärkelse, för det ockulta; han hade talat om
medier, gengångare och poltergeistfenomen så att hon inte vågat
lämna sängen ens för att gå på toaletten.] Peter suckade och Johanna,
som just vände blad i boken, brast något i koncentrationen och hörde
honom, tittade upp och blev tjugofem år äldre. ”Är du klar?” undrade
hon. ”Du är så vacker!” sade han entonigt och gick sakta fram till
henne. ”Skall vi inte dricka kaffe nu?” undrade hon mellan två
kyssar. Han försökte välta omkull henne, och hon kämpade inte emot
men gav inte heller efter. Två viljor som inte var tillräckligt viljande
brottades en stund. ”Kaffe var det!”, sade han oväntat, släppte henne
och blev först ut i köket.

När hon kom efter sade hon som om hon på något vis imponerats
av hans undanmanöver: ”Jag vill leva hela mitt liv tillsammans med
dig.” Sådana utfästelser var fåfänga, men han ville ändå besvara en

så matrimonial ömhetsbetygelse: ”Och jag med dig.”" [Exakt orden

197

”och jag med dig” hade han sagt till Margot några år tidigare.]
Framtiden glider oss ur händerna, tänkte han. Vi har aldrig över
huvud taget haft något grepp om den. Framtiden är en myt, ingenting
annat än nuet existerar." [Signifikansen av detta nu förändras dock
hela tiden allt eftersom det skjuts framåt, likt löparen på en
räknesticka, och rörelsens riktning ger oss illusionen att framtiden
åtminstone finns latent i det närvarande, som fröet i sin kapsel.
Almanackan blir ett medium som låter oss erfara tiden, med
sammanträden, tvättdagar och studiecirklar inprickade: framtiden är
bestämd, alltså existerar den, säger den till oss, men i själva verket är
varje dag ett mycket mera oskrivet blad än vilken tom sida som helst
i almanackan, allt och ingenting kan hända.] Han såg på henne tills
det värkte. ”Kunde jag använda mina ord skulle jag redan ha skrivit
en hyllmeter med dikter om dig”, sade han. Förläget letade hon efter
gräddpaketet som hon redan höll i handen. ”Det är ju också ett sätt
att säga det med ord”, sade hon. ”Ja, men man kan bara säga det
genom att förklara hur omöjligt det är.”" [Om det var något Peter
avskydde, så var det när författare skriver att något är obeskrivligt.
Det ansåg han vara språklig impotens.] De ställde kaffet och strudeln
på en bricka och gick ut i vardagsrummet, där ljuset blivit fridfullare;
solen kastade smörgula klickar på bokhyllor och möbler. Han böjde
sig intill henne och viskade, för att samtidigt få möjlighet att bita i
örsnibben, och hon utbrast: ”Du kan visst få en förolämpning att låta
som en kärleksförklaring!” Han vred skeden upp och ned i munnen
och slickade njutningsfullt av den. ”Bravo. Du börjar nästan låta som
jag”, sade han, ”min lilla strudel!” Hon bjöd honom sin mun, med

grädde på läpparna. ”Min älskade Sans rival”, sade hon och fnittrade.

198

”Tur att ingen hör oss!” sade han, ”en sådan här dialog skulle man
aldrig kunna skriva i en roman.”

Utan att fundera över om den lusta som nu lägrade sig över dem
berodde på ord eller handlingar lät hon sig famnas av mjuka händer
och bitska kyssar. Solreflexerna från fönstren på andra sidan gatan
bländade, så att hon inte såg honom ordentligt." [Hon fogade sig i en
hantering, som var både spontan och utstuderad under årtusenden. ]
Hans hårdhet fyllde henne med en energi utan utlopp, och hon kved
där ett skrik inte hade hjälpt och fnittrade maktlöst, där gråt inte var
möjlig. Då han lyfte henne och bar henne till sovrummet lade hon
huvudet på hans axel och önskade att han skulle fortsätta bära henne,
likgiltigt vart så länge han gjorde henne tyngdlös, hon föll studsande
på sängen och hjälpte sedan till när han drog av henne kläderna, hon
kände det sträva överkastet mot huden och öppnade sina ben," [En
handling för vilken hon var ensam ansvarig.] och hon kände en
hjälplöshet lika upphetsande som hans beröringar. Hon
manövrerades, hans tungspets gled som en rännil längs ryggraden,
han kom runt och sedan fylldes hon, men inte av hans lem — hur
länge skulle han dra ut på det? Hennes inre snördes samman för att
åter vidgas, och hon sträckte ut sig i brygga mot honom, hon hörde
sig själv stöna och kände så hans mun suga sig fast mot halsen i ett
smältande bett, och hon förlorade sig, förtärdes på samma sätt som i
de drömmar, där hon viljelöst låtit sig slukas av fruktansvärda
fantasidjur; varje beröring föreföll lämna avtryck, och nu kastades
hon våldsamt runt, hölls i ett järngrepp, medan han bultade sig in i
henne, klöv henne;" [Sagitta tux infixae sunt mihi, et confirmasti
super me manum tuam.] hon vrålade ut den brännande känsla som

växte för varje gång hon hörde smällarna från hans händer, hon skrek

199

in i de tysta dunen, hon ville ta sitt rättmätiga straff och önskade att
han skulle vara ännu strängare, så att hon kunde gjuta ännu ymnigare
tårar innan hon mötte sin tröstare, för varje våg av svidande hetta
fördes hon allt längre ut på det vida fältet, solen stekte och de
skyddande träden skymtade långt borta, svettig och andfådd
sprängde hon fram över de torra grästovorna, medan hennes tämjare
betvingade henne med ljuva ord och barska åtbörder, och till sist,
efter att ha tillryggalagt en sträcka som förefallit henne övermäktig,
stupade hon ned i svalkan invid ett uråldrigt träd: Han som det
tillkommer har begagnat mig.

”Finns det öl i kylskåpet?” Då han klivit upp kom hon tassande
efter. De bredde smörgåsar, klädde sedan nödtorftigt på sig och satte
sig i vardagsrummet med en känsla av något provisoriskt, en utflykt i
det gröna. Peter tuggade, mycket konfunderad. Han hade visserligen
uppmuntrat en viss brutalitet, men att hon skulle tycka så mycket om
det störde honom litet. De första veckorna hade hon varit så
återhållen, ovetande och skamsen att han fått använda hela sin
arsenal av takt, lämpor, förståelse och avvaktan. Nu behövdes ingen
övertalning; hon var långt före honom på en väg han inte riktigt
kände. ”Jag har aldrig tidigare förstått vad passion är”, sade hon
plötsligt, ”tänk att det kan vara så här.” Han svalde.

Peter tittade in i den mörka TV-rutan." [En förminskad, välvd
spegelbild av dem i soffan.] ”Har du läst den där sagan om
sjöjungfrun?” undrade han, och hon såg beklämd ut: ”Ja, den är så
sorglig.” Han behövde bara tänka på berättelsen för att drabbas av
samma förkrossande upprymdhet som då modern första gången läst
den för honom. Johanna åt med barnslig uppsyn en ostsmörgås. ”Jag

minns särskilt när hennes fiskstjärt delades och blev till ett par små

200

vita ben”," [All denna vithet!] sade han, ”hur det skar som en kniv
genom henne och hur hon sedan satt vid strandkanten alldeles naken,
insvept i sitt långa hår.” Johanna mindes hur sjöjungfrun gått i döden
för kärleken och blivit till skum på havet. ”Häxan hade ju sagt att när
hon gick på sina ben så skulle det kännas som om hon gick på vassa
sylar och knivar”, sade Peter, ”men det gjorde hon med glädje för
prinsens skull. Det var det vackraste jag hört och jag kände en
egendomlig upphetsning utan att förstå varför.” De glömde bort att
äta. ”Jag förstår precis”, sade Johanna sorglöst. ”Men det konstiga
var”, fortsatte Peter, ”att jag identifierade mig inte med prinsen, utan
med sjöjungfrun, jag ville också gå på sylar.”

”Den saga som gjorde starkast intryck på mig var nog den om
snödrottningen”, sade Johanna. Hon mindes en högrest
kvinnogestalt, omsluten av en vit gnistrande mantel, hon såg en släde
virvla iväg i yrsnön med en liten bortrövad pojke bakpå. ”Fast jag
minns mest illustrationen”, fortsatte hon, ”drottningen var ond och
utstrålade kyla, men snömanteln var mjuk och ullig.” En spådom
tycktes ha slagit in, men Peter kunde knappast röja sina
betänkligheter; det vore ett svek. ”Du ser så bekymrad ut”," [”När
äran dör kan solen aldrig stiga mer”, hade en av hans pojkbokshjältar
sagt. Var inte äran en negation ungefär som fläckfrihet? Var äran
kanske helt enkelt ett revir, ett mentalt revir?] sade hon och smekte
honom på kinden. Han hajade till och kysste henne genast, nästan
reflexmässigt. Den kyssen sade något, men han var inte säker på vem
av dem som yttrat sig.

På något sätt hade han lurat henne. Eller hade han lurat sig själv?
Han undvek att se på henne och gick istället och satte på TV-n. Snart

framträdde bilden av en medelålders man med stickad tröja, i

201

halvfigur framför en välfylld bokhylla. Han talade oavbrutet och
gestikulerade med huvudet som om han inte hade haft armar. ”Skall
vi växla kanal?” Peter reste sig igen och mannen, som hade ovanligt
runda kinder, sade just: ”man möter väldigt få människor numera.”

”Ja, människor är sällsynta”, sade Peter och tryckte in en knapp,
med ens tonade musik ut och bilden visade i stället ett gallerverk av
fiolstråkar som höjdes och sänktes och vinklades med absolut
samtidighet. Peter stod kvar mitt på golvet. ”Jag träffade faktiskt en
människa en gång”, fortsatte han i raljerande ton, ”men jag måste
erkänna att det var en besvikelse.” Johanna tittade bestört på honom.
”Det är ju ett ganska diffust begrepp egentligen, men jag hade nog
ändå väntat mig något mera helgjutet. Efter allt tal om skapelsens
krona och till och med den nakna apan, hade jag nog föreställt mig
att detta djur skulle förkroppsliga en sorts syntes mellan å ena sidan
tänkandet såsom avspegling av ett subjekt så stort och allomfattande
att det blir närmevärde för objektiviteten, och å andra sidan den
blodfulla animaliteten (han såg finurlig ut); jag hade nog också
väntat mig flera rutiga rockar, vattenkannor och svimningsanfall.”
[Johanna verkade road och han började nu känna sig härligt arrogant,
och tyckte han visade prov på samma ordkaskader som vissa
engelska teaterfigurer brukar utbrista i framför kolboxen i ett
arbetarhem med en ogillande moder som åhörare.] Och jag fann en
märklig disparitet mellan det högt utvecklade samhälle människan
skapat åt sig och den stenåldersmässiga nivå sysslor som
toalettbestyr och renhållning bedrivs på; det är ju en sak att
fortplantningen ännu utförs som en sorts gymnastik, det var jag
beredd på, eftersom ett visst erkännande av djurets otvungna

kroppsglädje borde känneteckna också däggdjurens högsta form,

202

men jag hade inte väntat mig det ifråga om mindre lustbetonade
saker (Peter tog nu på sig en bekymrad min); men vad kan väl jag
veta om människans lust, kanske tar den sig uttryck på områden som
är mig fullkomligt främmande.” Han började nu gå runt i rummet,
med en lite högfärdig hållning till musiken från TV:n. Johanna hade
fastnat i sitt leende.

”Dessutom har ju människan ett egendomligt förhållande till sin
egen död”, fortsatte han och antydde med rösten att det var nytt
stycke, ”artens utplåning planeras grundligt med hjälp av datorteknik
(han höjde ett pekfinger för att signalera att en kommentar flikades
in); datorer är egentligen bara en sorts maskiner som sorterar
tillvaron sedan den först delats sönder i mycket små beståndsdelar
(han sänkte fingret igen); men den egna individuella döden är så
skrämmande att man inte talar om den, istället talar man om
testamenten, gravplatser och försäkringar, (han slog ut med
händerna:) men vad gör människorna åt den? Protesteras det mot
den? Fylkas massorna i demonstrationståg? Ifråga om mindre
brännande ämnen antas åtminstone principiella uttalanden, även om
man inte tror sig kunna förändra något, men vad gör man åt denna
den mest grundläggande frågan? Intet! Jag frågar auditoriet: är inte
detta anmärkningsvärt?” Han såg ut som om han talat färdigt men det
var bara en konstpaus och när han fortsatte såg han riktigt hätsk ut:
”Människan fortlever skenbart genom sin reproduktiva kopiering av
sitt kromosommaterial; det tar nästan en fjärdedel av den totala
medellivslängden att frambringa ett nytt exemplar som kan klara sig
självt. Som art fortlever människan led efter led på detta sätt, alla
personliga strävanden avbryts ständigt i en grotesk misshushållning

för att övertas av nästa länk i kedjan. Ett ineffektivt skiftarbete.” Han

203

tystnade, sänkte armarna och satte sig med hjärtat bultande. Johanna
pustade ut.

I televisionen stod nu grova karlar böjda över sina basfioler och
sågade fram en robust tonslinga som skulle varit munter om den inte
mullrat så kärvt. ”Förlåt”, sade han, ”men sådant där struntprat är un
gant jeté för mig.” Johanna förstod inte. ”En kastad handske alltså!”
förtydligade han. ”Apropå kasta”, började hon dröjande, ”är jag
väldigt respektlös om jag kastar in handduken och går och lägger
mig?” Han tittade på klockan och hon såg bevekande ut. ”Nej,
naturligtvis inte”, sade han tankspritt, ”men då passar jag nog på att
skriva, tror jag.” Hon kysste honom och bar ut brickan. Han satt kvar
och hörde henne snart borsta tänderna ute i badrummet. Till sist reste
han sig och följde efter henne i våningen under bestyren,”" [Hon
klädde av sig lustfyllt, som om hon skulle famnas av en annan
älskare än han.] ungefär som man följer någon till dörren som skall
gå.

När hon skulle sova var det som att förbereda en svår operation;
hon vädrade, sopade bort eventuella smulor i sängen, slätade ut alla
veck i lakanet och byggde sedan ett litet bo av kuddar innan hon
kunde krypa ned, vilket hon gjorde under utstötande av små förtjusta
kuttranden. Det gjorde Peter en aning svartsjuk, ungefär som när han
såg henne leka med hundar; han hade en naiv önskan att det borde
vara enbart han som gjorde henne lycklig, men charmerades av
hennes barnslighet. Tidigare hade hon berättat hur hon brukade
fantisera om äventyr innan hon somnade." [Hon behövde inte tänka
just på barndomen, blotta känslan av att dagdrömma på samma sätt
som då skänkte samma njutning. När hon sade ”äventyr” tyckte han

att begreppet laddades med hela sin spänning, hon uttalade det med

204

en ung flickas yviga gester koncentrerade till munnen; ordet började
brett i svalget och kastades fram till ett utdraget y plutande långt
framme på läpparna.] Innan äventyren kunde börja återstod bara en
punkt på programmet och det var Peter, som nu kysste henne
godnatt.

Alltmera urgröpt av ensamhet satte han sig i soffan igen, medan
den person som skulle ha kunnat upphäva detta tillstånd, på andra
sidan sovrumsdörren just fångades i en dröm om ett skinande palats,
fyllt av pustande ånga och dimmiga gestalter, vilkas skrik och skrän i
form av snabba smattrande ekon studsade mellan de våta väggarna

som små hårda irrande bollar.

205

”Nej, däråt skall vi”, sade Johanna. Det var otänkbart att de skulle
promenera genom Vasaparken någon annan väg än den de gått
tillsammans första gången. Deras första skämt och de första
komplimangerna hade blivit en signaturmelodi, vissa gathörn,
restauranger och affärer heliga platser, och vissa promenadvägar låg
ännu inpräntade på marken, likt de numrerade stegmarkeringarna på
golvet i en dansskola, och ledde dem alltid ut på en sentimental resa.
Det var torrt och hett, och de gick med armarna om varandras höfter,
benstommarna utförde ett gemensamt arbete, de flyttade fram
närmaste benet samtidigt så att deras lår pressades samman i en
erotisk rytmik som kunde utföras offentligt, hans hand vilade på
hennes höft precis där den övergick i stjärten; handen hjälpte till,
avsökte och gled utmed klänningen så långt han vågade för att det
inte skulle se illa ut; alldeles därunder hennes kött och blod, de
arbetande musklerna, avskilt av tunt sommartyg som förmedlade ett
löfte hetare än uppfyllelsen. Hon skulle aldrig få veta hur han
dyrkade hennes bakdel, detta rundade sittverktyg, dessa
tempelkupoler av mjuk marmor.” [Han tänkte avundsjukt på
blåbärsriset i skogen som hon häromdagen hade satt sig ned och
bevattnat, dessa skogens blå ögon som sett en så himmelsk farkost
sänka sig ned, där fanns öppningen till hennes inre, dold på ett
underbart bristfälligt sätt av två rundade stenblock, en ljuv
stötfångare, upptäckare av bakhåll och rapportör av förbjudna lustar,

han hade velat vara mygga och landa på en av dessa sammetsytor.]

206

Han hörde inte vad hon sade och till slut märkte hon hans
upphetsning. Han försökte förklara och hon skrattade, men alltför
lätt, utan insikt. Hur skulle han få henne att förstå att denna
upprymdhet inte var ytlig, att den gällde henne; hur han velat bita i
denna saftiga frukt, få henne att skrika, som han gjorde inombords.
Samtidigt var det just nu en högst motvillig lystnad som ansatte
honom; maktlösheten kom smygande i maggropen och han kände lätt
yrsel. Kärleken var ett meddelande som inte kunde nå fram.

Johanna stannade. Hon hyssjade. De lämnade försiktigt
grusgången och gick ut på gräsmattan. Det var en gräshoppa och
Peter var förvånad att hon hade kunnat se den på avstånd. Den hade
inte spelat. De betraktade den andäktigt och väntade på att den skulle
göra skäl för sitt namn. ”Lever den?” viskade hon. Peter satte sig på
huk, med solen i nacken. Gräshoppan satt i en liknande ställning,
orörlig. Den påminde om en tennsoldat, eller en liten förstenad
kyrassiär. Rätt som det var gned den sitt ena ben mot kroppen. Peter
reste sig och de gick vidare. En hund, som för tillfället trodde sig
herrelös, rände som ett skott tvärs över det heta gräset. Varför hade
det känts så viktigt att få en bekräftelse på att den bepansrade
insekten levde? tänkte Peter.

De kom in under skuggan av en grupp höga träd, och förändringen
av temperatur och fuktighet tillsammans med det spröda ljuset gjorde
att det var som att gå in i ett rum.” [Peter kände att han andades
tungt, tropiskt.] Här i skuggan rådde en sorts natt fast dagen syntes
där uppe ovanför trädkronorna, glittrande som små stjärnor i
lövverket, som fradga på en vattenyta, och han fick med ens ett
intensivt behov av att vara ”god”. För en stund blev världen en

väntan, som då man står vid en överenskommen mötesplats och

207

människor, hus och bilar förvandlas till en brusande massa av ”det
man inte väntar på”.

”Mår du inte bra?” sade Johanna oroligt. Den flimrande
strålningen uppifrån kändes som duggregn i ansiktet och rösten brast
nästan när han sade: ”Jag reste mig”, och sedan: ”kanske för
häftigt”," [Orden ”kanske för häftigt” byts ut mot ”jag börjar nog”
och därefter mot ”bli gammal.” Sedan återställs texten. |]

Han försökte skratta och hoppades att det hade låtit som ett skämt.
Hennes grepp om hans liv hårdnade och han drog henne med sig upp
mot Odengatan igen. Ute ur trädens dunkel var allt som vanligt igen;
huvudet klart och magen lugn. Hade de beträtt en sektor med särskild
laddning, en otillåten kraftlinje i jordens magnetfält? Eller berodde
det på att de upptäckt gräshoppan och avvikit från sin traditionella
rutt? Jag måste slå mig själv med häpnad, tänkte Peter.

Johanna föreslog att han skulle följa med till mörkrummet någon
dag. Peter var ännu liksom bedövad av atmosfären i parken och
svarade enstavigt. Det hade hastigt mulnat och himlen genomskars
av det genomträngande bullret av ett jetplan. Peter försökte se var det
befann sig, men såg ingen avgassträng. ”Det verkar bli regn”, sade
Johanna, ”åskar det inte redan förresten?” Så föll en droppe, sedan
två, sedan tusen. De skyndade på stegen. Regnet piskade allt hårdare
och där en droppe slog ned studsade det upp en liten taggig ring av
mindre droppar. Vägbanan var full av sådana utskott och när en
vindby kom rörde de sig alla framåt, som muntert paraderande
trupper. Johanna såg upplivad ut, men Peter tittade med avsky på de
rasande regnridåerna. De rusade över gatan och in i en portgång,
redan genomblöta, och betraktade rännstenarna där vattnet forsade

fram så att det skummade. ”Skall vi gå in på konditoriet här tills det

208

är över?” De ilade över till nästa port och steg in i en doft av våta
kläder och bakverk. Det blixtrade. Peter räknade sekunder. Det
dundrade. ”Jag tror jag vill ha glass”, sade hon. ”Glass!” utbrast han
förvånat. Han hade inte kunnat föreställa sig att man kunde äta glass
då det åskade.

Inne i serveringen satt ett par äldre damer i uppknäppta
sommarkappor vid ett bord och så tre herrar i ungefär samma ålder
vid ett annat. På varje bord stod prästkragar. Damerna åt tårta.
Männen drack kaffe och en av dem, som var mycket solbränd, hade
ett fat med en köttbullssmörgås. Hans grova händer hanterade ovant
de små besticken när han försökte få en tomatklyfta att ligga kvar på
gaffeln. Peter och Johanna satte sig vid fönstret. Flera människor
kom in som också sökte skydd för regnet. Det blixtrade. Peter hörde
inte vad Johanna sade; han räknade igen. Åskan var närmare nu.
Bilarna plogade sig fram på gatan och kastade upp svallvågor.

”När jag var liten”, sade Peter, ”tvingade jag ut hela familjen i
bilen när det åskade. Jag hade hört att man är skyddad i en bil därför
att den är isolerad.” Johanna såg ömkande ut. ”Var du så rädd?” ”Jag
var inte rädd, jag var panikslagen. Far var ju inte mycket för dalt,
men jag var helt oresonlig; helst ville jag att vi skulle åka till
mormor, för hennes hus hade åskledare, men det näst bästa var att
sitta ute på gården i den mörka bilkupén. En kväll satt jag i
morgonrock och det smattrade på taket och mor och far talade
lågmält.” Hon log. ”Jag tyckte bara det var spännande med åska.”
Spännande, tänkte Peter, när elementen tömmer sin vredes skålar!
Han hade fortfarande en egendomlig respekt för naturens högljudda

förmaningar.

209

Från männens bord hördes spridda ord: ”Oss emellan”, sade en av
karlarna, ”han är väldigt sjuk.” ”Ja, han har då inte sett frisk ut”, sade
den solbrände med smörgåsen. Det flammade plötsligt till med en
förfärlig skräll, som ekade mellan husen. Johanna märkte hur Peters
ögon flackade, hur han försökte verka oberörd. Skyfallet fick
vattenpölarna att koka. ”Visst är det mäktigt ändå?” sade han
tillkämpat och tog upp ett blad av choklad från bakelsen. ”Nu är
åskan alldeles inpå”, hörde han från bordet intill. ”Ja, nu är den inte
långt borta”, sade mannen som åt. ”Men det rensar luften på något
vis”, tyckte Johanna, ”om man känner sig så där att man bara vill rya
och rumla så gör åskan det åt en!” Peter skulle just fråga om hon
kände sig så nu, men då följde en ny, ännu väldigare detonation från
himlen som fick fönstren att skallra, och han grep ofrivilligt om
bordskanten. ”Det var en rejäl smäll!”, sade någon vid grannbordet.
”Ja, den var inte dålig.”

Peter tog nu fram sina cigarretter, tände en mycket lugnt, och gav
hela tiden akt på att inte darra. ”Smaka på glassen”, sade Johanna
och höll fram sin sked, ”den är fantastiskt god.” Han blåste ut röken
och lät sig matas. Sedan tog han Johannas hand, höll den tigande och
kände sig alltmera förspilld. Det mullrade något svagare,
efterharmset. Mannen, som ätit upp sin smörgås var nu mitt inne i en
berättelse om en taxiresa. ”Det var verkligen tråkigt”, kommenterade
en av de andra. ”Ja, det var då inte för roligt.” Det där var en
egendomlig vana, tänkte Peter, att visa sitt samtycke genom att
påpeka att motsatta förhållandet inte föreligger. Han drog ett sista
bloss på den halvrökta cigarretten och släckte den." [Under en

blinkning såg han hur han i stället för att trycka ned den i askkoppen

210

pressade glöden mot Johannas handrygg. Han ryste och släppte taget
om henne .]

Enstaka stora, våta droppar föll ännu, och det blåste vågor på en
väldig vattenpöl som samlats vid en igenproppad brunn. De gick mot
lägenheten på Vegagatan, och Peter pustade ut först när de kom in i
den svala, mörka trappuppgången. Johanna gick före och han tittade
på hennes ben, som var nästan blanka i skenet från trappfönstren. Det
var plågsamt att se. Han satte nyckeln i låset.

Där inne luktade det ännu räkskal från dagen före. Han tog fram is
ur kylen, pressade en citron och hällde gin och sodavatten i ett par
höga glas. De skålade. Han smackade obligatoriskt och gick på stela
ben in i rummet och sjönk ned i soffan. Hon undrade om han var
bekymrad, och han visste att han inte kunde ljuga helt för henne, men
halvt. ”Jag känner mig lite rastlös bara.”" [Tiden var ännu inte
mogen för tal. Kunde den bli det?] Ute hade molnen lättat, men de
lade sig nu i stället över hans sinne. Tystnaden fick inte erövra
utrymmet mellan dem. Han kysste henne. Han sade att han älskade
henne och väntade på att kärlekens digressioner skulle börja utgjutas
lika automatiskt som de brukade, att nästa fras skulle ställas i kö i
talcentrum. ”Om du visste hur mycket du betyder för mig”, sade han.
Hon såg på honom som om hon anade att det var inledningen till
något otrevligt. ”Sedan du kom in i mitt liv känns allt mycket
lättare”, sade han men såg inte särskilt lättsam ut och hörde hur det
lät som början till ett avsked.

Strategin gled honom ur händerna, trots alla ansträngningar vävdes
han alltmer in i en vedervärdig situation, där ord som egentligen var
genuint sanna blev tvetydiga och smutsiga. Han svettades och tog en

klunk av den kalla drinken. ”Torsdag eller fredag skulle nog passa”,

211

sade han plötsligt, ”att hälsa på i mörkrummet.” Johanna
överraskades av denna oväntat upptagna tappade tråd. ”Om du
arbetar då vill säga”, tillade han och kände äntligen en våg av
avslappning i kroppen. ”Jodå, jag skall förstora några av bilderna
från skogen.” Peter lyste upp i en ironisk grimas: ”Så bra, skall bli
skönt att se den på bild i stället för i verkligheten. Du vet ju hur det
är med mig och mygg och kvistar i ansiktet”, sade han med självgod
min, ”dina bilder måste vara en klar förbättring.” ”Det här är väl
avsett som aperitif?” sade Johanna och lutade sitt glas något." [Peter
tänkte att hon kursiverade det.] ”Köpte du scampi?” Han nickade och
hon reste sig för att sätta på en skiva.

Han tyckte om att se hur hon handskades med hans ägodelar; när
hon förde fram skivspelarens arm berörde det honom som en
intimitet. De svepande välbekanta tongångarna med en oregelbundet
tassande rytm ströddes nu ut över rummet. Buren av en impuls tog
han henne om livet, hade så när snubblat, men försökte lyssna noga
och glida in i rytmen. Johanna blev närmast bestört; de hade aldrig
dansat förut, han hade alltid sagt att han inte kunde. Han tryckte
henne bara mycket lätt intill sig, för detta var den grad av närhet som
erbjöd kroppskontakt och samordnade rörelser men inte väckte
känslor som bäst slumrade. Han förde henne över golvet i några
förlängda steg, som skulle ha varit sirliga om de varit mera
samstämda. Johanna hade nu kommit över sin häpnad, och driven av
en ungflicksdröm som aldrig skulle kunnat återuppstå i ett samtal”
[Alla dialoger rörde sig egentligen om något annat, tanken tvingades
alltid ta omvägar, inga samtal handlade om det de verkade gälla, man
måste se vad som sker i det som synes ske: jublet när pucken skruvar

sig in i målnätet och tänjer ut dess maskor, det är inte alls frågan om

212

det, det ingår i något helt annat, det är element i en krångligare
struktur än regelböcker, för samtidigt höjs en kaffekopp till munnen
någonstans, och en åskådares salivavsöndring i målögonblicket är
inte den andras lik, men dessutom borrar sig en kula in i någons
kropp någonstans, på en gyttjig åker eller på ett hotellrum, och när
kulan går ut på kroppens baksida är utgångshålet mycket större än
ingångshålet, pucken försvinner, men domarna har tillgång till flera,
medan samtalen fortsätter på alla våglängder, på alla språk, med alla
medel, men utan varje mål, som häromdagen när Johanna frågat
varför han hade två rakhyvlar och han svarat att numera när han har
skägg och inte behöver någon hyvel kan han ju lika gärna ha två som
en. |] utan bara i en rörelse, blev hon alltmera den ledande av de två.
Peter tyckte att han blev klumpigare och märkte hur hennes kropp
alltför vant böjde sig i samma vinklar som musiken. Han borde ha
förstått detta på förhand; kvinnor var naturbegåvningar i detta
hänseende, och han skulle aldrig ha utmanat henne på ett område han
själv inte beträtt sedan klassfesterna i realskolan. Han kände sig
löjlig, men ett leende drog honom med i drömmen, han såg
svettpärlan i hennes halsgrop och blev i korta stunder hennes
siamesiska tvilling: tillsammans hade de en kind och en mage,
varifrån benen sträcktes ut i turer styrda av musikens trådar." [Precis
som då de promenerat i parken blev till sist även denna smidiga
följsamhet olidligt eggande, vilket han inte avsett, men det berodde
inte på beröringen utan på denna anpassning i sig, denna rytmiska
koordination, som formade sig till ett väsen oberoende av dem
själva.]

Johanna, som ännu hade den ofördunklade sommaren i parken

inom sig, försökte dansa bort i riktning mot sängen. Peter försökte

213

dansa åt andra hållet. Hon kysste honom på halsen, där hon visste att
han var mottaglig. Han försvarade sig genom att fånga upp hennes
mun och kyssa den, men fann att den var bråddjup. Dansen
avstannade. Skivan fortsatte hånfullt att snurra. ”Du vill inte?” sade
hon och bet sig i läppen. Det var inte första gången detta hände.
”Älskar du mig inte längre?” Peter genomfors av en bottenlös sorg
och förstod att han inte skulle kunna övertyga henne: kärleken hade
mist sitt sigill. Att han initierat lekar han sedan inte visat sig mogen
själv var en så omåttlig skam att han skälvde. ”Jo, jag älskar dig”,
sade han så tyst att rummet mörknade. ”Men du vill inte ha mig!”
sade hon, ”attraherar jag dig inte längre?” Tortyren fortsatte. Det var
samma fråga i omstöpt form. Han omfamnade henne som om han
velat skydda henne från honom själv. ”Det har en del med mina
religiösa grubblerier att göra. Och så är det den där förbannade
artikeln.”

Tio sekunder förflöt medan detta yttrande följde helt olika banor i
deras hjärnor. Johanna balanserade mellan olika ståndpunkter. ”Du
tänker väl inte överge mig?” framkastade hon. ”Överge” ingick inte i
hans vokabulär, det gjorde däremot ”överges”. ”Aldrig”, sade han,
men mindes i samma sekund att han använt detta ord förut i ett annat
sammanhang. ”Du kanske bara tycker synd om mig?” Han tog henne
om axlarna och såg allvarlig ut: ”Jag älskar dig högst av allt och alla,
må Gud utplåna mig med en blixt från himlen i detta nu om jag
ljuger!” För att låta lite mera vardaglig tillfogade han försiktigt
leende: ”Och du vet ju min inställning till både Gud och åskan.”

Uppfyllda av en dos av försoningens speciella hormoner gick de ut
i köket. ”Jag har tänkt ut en ny sås”, sade han och förstod att hon

fortfarande var fundersam. ”Vägen till kvinnans mage går genom

214

munnen”, vitsade han och tog fram ett fat med ett dussin
havskräftstjärtar som just tinat. Han lade dem att torka på en handduk
och hettade upp olja i en kopparpanna. ”Stäng dörren, för nu kommer
det att osa”, sade han. När oljan rykte svagt kastade han i en tesked
rödpeppar och därefter skaldjuren. Det fräste och sprätte. ”Kan du
Öppna vinet som står i kylen”, ropade han i bruset. Johanna följde
noga hur han hällde en skvätt vin i pannan och sedan ungefär dubbelt
så mycket grädde. Johanna fascinerades av den målmedvetetenhet
han uppvisade vid spisen och endast där, en sorts koncentration som
verkade kaotisk genom att den hela tiden avbröts då han erinrade sig
något han glömt. Ändå blev resultatet oftast perfekt och maten
smakade henne extra väl eftersom alla de handgrepp som lagrats i
maten var hans.

Peter hade ett riktigt matsalsbord, så de behövde inte sitta och äta
hukande som vid Johannas soffbord. De åt måna om sin glättighet.”
[I marginalen visas: Peter hade en oroande känsla av att det inte
skulle bli som förr; de hade nu haft två meningsutbyten, samtalen
hade tidigare gått ut på att fylla i varandras luckor” [I ett pop up-
fönster över brödtextfältet visas: Varandras höfter, varandras armar,
varandras dikter.] med ord och åsikter som båda redan delade, en
sorts växelsång på samma melodi, nu hade de fått två språk, kanske
fyra, för Peter kände att åtminstone hans egna ord med ens hade fått
två betydelser, en dag- och en nattsida.] Kanske skulle de inte längre
kunna komma varandra så nära som när de smälte samman 1 dansen,
tvillingarna hade opererats isär och nu fick till och med ett bord plats
mellan dem, och ändå satt de téte-å-téte och skålade med glänsande
ögon. ”Ta den sista du”, erbjöd Peter offervilligt och höll fram

pannan. Hon lutade sig och tittade över kanten. ”Det är två kvar”,

215

konstaterade hon. ”Ta då den sista i alla fall och lämna den näst sista
till mig!” replikerade han snabbt och såg finurlig ut. Hon fnissade
och spelade med i leken, funderade länge som en schackspelare inför
ett drag och bestämde sig slutligen för en av kräftstjärtarna.

Till kaffet överraskade han med en flaska cognac av samma märke
som den de druckit på hotellet i New York. ”Härligt”, sade Johanna
och tillade spydigt i ett försök att härma hans tonfall: ”fast jag tycker
egentligen inte så mycket om pale cognac.” De skrattade och han
kysste henne. ”Så där borde jag ha kysst dig redan då”, sade han.
”Det hade jag kanske inte gått med på!” svarade hon. ”Inte?” sade
han förvånat, ”jag var övertygad om att du försökte förföra mig!”
Hon drog upp benen under sig i soffan som hon brukade men sade
inget. De smuttade omsorgsfullt på cognacen och den smakade mera
Amerika än Frankrike. Johanna lade handen på Peters knä och
suckade att hon plötsligt blivit så trött. ”Det är nog vinet”, sade hon,
”kan vi inte ta en liten lur på maten?”

I sömnen rullade Peter över på andra sidan, högljutt snarkande,
men Johanna vaknade inte. Efter några minuter vred sig även hon; de
utförde en sort balett i sömnen, än kom de närmare varandra, än
längre ifrån. Peter drömde att han, precis som i verkligheten, låg vid
Johannas sida och sov, han drömde att han drömde, och på den
fantasinivån blev han till ett spöke och gömde sig under ett lakan,
men han lyfte på det för att visa henne sin skräck för sig själv. Han
ville att de skulle be till Gud tillsammans, men hon fnyste och reste
sig upp samtidigt som hennes kudde förvandlades till en vit mask
eller ett huvud av vitt gummi, alldeles kalt med en markerad örnnäsa,
nästan indianlik. Han bet av näsan, någon äcklig gul substans

sprutade ut och samtidigt spärrades maskens slutna ögon upp på ett

216

skrämmande sätt, och han sökte nu skydd hos Johanna på sängen,
men hon raljerade bara med honom. Då vaknade han äntligen ur
drömmens dröm och Johanna låg åter fridfullt sovande där, men i sitt
förment vakna tillstånd upptäckte han till sin fasa att hennes kudde
hade genomgått samma metamorfos som i drömmens dröm, och han
bet näsan av den släta masken (för det hade han ju nu lärt sig att man
skulle göra), det sprutade och ögonen spärrades upp, men den här
gången grep han gummiansiktet och räckte högtidligt fram det mot
Johanna och sade: ”Får jag presentera min dröm för dig? Förklara
vad det är!” och hon svarade: ”Det är blod.”

Sedan omfamnade hon honom och kysste honom nästan
aggressivt, hans motstånd bröts ned, redlös blottade han henne och
kände en åtrå hotfullt växa, som när en bil rusar fram på
kollisionskurs. Han började sakta vakna på riktigt, men fortsatte
blundande att famla över hennes kropp, han såg klänningen som
glidit upp och kände den sömnvarma huden; men han var inte säker
på om han verkligen vaknat denna gång. Hennes lår verkade smeka
hans händer och inte tvärt om, och han sögs in emellan dem och allt
var underbart ända tills han insåg vad han gjorde. Då förlorade han
kraften och sjönk ihop över henne, maktlös, villrådig. Johanna
väntade tyst, men till sist hördes hennes röst långt bortifrån,
behärskad: ”Vad är det nu?” Han var först förkrossad över sin
fysiska oförmåga, men förstod snart att den var perfekt att skylla på.
”Jag är ledsen, men jag är nog för trött”, pressade han fram. Johanna
kände det som om hon fått en present i vackert papper, med bara
skärvor.

Peter kastades mellan åstundan och oförmåga,” [Han tyckte om

deras nypåfunna kärlekslek som en förstärkning av de roller som

217

älskande av naturen har, den tagande och den tagna, däremot inte
som en förlängning av fördärvliga upplevelser från barndomen.] men
det verkligt häpnadsväckande var att när hon underkastade sig
identifierade han sig med henne, när han betvingade henne, ville han
vara hon. Paralyserad mot den allt hetare kudden höll han hennes
hand utan att veta vem av dem som tröstades.

Hon steg upp och hämtade vatten och han drack lite ur hennes
glas. ”Det kanske är dags att sova på riktigt?” sade han och började
ta av sig skjortan som kändes svettig och obehaglig efter sömnen.
”Jag trodde förresten inte att du kunde dansa”, sade hon. Peter ville
inte påminnas om det pinsamma försöket. ”Det var första gången
sedan skoltiden”, poängterade han och placerade tre kuddar bakom
sig som ryggstöd, ”jag hade två vänsterfötter redan då. Sämst i
gymnastik var jag också; jag kommer bäst till min rätt i stillhet.”
Johanna såg en förenande länk mellan dem: ”Jag var också dålig i
gymnastik, eller rättare sagt var jag livrädd för alla sammanhang där
man måste klä av sig.” Så hon hade förändrats, tänkte Peter. Vilka
gamla trauman spökade nu hos henne i lustens former? Och han som
hade underblåst det! Han letade efter cigarretter under sängen. Fast
var det inte egentligen bra om något ont transformerades till något
njutningsfullt? Han fick fatt i paketet. Snart skulle han tvingas hämta
en askkopp. ”Det värsta var när vi skulle till den kommunala
badinrättningen och simma”, fortsatte hon, ”så att jag måste övertala
mamma att skriva sjukintyg.”

En dag när det inte funnits några krämpor kvar att skylla på,
berättade Johanna, hade hon blivit tvungen att följa med sin klass och
ställa sig i kö med de andra för att få handduk, tvål och skåpnyckel.

Hon hade stått ensam kvar, naken på det kalla cementgolvet framför

218

sitt skåp, när de andra flickorna redan sprungit till tvättrummet, hon
hade långsamt låst skåpdörren, dragit ut nyckeln och trätt dess
gummiband runt fotleden, hon hade tagit med sin blå baddräkt och
gått genom den fuktiga korridoren på det hala golvet. Hon mindes
den stora vågen, som stått just där passagen svängde, och de tre
kvinnorna med vita badmössor. En av dem hade vägt sig, och hon
hade varit väldigt rund, men bara om magen, och Johanna hade inte
förstått.” [När kvinnan hade märkt att hon var iakttagen av en liten
flicka, hade hon först nästan sett arg ut, sedan strukit med handen
över magen och sagt ”har nog ätit för mycket choklad”, och då hade
alla tre skrattat högljutt.] Med ryggen svankande av obehag hade
Johanna gått in på det gåshudsknottriga golvet i tvättrummet. Det var
kakel överallt och duschar med glänsande kranar och ett fönster som
spred ett onaturligt ljus i vattendimman. Johannas kamrater var redan
i full färd att tvätta sig och kasta tvål på varandra med mycket skrik
och skratt ekande mellan väggarna. ”Jag tyckte det var som en
tvättningsfabrik”, sade Johanna, ”och så kom jag ihåg vad lärarinnan
berättat om hur judarna blivit ihjälgasade, när de trodde att de skulle
få duscha.”

Peter greps åter av faderskänslor, och Johanna tänkte på hur
groteska de vuxna framstått, hon erinrade sig en kvinna som stått
bredvid och tvålat in sig på benen med snabba, effektiva tag. Det
hade skvätt lödder om henne och köttet hade dallrat. Mellan benen
hade hon haft massor av hår som hon ränt sina tvåliga fingrar genom,
och hennes stora tunga bröst hade hängt som vattenfyllda ballonger.
Johanna hade inte tyckt om att vuxna badade samtidigt med barnen.
Hon hade sprungit efter de andra som fnittrande knuffat sig in i

bastun. Där vid dörren hade hon blivit stående. ”Bastun var hemsk

219

med sin brännande kvalmiga luft”, sade hon, ”jag hade stuckit in
huvudet några gånger, det räckte, jag tyckte inte jag kunde andas där
inne, det var som i en ugn, och tänk om dörren gått i baklås!”

”Samtidigt var det lite nervpirrande, ungefär som att hålla andan
var farligt och spännande på samma gång”, fortsatte hon och tänkte
på hur hon genom glaset i dörren sett de andra sitta på bänkarna,
svettiga, blanka och röda. Till sist hade hon stigit in i helvetet och
sakta låtit dörren stängas bakom sig som för att ge den friska luften
en chans att följa med. Det hade bränt i näsborrarna, och återigen
hade hon känt den välbekanta paniken växa, luften hade verkat
tjockna, som när man kokar kräm, men just som hon tänkt rusa ut
sprang alla de andra ut också. Pliktskyldigast hade de duschat av sig
och sprungit i riktning mot bassängens blå vatten. Johanna mindes
hur hon villrådigt hade stått kvar under en dusch, som plötsligt
stängdes av automatiskt, det slutade plaska och de sista ekona av
barnens skrik ebbade ut." [Kvar var bara de sävligare, resonerande
rösterna från de vuxna, som satt och vilade i sina träfåtöljer.]
Motvilligt hade hon släpat sig mot utgången, med nyckeln dinglande
mot fotknölen, och när hon tryckt upp den tunga dörren till
korridoren hade hon känt den fräna doften av klor utifrån simhallen
och hört stojet, skratten och skvalpandet från de modiga som kastade
Sig i.

”Du är så tyst”, sade Peter och Johanna ryckte till och insåg att han
just berättat något för henne. Hon hörde den svaga återklangen av
hans röst och erinrade sig något om skridskoåkning, att hans största
skräck i skolan varit isbanan, hur han inte kunnat stå på skridskorna
därför att fotlederna var för svaga och hur föräldrarna skaffat

skridskor med dubbla medar, vilket bara resulterat i att kamraterna

220

skrattat ut honom. ”Stackars liten”, sade Johanna," [Hon hade nu
lyckats spola bandet med hans berättelse baklänges hela vägen i
hjärnan.] ”vad allt måste inte barn genomlida!”

”Till slut gav lärarna upp”, sade Peter, ”jag fick åka skidor i
stället, på snön runt skridskobanan, varv efter varv alldeles ensam
medan de andra spelade bandy eller gled" [FindThis, funktion som
hoppar fram till ett par ställen i texten med association till ordet
”gled”.] fram i åttor och gjorde sig till för flickorna.” Han lät
cigarrettaskan falla i en tom tändsticksask. Johanna steg helt plötsligt
upp för att leta efter frukt i köket. ”Vill du ha något?” hördes det från
andra änden av lägenheten. ”Nej, tack.” Hon kom tillbaka, girigt
ätande och sörplande på ett stort gulgrönt päron. ”Hur skall jag göra,
Peter,” sade hon vädjande, ”med det här arbetet på tidningen, det
verkar bli fel hur jag än vänder mig!”" [Hon hade blivit erbjuden en
tjänst på en tidning, där hon tidigare blivit grovt förolämpad, med
möjlighet till en tryggare utkomst än frilansandet medgav, men hon
riskerade då att stöta samman med sina forna fiender. Samtidigt hade
en bildbyrå, som stöttat henne under de första svåra åren då ingen
ville veta av henne, erbjudit en plats, men där var lönen lägre och
dessa människor, vilka hade djupt rotade tankar om fotoreportaget
som samhällsförändrande kraft, skulle förmodligen inte tycka om
hennes nya idéer om fotografi.]

Peter hörde allt mindre av Johannas utläggning eftersom han blivit
fullkomligt fixerad av en liten bit brunt, skadat fruktkött som fastnat
invid" [Find This, funktion som hoppar fram till ett par ställen i
texten med association till orden ”invid” och ”gled”.] hennes mun.
Den lilla päronbiten var mer iögonenfallande än en mouche, och när

hon inte själv lade märke till den förstärktes känslan att han såg

221

något otillbörligt. Genom en labyrint av de uttalade, osorterade orden
hittade han tillbaka till konversationen. ”Är du inte snarare orolig för
att de skall gå dig på nerverna?” frågade han. Hon accepterade inte
den versionen: ”Nej, nu sover vi!” De släckte ljuset. Ingen av dem
ville ligga för nära den andra.

Johanna lyssnade till suset från Peters andetag och sveptes med i
sömnen, det brusade, och där var åter stojet från de fuktiga
kakelhallarna. För hennes inre, djupast seende öga spelades scenerna
upp igen, hur hon duschat längst av alla, men till sist släpat sig ut i
korridoren. Hennes baddräkt var den enda som hängde kvar utanför
och hon klev i hålen för benen, drog upp den och trädde sedan i
armarna. Hon visste hur det skulle kännas att kliva nedför stegen i
vattnet, hur det skulle stiga över magen, kallare och kallare. Hon
kände redan hur hon sjönk, hur hon fick vatten i näsan och hur det
skulle bränna i halsen. Snart skulle säkert fröken komma och undra
var hon höll hus. Genom den armerade glasrutan” [I marginalen
visas en bild med ordet DAMER spegelvänt.] i dörren syntes ett
rektangulärt utsnitt av det blåglittrande vattnet, och då och då kunde
hon skymta någon av kamraterna, som plaskade omkring som sälar
där ute. Sedan hörde hon någon komma gående i träskor. Hon tittade
ned på sina fötter. Spring, sade hon till dem. Men de stod kvar. Hon
var ännu våt efter duschen, men några av dropparna i ansiktet var
tårar. Stegen närmade sig och snart skulle lärarinnan komma farande
runt hörnet där vågen stod. Vilket skulle vara värst, att fröken i sin
medömkan varsamt tog henne i handen och ledde henne ut och med
lämpor tvingade henne ned i vattnet i kamraternas åsyn, eller att
självmant spela upp ett mod hon inte hade? Det fanns inte längre

någon återvändo, skorna klampade målmedvetet fram, och det drog

222

kallt utifrån bassängen, men innan stegen hunnit fram hade Johanna
redan rusat ut genom glasdörren. Hon blundade när hon kastade sig
ut från kanten, med ett paniskt skrik bakom sina slutna läppar, ned i

det djupa vattnet.

223

Stirrade de inte alla med ett rovgirigt öga på Johanna? Eller var det
bara en naturlig nyfikenhet på den kvinna han numera delade sitt liv
med? Först gick de fram till det lilla kotteri som Peter kände bäst:
Edvardsson, hellenisten, Granlund, lexikograf precis som Peters far,
samt Férencz, den gamle lebemannen, närmare åttio och vid god
vigör men för effektens skull medförande en käpp med silverkrycka.
Inbördes tilltalade de varandra oftast med efternamn, i Férencz”
sällskap även med herr, och när nu Johanna och Peter kom sträckte
de alla förväntansfullt på sig och bugade ceremoniöst. Edvardsson
kysste Johanna på hand: ”Enchanté!” Peter skämdes en aning
eftersom nästan alla Johannas yttranden bemöttes med en förtjusning
som om de varit små aforistiska pärlor.

Runt omkring sorlade ett tjugotal människor som satt och åt eller
stod och drack. ”Grillspetten är faktiskt inte dumma”, sade
Edvardsson och tog en klunk vin. Férencz hade något färglöst i sitt
glas. Förmodligen hade han sin vana trogen tagit med egen förtäring.
Denne gamle bibliofil hade förr ägt ett antikvariat men levde nu på
att realisera antika släktklenoder som ackumulerats i hans våning;
pengarna gick för det mesta till exklusiv mat och exotiska spritsorter,
vilka han importerade själv. Han hade inga arvingar. Böcker lånade
han numera på bibliotek.

Värden fick plötsligt syn på de nyanlända och kom fram och
hälsade. Det var Gustav Ritsle, en liten satt man med glest hår och ett

maliciöst leende. Han var konstnär, och detta var hans vernissagefest.

224

Peter hade förberett Johanna på att det var en man med vildsinta
uttalanden, och att man aldrig visste om han skämtade eller var
allvarlig. Han hade mycket få vänner, men många fascinerades av
måleriet och uthärdade hans sällskap av den anledningen. Så fanns
det också en liten krets som fylkades kring honom för att få sin
svarta sida bekräftad." [Som andra behöver ett reningsbad då och då
behövde dessa människor emellanåt en dos ondska för att känna sig
väl till mods, och de krälade då gärna en stund i den galla Ritsle öste
ur sig; det var lika lätt att locka honom till det som för en myra att få
en bladlus att avge sitt sekret.] ”Ni skall väl inte svälta ihjäl”, sade
han och föste med sig Peter och Johanna mot ett bord. ”Vi har tiggt
på gatorna i veckor för att få ihop det här”, fortsatte han med
honungslen stämma. De stannade vid ett bord med vit duk där det låg
grillspett med njure och lammkött, där stod ett antal flaskor av ett
slottsvin från 1969 och glas och papperstallrikar. ”Vi rotade igenom
lyxkrogarnas soptunnor för att det skulle bli verkligt festligt i kväll”,
fortsatte Ritsle. ”Ja, ja, det är bra”, sade Peter korthugget och
försökte påbjuda en lite normalare ton. ”En mycket fin utställning”,
skyndade sig Johanna att säga, ”jag förstår inte hur man kan måla ett
sådant färgskimmer så urblekt!” Ritsle serverade tjänstvilligt ett spett
åt Johanna. ”Det är grunden som gör det”, sade han, ”grunden och
mellanfernissan!”

Medan Peter och Johanna försåg sig med mat bytte någon till en
skiva med sordinerad storbandsjazz. ”Vet du vad Ritsle säger när han
pratar om sin fru?” viskade Peter, ”han kallar henne suggan.”
Johanna såg chockerad ut. ”Och ibland säger han maskformiga
bihanget ”, tillade han och pekade på en mager kvinna i vit klänning:

”Där är hon förresten!” Värdinnan sken upp när hon fick se Peter.

225

”Jag var rädd att det inte skulle räcka till alla”, sade hon, ”jag har
stått i köket sedan klockan två.” Hennes hy verkade tunn, med en
myjölkaktig hinna över det spisrosiga ansiktet. ”Du är visst fotograf
har jag hört?” sade fru Ritsle och mönstrade Johanna som en stolt
mor.

De satte sig i ett par lediga fötöljer och balanserade tallrikarna i
knät. Ritsle bebodde en rymlig vindsvåning. I ett takfönster syntes
julinattens himmel. Långt, långt borta lyste en ensam stjärna, en svag
ljuspunkt, som ett stickhål, ett ljusårs takfönster högt uppe i skyn, där
skenet från andra rymder sipprade in. Rummet kröktes runt ett
trapphus och överallt hängde Ritsles målningar; bilder av grova
människor, i en lite brysk stil med jordfärger och tjocka svarta
konturer, ofta tillsammans med små späda docklika kvinnor. ”Jaså,
här har vi vår unga förmåga”, hördes plötsligt en röst. Det var Stig H,
en lungsjuk kulturjournalist, som nu lade sina tobaksgula fingrar på
Peters axel. De skakade hand. ”Ja, så ung är jag väl kanske inte
längre”, sade Peter och hoppades att Stig H måtte avslägsna sig
snarast. ”Åjo, i jämförelse med en gammal kvarleva som jag”, sade
han käckt. ”Skall du inte presentera ditt förtjusande damsällskap”,
föreslog han med en min från fyrtiotalet. Peter undrade hur han bäst
skulle hålla samtalet kort. Denne journalist hade en viss betydelse för
kulturlivets merkantila sida, och därför var det inte oviktigt att han
släpptes in på olika arrangemang. Han hade aldrig uttalat en originell
tanke, och tvekade inte att kalla en stråkkvartett ”frustande vital”
eller skriva att en vernissage ”artade sig till en veritabel färgfest”.
”Jaså, fotograf!” sade han och visslade till, ”har du träffat Rune
därborta?” Och innan Peter visste ordet av hade Stig H dragit iväg

med Johanna. Han pustade ut, men tänkte också på Stig

226

H:s rykte som förförare av yngre kvinnor. Nu stod Johanna där
borta och talade med de båda männen. Hon var mycket vacker. Hon
hade de röda skorna. Peter var stolt över henne.

Kvinnorna i rummet lät sig betraktas ur flera vinklar. När de
samtalade med någon rörde de sig hela tiden, vred kropparna sakta åt
det ena och åt det andra hållet. Nu behövde han inte längre delta i
den könsliga rovjakten, han var botad, och mitt i musikens larm
kunde han ändå njuta av blodets tystnad." [Han önskade nästan att
han haft förlovningsring, så att han kunnat göra vackra kvinnor
besvikna genom att visa att han var tingad.] Men var han så säker?
Antag att han verkligen lärde känna en annan kvinna som visade sig
ha alla Johannas goda egenskaper men var fri från sådant som störde
honom?

Stolen där Johanna nyss suttit utövade en viss dragningskraft på
stående, och en kvinna kom fram och undrade om hon fick slå sig
ned. Skall jag redan sättas på prov? tänkte Peter. Kvinnan hade brunt
livlöst hår, som föll i tunna slingor ned runt hakan, så att ansiktet
inramades som en medaljong. Hon sade att hon tyckte mycket om
hans senaste bok. Han svarade artigt och studerade gästernas
ständiga omgrupperingar. ”Inspiration”, sade kvinnan, ”är det inte
något mystiskt i det ordet?” ”Tja, det betyder inandning”, sade Peter
och fick samtidigt syn på Ritsles syster Cecilia, som satt i soffan vid
kortväggen, omgiven av män men ändå ensam. Som vanligt var hon
mycket berusad och rökte nervöst. Iförd en alldeles för kort kjol och
med mycket påfallande makeup blev systerns isolering utmanande.
”Det lär ju vara ett så ensamt arbete, man måste ha en otrolig potenza
d”alma, inte sant?”, sade kvinnan bredvid Peter. På det viset, tänkte

han, hon tillhör den sortens människor som lyckats lära sig ett

227

främmande språk och åkallar detta genom att krydda konversationen
med utländska fraser. En lösryckt glosa frambesvor någon diffus
helhet; språket, folket, maten, bergen — såsom en ädelsten i gruset
väcker drömmen om Eldorado. ”Ligger det inte en extas i de
välsignade ögonblicken, i momenti ispirati?” fortsatte kvinnan. Peter
drog ett djupt halsbloss. ”Personligen skriver jag allra bäst när jag är
deprimerad”, sade han, och varje ord syntes som en liten rökpuff. ”Så
praktiskt!” , utbrast kvinnan. Plötsligt ursäktade han sig. Vad var det
för en underlig karl Johanna stod och talade med? En insmickrande
typ, med fysionomi som en badvakt, men när Peter kom närmare såg
han att mannen verkade sliten och förbrukad. Johanna anförtrodde
honom just något och han svarade med outhärdligt mild, blå”
[FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med
association till ordet ”blå”.] blick: ”Det är bättre att man tvingas vara
snäll mot sina ovänner än att man tvingas vara otrevlig mot sina
vänner.”

Johanna såg ut att ha fått något att tänka på. ”Vi har visst inte
hälsat”, sade Peter och sträckte burdust fram handen. ”Sture här är
med i någon sorts världsfederation”, förklarade Johanna. Han
tillhörde någon form av frimureri som Peter aldrig hört talas om, som
verkade för fred och vetenskapens utveckling och hade förgreningar i
alla länder. Peter kände sig obehagligt berörd av att Johanna just
mottagit ett råd från en charlatan. ”Och hur skall den utvecklas?”
undrade han fientligt. Mannen såg mycket desillusionerad ut och
förklarade att vetenskapen kommit på fel kurs från och med
upplysningstiden. Rörelsen ville växla in den på rätt spår igen i
enlighet med uråldrigt mänskligt kunnande som fallit i glömska.

Mannen tände nu en cigarrett och verkade ännu mera osund.

228

”Utvecklingen kommer oundvikligen att gå i den riktning våra
urkunder visar”, sade han, ”det gäller bara att vara andligt redo för
den.” Peter frågade om urkunderna, och frimuraren såg mycket
bekymrad ut, som om han ruvade på en hemsk sanning. ”Det finns
hemligheter”, sade frimuraren med dov stämma, ”som är så
omskakande att världen inte är mogen för dem än.” Han tystnade och
tittade på sina fötter. ”Jag tyckte jag hörde något om upplysningen”,
sade Stig H som just kom förbi. Peter tackade försynen för detta
tillfälle att sammanföra två andliga kretiner. Frimuraren höjde nu ett
pekfinger: ”Det började egentligen tidigare, reformationen var en av
de första spikarna i den själsliga klarsynens öga”, uttryckte han sig.
”Säg inget ont om reformationen”, sade Stig H glatt, ”utan den skulle
Västeuropa fått vänta ytterligare hundra år på uppfinningen av
järnvägen.”" [Denna tanke var ingen produkt av Stig H:s analytiska
förmåga, han hade nämligen ett gott minne för andras formuleringar
vilka han inte alltid förstod innebörden av.] ”Det finns inget allvar
längre när det gäller högre frågor”, sade frimuraren och Stig H trodde
att det syftade på honom. ”Varför skulle det ha dröjt hundra år till?”
frågade Johanna sakligt. Stig H stirrade intensivt på hennes skärp:
”Nja, det är väl helt enkelt så att boktryckarkonsten och
reformationen präglade en värld av massproduktion och intellektuell
decentralisering som med nödvändighet måste tyglas av en
centraliserande kraft som var mekaniserad i lika hög grad, nämligen
järnvägen.” Sture tänkte fortfarande med fasa på upplysningen: ”Den
ädle vilden på tronen som upplyst despot, jo jag tackar!” muttrade
han. ”Ljuset har sina fiender”, summerade Peter." [Stig H tyckte att

frasen lät påfallande bekant. ]

229

Från balkongen utbyttes skålar tvärs över gatan med en kvinna i
huset mitt emot. En förbindelse mellan två bjudningar. ”Allting
flyter”, ropade kvinnan på den andra balkongen och saluterade med
sitt cocktailglas. Edvardsson hojtade till svar: ”Absolut inte! I stället
är det så att allting läcker!” Kvinnan skrattade. Med glaset höjt
liknade hon frihetsgudinnan. ”Att vi över huvud taget finns till”,
ropade Edvardsson, ”kan bero på ett försmädligt läckage, vi dör om
vi blöder, och livet hänger på att syre och födoämnen läcker genom
lungväggen och tarmväggen.” Edvardsson fortsatte sedan att skildra
scener från samhällets olika sektorer ur läckagets synvinkel, från
sekretessproblem inom departementen via författarens
reservoarpenna till den nesliga åkomma som kallas inkontinens.
Kvinnan vred sig av skratt.

Mellan hustaken syntes fullmånen, benvit, med samma
outgrundliga ansikte som förr, då Peter promenerat vid sin mors hand
hem från mormor." [På den tiden hade han förundrats över att den
tycktes följa efter dem över hustaken. Vissa kvällar, då månen varit
mycket nära jorden och stått ovanligt lågt, hade den varit
skrämmande stor och röd, liksom ansträngd, uppsvälld, sjuk, döende
i sitt lånta spökljus, vilket förlorat all värme på vägen från solen. ]
Månen försöker lugna oss med sitt falska leende, tänkte han, den
försöker övertyga oss att solen ännu lever, fast det är mörkt. De
mänskliga relationerna var likadana. Kvinnan där i vida blå byxor,
som intresserade sig så för Ritsles målarkollega, vilken bröstade sig
och uppenbarligen trivdes i det hormonrus hans beundrade kropp just
bjöd på, han skulle bara ha vetat att kvinnans intresse berodde på att
hon ville väcka tävlingsinstinkten hos mannen som stod bredvid;

med en kringgående rörelse visste hon att hon skulle bli

230

oemotståndlig. Peter tänkte också på Cecilia Ritsle där borta i soffan,
ännu mera berusad än förut, pratande rätt ut med gråtmilda ögon, hur
hon tjänade som en sorts katalysator i Ritsles märkliga hatkärlek till
sin fru; han tyckte att frun började likna systern, som han hatade
därför att hon väckte hans medlidande.

Hur mytisk skulle denna takvåning inte te sig i framtiden, för en
kommande generation, när biografierna om Ritsles liv gavs ut, och
kretsen kring honom, hur bohemisk och glansfull skulle den inte
förefalla?" [Ibland upplevde Peter nuet per omväg och föreställde sig
hur han senare skulle minnas tillfället i fråga. Den här kvällen skulle
han kanske erinra sig med vemod, men han kände inte detta nu utan
erfor det bara genom att ta ut återblickarna i förskott.] I historiens
belysning skulle den komma att framstå som något av kulturlivets
centrum, det hjärnornas laboratorium där nya idéer kläckts inom
konst, litteratur, kanske till och med filosofi; en motsvarighet till vad
som i politiken i efterhand brukade avslöjas som det inre kabinett,
som i själva verket varit ansvarigt för de beslut som lett till en viss
omvälvning eller fört ett land helskinnat genom en krissituation.

Fru Ritsle gick omkring bland borden och samlade ihop fat och
glas och möttes av förströdda protester; ”inte skall du hålla på och
städa” eller ”du behöver verkligen sätta dig ned ett tag, Gunilla”.
Hon trippade omkring i omsorgsfullt beräknade cirklar så att hon inte
skulle behöva konfronteras med sin berusade svägerska. En livlig
diskussion pågick i den blaserade konstnärsgruppen, någon hävdade
att de verkliga mästerverken inom litteraturen är de som skrivs med
en gäspning, och så hördes Ritsles tordönsstämma, med en liten biton
av berusning: ”Ja, det finns i alla fall mästerverk som man läser

under avgivande av gäspningar”, och han tittade menande på Peter

231

och flinade. De andra skrattade på samma sätt som då någon vågar
gyckla med en i normala fall oantastlig politiker. Peter vinkade för
att visa att han hört kommentaren och gick bort till köket.

”Det blir snart kaffe”, sade fru Ritsle glatt och torkade av händerna
på en handduk. Peter log och drog tillbaka huvudet från
dörröppningen och krockade sånär med Férencz som tydligen hade
ärende till kylskåpet, där han förmodligen förvarade någon liten
exklusiv flaska. ”Vad tycker du om tillställningen?” undrade Peter
för att ha något att säga. Férencz böjde sig behagfullt bakåt. ”Ja ha
ha”, skrockade han, ”vad skall man säga?” Han spelade upp ett
villrådigt vemod. ”Du vet ju”, fortsatte han med maklig intonation,
”vad jag anser om gästabud; icke fler än muserna, icke färre än
gracerna”, och det sista ordet uttalades i en djup baryton samtidigt
som han beskrev en liten ellips med handen. Med en nickning mot
kylen tillfogade han i ett konspiratoriskt röstläge: ”Jag har något här
som du måste smaka på!” Peter viftade avvärjande med handen.
”Inte nu tack, jag letar efter Johanna!” Han gick vidare till ett
angränsande rum. Där satt diskussionslystna som ville slippa
musiken och åstadkom fuktiga ringar med sina vinglas på en blank
bordsskiva." [Han kände igen en beryktad salongsradikal i stickad
tröja, vars främsta bedrift var att han lyckats få in yrkesbeteckningen
”obekväm” i telefonkatalogen. ]

Johanna stod i ett hörn och talade med tre män, som liknade
skyltdockor. De drack hela tiden små snabba klunkar och vägde stelt
på fotsulorna. Johanna höll handen på höften. Hon hade tydligen
roligt. Till sist upptäckte hon honom. ”Jaså där är du!” sade hon och
vinkade att han skulle komma. ”Måste du springa och göra dig till

för alla män?” väste han ur mungipan. Johanna verkade aningen

232

berusad. ”Du får väl straffa mig när vi kommer hem!” sade hon glatt
och blinkade åt honom samtidigt som hon behagfullt svängde runt så
att kjolen virvlade upp. ”Jag bara skojar”, sade hon, kysste honom
och viskade: ”De är ganska tråkiga de där!” Peter ville gärna vara
svartsjuk en stund till. ”Du verkade inte precis uttråkad”, sade han
buttert. ”Du är väl inte sårad på riktigt?” undrade hon förfärat. ”Jo”,
sade han allvarligt. ”Nej”, ändrade han sig genast och kysste henne.
Tillbaka i det stora rummet mötte de Férencz som kom gående
som om han spatserade i Bois de Boulogne — för varje steg satte han
omsorgsfullt ned käppen. Han höll fram sitt glas: ”Smaka vet jag, det
här är rena hallucinogenen!” bräkte han uppfordrande och samtidigt
på förhand missnöjd med det väntade svaret. Férencz skakade på
huvudet. ”Du är ingen riktig författare du, alla författare dricker som
svampar, det hör till!” Nu lystrade Johanna. ”Den där Ritsle är väl en
underlig människa”, sade hon i förtrolig ton. Férencz sträckte
myndigt på sig: ”Ja men, så har det ju varit i alla tider”, sade han
självklart, med en djup mondän timbre, ”de andar vi betraktar som de
yppersta i vår kultur, de stora tänkarna, författarna, konstnärerna och
musikerna, har i själva verket alltid varit världens avskum”, fortsatte
han och såg belåten ut, ”det sköna och tänkvärda, som vi så ofta
identifierar oss med, är inte vilka produkter som helst, inte någon
sublimare motsvarighet till krukmakarens lergods eller plåtslagarens
kannor utan en sorts slagg som avsöndras under konstnärens kamp
mot — eller för! — sin galenskap, en kamp som ofta försiggår under
fasansfulla marter," [Orden uttalades med föredragsbeteckningen
maestoso ma non marcato.] skulle de inte skriva, måla eller skapa

förledande vacker musik så skulle de mörda barn, våldta kvinnor

233

eller bränna kyrkor.” Férencz satte punkt genom att tömma sitt glas i
botten.

”Vi kan vara glada att vi får gå lösa!” sade Peter. Férencz nickade
besinnande. ”Det finns mycket här i tillvaron man skall vara tacksam
för”, sade han och log älskvärt. Johanna hade lyssnat fascinerad:
”Tror du verkligen på det där?” undrade hon. ”Lilla flicka”, började
Férencz patroniserande och sken sedan upp, ”det är ju sanningen!”
Och han nämnde ett otal exempel ur kulturhistorien för att belägga
sin tes. ”Stumfilmen kom i själva verket till när man uppfann
ljudupptagningen”, hördes Stig H:s röst alldeles intill. Han talade
med några kvinnor i tjugofemårsåldern. ”Innan dess skulle ingen ha
kommit på tanken att kalla filmen stum”, tillfogade han. Férencz
pekade på Stig H med käppen och sade ogillande med oförskräckt
hög röst: ”Det där är en sällsynt dum människa.” Johanna blev rädd
att Stig H hade hört. Férencz hukade sin gammelmanskropp i en
spionerande pose och ögonen blev till smala springor. ”Titta!” sade
han, ”titta bara, så han står och kråmar sig!” Férencz ryste som när
en hund ruskar av sig vatten. ”Vilken idiot!” avlossade han till sist
med utsökt förtjust vämjelse.

Peter gick för att hämta öl och kom tillbaka i sällskap med
Granlund. Férencz vände sig då till den unge lexikografen: ”Borde
inte herr Granlund också försöka skriva, sätta samman orden någon
gång och inte bara stapla dem över varandra?” Granlund såg rosig
och oskyldig ut. ”Ack, det är ingen idé, ingen kan förstå mig!” sade
han tillgjort. Han fångade upp Edvardsson som just gick förbi med
en gul drink i handen: ”Kan du inte upprepa det där du sade till mig

förut om omöjligheten till förståelse!” Både Granlund och Férencz

234

såg förtjusta ut som om de väntade på att en present skulle öppnas
som de varit med om att förpacka.

”Sofisterna var en sorts filosofins hetärer”, började Edvardsson
och anlade den något sugande dröjsamhet som gör att talet verkar ha
svårt att komma upp genom svalget, ”som mot betalning gärna
utformade eleganta bevis för saker de inte nödvändigtvis var så
övertygade om själva.” Edvardsson berättade om en av de
ordfyndigaste sofisterna som inte bara förnekade kunskapen utan
gick ännu längre: ”För det första hävdade han att inget existerar. För
det andra att om något nu skulle existera, så kunde det inte vetas.”
Edvardsson tog ett steg tillbaka för att få plats för sina vida gester.
”Och för det tredje om nu något skulle kunna vetas, så kunde vi inte
meddela oss med varandra om det!” Efter detta knep han ihop
läpparna och mönstrade åhörarskaran, som brast ut i jubel. ”Vad var
det jag sade?” utropade Granlund och skålade med Edvardsson.
Även Peter deltog i glädjen över denna axiomatiska hopplöshet och
skålade med sitt ölglas. Johanna var dock mera praktiskt lagd: ”Men
varför skulle man inget kunna veta?” Férencz och Granlund stod
tysta; detta var något Edvardsson fick sköta själv. ”Därför”, sade
han, ”att då skulle det varande och det tänkta vara identiskt och allt
som tänks skulle vara verkligt, inga falska föreställningar om världen
skulle finnas; men om det varande och det tänkta inte är identiskt, då
kan vi heller inget veta.” ”Äsch”, sade Johanna surmulet, ”jag tänker,
alltså är jag till!” Hon tog en klunk av Peters öl. ”Ja se det är inte så
säkert det”, bröt Férencz in med ett glissando, ”man måste gå längre
än så: jag tänker, alltså är något till. Vad man kallar ”jag” behöver
inte nödvändigtvis vara vad vi tror, eller snarare vad jag tror,

eftersom jag rör mig på en nivå där andra människor kanske inte

235

existerar, och detta vårt samtal är kanske egentligen min inre
monolog.” Férencz verkade mycket belåten inför utsikterna till en så
total egocentrism. ”Kanske är detta ”jag””, fortsatte han, ”inget
självständigt, utan en del av något, och mitt arbete, mitt själsliv, mina
nöjen, är helt enkelt ovidkommande övertoner, bifrekvenser, som
uppstår i den process ”jag” är till för.”

”Vi skulle vara som en komponent i en stor dator, menar du?”,
sade Peter. Férencz höjde pekfingret för att inte bli avbruten. ”Mja,
en något haltande analogi skulle kunna vara en dator där ett av dess
element är konstruerat för att släppa fram korta strömimpulser i olika
riktningar. Detta element vet inget om den övergripande
konstruktionen, och vet inte heller vad det gör; precis som vi tror att
vi går till våra arbeten eller läser en bok medan vi i själva verket
uträttar någon dunkel uppgift, förstår detta element inte något av sin
egentliga funktion som fördelare av strömmar utan upplever endast
sitt tillstånd, sitt liv så att säga, som till exempel en förhöjning av
temperaturen, en villfarelse som kanske är lika allvarlig som vår när
vi tror att ”alltså är jag till.” ”Bravo”, utbrast Granlund, ”du är en
riktig sofist! ”Men beviset då”, sade Peter, ”du får en krona om du
klarar det!” Férencz rynkade distingerat pannan och gjorde en
nedtystande gest: ”Vi mystiker behöver inga bevis”, sade han med
tillrättavisande gravallvar men sprack genast upp i ett illa behärskat
skratt.

”Nu får ni allt passa på om ni inte skall dricka kallt kaffe!” ropade
fru Ritsle. De flesta satt redan bekvämt tillbakalutade med var sin
kopp. ”Jag har gjort chokladtårta också”, sade hon och vände sig så
till Férencz: ”den är garanterat onyttig — nästan bara smör.”

Edvardsson och Granlund iscensatte en upphetsad angelägenhet som

236

mest var en sorts artighet gentemot värdinnan. Férencz upptäckte
Sture vid bordet och teaterviskade till Edvardsson: ”Det där är en
person i total avsaknad av hjärna.” ”En man utan hjärna är som en
kvinna utan stjärt”, svarade Edvardsson muntert och hällde generöst
upp kaffe åt hela sällskapet.

”Gustav”, sade frimuraren, ”förstår du inte vad jag menar, du
måste höja dig över bildväsendet.” Ritsle låtsades inte höra och man
tog för sig av chokladtårtan. ”Det är inte skit fast det ser ut så”, sade
Ritsle. Sture verkade mycket oroad å Ritsles vägnar, som om han
genast måste rädda honom från något förfärligt. ”För att inte färgen
bara skall avbilda sig själv så måste du överdriva vissa saker, eller
hur?” Ritsle tuggade aggressivt på hustruns bakverk. ”Annars blir
duken varken bild eller verklighet utan något annat!” Johanna
blandade sig i: ”Något annat, det är precis vad jag skulle vilja
åstadkomma med kameran!” Ritsle skrattade. ”Där hör du, Sture,
försök inte besjäla konsten med dina kosmiska tvångströjor!” Peter åt
avvaktande av tårtan och såg att Ritsles syster hade sjunkit ihop borta
i soffan, och kvinnan som talat med Peter om inspiration stod just
och försökte tvinga i henne kaffe. Edvardsson, Granlund och Férencz
hade ställt sig en bit bort och diskuterade. Med sina artiga gester
liknade de en handelsdelegation.

”Vad är tanken”, undrade Peter, ”med de här skira kvinnorna mitt
inne i dina ganska brutala bilder?” Ritsle tuggade färdigt och
ansträngde sig för att se riktigt ynklig ut: ”Man måste väl få
drömma”, sade han med tunn röst, ”någon enda gång måste man väl
kunna få drömma om riktiga kvinnor!” Peter tittade förskräckt upp

på fru Ritsle som stod inom hörhåll.

237

”Det fanns en gång en man som var blind från födseln”, fortsatte
Ritsle i normal ton och gav Sture en diabolisk blick, ”och han hade
givetvis gjort sig vissa föreställningar om hur det skulle vara att
kunna se. Efter ett otal försök lyckades läkarna en vacker dag
genomföra en operation så att han blev seende, men mannen blev så
besviken att han önskade sig blind igen. Så som han såg världen
skulle jag vilja måla den.” Peter kände sig förolämpad å hela det
seende släktets vägnar. Sture hade väntat på att de åter skulle tala om
färg: ”Människan måste med kroppen befinna sig mitt inne i det
flödande färghavet!” sade han upprymt och ådrog sig ogillande
blickar. ”Så dyrt som färg är har jag inte råd med något färghav!”
replikerade Ritsle.

”Apropå hav så har målningarna något vattenlikt i sig”, sade
Johanna, ”nästan som att se genom ett sådant där skyltfönster som
det rinner vatten över.” ”Mja det är nog jag som är skyldig till det”,
sade Sture och såg för första gången denna kväll inte alls
skuldmedveten ut, ”ni förstår att det gula är ljuset sett genom ett
töcken och det blå är mörkret sett genom ett lysande medium och vitt
är 1 själva verket ljusets skugga!”

Peter äcklades av Stures ockulta fanatism, hans beskäftiga
vuxensagor om en programmerbar evighet, och det var en vilsenhet
Peter kände igen från andra sammanhang där han konfronterats med
sekteristiska idéer, det var som att höra ett ovanligt språk, som
uppstått och kvarlevt på en isolerad plats, och vars klang fascinerade,
men där orden tycktes ha fått en annan betydelse, vilket skapade en
djup oro och känslan av att något höll på att välta över ända,
samtidigt som det var lika oroande att ana möjligheten till nya

oprövade vinklingar men riskera att förbigå grobara frön bland de

238

ruttnande agnarna. ”Anden gör uppror mot det perspektiviska
rummet, den accepterar endast färgrummet”, sade Sture. ”Jag skiter i
dina andar, jag tycker det blir snyggt!” spottade Ritsle och Sture såg
sårad ut: ”Så där sade du inte häromdagen när vi talade på tu man
hand”, sade han i ett plötsligen mycket feminint tonfall.” [Stig H
(fjäskande): Färgsymbolik har väl alltid varit dig främmande,
Gustav? Man kan väl säga att färgen för dig symboliserar bara sin
egen form genom att den liksom själv vill vara olika mättad i olika
delar av en yta?

Ritsle (efter en kort tystnad): Ni två kan väl stå här och tala om för
varandra vad jag tänker så kan jag göra något annat under tiden! (går
ut)

Sture :Men symbolen är viktig! Den får oss att se det oändliga i
det ändliga!

Stig H (syrligt): Det där är bara en fras, symbolen är inget annat
än en hävdvunnen metafor. ]

Peter förde försynt bort Johanna från de båda herrarna. Några par
hade börjat dansa. ”Nå, min tangocharmör, får du inte lust att svepa
runt lite över golvet?” sade hon. ”Nej, tack, jag har insett min
begränsning”, sade han och hoppades vid Gud att hon inte skulle
vilja dansa med någon annan. ”Du skall inte reta dig så på Sture”,
sade hon, ”han är bara en oförarglig svärmare.” De närmade sig
skivhyllan och Peter studerade tankspritt samlingen. ”Jag har alltid
avskytt svärmare och nattflyn”, sade han, ”grådaskiga små vidunder
som fladdrar i ansiktet på en när man försöker sova.”" [Han tänkte
på frimurarordnar och kunde inte låta bli att fascineras vid tanken på
att dess medlemmar brukade använda hemliga tecken för att känna

igen varandra, kanske var det någon helt vardaglig gest eller en

239

kombination av flera, som gick utomstående spårlöst förbi, men vars
semiotiska laddning detonerade ljudlöst i rätt sällskap, och detta
tecken, som för en ordensbroder förutom att vara en identifikation
också måste äga besvärjelsens hela kraft, som korstecknet för
katoliken, kanske hade det formulerats redan här på denna bjudning,
utsänts i blindo som en flaskpost, i så fall förmodligen inte för att
avsändaren hyst något större hopp om att finna en mottagare i denna
församling utan snarare som ett uttryck för en vidskeplig känsla av
att något skulle förspillas om den oändligt lilla möjligheten ändå inte
prövades. ]

Plötsligt kom Ritsle farande ut från köket och vred ilsket ned
volymen på stereoanläggningen. De dansande glodde på honom. I
köksdörren stod frun och stirrade efter sin man. ”Ursäkta mig ett
tag”, sade Johanna och gick bort mot fru Ritsle som verkade ha
gråtit. ”Vad har egentligen hänt med din musiksmak?” sade Peter
med en gest mot skivorna. Ritsle hade lugnat ned sig, men svarade
inte. Peter tände en cigarrett och bjöd även Ritsle. ”För en gångs
skull då”, sade konstnären. ”Spelade du inte fiol en gång i tiden?”
Peter noterade att köksdörren stängdes inifrån. ”En skomakare bör
bli vid sin läst. Jag har kommit fram till att jag egentligen inte tycker
om musik”, sade Ritsle sorgset, ”det är en konstform som är alltför
undflyende, den existerar bara när den uppförs.” Peter såg road ut.
”Men det är ju samma sak med teater i så fall, och romaner är ju
litterära partitur som uppförs i huvudet på den som läser!” Ritsle
grimaserade när han fick i sig för mycket rök. ”Musik är som
såpbubblor som spricker innan man hinner betrakta dem ordentligt —
och så är det bara matematik, det är därför jag inte tycker om

perspektivlära heller! Och tänk på alla fingerövningar, flera timmar

240

om dagen skall man sitta och träna, nej, musik är bara en sorts
förädlad sportgren som väsnas!”

En stor tystnad hördes plötsligt från soffan vid kortväggen. Ritsles
syster stod med svårighet upp, stödd av en kvinna i blått som såg ut
som en skolflicka. Runt omkring hade aktiviteten avstannat, gästerna
vände sig bort från systern och sneglade osäkert på henne, glasen
höll de hårt i händerna. Kvinnan i blått viskade något till Cecilia
Ritsle som vände ned ansiktet och man såg bara ett hår som nickade
till svar. Så leddes hon bort och gästerna följde dem med blicken tills
de kommit ut i tamburen. Gustav Ritsle slog en irriterad lov runt
rummet. Det verkade som om han redan visste vad som hänt. Peter
gick närmare soffan där hon suttit och upptäckte en stor våt fläck.
Han kunde också känna en svag syrlig doft som inte lämnade något
tvivel om vad det var. Ritsle närmade sig nu soffan i sin bana runt
rummet, slet resolut loss dynan med fläcken och gick ut med den.
Han kom strax tillbaka med en gul filt," [FindThis, funktion som
hoppar fram till ett par ställen i texten med association till ordet
”filt”.] som han lade över soffan.

Férencz log med neddragna mungipor som om han sett något
ofrivilligt underhållande. Edvardsson ville dock bryta stämningen:
”Vad var det jag sade? Allting läcker!” ”Följ alltid Cecilias
exempel!” suckade Ritsle sarkastiskt och bar bort även den andra
dynan. Pratet kom igång igen och först nu märkte Peter att någon
skruvat ned musiken på lägsta hörbara nivå. Granlund kom fram till
honom: ”Tragiskt med systern, eller hur?” sade han. ”Ja”, sade Peter
och kom inte på något att säga.

Granlund fortsatte i ett annat röstläge: ”Jag träffade Bill

häromdagen på Centralen.” Bill var en ungdomsdomsvän till dem

241

båda som numera var journalist på en lokaltidning i södra Sverige.
Peter tänkte på det ovanliga triangelförhållande vännerna haft, hur de
i någon sorts dunkel vetskap om att tre vänner aldrig kan förbli
vänner utan att så småningom två vänds mot den tredje, alltid
umgåtts i parkombinationer, vilka haft olika funktion för dem; Peter
och Bill hade jämfört och kritiserat varandras dikter och diskuterat
moral och sexualitet, medan Granlund och Bill hade haft sitt
naturintresse gemensamt. Kanske var det som nu skedde en
senkommen avspegling av denna gamla uppdelning. ”Bill verkade
orolig för dig”, sade Granlund. Peter rynkade pannan. ”Han hade
verkligen undrat hur det var fatt med dig förr om åren”, fortsatte han,
”Peter var verkligen en kuf, men man fick ju hålla god min för han
var ju så lättsårad”, fortsatte Granlund i det han citerade deras
gemensamme vän. Peter kände i detta ögonblick hur något
fundamentalt i hans danande som människa makulerades som en
ogiltig färdbiljett. Var det inte just dessa underligheter, detta
bohemiska drag deras gemenskap byggt på? Hade Bill bara spelat
med för att inte såra? Hur mångdubbelt stort blev då inte detta sår då
det tillfogades i efterhand? Hade han förlorat en vän, eller hade han
egentligen aldrig haft någon? Och varför valde Granlund att med liv
och lust berätta detta nu? Var det kanske inte bara en vän han förlorat
utan två? Peter hanns upp av känslor som borde varit desarmerade
vid det här laget, en misströstan som borde ha förlorat sitt objekt,
ungefär som när en änkling på omvägar får höra att hustrun, som han
förr alltid upplevt som ett sant stöd i livets svåra skeden, i själva
verket knappt stått ut med honom.

”Jag vet inte riktigt varför Bill sade så där just nu”, sade Granlund

aningslöst. Peter stod tyst och höll andan medan Granlund stirrade på

242

honom. ”Nej, det var ju konstigt”, svarade han så neutralt han
förmådde, ”särskilt eftersom det inte var något nytt”, tillade han för
att ytterligare skyla över det chocktillstånd han råkat in i. Férencz
och Edvardsson hade varit och fyllt sina glas och var nu i antågande.
Deras intensiva sällskap orkade Peter inte med för tillfället, han gick
därför själv bort för att få något att dricka. Den rökiga luften sved i
ögonen.

Gästerna dansade igen, men soffan där Cecilia Ritsle suttit undvek
man noga. Ingen låtsades om dess existens, den gapade tom med sin
gula filt." [Samma färg som på de sjukhusrockar som bärs när
personalen beträder infekterat område.] Han gick omkring och
hoppades att inte bli tilltalad. ”Älskling, vad du ser nedslagen ut!”
Det var Johanna som kommit ut från köket. Uppenbarligen hade hon
talat länge med fru Ritsle. Peter låtsades som om hans nedstämdhet
berodde på incidenten med Ritsles syster. ”Vad pratade du och
Gunilla om förresten?” Johanna berättade att hon trott att Ritsle
grälat med frun inne i köket, men att det varit precis tvärtom. Han
hade i enrum tydligen varit mycket kärleksfull mot henne. ”Men hur
står hon ut med hans offentliga kommentarer?” undrade Peter. ”När
jag kom in i köket grät hon nästan av lycka för att han visat henne
sådan ömhet.” Peter skakade tyst på huvudet. Det kändes plötsligt
som om Johanna och han var de enda normalt funtade människorna
på festen. ”Kan vi inte gå hem snart, det börjar bli sent”, sade han.

De gick runt för att säga adjö. Peter log när han skakade hand med

Granlund.

243

Johanna öppnade köksfönstret mot gården i en doft av solvarma blad,
och när hon vred på vattenkranarna gnistrade ljuset i dropparna. Hon
hade just stigit upp, illa till mods efter de senaste dagarnas
svårgripbara främlingskap mellan henne och Peter, men handgripligt
arbete gjorde henne genast lite mer förtröstansfull.

Disken låg som den lagts dagen före, i en enda röra. Hon hade inte
orkat. Sedan han gått hade hon inte somnat förrän långt efter det att
tidningen dunsat ned i brevlådan. Hon lät en tunn, alldeles klar stråle
sköljvatten rinna; den flöt så perfekt att den liknade en istapp eller en
glasstav." [Först grep hon en skål och gnuggade med borsten, sedan
lät hon den snurra halvflytande i vattnet. Det var en så inövad rutin
att hon inte ens var medveten om den.]

Vad var det egentligen som hade hänt mellan dem? Var hon inte
attraktiv längre? Hon visste att hon gått upp nästan tre kilo under
sommaren. Men varje gång hon frågat om han tyckte att hon blivit
fet hade han verkat mycket irriterad, närmast arg. Dumheter, hade
han fräst. Men han kanske blev arg för att han tyckte hon var ful och
inte ville påminnas om det. Hon rumsterade om i bråten av porslin,
skum och vatten för att komma åt några tallrikar. Det var dessa de
ätit gravlax på tillsammans. Det doftade ännu dill. Då hade de
fortfarande skålat kärleksfullt med varandra.

Vattnet gurglade ut genom rören. Hon var mycket trött, men
sängen var förbjudet område sedan hon väl en gång stigit upp. Ensam

i sin lägenhet kunde hon låta mungiporna hänga. Mot Peter kände

244

hon att hon numera hela tiden måste le, som man gör mot ett barn för
att det inte skall oroas. Hon satte vatten på spisen för att göra kaffe.
Då skulle hon kanske vakna. Detta avvisande utan någon förklaring;
begrep han inte att hon blev sårad? För bara några månader sedan
hade hans omtanke varit oändlig och hans taktkänsla nära nog
osviklig. Nu fanns där blottor, som om han snubblade och tillfälligt
tappade balansen, och likt någon på gatan som vill dölja ett snedsteg,
brukade han hitta på någon förevändning för att få det att verka om
inte avsiktligt, så ändå logiskt. Logik var han duktig i, och orden
fattades inte.

På bordet i vardagsrummet låg en stickning, en djupt rödviolett
kofta i vardande. Hon sörplade på det heta kaffet. Peter hade förlöst
något i hennes liv, han hade haft svaren på tillräckligt många frågor
för att ge henne känslan att han var outtömlig. Hon tog upp
stickningen. Men nu verkade han tom. Peter hade väckt henne, men
sedan hade han själv lagt sig att sova.

Det var tyst i rummet, bara det svaga klickandet då stickorna stötte
emot varandra och en maska bildades mellan spetsarna." [Hon lade
huvudet en aning på sned, fascinerad av att se sina händer arbeta
automatiskt. Ibland kände hon sig mera overklig än hans
romanfigurer.] Hade Peter egentligen några visioner, tänkte hon,
några som inte gällde romanerna, utan livet? Att han inte anförtrodde
sig åt henne gjorde henne nästan rasande. Möjligen talade han om
döden. Och så religionen, förstås, vilket irriterade henne ännu mer,
för hon ville inte se sin älskade förvandlas till en vidskeplig
krympling. Hon slutade sticka och andas på samma gång. Vidskeplig
krympling; var det alltså hennes innersta uppfattning även om fadern

och det han trott på?

245

”Djävlar”, sade hon när hon märkte att hon stickat fel. Hon
förvånades av att höra sin egen röst. Det var dagens första ord. Hon
repade upp flera meter av det röda garnet, som envist behöll sin
regelbundet tillskruvade form av aviga och räta — det liknade en
spiralvriden telefonsladd. Hon borde ringa Peter, tänkte hon.
Äntligen skulle hon få visa honom fotolabbet, och de måste
bestämma tid. Men hon drog sig för det. Koncentrerat räknade hon
maskor, och efter några varv slätade hon ut det nästan färdiga stycket
med handen, reste sig och gick ut till spegeln i hallen, där hon höll
det framför sig och försökte föreställa sig hur hon skulle komma att
klä i plagget. Hon kände sig lugnare.

Då skrällde telefonen till. Det var Peter." [Hon blev besvärad av
att på detta sätt förekommas, när hon sakta höll på att orientera sig
fram mot beslutet att ringa själv. Dessutom kände hon sig ertappad
av att telefonsignalen ljöd just när hon stod framför spegeln.] ”Hej,
älskling, jag tänkte just ringa”, sade hon. Hans röst var tydlig, ändå
långt borta. ”Vad gör du?” undrade han. ”Jag stickar.” Han gav ifrån
sig en antydan till skratt. ”Jaså du”, sade han och hon hörde på
tonfallet att han hänsyftade på en tidigare diskussion de haft om detta
då han kallat stickning för ”puritanska kvinnors onani”. ”Vad gör du
då?” skyndade hon sig att inflika och försökte förtvivlat tänka ut vad
hon skulle kunna säga när det åter var hennes tur att tala.” [Hon ville
inte gå rakt på sak och fråga vilket klockslag de skulle mötas; det
skulle kännas fräckt som när man ringer någon för att låna pengar:
först måste man tala om något allmänt. Men vad var ”allmänt”?
Mellan henne och Peter fanns inte längre något neutralt, allt var
laddat.] ”Jag försöker skriva”, svarade han. Den repliken var lätt att

haka på: ”Går det bra?” ”Naturligtvis!” sade han tvärsäkert och ville

246

fråga när han skulle komma, men formulerade sig i stället: ”När går
du till mörkrummet?” Johanna hade egentligen ingen arbetslust i dag.
Kanske skulle hon kunna gå dit bara någon halvtimme innan Peter
kom. Men hon ville gärna verka flitig. ”Jag skall gå dit nu”, sade hon
och lät honom fråga vidare. ”När tror du att du är klar?” Hon tänkte
efter. ”Vid sextiden ungefär.”

Peter märkte till sin förskräckelse att det viktiga med att bestämma
en tid för honom inte var när han skulle få träffa sin älskade utan hur
lång frist han hade innan han skulle konfronteras med henne. Det var
lögn att han arbetade, han kunde inte skriva, men han visste att han
skulle behöva ett antal timmar för att mentalt ställa om sin bråkade
hjärna från de inbillningar som pockade på att kläs i ord till den yttre
verklighet som krävde ett helt annat språk. Telefontrådarna brusade
och han blev smärtsamt medveten om hur fel tankarna gick, så
onaturligt tillkrökta fåror de valde att flyta fram genom. Han ville
klara provet, han måste, med ens tyckte han att det gällde hela deras
framtid. ”Bra”, sade han, ”då kommer jag fem, så hinner jag se dig i
aktion!” Hon blev glad. Han gav henne en timmes arbetsglädje. Hon
fick en annan röst; den blev livligare och varmare.

Peter lockade henne att tala om bilderna för att få lyssna till
hennes nya melodiska stämma.” [Telefonen, denna relästyrda
fjärrnärhet, tillät till och med andetag att höras på kilometers
avstånd.] Han försökte föreställa sig hennes ansikte och kunde se
läpparna som talade, men inte hela ansiktet, och han övergick då till
att tänka sig hennes kropp. ”Jag måste efterbelysa ganska mycket för
det är taget i motljus”, hörde han henne säga och såg läppar, strupe,
hals. Peter försökte inom sig frammana hela hennes gestalt så som

han såg henne på kvällarna då hon klädde av sig för att gå till sängs.

247

”De betalar inte särskilt bra, har jag tur kanske jag får tusen kronor
för alla sju”, fortsatte hon. Nej, han kunde inte se hennes kropp,
denna kropp som i kraft av sin sexuella lockelse alltid varit tydligare
för honom än ansiktet.

Hon avbröt plötsligt sitt resonemang, som om hon inte kunde
behärska sig längre: ”Jag längtar så efter dig!” Peter svarade: ”Jag
älskar dig” och insåg genast bittert att han svarat fel. Han skulle
naturligtvis ha sagt att han också längtade efter henne. ”Jag älskar
dig också”, svarade hon helt riktigt. Han tyckte han hörde i luren hur
hennes ord ekade i hans frånvaro där borta på Brännkyrkagatan.
”Och jag längtar efter dig också”, sade han och hade en underlig
känsla av att ständigt läsa fel rad i pjäshäftet. Det var obehagligt att
inte se hennes minspel. Hur skulle han då kunna avgöra vad som
egentligen sades och tyda alla undermeningar? Han måste alltså
lyssna på tonfall, pauseringar, försöka höra om andningen lät jämn,
om Johanna nervöst prasslade med ett papper i handen eller om hon
tvinnade telefonsladden runt fingret.

”Jag blir så glad av att höra din trygga röst”, sade hon nu. Skojade
hon?” [Han kom på sig själv med att lyssna så intensivt efter små,
tysta ljud hemma hos Johanna att han gapade, precis som han gjort
som barn, då han i tummar på nätterna legat på golvet vid
dörrspringan i pojkrummet och försökt avlyssna föräldrarnas samtal
långt borta i huset, för att höra om de grälade.] Nu måste jag försöka,
tänkte han och kopplade på författarens inlevelseförmåga: han tänkte
sig att han skrev ett avsnitt om ett älskande par som just samtalade
kärleksfullt på telefon. ”Jag kan höra din kropp”, sade han lättad över
att orden formade sig, ”jag hör resonansen i bröstkorgen.” Hon

fnittrade i andra änden. ”Får jag gissa vad du har på dig?”, undrade

248

han och kunde nästan se hur hon förväntansfullt satte sig till rätta.
”Jag tror att du har den nyponfärgade”, sade han. ”Fel, jag har jeans.”
Hon tänkte en sekund. ”Skulle du vilja se mig i den nyponfärgade?”
undrade hon och nu målades äntligen ansiktsuttrycket upp för Peter;
hon såg antagligen ut precis som på bilden från första skolavslut-
ningen, när hon koketterade inför fadern. ”Ja”, sade han. Det var ett
mycket kort yttrande, men han kände att det var det första verkligt
äkta, rena ord han sagt sedan han lyft telefonluren. ”Ja”, sade han
igen och tyckte det var underbart att få säga ja till henne.

Efter samtalet återgick hon till stickningen och nynnade tyst på en
melodi som använts i en reklamfilm på bio. Hon lekte med idén att
försöka förföra Peter mera offensivt. Den tanken skulle ha varit
omöjlig för bara tio minuter sedan. Hon fick en vild idé och smålog.
Kanske skulle hon göra något utmanande då de var ute, mitt i
offentligheten. Kaffet var nu helt kallt och hon smackade för att få
bort den beska smaken. Hon började nu jagas av de bilder hon skulle
förstora i mörkrummet och tyckte sig redan skönja den gryniga
massa hon skulle komma att se då hon betraktade negativet genom
inställningsluppen. I stark förstoring såg man då de enskilda
silverkornen i bilden." [Med handen på objektivets ratt kunde
Johanna göra en så exakt inställning att hon nästan erfor en svidande
tillfredsställelse när de små kornen lösgjorde sig ur töcknet och reste
sig vassa och skarpa. Detta var hennes sätt att uppleva inspiration. ]

Hon kunde inte sitta kvar längre utan steg upp och ställde
kaffekoppen på den nyputsade diskbänken. Hon gladde sig åt att
Peter inte bara skulle hämta henne när hon var klar utan att hon
skulle få visa sin yrkesskicklighet. Hon såg sig själv djupt i ögonen i

badrumsspegeln. Var hon inte ganska glad? Så lite det behövdes.

249

Hon ställde sedan fram sin axelremsväska och skulle just ta på sig en
kavaj då hon stannade upp. Den nyponfärgade klänningen, tänkte
hon. Det vore idiotiskt att ta på den när hon skulle arbeta, men det
fanns ju å andra sidan förkläden. Halvnaken framför byrån i
sovrummet tog hon också fram ett par dyrare strumpor hon köpt för
ett par veckor sedan men inte funnit tillfälle att använda. Hon visste

att Peter skulle uppskatta deras matt skimrande yta.

&

Peter betraktade luren då han lagt den i klykan. Förbindelsen var
bruten. Han kunde aldrig vänja sig vid denna onaturliga form av
kommunikation. När orden började flyta var det redan dags att lägga
på. Sakta manövrerade de sig fram till allt kortare meningar för att
till sist säga hej. Men vem bestämde egentligen att det var dags att
sluta? Här satt han med tystnad. Telefonluren såg ut att sova.
Skrivbordet var fullt av lösa papper och böcker, som om han var i
full verksamhet, men han hade inte arbetat på tre dagar. Han
skruvade bort huven på sin reservoarpenna och utförde sin
namnteckning upprepade gånger på ett ark. De hade faktiskt grälat
ordentligt ett par gånger redan, tänkte han. Fanns det någon lösning,
eller gick de mot slutet eller kanske mot den ändlösa
vanemässigheten? Tänk, vilken sträcka att tillryggalägga mellan de
nyförälskades upprörda ”du förstår ingenting” med eventuella
kastade köksredskap och det äldre parets reflexartade ”du förstår
ingenting”, åtföljt av silverbröllopets kverulantiska coda — ”som
vanligt!” — med knappt en blick över tidningskanten. Grälet som en

rutinmässig registrering.

250

Han hade fått bläck på fingrarna. Att det inte skulle gå att tillverka
pennor som inte läckte! Peter och Johanna hade på sista tiden
utvecklat en taktik för ansatser till gräl; de målade upp skräckbilden
av en skilsmässa för sig, konstaterade att detta var något som aldrig
fick ske och föll sedan lättade i varandras armar. Precis som tanken
på döden gav livet motiv att levas, gav tanken på skilsmässan bränsle
åt deras förhållande.” [Han tänkte på hur han gradvis skilts från
Margot; de hade börjat odla sina olika intressen och smakriktningar,
de fick inte hämma varandra, hade de sagt och börjat göra två olika
sorters kaffe, de gick inte och såg samma filmer och brydde sig till
slut inte ens om att efteråt berätta handlingen för varandra. Fler och
fler positioner hade erövrats, tills de en dag insåg att de bara råkade
bo i samma lägenhet.]

Peter tänkte på hur belåten han blivit då Johanna börjat tycka som
han om olika ölmärken. Men vad hade egentligen hänt på det
sexuella planet? Hade han velat forma Johanna därför att han var van
att forma, hade han gjort ett konstverk av henne? Tog han avstånd
därför att hon blivit för perfekt? Med verket fullbordat vänder
konstnären sitt ansikte från det. Från början hade Peter tänkt sig den
sexuella överhögheten som en ren känsla, en smak, men nu då han
frammanat dess gestalt, visade den sig vara en fantom från forna
herravälden, en skenbar förläggning av vissa stimuli till en gammal,
sedan länge bortglömd och vissnad retpunkt.

Vid ett öppet fönster i huset mitt emot syntes en hund, som låg och
dåsade i en solstrimma. Peter fick lust att gå ut, och kanske rent av
äta lunch någonstans. Han såg på klockan; en ganska sen lunch.
Egentligen hade han inte råd, men ett restaurangbesök var inte bara

något för magen; det var en terapeutisk handling. Han tog fram en

251

enkrona: krona så går jag, klave så går jag inte, tänkte han. Han
kastade upp myntet i luften.”

[Till bunten ”Singel”, där textvarianten för slantsinglingen Krona
finns:]

Krona, kunde han nöjt konstatera. Nu hade han makternas
tillåtelse. Under den senaste tiden hade han ofta tagit slumpen till
hjälp. Skulle han be Johanna om ursäkt? Om krona, så var det precis
vad som behövdes för att hon skulle återfå respekten för honom. Om
klave, så var det bara kryperi och det skulle verka som om han inte
stod för vad han sagt. En kväll på väg hem till henne hade han
undrat: skulle det bli bråk igen? Och han hade tänkt: om den bilen
hinner fram jämsides med den lyktstolpen innan jag hinner över
gatan så blir det bråk, annars inte. Överallt sökte han svar på frågor,
råd hur han borde handla, tecken om framtiden: han tydde
annonspelarnas texter personligt och tog ofta illa vid sig om en
melodi spelades i radio, med en text om förlorad kärlek. Känslan av
att kosmos just nu påverkade hans liv hade stärkts under några dagar,
då han tyckt sig uppleva en rad ovanliga sammanträffanden.
Häromdagen, då han talat med Johanna per telefon, hade han haft
TV-n påslagen, och just när han i något sammanhang sagt till henne
att ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” hade en katt
framträtt på skärmen, och när de senast ätit frukost tillsammans hade
han använt ordet ”knäfall” och då han därefter vänt blad i
morgontidningen stod där överst på sidan rubriken ”Knäfall i
skattefrågan”. Han hade tyckt att tidningen kommenterade vissa
tankar, och han hade till och med besvarat ett av Johannas yttranden
med en tidningsrubrik, som hon hade tagit för hans egna ord. På

något sätt föreföll tillvaron att ha sorterats, eller snarare var det

252

kanske föregående dags gradvisa uppordnande av tingen som inte
upphävts under natten som brukligt. Då han vaknade till en ny dag
låg en kortlek framför honom som var dåligt blandad. Peter tog
trapporna ned till Sveavägen. Han hade redan bestämt var han skulle
äta. På en skylt såg han att detta var kvarteret Våghalsen. Vid hörnet
av Tegnérgatan stod en man stel med händerna svagt lyfta och
huvudet vänt uppåt, stirrande på intet. Peter granskade honom
misstänksamt och ökade på stegen, men sade till sig själv att han ju
på intet sätt var jagad. Ändå hade han som så ofta känslan av att
försumma något, känslan att han åtminstone borde befinna sig på en
annan plats än här under trädens solglittrande lövverk, bland
oskyldigt strosande människor. Den ekonomiska aspekten av ett
restaurangbesök var egentligen av underordnad betydelse. Främst
kände han att han inte hade tillåtelse att förfoga över sin tid. De
gånger Johanna inte velat träffa honom, under förevändningen att
hon måste arbeta, hade han funderat över om hon kanske hade en
älskare. Han hade plågat sig med detta och frågat sig vilket som i så
fall var värst: att hon höll det hemligt för honom eller handlingen i
sig? Det fruktansvärda var egentligen inte att kanske bli lurad, att
leva troskyldigt naiv under en lång tid för att sedan få veta den
grymma sanningen, med resultatet att alla lyckliga stunder i
efterhand skulle komma att förgiftas. Det fruktansvärda var i själva
verket att parallellt med lyckan misstänka att man lurades, att tvingas
se de mest vardagliga uttalanden och handlingar i detta sjukliga ljus.
Bättre då att självmant välja att leva i god tro, som en strategi i stället
för en dumhet, ett försvar i stället för en försvarslöshet. Han gick
över gatan, och vid Kungstornen gick han in i en tobaksaffär och

köpte cigarretter och en kvällstidning. Butiksinnehavaren var

253

obehagligt servil med ett oroligt leende som tycktes säga: måtte ni
vid Gud bli nöjd nu! Han följde med nästan ända ut på gatan och
sade ”tack för besöket och välkommen åter”. På dörren satt en skylt
med exakt de orden. Peter försökte låta bli att andas i trapporna upp
till Malmskillnadsgatan för att slippa känna stanken av urin, som
alltid låg tung där. Väl uppe möttes han av en affisch med texten
”Hur bra kan bilar egentligen bli.” och han stannade till. Genom att
frågan avslutades med punkt och inte med frågetecken
omintetgjordes reklambudskapet och blev bara en uppgiven suck.
Restaurangen var inredd som en tysk ölstuga med tjocka bjälkar.
Peter satte sig vid ett litet bord vid fönstren, så att han kunde se ned
på Kungsgatan. Här hade han uppsikt. Han beställde genast en
serbisk bönsoppa och en snaps. Ett stycke bort stod en elektrisk orgel
och några andra instrument. Lyckligtvis spelade ingen på dem. En
solig frid rådde, bara ett fåtal gästers dämpade tal och skratt hördes.
Borta vid bardisken kvitterade en äldre kvinna just en leverans av
några ölfat. Servitrisen kom nu redan med soppan och Peter
konstaterade belåtet att snapsen var iskall utan att han behövt påpeka
det. Han beställde Sauerbraten och en öl, och då servitrisen gått
avsmakade han brännvinet och tittade förnöjt ut på gatulivet. De
förebrående rösterna hade tystnat. Att sitta på restaurang återskapade
känslan av inflytande. Där fanns människor som hade till yrke att se
till att han fick vad han önskade. Han vände blad i tidningen, och det
var inte med någon större förvåning han upptäckte rubriken ”Inviter
avvisas — slut på smekmånaden”. Han började bli van. Artikeln
handlade om intrigerna efter ett nyligen hållet val utomlands. Men
när han sedan fick syn på en enspaltig notis om ett misshandelsfall i

Norge med rubriken ”Makar nedslagna av sex”, började det kännas

254

olustigt. Det här kan jag aldrig tävla med, tänkte han, om orden jag
skriver hade denna genomslagskraft vore jag allsmäktig! Så sträcktes
en tallrik fram och servitrisen önskade smaklig måltid. Han åt
glupskt och tänkte på framstående kockar. Låg det inte något oerhört
förmätet i att vara skicklig, innehöll framgången inte något av den
segervisses omoraliska högmod?” [Var inte det konstnärliga
skapandet en synd just därför att befruktningen skedde utan synd och
för att man därigenom tävlade på gudars domäner? Skrattade inte
gudarna åt dessa ynkliga konstnärer, som försökte skapa liv men bara
åstadkom död trycksvärta eller torkad färg, lika fåfänga försök att
bevara livet som när botanisten offrar sitt livs bästa somrar åt att
samla växter, som sedan bara skrumpnar och förlorar sin färg i ett
herbarium? Så löjligt att tro sig bli odödlig genom att konstruera ett
litterärt skenliv, som till slut bara förmår avspegla det skenliv
konstnären själv mäktar leva vid sidan av sitt uppslukande arbete.]
Servitrisen stod nu i baren. Hon verkade mycket tillgänglig, inte bara
i sin profession utan som kvinna. Han förundrades. Så skulle han inte
ha tänkt om inte Johanna banat vägen för honom till kvinnan igen.
Han höjde handen en aning, och servitrisen såg genast i ögonvrån att
han kallade på henne. ”Kan jag få en öl till, tack”, sade han och njöt
av hur smidigt repliken förvandlades till handling. Efter maten lutade
han sig mätt tillbaka och blåste ut cigarrettrök. På tidningens
kultursida läste han om en känd poets självmord." [Det var noga
planerat och han hade hänvisat till människans okränkbara rätt att
själv bestämma tidpunkten för sin död. När personer med en
liknande inriktning som hans egen, självmant och närmast hurtfriskt
gav sig åt döden, kändes det som ett kollegialt råd; precis som deras

verk kunde bilda skola, pockade deras handling på efterföljd. ]

255

När bordet dukats av lade Peter upp armen framför sig och
betraktade sitt armbandsur. Det var bara en timme kvar tills han
skulle träffa Johanna. Han studerade sekundvisaren, hur den med
sina små förskjutningar sex vinkelgrader åt gången mätte ut hans
levnadsvarv.”" [Just nu är jag passiv, medan klockan är aktiv, tänkte
han. Och om man dog, tänkte han vidare, just när man ser på
klockan; kanske skulle det vara som att råka se på den precis när den
stannar: man skulle inte veta om det var klockan eller livet som
gjorde halt.] I och med detta kunde han konstatera: Dödsskräcken
hade alltså kommit tillbaka. Johanna hade delvis förjagat den, men
nu vädrade den rov igen. Han betalade och lämnade två tior i dricks.
Just när han reste sig från bordet tänkte han: ser mig min döde far
nu? Min mor? Om de döda fanns till i någon sorts parallell existens,
följde de då våra liv eller hade de nog med sina egna problem? En
gång hade han läst en skrift om ”Umgänget med de döda”, där det
hävdades att de döda inte alls nått visdomen och lyckan. Är man
ensam och isolerad och avskydd i livet, blir man utan vänner även
hinsides. Och har man försummat sin andliga uppbyggelse på jorden
är det viktigt att de efterlevande ber för en, läser för en, undervisar
en. De döda behöver de levande. [åter grundtext]

[Vid utfallet Klave läser man följande text i originalbunten:]

Klave.

Nå, hade han sagt det, så fick det väl bli så. Makterna ville inte,
tydligen.

Under den senaste tiden hade han ofta tagit slumpen till hjälp.
Skulle han be Johanna om ursäkt? Om krona, så var det precis vad
som behövdes för att hon skulle återfå respekten för honom. Om

klave, så var det bara kryperi och det skulle verka som om han inte

256

stod för vad han sagt. En kväll på väg hem till henne hade han
undrat: skulle det bli bråk igen? Och han hade tänkt: om den bilen
hinner fram jämsides med den lyktstolpen innan jag hinner över
gatan så blir det bråk, annars inte. Överallt sökte han svar på frågor,
råd hur han borde handla, tecken om framtiden: han tydde
annonspelarnas texter personligt och tog ofta illa vid sig om en
melodi spelades i radio, med en text om förlorad kärlek.

Känslan av att kosmos just nu påverkade hans liv hade stärkts
under några dagar, då han tyckt sig uppleva en rad ovanliga
sammanträffanden. Häromdagen, då han talat med Johanna per
telefon, hade han haft TV-n påslagen, och just när han i något
sammanhang sagt till henne att ”när katten är borta dansar råttorna på
bordet” hade en katt framträtt på skärmen, och när de senast ätit
frukost tillsammans hade han använt ordet ”knäfall” och då han
därefter vänt blad i morgontidningen stod där överst på sidan
rubriken ”Knäfall i skattefrågan”. Han hade tyckt att tidningen
kommenterade vissa tankar, och han hade till och med besvarat ett av
Johannas yttranden med en tidningsrubrik, som hon hade tagit för
hans egna ord. På något sätt föreföll tillvaron att ha sorterats, eller
snarare var det kanske föregående dags gradvisa uppordnande av
tingen som inte upphävts under natten som brukligt. Då han vaknade
till en ny dag låg en kortlek framför honom som var dåligt blandad.

Peter gick ut i köket. I kylskåpet hittade han en överbliven
pannbiff från dagen före. Han tänkte dock lätta upp den frugala
måltiden med ett glas vin. Han korkade upp en flaska och satt sig
med tidningen vid köksbordet. Medan han åt och drack och läste
tvingades han flera gånger säga till sig själv att han inte var jagad av

något." [Den moraliska aspekten av ett glas vin var egentligen av

257

underordnad betydelse. Främst kände han att han inte hade tillåtelse
att förfoga över sin tid.]

De gånger Johanna inte velat träffa honom, under förevändningen
att hon måste arbeta, hade han funderat över om hon kanske hade en
älskare. Han hade plågat sig med detta och frågat sig vilket som i så
fall var värst: att hon höll det hemligt för honom eller handlingen i
sig? Det fruktansvärda var egentligen inte att kanske bli lurad, att
leva troskyldigt naiv under en lång tid för att sedan få veta den
grymma sanningen, med resultatet att alla lyckliga stunder i
efterhand skulle komma att förgiftas. Det fruktansvärda var i själva
verket att parallellt med lyckan misstänka att man lurades, att tvingas
se de mest vardagliga uttalanden och handlingar i detta sjukliga ljus.
Bättre då att självmant välja att leva i god tro, som en strategi i stället
för en dumhet, ett försvar i stället för en försvarslöshet.

Det ringde på dörren. När Peter öppnade stod det en välklädd man
där, i kostym, stel med händerna svagt lyfta och huvudet vänt uppåt,
stirrande mot intet. ”Jaha?” sade Peter uppfordrande. Mannen stod
stel. Plötsligt nyste han kraftigt och blev normal igen. ”Ja, ursäkta,
jag har någon konstig allergi”, sade mannen, som visade sig vara
försäljare av diskborstar. ”Nej, tack, jag är inte intresserad”, sade
Peter och försökte låta bestämd. ”Outslitliga”, sade mannen. När
Peter till slut lyckades stänga dörren hade han av någon anledning
orden ”tack för besöket och välkommen åter” på tungan. Så
besynnerligt, tänkte han och återvände till sin tidning.

Han hällde upp ett glas vin till och blicken föll på en annons i
tidningen med texten ”Hur bra kan bilar egentligen bli.” och han tog
en rejäl klunk.”" [Genom att frågan i annonsen avslutades med punkt

och inte med frågetecken omintetgjordes reklambudskapet och blev

258

bara en uppgiven suck.] Peter tittade ut genom fönstret. De
förebrående rösterna hade tystnat.

Han vände blad i tidningen, och det var inte med någon större
förvåning han upptäckte rubriken ”Inviter avvisas — slut på
smekmånaden”. Han började bli van. Artikeln handlade om
intrigerna efter ett nyligen hållet val utomlands. Men när han sedan
fick syn på en enspaltig notis om ett misshandelsfall i Norge med
rubriken ”Makar nedslagna av sex”, började det kännas olustigt. Det
här kan jag aldrig tävla med, tänkte han, om orden jag skriver hade
denna genomslagskraft vore jag allsmäktig! På tidningens kultursida
läste han om en känd poets självmord.” [Det var noga planerat och
han hade hänvisat till människans okränkbara rätt att själv bestämma
tidpunkten för sin död. När personer med en liknande inriktning som
hans egen, självmant och närmast hurtfriskt gav sig åt döden, kändes
det som ett kollegialt råd; precis som deras verk kunde bilda skola,
pockade deras handling på efterföljd.]

Peter lade upp armen framför sig och betraktade sitt armbandsur.
Det var bara en timme kvar tills han skulle träffa Johanna. Han
studerade sekundvisaren, hur den med sina små förskjutningar sex
vinkelgrader åt gången mätte ut hans levnadsvarv.”" [Just nu är jag
passiv, medan klockan är aktiv, tänkte han. Och om man dog, tänkte
han vidare, just när man ser på klockan; kanske skulle det vara som
att råka se på den precis när den stannar: man skulle inte veta om det
var klockan eller livet som gjorde halt.] I och med detta kunde han
konstatera: Dödsskräcken hade alltså kommit tillbaka. Johanna hade
delvis förjagat den, men nu vädrade den rov igen.

Han bestämde sig för att gå ut. När han tog på sig kavajen

svängde han den runt i en vid båge runt kroppen på ett sätt som han

259

mindes att hans far hade brukat göra." [”Se nu gör han så där igen,
det är så likt honom.”] Ser mig min döde far nu? tänkte han. Min
mor? Om de döda fanns till i någon sorts parallell existens, följde de
då våra liv eller hade de nog med sina egna problem? En gång hade
han läst en skrift om ”Umgänget med de döda”, där det hävdades att
de döda inte alls nått visdomen och lyckan. Är man ensam och
isolerad och avskydd i livet, blir man utan vänner även hinsides. Och
har man försummat sin andliga uppbyggelse på jorden är det viktigt
att de efterlevande ber för en, läser för en, undervisar en. De döda
behöver de levande. [åter grundtext]

Ute på gatan, i bruset bland fotgängarna, som kastade långa
olycksbådande skuggor i den varma eftermiddagssolen, kände han
ännu sina döda anförvanters blickar i nacken, men när han gått till
Gamla stan var han åter ensam. Då han nådde Götgatsbacken var
klockan två minuter över fem.

Källaren var mycket trång och han kom fram till två dörrar. På den
ena stod det ”FOTOLAB”. Där innanför var det oväntat stort; ett
skrivbord, bokhyllor, fåtöljer, en bänk med skålar, en torktrumma
och en dörröppning med ett draperi av svart plast som nu drogs åt
sidan. ”Älskling, så roligt”, sade Johanna och skulle just kasta sig om
halsen på honom men tog först av sig förklädet. De kysstes. Han
hade saknat henne. ”Du har druckit”, konstaterade hon odramatiskt
och slog ut med händerna: ”Vad tycks?” Peter noterade klänningen.
”Förtjusande — arbetar du alltid finklädd?” undrade han retsamt. ”Jag
menar labbet!” sade hon rodnande. ”Jag har ju inte sett något än”,
smålog han. Hon drog honom med sig in i den mörklagda delen av

laboratoriet." [Hon drog honom med sig in i den mörklagda delen. ]

260

Ögonen anpassade sig till det rubinröda mörkrumsljuset, och han
såg framkallningsskålarna på en bänk och fyra förstoringsapparater.
Hon tog på sig förklädet igen och gick fram till en gul skål där en
förstoring låg. När hon tryckte på en knapp under bänken tändes en
lampa, avskärmad med en pappeylinder, som riktade ett smalt knippe
vitt ljus ned i vätskan. Peter böjde sig fram och tittade. ”Ledstänger
igen, ser jag”, sade han." [Bild underifrån på en man som lutar sig
mot ett runt räcke.] ”Som en korp i en bur”, sade Peter och såg upp
på henne.

Det röda ljuset gjorde Johannas ansikte" [FindThis, funktion som
hoppar fram till ett par ställen i texten med association till orden
”ansikte” och ”invid”.] alldeles slätt och han kunde inte se någon
nyansskillnad mellan hår och hud. ”Jag skulle vilja ha fram lite bättre
teckning i nacken”, sade hon och grep en liten ståltrådsbit, på vilken
en svart papperslapp av en enkronas storlek var fäst. Hon tände
förstoringsapparaten och på negativet verkade mannen i svart snarast
bära en vit sommarkostym. Johanna förde in ståltråden i ljusstrålen
och rörde den hela tiden i små snabba cirklar, som om hon målade
med skuggan. Efter tjugosju sekunder släcktes apparaten
automatiskt. Hon lade papperet i det första badet, där det länge
förblev helt vitt, men så uppenbarade sig en grå gestalt andelikt i det
vita, och räcket började framträda som en allt svartare kurva. Denna
gång lämnades några ljusa strimmor kvar i mannens hår. ”Nu blev
den väl bra?” sade hon förtjust. Peter hostade av den stickiga lukten
från vätskorna.

”Om vi skall komma härifrån i rimlig tid måste jag börja skölja
nu”, sade Johanna och flyttade över förstoringarna till den stora

tanken, där redan en mängd bilder virvlade runt i vattnet. Hon

261

undrade om han ville ha kaffe och pekade på en elektrisk
kaffebryggare. Torktrumman startade med ett högfrekvent vinande
och den blanka cylindern började sakta, nästan omärkligt rotera.
Peter betraktade misstänksamt kaffet och hällde upp två koppar. Han
tittade över axeln på Johanna när hon pressade bort vattnet ur
bilderna med en gummivals. En ung kvinna vid ett kafébord lekte
med pärlorna i sitt halsband. ”Är det från Paris?” undrade han." [När
en kvinna avbildar en annan kvinna gör hon sig ofrivilligt till man. ]
Bilden hamnade på torkduken, som obevekligt manglades in under
den spegelblanka valsen. Det fräste när det våta papperet kom i
kontakt med den brännheta metallen. En annan våtglänsande bild
visade två välklädda män som skakade hand och i förgrunden såg
man också överkroppen på en TV-fotograf med kameran vilande på
axeln och ögat intill sökaren." [Presskameran har skapat ett helt nytt
handslag, att ta i hand från sidan så att man står vänd från varandra
men mot kameran. Man demonstrerar ett närmast aggressivt
samförstånd, som inte längre är enighet utan maskopi.]

Peter spatserade omkring i rummet och läppjade på kaffet. Under
hatthyllan stod ett par herrstövlar, troligen kvarglömda sedan i
vintras. Leva i god tro, sade han till sig själv och fick i samma
ögonblick syn på askarna med foton i bokhyllan. På fem av dem stod
det skrivet på kanten: ”Thomas”, med svart spritpenna, och på sex av
dem: ”Lennart”. ”Var har du dina förstoringar?” undrade han. Hon
vände sig om och pekade på ett tiotal likadana askar med påskriften
”Johanna”. Det verkade alltför familjärt, ungefär som namnetiketter
för handdukar i ett badrum. Bredvid stod några pärmar. Peter drog ut
en och började bläddra. Men då rusade Johanna plötsligt fram,

blixtsnabbt, reflexmässigt, och sträckte sig efter den. ”Det där är

262

inget att se”, sade hon med underlig skärpa i rösten, lugnade sig
något och tillade: ”det är ju bara negativ!”

Peter var förbluffad. Dolde hon något för honom? Hon hade väl
rätt till sina hemligheter liksom han hade rätt till sina, tänkte han men
kunde ändå inte bemästra den detektiva drift som nu växte sig stark.
Han vred sig runt och synade snabbt de genomskinliga
pergamynbladen, med tinningarna bultande. Johanna ville inte slåss
med honom om pärmen utan övergick till en ny strategi; att ge sken
av att det inte gjorde något att han tittade. Bestört gick hon tillbaka
till sköljtanken. Under tiden fann Peter en mängd halva och
deformerade filmremsor i albumet. Han höll upp en sida mot ljuset,
och det verkade som om celluloiden delvis smält ned.

”Vad har hänt med de här?” frågade han. ”Det brann här för något
år sedan”, sade hon och försökte låta övertygande. Peter tittade
misstänksamt på henne. ”Du har inte försökt bränna upp dem då?”
undrade han. Hon stannade upp mitt i en rörelse och lät händerna
sjunka. ”Jo”, sade hon lågmält. Det var tyst en stund. ”Men varför?”
Hon stirrade tigande in i väggen. ”Varför?” Hon såg inte på honom
när hon svarade: ”Det var före mitt självmordsförsök”, sade hon, ”jag
ville förstöra det enda jag hade kvar att leva för, så att det inte skulle
finnas någon väg tillbaka.” Peter stod kvar mitt på golvet med den
uppslagna pärmen, chockerad och förlägen. Han slog ihop den och
gick fram och omfamnade henne. ”Stackars älskling”, sade han och
smekte hennes hår, ”förlåt att jag snokade.” Han bestämde sig för att
inte låtsas om att han sett att de förstörda bilderna var tagna i New

York.

263

Hon behövde hans tröst mer än hon vågade visa. De satte sig i
fåtöljerna för att dricka kaffet i lugn och ro. Efter en stund satte sig

Johanna i Peters knä. Mållös matade han henne med ett kex.

&

Peter hade marinerat rostbiff i olika örtkryddor, och det enda de
behövde göra när de kom till lägenheten på Vegagatan var att skiva
potatis till en gratäng. Medan den stod i ugnen satte de sig i
vardagsrummet, som fyllts av stillhet hela eftermiddagen. Peter
blåste sakta rökringar som seglade till en viss höjd, där de
genomdränktes av kvällssol. Hon föreföll gripas av ett stort allvar,
och när hon betraktat honom länge nog, insupit den aura av hårt
inpackad välvilja som lyste ur ögonen och den sprödhet som röjdes
av sättet att hålla cigarretten, sade hon, nästan som för sig själv,
aningen högtidligt men med ett stänk av resignation: ”Gud så jag
älskar dig, Peter.””" [I vanliga fall hade han bara behövt svara henne,
le eller kyssa henne; nu sade hon hans namn, yttrandet förvandlades
därigenom till en pil, och han måste därför ta hennes hand.] Han sade
prosaiskt: ”Jag skulle inte byta bort dig för en miljon, inte för tio
miljoner!” Vad är det jag säger? tänkte han och svor tyst. Herre Gud,
jag kan inte skriva och snart kan jag inte ens tala. Han smekte henne
förtvivlat, som om han trodde sig kunna gnida fram de rätta orden
från hennes hud.

”Jag vill ta en bild innan vi äter”, sade hon och bröt sig loss, ”sätt
dig i stolen där vid fönstret och tänd en cigarrett till!” Hon gick ned
på ena knät och försökte hålla både kameran och blixten i rätt vinkel

medan hon kikade i sökaren. Den nedgående solen fick skägget att

264

brinna i kanterna och rökmolnen omkring honom lyste lilafärgade.
Kameran rasslade." [Vad vore han utan ljuset? Vad vore ljuset utan
honom?] ”Se där”, sade han, ”en trettiondels sekund bortslösad igen!
Vad hade vi inte kunnat göra i stället?” ”En sextiondel”, rättade hon
och brände av en blixt igen." [I marginalen visas denna text, med en
blinkning: Peter kände på huden exakt i vilken ställning han stelnat
inne i kameran.] ”Vad skall det här föreställa egentligen?” undrade
han. ”Jag vill ta en bild till hälften med motljuset från fönstret och till
hälften med ljus från blixten”, sade hon, ”man minskar bländaren till
hälften och väljer tiden efter dagsljuset.”

De åt rostbiffen kall och drack vin till. Peter var dock så törstig att
han drack mer vatten än vin. ”Vet du vad som är det mest tragiska
med fotokonsten?” undrade han. Johanna åt glupskt och skakade på
huvudet. ”Den får mig att hoppas att det fotograferade måtte
utplånas, att verkligheten skall bli onödig.” Johanna var trött på att
försvara fotografin, men hon var inte helt säker på att det var ett
angrepp. På sista tiden hade Peter verkat alltmer förtjust över den
förödande verkan han tidigare med sådan avsky tillskrivit kameran.
Hon tänkte också svartsjukt på hans roman. ”Och hur är det med det
du skriver”, frågade hon, ”skall det också ersätta livet?” Det var en
adekvat fråga, tänkte han, men hon skulle bara veta att förhållandet
just nu var det omvända; livet omintetgjorde litteraturen. Och han
som tidigare alltid inspirerats av ödets små spratt. Han betraktade sitt
pekfinger och krökte det ytterst sakta. Vad förändrade världen, var
det övermakten eller vanmakten, och vem hade dessa krafter i sin
hand? Hur såg slumpens ansikte ut? Vad var skillnaden mellan en
kula mot en kortegebil och en atombomb, ett brådskande brev i en

just tömd brevlåda och ett knytnävsslag, en felbedömd bråkdel av en

265

sekund och ett förlorat liv? Bråkdelarna försökte Johanna bli herre
över, men vem rådde över helheten? Det var plågsamt att han inte
kunde vända sig till henne med sin vånda över tro och tvivel." [Den
icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru. ] Men hon
hade sina egna kval, fast av helt motsatt art.

De satte sig i soffan, och han kysste hennes kind. Hennes nakna
kind, tänkte han. Det var ju idiotiskt. Så kysste han hennes mun.
Hennes nakna mun, tänkte han. Det var ju lika idiotiskt. Den är ju
alltid bar, såvida man inte har munskydd. Eller munkavle. Deras
läppar möttes tydande. Var inte kyssen ogiltigförklarad som
ömhetsbevis, då den i snart två årtusenden varit förräderiets symbol?
Är inte samlaget förverkat som kärleksakt, så länge våldtäkter
förekommer? Har inte slaveriet redan utdömt ägandet, så att vi borde
skämmas att ens ha en knappnål i vår ägo? Borde inte den högröstade
makten stämma oss till tystnad? Borde inte yttrandefrihetens nåd fria
oss från yttrandet? Borde inte gatstenen omintetgöra huvudkudden?
Sannerligen, tänkte Peter med hettande panna, med människan
föddes det omänskliga!

Han kände hennes lår, handen gled lätt över nylonet, och han
svettades och kunde nästan inte andas." [Var det verkligen här de
skulle ha sitt kärleksläger, invid människosläktets kokande jättegryta,
där kropparna sakta vred sig i tjäran, förtorkade av perversioner?]
Förtvivlat försökte han formulera nästa smekning. Lugnad märkte
han att hon sorgset gled ur hans grepp: ”Jag har börjat blöda i dag”,
sade hon. Under menstruationen brukade hon undvika alla
intimiteter. Peter vidrörde henne nu med större säkerhet, när han

visste att det inte behövde leda till något.

266

”Vet du”, sade hon, ”att varje gång är det som att få ett
meddelande från mamma?” Han förstod inte. ”Menstruationen!” sade
hon, ”varje månad är det som en anklagelse från henne: varför
uppfyller du inte jorden med din avkomma?” Peter tog fram en ny
cigarrett och steg upp för att vädra ut den gamla röken. ”Till råga på
allt har jag fått hennes klåda också”, sade Johanna och kliade sig
demonstrativt på magen, ”mamma led av fruktansvärda eksem när
jag var liten, och ofelbart kliar det på mig när jag får mens.” Peter
visste att hon inte ville ha barn; kanske var detta förklaringen. ”Jag
kan minnas när jag fortfarande låg i mammas och pappas sovrum,
hur jag vaknade mitt i natten och såg mamma stå med nattlinnet
uppdraget vid det öppna fönstret mitt i vintern och klia sig, ibland
liksom smekande, ibland rev hon hårt i raseri, medan snöflingorna
dalade ned på fönsterbrädet.”" [Snödrottningen, tänkte Peter
fascinerad.]

”Det blir nog det bestående minnet av henne en gång när hon är
borta”, fortsatte Johanna bittert, ”kliandet och renheten.”
”Renheten?” upprepade han. ”Hon tvättade ständigt, städade jämt,
dammade där hon nyss dammat.” Ute hade det mörknat och Peter
tände en bordslampa. Johanna skrattade. ”Det löjliga var”, sade hon,
”att mamma hade en blind fläck, det fanns något hon aldrig tvättade,
som kunde bli hur smutsigt som helst utan att hon tänkte på det, och
det var servettväskorna. Prydliga linnefodral med monogram, som
låg på bordet varje dag, alltmer översållade av sås och rödbetssaft.
Servetterna tvättade hon regelbundet, men väskorna berördes på
något sätt inte, de stod över rent och orent, och hon tvättade dem
högst en gång om året.” ”Det smutsiga i renheten ligger i

uppenbarandet av den”, sade Peter och funderade över om moderns

2067

renhet även hade omfattat det sexuella. Som om hon hört denna
tanke sade Johanna: ”Och på samlivets område var hon förstås
puritan.” ”Det tror man alltid om sina föräldrar”, sade Peter, ”och
omvänt talar de äldre om ungdomens sexuella klåda. Där har vi
förresten klådan igen!” utropade han glatt men tystnade plötsligt och
gick in i sitt arbetsrum med Johanna undrande kvar i soffan.

Peter hade en ovana att ibland helt bemäktigas av vetgirighet eller
skrivlust, så att han släppte allt för att slå upp ett ord eller anteckna
någon idé. Ibland gick det så långt att han avbröt sig mitt i en mening
och sedan avslutade den när han kom tillbaka. Johanna väntade nu
med spänning på vad som komma skulle. Strax kom han utfarande
med en uppslagen bok. ”Den medicinska termen för klåda är
pruritus”, sade han lyckligt, ”från ett ord som betyder känna lystnad,
och det är besläktat med ett annat som betyder glödande kol. Är det
inte poetiskt?” [Johanna tänkte att han säkert inte skulle ha talat om
lystnad om han inte vetat att han inte behövde visa prov på någon
sådan.] ”Mamma är en verklig konnässör när det gäller klåda”, sade
hon, ”eller snarare var, för hon är botad nu, hon gjorde en hel
procedur av sitt kliande; först lätta kittlingar för att reta upp klådan
ännu mera och sedan en totalt koncentrerad bearbetning, då hon
verkade bortom tid och rum.” Peter lyssnade bara med ena örat. ”Hör
här då, det är troligen också släkt med pruina som betyder frost eller
snö!” Johanna besinnade det genetiska arvet och Peter det
etymologiska.

Johanna rörde ögonen med små rörelser fram och tillbaka som om
hon tänkte skarpt. ”Hur var dina föräldrars inställning till det
erotiska?” undrade hon till sist. Det erotiska, upprepade Peter tyst; en

taktfull formulering. ”Tja”, sade han, ”jag såg dem nästan aldrig röra

268

vid varandra.” Johanna nickade instämmande. Hon hade samma
erfarenhet. ”Min far gick helt upp i sina böcker”, fortsatte han och
tyckte att orden lät hotfullt tillämpliga på honom själv. ”Som du vet
var min far mycket dominerande.” Och han berättade hur modern en
gång ringt hem från sitt arbete och frågat fadern om hon skulle kunna
få komma hem lite tidigare än vanligt. Någon på firman hade
nämligen dött och chefen hade gett de anställda ledigt resten av
dagen. Johanna såg beklämd ut: ”Var hon så fruktansvärt kuvad?”
Han rynkade ögonbrynen. ”Det var nog inte hans fel egentligen, det
var hon som trodde att han inte tyckte om vissa saker, hon var så
ohyggligt osäker på sig själv.” Johanna nickade menande igen.
”Precis som jag betedde mig mot Roger”, sade hon.

”Jag kunde handskas med honom på ett annat sätt än mor”,
fortsatte Peter och såg betänksam ut. ”Fast jag minns hur jag ibland
provocerade honom, jag fann ett visst nöje i att säga emot och låta
hans ilska skölja över mig. Jag tror att jag ville demonstrera för mor
hur han skulle tas, samtidigt som jag nog också ville bli tröstad av
henne efteråt. Det var ganska komplicerade turer.” Johanna bad om
en cigarrett. Han tänkte att hon alltid ville röka när de talade om
barndomen och höll fram en brinnande tändsticka. ”Apropå eld”,
sade han, ”så minns jag att far en gång förbjöd mig att tända
tändstickor, och när jag undrade varför så svarade han: ”För att det är
farligt.” Och jag frågade förstås: ”Varför är det inte farligt om du gör
det då?” Far spände då blicken i mig och mullrade: ”Förnekar du att
jag har större kunskap om världen än du?” Och så tillade han: ”I så
fall kan du kanske säga mig vad amfora är för något!” Johanna
ömkade sig: ”Stackars lilla Peter, hur gammal var du då?” ”Fem

kanske”, svarade han. ”Amfora!”, upprepade hon.

269

Då det blev dags att lägga sig tittade han i smyg på henne medan
de klädde av sig. Det var bara sex timmar sedan de träffats, och han
tänkte redan nostalgiskt" [Förut kunde han tårögt minnas
barndomens somrar, forna kärleksmöten och kanske även sena
händelser, såsom resan till New York eller något restaurangbesök
med Johanna. Han hade alltid förmått känna en svidande lycka, då
han mindes förlorade stunder i det förgångna, men förr hade tiden
mellan det erinrade och erinrandet behövt vara ganska lång, nu
föreföll den erforderliga tidsrymden ha krympt till ett minimum. ] på
hur underbart det varit när hon kommit fram från draperiet i
mörkrummet, hur frisk och sund och glad hon verkat. Detta ljusa
minne smittade av sig på nuet och innan de kröp ned drog han henne
intill sig med en ny pondus.

De läste var sin bok och han kände sig gift. Johanna låg lugn och
koncentrerad under den gulaktiga ljuskäglan från sänglampan. Peter
var förvånad att han kände sig lycklig. Var det för att han sluppit
uttala den vilsegångna kärlekens lögn, för att han sluppit utföra sina
skrovliga, rostbruna omfamningar fulla av svek? Då de släckt hörde
han en lätt duns utifrån vardagsrummet. Det var den stora krukväxten
som tappade ett av sina kraftiga, läderartade blad igen. De lade sig
tillrätta i sina respektive sovställningar och Peter kände på sin pung.

Hans stenar kändes tunga.

270

Det var den varmaste augustimånaden på hundra år, och Peter och
Johanna hade sovit oroligt för öppna fönster. Hon hade redan givit
sig i väg och Peter låg ensam kvar och sökte efter ett svalt område på
lakanet. Det var praktiskt taget vindstilla men då och då hördes en
svag krusning i trädens löv. Han kikade närmast medvetslös på
klockan. Den hade bara en visare, tyckte han först, men den var
exakt tolv. Precis som förra gången han vaknat ensam hos Johanna
tickade väckarklockan budskapet att detta var främmande”
[FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med
association till ordet ”främmande”.] territorium. Han satte sig upp på
sängkanten, andades tungt och betraktade yrvaket en golvspringa.
Han satte knogarna i madrassen för att ta sats och resa sig, men fick
då syn på ett tidningsurklipp på nattygsbordet. Det var en bildtext
från en kvällstidning, som rivits ur för hand. Fotot måste ha upptagit
hela sidan, men texten tycktes vara det viktiga och bara några
centimeter av bilden fanns med. Suddigt framträdde tre par fötter, tre
personer som kom gående, det var herrskor och ett par verkade
mindre än de andra. Skorna längst till höger var av den sportiga
typen med vita snören, och innehavaren verkade ta långa steg,
kanske var det ytterligare en fotograf som försökte springa jämsides
och ta bilder. Texten, som löpte i tre långa rader över hela sidans
bredd, lydde: ”Racerföraren hjälper den skadade 10-åringen, Paul
Franks, från Leicester i England, bort från banan. Pojken stod bland

åskådarna och träf-” (allt detta fick plats på första raden, och på nästa

271

följde:) ”fades av ett hjul från racerstjärnans kraschade bil. Han
undkom utan allvarligare skador. Paul fick träffa idolen när han
omplåstrad kom från sjukhuset.” Den sista raden var något kortare
och hade centrerats symmetriskt under de övriga: ”De blev goda
vänner och pojken fick några delar från den kraschade bilen som
minne.” Herre Gud, tänkte Peter, vad har jag gjort med Johanna
egentligen? Hon försöker bränna upp sina negativ, hon undviker att
vakna tillsammans med mig, hon berättar allt mindre om vad hon
tänker och ler bara outgrundligt. Och han mindes märkena runt
hennes handleder.

Långt borta hörde Peter en bil starta." [En fågels stötvisa pipande,
aningen förlängt av ett litet sprött eko mellan gårdens väggar, lät som
det flyktiga, oväntat lätta klingande hammaren lockar fram djupt
inifrån godset i ett tungt städ, och som bekant måste man vara
antingen det ena eller det andra, men det hade uppenbarligen fågeln,
som i stället var klangen själv, inte hört talas om.]

Innan ögonen föll ihop igen reste sig Peter och hasade ut, först till
toaletten och sedan, iförd Johannas något trånga badrock, ut i köket.
Han öppnade kylskåpsdörren och stirrade utan att se vad han såg.
Och själv undviker jag att gå till sängs med henne, tänkte han. Flera
kvällar hade han suttit uppe och arbetat tills han varit säker på att hon
somnat. Då hade han smugit sig in i sovrummet som en tjuv om
natten och krupit ned med yttersta försiktighet för att inte väcka
henne. Nu stod han mitt på golvet med en marmeladburk, en
äggkartong och en bit ost i händerna. Snart skulle han äta hennes
mat.

När han ätit frukost städade och diskade han, men lät Johannas

tomma filmförpackningar ligga kvar, slängda på golvet. Nu måste

272

han snabbt hem till sitt skrivbord. De sista dagarnas improduktivitet
var mycket illavarslande. Han sprang nedför trapporna och ut genom
porten. Nere vid Hornsgatan var det rött ljus. Måste man verkligen
välja, tänkte han, mellan kropp och själ? Mellan hänsyn och
självhävdelse? Mellan beroende och isolering? Då Peter gick genom
parken vid Mariatorget steg plötsligt en sjaskig karl med grå
skäggstubb fram. ”Har du en krona?” undrade han uppfordrande,
nästan ilsket. ”Nej”, svarade Peter kort och gick vidare. Mannen”
[ManFunk, funktion som hoppar till ett par associationer i texten
kring ordet ”man”.] följde dock efter. ”Jag tycker inte om dina
ögon”, sade han. Han verkade inte berusad men var svettig i pannan.
Peter fortsatte utan att öka på stegen. ”Jag tycker inte om ditt skägg
heller”, brummade mannen och glodde intensivt. Solen stekte från
den klarblå himlen. Det här var ett gyllne tillfälle. Han hade länge
retat sig på olika individer som trodde sig kunna tilltala vanligt
hyggligt folk hur som helst. Förr om åren hade han varit mer
uppfylld av medlidande med samhällets olycksbarn, men på senaste
tiden hade han nästan önskat att någon lösdrivare skulle provocera
honom, så att han fick ge igen av hjärtans lust. Peter stannade och
stirrade lika stint tillbaka in i mannens hatfyllda ansikte." [Det är
bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty
den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.] Ingen av dem vek
undan med blicken. Rör han mig sparkar jag honom i skrevet, tänkte
Peter och njöt redan av känslan av mjukdelar mot skoklacken.
Plötsligt, innan han hunnit tänka mer, hade han fått en smäll med
knytnäven mot käken. Det var egentligen inte ett slag utan ett ljud
ingjutet i hård genomskinlig plast av samma form som hans haka.”

[Nu avgav sino-atrialnoden i Peters hjärtmuskulatur en impuls, som

273

åstadkom en extrasystole med påföljande kompensationspaus.
Klaffarna pressades så isär, blodet rusade in i kamrarna och svepte
utefter dess väggar i virvelliknande strömmar, som gav klaffarna
kraft att åter slutas, sedan sammandrogs kamrarna och ut i
blodbanorna strömmade sju centiliter blod, sedan sju centiliter och
sedan sju centiliter.] Pulsen dunkade våldsamt och han tänkte på
polis, slagsmål, sönderslitna kläder, risken att mannen hade kniv.

Chockad fortsatte Peter att gå grusgången fram, han kom till S:t
Paulsgatan och gick över utan att se sig om vare sig efter bilar eller
för att utröna huruvida mannen följde efter. Om han inte bitit ihop
tänderna så hårt vid slaget, hade det förmodligen gjort ondare än det
gjorde. Nere i tunnelbanan var han fortfarande omtöcknad, men han
kände sig befriad, lättare, smidig, som på räls. Äntligen hade han fått
vad han förtjänade! Medpassagerarna blev likgiltiga som skuggor.
Han såg detaljer såsom en armbåge som stötte emot någon i
trängseln och en sko med spänne. Hederligt arbetande människor
höll butikspåsar och portföljer tätt intill sig. Varför hade han inte
slagit tillbaka? Pulsen kändes åter i tinningarna.

När han kommit hem såg han sig genast i spegeln. Det ömmade
men inget syntes. Han andades häftigt, hämtade en öl och föll ned i
soffan och drack. Demonstrativt försökte han le brett. Det gjorde ont.
Han hade inte längre någon lust att arbeta. Bostaden var ödslig och
tyst. Vad hade han uppnått? Han hade förflyttat sig från en tom
lägenhet till en annan. Med en nytänd cigarrett i mungipan reste han
sig för att sätta på en skiva; något stillsamt.

Det susade i husets avloppsrör. Jag är alltså ännu inte helt ensam i
världen, tänkte han och lade på en inspelning med körmusik. Han

sjönk åter ned i soffan, ännu djupare än förut. Sopranerna stämde

274

upp ”Entflieht auf leichten Kähnen”, mycket återhållet, med det lätta
dallret hos en måsvinge under glidflykt, och ordet ”leichten”
kryddades med ett förvridet svårmod av det fasansfulla
tritonusintervallet." [Två toner hörs från Anton Weberns
ovannämnda komposition.] Övriga stämmor slöt upp mumlande,
dämpat som om man hörde den svagare upprepningen av något som
nyss ljudit starkt och obändigt, där komplikationen nu levde kvar i
form av ett lågmält kaos: ”Seht diesen Taumel blonder, lichtblauer
Traumgewalten”, med orden framburna av vilsna sextondelar som
gjorde dem svåra att urskilja, ”und Trunkner Wonnen sonder
Verzäöckung sich entfalten”. Det lät som en folkmassa, som på
släpande fötter lät sig fösas mot ett fruktansvärt öde. Han blåste ut en
rökstråle som snabbt skingrades. ”Dass nicht der sässe Schauer in
neues Leid euch huölle”, sjöng kören nu i kanon så att det sista ordet
sköts fram undan för undan, först hos altarna och sedan hos
sopranerna. Folkmassan föreföll överväga om den skulle stanna upp
helt, men började så gå igen: ”Es sei die stille Trauer, die diesen
Fröhling fäölle” och kören gick sedan upp en kvint och rösterna skar i
dur och moll samtidigt: ”die stille Trauer, die diesen Fruhling, diesen
Fröhling fälle”, klingade det alltmer uppgivet och basarna förenade
sig med övriga stämmor till ett avslutande utdraget ”fälle” i ren dur —
och ändå; det var ett ackord som suckade av självbedrägeri. Peter
släckte cigarretten i askfatet.

Johanna skulle komma klockan fem. Han tänkte på hennes mun
och hennes glada skratt, som han numera hörde så sällan. Kören
framförde nu en exalterad sats ur en mässa. En gång hade han lyssnat
till detta verk i kyrkan och tyckt sig ana något otillbörligt i spelet

mellan den manlige dirigenten och körens kvinnliga medlemmar.”

275

[Körledarens rörelser var så mycket uttrycksfullare än
orkesterdirigentens; han måste ju både framlocka den rätta
tonbildningen och ge vägledning ifråga om andningsrytmen, med
ansiktet karikerar han språkljudens uttalsrörelser, med kroppen ger
han texten den dramatiska inlevelse som körens sammanlagda klang
skall förmedla, han utför hela körens gestik eftersom de enskilda
medlemmarnas händer är bundna vid notmapparna, och ändå
uppvisar de en ohöljd hänförelse, då de växelvis öppnar munnarna i
jubel eller synbarligen plågas av det övermäktiga uttryck de är med
om att skapa, de lyfter ögonbrynen och ser vädjande på dirigenten,
som höjer armen igen och igen, han uppammar ett samstämmigt
brus, bröst hävs, halsmuskler spänns, huvuden böjs, och allt andas en
sublim oanständighet.]

När Peter försiktigt rörde käken i sidled högg det till. Något var i
olag. Med ens blev han mycket medveten om sitt kranium, sina
kotor, sina knäskålar och ledkulor. Han mindes gamla anatomiska
träsnitt, där konstnären inte bara velat avbilda människans skelett
eller blodbanorna utan dessutom låtit dessa vålnader figurera i
vardagliga situationer: en graciös kvinna med en kruka stödd på
axeln och magen öppnad så att inälvorna syntes, eller en man i toga,
sittande i en stol med huvudet tillbakalutat över ryggstödet, och så
halva skallen avlyft likt en mössa, så att hjärnan blottades. Berövad
kärlekens hud, berövad muskler för älskogens rörelser, berövad det
hett pulserande blodets transportnät hade människan en minsta
gemensamma nämnare av skallrande ben, glappande leder och
grinande tänder. Tänk, om vi kunde se oss som de levande dömda vi

är, tänk om vi såg bortom de ömt blickande ögonkulorna: de gapande

276

hålor som lurar där bakom, fulla av det fasaväckande tomrum hela
vårt liv åtgår för att glömma.

Höll han på att bli vansinnig? Han kastades mellan ett grandiost
äckel och en objektslös åtrå av den typ barnet upplever som inte
förstår sin egen upphetsning. På styltiga ben stegade han bort till
bokhyllan för att finna en stämma som kunde överrösta allt detta.
Han fnyste föraktfullt åt raden av religiösa böcker. Alla dessa
botgörare, dessa fåfänga grubblare, dessa klentrogna, som till sist
hade kommit till insikt och nödvändigtvis hade måst skriva om det.
Tvivlare hade han inget till övers för, de var också troende, men de
trodde lite mindre. Peter ville inte tro, han ville veta.

Han hittade en gammal diktsamling av en walesisk poet han
beundrat för några år sedan, en tordönets nedtecknare, och han läste
några strofer präglade av en underskön förtvivlan och ett
kataklysmiskt raseri över fäder, söner, död och förintelse. Det var en
kraft han inte kunde nå upp till, varken som människa eller som
författare. Han satte sig i arbetsrummet, vid skrivbordet, väl
medveten om att den verbala oförmågan skulle kännas ännu
smärtsammare där. Han förbannade Gud, som visserligen på det mest
mirakulösa sätt sammanfört honom med Johanna; men hade Gud nu
sett till att de träffats, fick han väl dra försorg om dem också. ”Do
not cut gently with that good knife!” tänkte han.

Tanken att han kanske inte alltid skulle vara tillsammans med
Johanna var outhärdlig.” [Han såg liksom in i en lång tunnel (var det
om ett år eller om tio?) hur han satt i en bar och drack öl tillsammans
med en bekant, en ganska nära vän som han kunde anförtro sina
innersta tankar åt. De började tala om kvinnor, och Peters anletsdrag

stramades åt, vännen såg att det var något som bekymrade honom

2TT

och förmådde till sist Peter att berätta, och han berättade om
Johanna, men talade om henne i imperfekt: ”Det var en märklig
flicka ...” och: ”Jag älskade verkligen den kvinnan ...” och: ”Hon var
alltid så ...” och: ”På kvällarna brukade hon ...”] Han ryste. Ännu
hade han väl möjlighet att påverka tingens ordning?

Plötsligt hade han rest sig, gått några varv i rummet, stannat mitt
på golvet och blivit stående med ett avgörande vägande på axlarna,
det hade redan tagit form, precis som på hotellet i New York, då han
inväntat den slutliga impulsen att kasta cognacsglaset mot dörren,
och han kände nu sakta beslutets imperativ bemäktiga sig kroppen
och lät sig segna ned på knä; för första gången i sitt liv stod han på
knä inför makterna, dolde skamset sitt ansikte i händerna, naken,
genomskådad och fullkomligt utblottad, och sade med en
öronbedövande viskning: ”Det är slut på pratet. Inga ord mer. Bara
ett: hjälp mig, gode Gud! Hjälp mig! Hjälp oss!” Han stötte pannan
mot golvet och vätte plankorna med tårar och hoppades att han var
sedd men ännu mera hörd.

&

Johanna var försenad." [FindThis, funktion som hoppar fram till ett
par ställen i texten med association till orden ”invid”, ”dropp” och
”ansikte”.] När Peter öppnade för henne försökte han först krama
henne, men hon märkte hans ansats något för sent och hade redan
böjt sig för att ställa ned sin väska, och när hon reste sig upp hade
han just låtit armarna sjunka, och när han gjorde ett nytt försök att
omfamna henne hade hon precis hunnit börja kränga av sig sin kavaj.
Först när den hängde på sin galge möttes deras kroppar. ”Det drog ut

på tiden hos mamma”, sade hon.

278

I vardagsrummet kände Peter det som om han förevisade
lägenheten för en spekulant. Hon hade dåligt samvete för att hon inte
ringt och önskat god morgon från mörkrummet. ”Satt du uppe länge i
natt?” undrade hon. Han hade försiktigt lagt sig bredvid henne
klockan fyra. ”Halv tre, tror jag”, sade han. ”Natten är din mörka
drottning”, sade Johanna teatraliskt och gjorde en ståtlig gest. ”Och
du är min ljusa drottning”, sade han, uppmuntrad av hennes ordval,
som han dock tyckte förrådde en sorts svartsjuka.

”Vet du vad som hände när jag var ute och handlade?” undrade
han. ”När jag kom ut ur affären fick jag syn på en kvinna som var
skrämmande lik dig. Jag såg hennes ansikte” [FindThis, funktion
som hoppar fram till ett par ställen i texten med association till ordet
”ansikte”.] bara helt kort medan hon ordnade handtagen på sina
kassar. Jag var säker på att hon sett mig och fick en fruktansvärt
obehaglig känsla av att det kunde ha varit du och att du inte ville
känna igen mig.” Här gjorde Peter en kort paus. Han var ännu inte
helt säker på att det inte verkligen varit hon. ”Jag kunde inte längre
bestämma över mig själv utan började följa efter henne, och det
fyllde mig med en av de underligaste känslor jag haft; hon påminde
om dig så mycket att jag genast saknade dig våldsamt, men till
skillnad från en vanlig längtan behövde jag inte föreställa mig din
bild i fantasin, för den fanns framför mig. Jag kunde alltså betrakta
hennes ben," [BenFunk, en funktion som visar några slumpmässiga
uttryck som associerar till ordet ”ben” i ett pop-up-fönster.] höfter
och hår och åtrå dig, samtidigt som det ju faktiskt var henne jag
åtrådde. Samtidigt var jag rädd för henne, rädd att det skulle visa sig
vara du och rädd för att en annan kvinna frammanade sådana känslor

hos mig som jag vill att bara du skall väcka.” ”Där är vi överens”,

279

sade Johanna spydigt. ”Du förstår inte”, sade han, ”det här handlar
inte alls om att se på andra kvinnor, det är faktiskt raka motsatsen till
det.” Johanna gick runt i en liten förströdd cirkel på golvet. ”Hur
gick det sedan då?” sade hon utan att se på honom. ”Jag följde henne
nästan två kvarter och sedan försvann hon in i en port.” ”Du skrev
väl upp adressen?” replikerade hon snabbt, men han var redan på väg
ut i köket.

Hon kom efter och var angelägen att få dimman mellan dem att
klarna, och det blev nu hennes tur att försöka omfamna honom
medan han plockade fram flaskor, glas, bröd, korv och oliver.
”Älskar du mig?” frågade hon som inledning, för hon ville att han
skulle visa sina känslor först innan hon ödmjukade sig. Att blåsa i en
hundvissla inför ett koppel stövare kunde inte ha varit effektivare;
han lade genast sina armar om henne. ”Jag är en skurk”, sade han.
”Nej, det är jag som är dum”, sade hon och insåg att han egentligen
inte svarat på frågan. ”Jag älskar dig mer än du kan föreställa dig”,
sade han. Hon var nöjd.” [Peter kände att han mycket skickligt
lockats att lämna ifrån sig något, och kände en sorts rus, han ville bli
av med ännu mera, precis som när den imponerade mannen ur
publiken på en varieté avluras klocka och slips av en fingerfärdig
magiker.] Peter bestämde sig för att berätta hur han antastats vid
Mariatorget och fått ett slag. Johanna intog genast en mycket
moderlig attityd, men Peter försökte mildra betydelsen av det
inträffade och kände sig hjältemodig på samma sätt som när den
skottskadade cowboyen säger till sin vackra följeslagerska: ”Det är
bara en skråma.”

De brydde sig inte om att duka i vardagsrummet utan satt i köket

och åt. ”Schäumendes Bier!” skrockade Peter belåtet medan han

280

hällde upp. ”Mamma hälsade förresten”, sade Johanna. Han höjde
ögonbrynen. ”Jaså”, sade han syrligt, ”det var ju en oförmodad
vänlighet.” Hennes ögon blev mycket sorgsna. ”Det känns
fruktansvärt pinsamt det här”, sade hon, ”mamma kommer aldrig att
godkänna någon annan man för mig än Roger.” Peter bet i en
smörgås så frimodigt att det stack till i käkleden. ”Att hon inte gifter
sig med honom själv när hon tycker han är så förträfflig!” svarade
han och tuggade nu mycket långsamt. ”Hon har till och med bjudit
honom på kaffe ett par gånger efter skilsmässan.” ”Ser man på”, sade
Peter ironiskt, ”de kanske har något på gång!” ”Skämta inte nu”, bad
Johanna, ”det är faktiskt inte särskilt roligt att mamma har bättre
kontakt med min före detta man än med mig, jag känner mig

I kåd

bedragen på något sätt!” Peter visste inte vad han skulle säga.

När de ätit färdigt och dukade av stötte de ideligen till varandra på
väg till diskbänken eller kylskåpet. Varje gång försökte de få det att
verka avsiktligt genom att förvandla sammanstötningen till en
smekning eller en kärvänlig puff. När detta hände för fjärde gången,
ville han tala klarspråk i motsats till detta kroppsliga sluddrande och
grep henne om axlarna. Hon slog genast armarna om honom och
pressade sig hårt mot hans mage. Man kan inte stiga ned i samma
flod två gånger, tänkte han, och kanske är inte heller personen man
omfamnar densamma som i går eller förra månaden. Kanske hade
något hunnit skifta sedan sist, så att det som tidigare var spontant och
genuint nu redan hunnit bli en rutin, ett minsta motståndets mönster,
som i stället för att vara hjärtats impuls till handen eller munnen var
ett fåfängt försök att gå andra vägen, att få en invand beröring att ge

upphov till den gamla känslan.

281

De satte sig tysta framför TV-n, han höll hennes hand och hon
kände greppet hårdna medan minuterna gick. Han stirrade ilsket på
programledaren, på bilderna av en stor byggnad i rött tegel, en
endokrinolog i vit rock och barn på utflykt i en park, lika ilsket som
han tidigare stirrat på mannen vid Mariatorget. Den lilla skaran satt
nu på en filt i gräset och åt smörgåsar. ”Titta!” utropade Peter
upphetsat, ”det är ju samma ungar som vi såg i New York.” Johanna
tittade oförstående på barnen i rutan. Alla var av svårbestämbar ålder
och hade likartat utseende, som om de tillhörde en stor syskonkull.
”Minns du inte? När vi var på väg till Chinatown!”" [Flashback till
ett tidigare stycke om Elfin-faces i New York (i denna PDF sid.
126).] Peter lyssnade andlöst på forskaren, som nu också diskuterade
med en hjärtspecialist.

”Elfin-faces”, utbrast Peter, ”det borde jag ha förstått.” Han föll
tillbaka mot ryggstödet och Johanna märkte att han inte längre var
kvar hos henne. Han tänkte på slumpen och på omärkliga
förändringar i blodets sammansättning och visste inte om han
förlorat en illusion eller vunnit en insikt. Man skall vara tacksam att
man är född välskapt, heter det. Men att glädjas över detta; var det
inte ett indirekt hån mot alla som inte förunnats denna tur? Johanna
såg hur illa berörd han var. ”Skall vi ta ett bad tillsammans”, undrade
hon, ”så kan vi lägga oss tidigt sedan, jag tror du behöver sova!” Han
gav henne reflexmässigt en ogillande blick. ”Kom nu”, ropade hon.

Han satt mitt emot henne i karet och betraktade de ljusa fjunen på
hennes ben," [BenFunk, en funktion som visar några slumpmässiga
uttryck som associerar till ordet ”ben” i ett pop-up-fönster.] där små,
nästan mikroskopiska pärlor av kondenserad ånga häftat fast, knäna

var blanka och låren såg avbrutna ut vid vattenytan. De fyllde på

282

mera hett vatten, och sedan bruset tystnat hördes bara deras lågmälda
röster. När ytan åter var alldeles klar och stilla syntes hennes
hårbevuxna trekant, den skimrade där nere i ovanliga färger. Han
blåste på vattnet och bilden löstes genast upp i en följd av hastigt
pendlande fragment. Nu hävde hon sig plötsligt upp och grep tvålen.
Han protesterade inte när hon tvålade in hans rygg och sedan
gnuggade in ett tjockt lödder i håret på honom. Åter kände han sig
som en figur ur en cowboyfilm; mannen från de dammiga vidderna
som badas i ett primitivt plåtkar av sin trogna men för långa tider
övergivna älskarinna.

Kanske var det för tidigt att sova. Peter räknade sakta till
femhundra. Mellan varje siffra försökte barnen från TV tränga sig in,
sedan var det Johannas lår, mannen från Mariatorget och kvinnan
utanför affären. Sexhundratolv. En sena på högra sidan av halsen var
spänd som en sträng. Han försökte pressa in mera av kudden i
utrymmet mellan axeln och halsen. Johanna andades regelbundet,
kanske hade hon somnat. Det kliade i skägget. Utifrån hördes hur
någon öppnade ett fönster och ljudet av en radio.
Sexhundrasextiosex." [Några delvis slumpmässiga texter, flashbacks,
visas, markerade med svart bakgrund. Slumpen styrs delvis av
dagens datum enligt datorns systemrutiner. Om dagens datum inte
kan översättas till ett sidnummer visas sidan 666, vilket i denna PDF
är andra stycket på sid 302.] Peter slutade räkna; det verkade inte
vara någon idé. Han kände sig plötsligt gammal, och när han såg
Johannas rufsiga hår tänkte han på henne som på ett barnbarn han
aldrig skulle få se växa upp. Om vi bara hade tid och tiden verkade

för oss, tänkte han.

283

Ögonlocken blev tyngre, han sögs sakta bort, men ryckte genast
till och blev klarvaken. Hjärtat bultade häftigt, som en förföljd bultar
på porten till en fristad. Skulle han vakna till en ny morgondag med
Johanna eller var detta slutet? Det var han som var den förtappade,
den svikande! Eller vilade det en förbannelse över dem båda?” [I
ären ju köpta, och betalningen är given.] Åter började han sjunka ned
mot sömnens mörka vatten som lockade med en stillhet och frid, som
på inga villkor fick vara oändlig utan bara skulle råda under en natt.
Oändlig! varnade hjärnan och han började åter med klappande hjärta
famla sig tillbaka från sömnens grepp. Han andades häftigare. Hjärtat
är en muskel, tänkte han, inte konstigt att kärleken har sina kramper.

Den svaga doften från hennes nytvättade hår strök förbi
näsborrarna. Var det sista gången han kände den? Numera betraktade
han tydligen hennes kropp med samma nostalgiska intresse för det
motsatta könet som en gammal gubbe uppvisar gentemot sina
sköterskor. Han försökte föreställa sig hur hon skulle reagera då hon
vaknade nästa morgon och fann honom död. Plötsligt hörde han
henne sucka. Var hon vaken? Ja, nu steg hon upp ur sängen. Han
vände sig mot henne i mörkret: ”Kan du inte heller sova?” Hon tände
sänglampan som spred ett ljus som hörde till gårdagen, eller rättare
sagt, till det som redan borde ha hunnit bli gårdag. ”Nej”, sade hon
”det är ju lika varmt i natt också.” Skulle han berätta att han inte
trodde att han skulle överleva natten? Det skulle bara verka löjligt.
”Jag har en del dödstankar”, sade han till sist. Hon såg bara
deltagande på honom. Han väntade sig inte att hon skulle ha något att
säga. Hon försvann ut på toaletten och han hörde olika vätskor skvala

där ute. När hon kom tillbaka blev hon stående vid dörren. ”Får jag

284

höra nu”, sade hon, lade armarna i kors över bröstet och gjorde sig
beredd på det värsta." [Näsan var osannolikt rak. ]

”Jag förstår att folk bara lever från den ena dagen till den andra”,
tänkte han högt, ”men vad jag inte förstår är varför de planerar sina
semestrar.” Och han tänkte: varför planerar man över huvud taget
något med längre varaktighet än ett samlag? Men han sade det inte.
”Sannolikheten är större att man dör tidigt om man påbörjar något
arbete; men framlider man sitt liv — lägg märke till uttrycket! — i
panisk passivitet blir man troligen hundra.” Hon försökte dölja att
hon spände sig. ”Att bli odödlig genom konsten är också bara trams”,
fortsatte han, ”konsten kanske blir odödlig men inte man själv.”

Hon satte nu fram höger fot, så mycket som är möjligt utan att
man måste ta ett steg. Hon liknar bokstaven R, tänkte Peter och
mindes hur han som liten funnit just denna kroppsställning fjollig
och genant." [Om han själv någon gång råkat ställa sig så hade han
alltid skamset dragit tillbaka foten igen; det hade nästan varit som att
dansa, och dans var löjeväckande, feminint. Den utsträckta foten var
inte bara en bokstav, den var ett ord, och detta var: ”förslag”. Blotta
ordet lät hoppingivande på ett lömskt sätt.] ”Men forskare kanske
sysselsätter sig med dina verk och undrar och förundras”, sade hon.
”Då vore det väl bättre om man levde så slapp de undra!” spottade
han hätskt, ”förresten, lämna spår i historien, det gjorde nazisterna
också, varför måste det vara kultur?” Hon såg förskräckt ut. ”Skulle
du vilja bli omhändertagen på något sätt, intagen på sjukhus?”

Jaså, spelar jag min roll så bra, tänkte han och kände sig djupt
sårad. ”Om man garanterades att bli neddrogad hela tiden, möjligen.”
Hon stod fortfarande rak vid dörren. ”Du vill inte gå i

samtalsterapi?” ”Det meningslösa pratar man inte om”, svarade han

285

rappt och kände sig ännu mera upprörd över att hon på detta sätt
insinuerade att han var för påfrestande för henne, att han var
sjuklig." [Så säger han som är Amen: men nu då du är ljum, och
varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. ] ”Och varför
skulle man påbörja något slags procedur för att bygga upp en ny
livslögn när fjällen äntligen fallit från ens ögon? Livet har ingen
mening och det finns heller ingen anledning till att det skulle ha en!”
tillade han, besviken att hon visat sig sådan. Kvinnor är inte alls
mjuka, tänkte han föraktfullt, de slår blygt ned ögonen och drämmer
till med en rak höger.

Johanna började förstå att hon sagt något olämpligt. ”Förlåt, det
var något som halkade ur mig”, sade hon, ”det var nämligen precis
vad mamma sade till mig i dag.” Hon gick fram och lade armarna om
honom och tryckte hans huvud till sitt bröst." [Vagga mig i din famn
du, men tro inte att det är som med barnet som haft sönder sin
favoritleksak, för det behöver bara tröstas till dagen därpå, då
leksaksaffären öppnar igen.] Peter tänkte att ville han bli
omhändertagen av någon, så skulle det vara av henne men att det var
lika omöjligt som att låta offret trösta bödeln, och han gjorde sig fri.
Johanna kände sig maktlös, då han hela tiden gled bort. Om han fann
livet meningslöst, så måste också hon vara betydelselös för honom.
”Till death us do part” frustade han ilsket, ”fast det säger de inte i
Sverige längre, de försöker lura alla som gifter sig.”

Vad hon nyss sagt började sakta tränga fram till honom. Hade
Johannas mor föreslagit terapi? Sinnessjukhus? En känsla av ansvar
fick honom plötsligt att skaka av sig sin egen vånda. ”Tycker din
mamma att du är tokig?” undrade han. Johanna försökte se ut som

om hon inte förstod. ”Du sade att din mor sagt detsamma till dig!”

286

påminde han. Hon ryckte på axlarna. ”Inte precis”, sade hon neutralt,
”mamma ser spöken på ljusa dagen efter mitt självmordsförsök, hon
blir utom sig av skräck om jag inte hört av mig på telefon på tre
dagar.”

Peter blev alldeles tyst. Han kunde inte på samma gång ge uttryck
för både sin dödsångest och sin oro för henne; det var känslor som
rörde sig i två motsatta kraftfält. ”Du är säkert trött och uppskakad
efter vad som hänt i dag”, sade hon. Han svarade inte utan plockade
med en ändamålslös frenesi noppor från filten." [FindThis, funktion
som hoppar till några ställen i boken med associationer till ordet
”filt”.] Hon satte sig åter närmare. ”Det vore begripligare om du hade
någon sjukdom”, försökte hon igen och strök honom försiktigt över
håret. ”Livet är sjukdomen!” vrålade han till så häftigt att hon
ryggade tillbaka. Hon bet sig i skinnet på baksidan av handen. ”Det

måste bli ett slut på det här”, sade hon med låg röst.

287

Reservoarpennans spets skimrade i blåsvart, och dess skelett av
ventilatorer på baksidan fick honom att tänka på insekter; någonstans
tyckte han sig ha sett en skalbagge ligga hjälplös på rygg med detta
revbensmönster uppåt, och lika obscen framstod pennans baksida
och det kluvna, liksom harmynta organ som nu formade bläcket på
papperet:

”Det är den 19 september 1975. I Stockholm råder ännu
sommarvärme, himlen är hög och klar och blå, men trädens blad
börjar gulna. Ur rännstenarna stiger en svag doft av förmultning, och
jag har (för vilken gång i ordningen?) fått en impuls att börja föra
dagbok. Förmodligen kommer det att gå som det alltid gått; jag
kommer att tröttna efter en vecka.” [Här lyfte han pennan, påbörjade
ett nytt stycke och gjorde en stor elegant sväng på den första
bokstaven:]

Jag vet inte varför jag vill skriva dagbok, kanske är det för att
arbetet med romanen går så trögt just nu, kanske vill jag bara
upprätthålla känslan att jag ännu är skrivkunnig, kanske vill jag
kunna uttrycka mig mer spontant. Men jag är rädd att förbruka mina
ord, så att inget blir kvar till romanarbetet." [Ännu en gång lyfte han
pennan och undersökte sina fingrar för att se om de fläckats av
bläck.] Jag känner mig nu mycket isolerad, träffar aldrig någon
annan än Johanna (jo, jag besökte min förläggare häromdagen) och
behöver någon att tala med, även om det bara blir ett samtal med mig

själv, mellan mina hjärnhalvor. Jag kan dock inte en sekund göra mig

288

fri från tanken att någon kommer att läsa också dessa rader, jag
skriver för en anonym adressat, på flaskpostvis eller som de forntida
grottmålarna...”

Han ville vara mycket ärlig, även om texten skulle andas en
klädsam exhibitionism:

”Kvinnan är hänsynslös när hon älskar, medan mannen är det när
han inte älskar, sägs det. Men vad har hänt mellan Johanna och mig?
Är min hänsyn egentligen taktisk egoism? Älskar jag henne inte
längre? Jo. Mer än jag älskat någon annan. Hur länge skall vi orka gå
runt den heta gröten? Jag önskar att allt kunde bli som förr. Johanna
fick mitt nedisade hjärta att smälta, hon befriade mig, och det borde
vara så enkelt att göra henne till viljes. Ändå blir jag rädd. Jag minns
ännu från barndomen när jag och mina kamrater tog varandra till
fånga. Vi hade bundit en liten linhårig bandit vid ett träd. Han hade
svart cowboyhatt med fransar och pistolhölster i röd plast. Vi slog
honom lätt med lövruskor, vi lekte tortyr och skulle få honom att
bekänna. Pojken jämrade sig och vred sig vällustigt, när de andra
snarare strök än slog honom med kvistarna. När det blev min tur blev
jag rädd, jag skulle mycket väl ha kunnat göra honom illa på riktigt;
jag fick behärska mig för att inte verkligen slå sönder näsan på
honom så att blodet rann. Efter detta såg jag till att det alltid blev jag
som utsågs till skurk och bands fast. Hängande i repen kunde jag
ändå få utlopp för min aggressivitet, jag ryckte och slet vilt, svettades
och blev röd i ansiktet, men jag kunde inte skada någon. De andra
tyckte genast att jag var den som var bäst att binda, för min inlevelse
var så stark att de jublade." [Peter tände en cigarrett. Mindes han fel;

var det inte i stället skurken som piskat hjälten?]

289

Kanske är mina farhågor överdrivna, jag är ju en mycket
kontrollerad person. Det är förmodligen en missriktad romantik som
får mig att rygga tillbaka. I tonåren tänkte jag mig erotiken
reserverad för en enda livslång kärlek, det var det enda möjliga, och
misslyckandet med Margot några år senare raserade hela denna
dröm; jag var besudlad för alltid." [Pennspetsen raspade strävt mot
papperet, men trycket över bröstet lättade allt eftersom orden flöt
fram. Han skrev länge och koncentrerat, och gav sig inte längre tid
att röka.] Måste det vara falskhet om jag stålsätter mig och försöker
övervinna mina tvivel? Tyska officerare vid seklets början var
förbjudna enligt reglementet att anta utmaningar på duell, men de
riskerade samtidigt avsked ur armén om de inte gjorde det. Så kan
också min situation sammanfattas. Måste det vara bedrägeri om jag
tvingar mig fram till den gamla känslan?”

Just här tog bläcket slut och han fyllde på nytt. Pennan sörplade
oskrivna ord djupt nere i flaskan. Han torkade noga av spetsen, men
skrev inget mer.

Nu, tänkte han, gäller det att gå från teori till praktik." [Att gå från
teori till praktik behövde kanske inte nödvändigtvis vara detsamma
som att gå från fantasi till verklighet.] Han hade redan en vag idé och
räknade pengarna i plånboken. På checkkontot hade han ytterligare
några hundra kronor. Han tittade på klockan, tog snabbt på sig skor
och kavaj och rusade ut.

Sextiofem minuter senare stod han åter i hallen, andfådd med en
mängd påsar i händerna. Han ställde genast in varorna i köket, tog av
sig kavajen och ryste när den svettiga skjortan klibbade fast vid
huden. Han gick direkt till telefonen och slog Johannas nummer,

sittande på skrivbordskanten så att han såg sin spegelbild med luren

290

intill örat i det mörkblå kvällsfönstret." [En effektiv man med
behörighet att handlägga betydelsefulla ärenden.] ”Hej, min lilla
nyponros”, sade han frejdigt. Hon lät förvånad. ”Kan vi säga klockan
sju i stället? Jag har nämligen en liten överraskning som jag inte
hinner göra klar annars.” Johanna höll just på att göra sig i ordning
för att gå. ”Ja då får jag väl försöka sysselsätta mig till dess då”, sade
hon överdrivet ynkligt, för att han skulle förstå att hon inte var
besviken på allvar utan mycket nyfiken.

Peter tog varsamt bort omslagspapperet från två ripor och satte en
stekgryta på spisen. Det som återstod av fåglarnas bräckliga små
kroppar vittnade nästan om grymhet, låren hade stelnat i en ställning
som tydde på ett utsiktslöst värnande. Smöret började fräsa och han
lät riporna få färg innan han vred ned gaslågan och lade på ett lock.
Nu samlade han ihop gamla tidningar, plockade upp blomblad,
ställde in böcker och skivor i bokhyllan, bäddade sängen, ordnade
papperen på skrivbordet och tog med sig en kopp med fasttorkat
kaffe ut i köket. Koppar och tallrikar fick ligga i diskvattnet medan
han hämtade dammsugaren. Nysande böjde han sig ned för att
komma åt under sängen. En ölkapsyl klingade till inne i slangens
metalldel. Peter tittade på klockan och for som en osalig ande ut i
köket och diskade, tuggande på en bit korv. Sedan skar han upp två
skivor chévre och satte på potatis. Han tände ugnen och tog fram en
plastburk med soppa från en delikatessbutik. Så fick han syn på en
tandkrämstub på köksbänken och gick ut i badrummet för att fräscha
upp sig i munnen. Han rätade på ryggen och såg sig själv i spegeln.
Håret stod på ända. En halv sekunds tvekan, sedan krängde han av

sig kläderna och gick in i duschen innan vattnet hunnit bli riktigt

291

varmt. Fem minuter i sju kammade han håret och öppnade därefter
en flaska bourgogne.

”Det är inte ofta man ser dig med slips”, sade Johanna med höjda
ögonbryn, när välkomstkyssen var avklarad. Han tänkte att det inte
heller var ofta hon hade så intensivt målade läppar. ”Så gott det
doftar”, sade hon, ”är det mat som är hemligheten?” Han dröjde med
svaret. ”Ja, det är väl det.” Hon hade kjol och skor i kanelbrunt och
gräddvit blus. Läppstiftet hade hon lagt på allra sist och det var det
direkta resultatet av att hon fått veta att en överraskning väntade. Han
märkte att han förde sig annorlunda när han bar slips. Klämman
fixerade inte bara slipsen utan hela hållningen och kragen tvingade
nacken rak.

Han hämtade champagnen, glasen klirrade och han önskade henne
formellt välkommen och sade lite mindre formellt att han älskade
henne och tände så en cigarrett. Det var två tummar sedan han rökt
sist, tröttheten hann nu ifatt honom och röken och vinet gjorde
honom yr. ”Ursäkta mig en stund”, sade han och reste sig, ”jag har
saker i köket som kräver en viss uppmärksamhet.” Den stela
formuleringen berodde egentligen inte på att han var spänd, snarare
uttryckte den en stramhet som njöt av att vara korrekt.

”Bara en liten förrätt”, sade han när han kom tillbaka. Johanna
stod och rättade till kjolen framför spegeln." [Ett par flashbacks
visas:” Hej, älskling, jag tänkte just ringa” samt ”hon försökte
föreställa sig hur hon skulle komma att klä i plagget”.] Han flyttade
vinglasen till matbordet. ”Det är en bit chévre”, sade han sedan, ”ett
par minuter i ugnen bara och så en nypa kryddkrasse ovanpå.” Hon
smakade och såg gillande ut. ”Du är mycket vacker i kväll”, sade han

och höjde sitt glas." [Det var en replik som egentligen skulle ekat en

292

aning klichéartat, men eftersom de under många månader roat sig
med att tilltala varann enligt denna jargong, liksom inom
citationstecken, kunde nu dessa tecken åter tas bort och orden laddas
med ett nytt innehåll, bortom decenniernas och filmateljéernas
damm.]

Johanna berättade om en fotoutställning, och Peter märkte efter en
stund att han nickade uppmuntrande som vid en intervju, då man är
angelägen att visa intresse och välvilja. ”Varför deltar inte du
också?” undrade han. ”Jag tar ju inte alls den sortens bilder”, svarade
hon, ”men jag har fått en del anbud sedan boken kom ut.” Han
bugade sig lätt: ”Gratulerar! När skall man få se de där bilderna
egentligen?” Johanna torkade sig om munnen med servetten. ”Du vet
att jag inte vill visa något förrän jag vet att jag är på rätt väg.” Peter
slog ihop handflatorna. Det betydde nytt stycke.

”Jag”, sade han med Férencz” självbelåtna intonation, ”jag har
givit tjänstefolket ledigt i kväll för att vi skall få vara ensamma, så
om du ursäktar drar jag mig tillbaka till köksregionerna för ett
ögonblick.”

”Jag får tyvärr servera så här, min slarviga husa har slagit sönder
terrinen”, sade han. ”Och jag bara sitter här!” ojade sig Johanna, och
när tallriken ställdes ned framför henne utbrast hon i en hänförd
suck. ”Hummersoppa!”, meddelade Peter, ”fast den är köpt
färdiglagad.” ”Jag känner mig som en prinsessa”, sade hon. Peter
undvek den självklara motrepliken och tog i stället hennes hand och
kysste den länge, en enda kyss så lång att hon skulle blivit generad
om inte champagnen öppnat sinnena.

När det blev dags för huvudrätten visste Johanna inte riktigt vad

hon skulle säga. Hon kände på sig att hon borde visa stor entusiasm,

293

för hon hade hört att ripa var något mycket fint. Såsen över de två
bruna bollarna hade fläckvis redan blivit matt på ytan. ”Stackars
små!” sade hon full av medlidande. Peter tänkte på smeknamnet han
givit henne. ”Jag skulle aldrig servera stekta sparvar i det här huset,
det förstår du väl”, sade han bevekande, ”men ripor kanske går
bra?”" [Han svettades. När hon såg hans ögon trodde hon att de var
på samma våglängd.] Vinet skimrade rödbrunt i glasen och Johanna
läste nyfiket på flaskans etikett.

Hon förstod att hon åt något mycket delikat, från boningar hon
aldrig beträtt och som hon inte var säker på var hennes; förnuftet
sade att detta var utsökt, men känslan längtade hem. Och vinet var
inget sommarvin, utan ett höstvin. ”Jag älskar dig för att du inte
bedras av skenet”, sade Peter, ”det är säkert en bra egenskap för en
fotograf.” De åt tysta en stund och han undrade om han börjat tappa
koncepten. Han skulle ju bara tala om positiva saker. Han skulle vara
uppmärksam. Han skulle uppvakta henne som förr.

Johanna var dock rörd av hans ansträngningar och när maten var
slut hade hon börjat tycka riktigt bra om den. Och vinet var
äventyrligt, som att öppna en gammal koffert med antika
släktklenoder, där fanns doften av mässing, rost, gammal intorkad
parfym och sprött papper; annat vin gick bara ut i blodet, det här gick
in i benmärgen. När de flyttade över till soffan för att göra slut på
flaskan tog hon fram läppstiftet. Peter smickrades av att hon gjorde
sig besvär för hans skull, samtidigt som han inte kunde befria sig
från känslan att när en kvinna gör sin makeup är det en intim
handling som inte borde utföras i andras åsyn, om man inte var

fullkomligt skamlös.

294

Johanna ställde ned sitt glas som nu fått ett avtryck av hennes
mun. De små vecken i läpparna framträdde i form av tunna
genomskinliga linjer i den röda fläcken." [Den fasansfulla röda
fläcken på lakanet för ett par veckor sedan! De hade båda förbigått
den med tystnad, men han hoppades innerligt att det helt enkelt varit
den tiden i månaden. ] ”Så trevligt”, tvingade han sig nu att säga och
pekade på glaset, ”det där är alltid en ljuv påminnelse om att man
haft kvinnligt besök.” Så där ja, tänkte han, nu börjar jag tänka på
nuet i förfluten tid igen. ”Men det är väl bara mig du får besök av?”
sade hon. ”Självklart!” Allt hade faktiskt gått efter ritningarna,
intalade han sig och vilade vänster hand, där han höll en nytänd
cigarrett, på ena benet. Frågan var vad han egentligen hade
eftersträvat. Orörlig fixerade Peter den brinnande cigarretten och
tänkte sig att en fluga satte sig på glöden, att den satt kvar helt stilla
och långsamt smälte ned och blev ett med tobaksaskan. När han reste
sig och med långa utmätta steg försvann ut i köket betraktade hon
hans ryggtavla och undrade om han skulle orka spela spelet till slut.

Lugn, tänkte han och tog behärskat fram filterhållaren och satte
vatten på spisen. Medan luftpärlor sakta bildades på kastrullens
botten i form av en mycket regelbunden sexhörning höll han på att
förlora sig i tankar, men mindes så tårtan och öppnade kylskåpet.”
[Där blev han stående med höger hand på dörren och kylan som
strålade ut mot magen. Han hade glömt döden. Under flera timmar
hade han skrivit, lagat mat, umgåtts, utan att ägna den en tanke: tänk
om den slagit honom just då, oförberedd, i aningslös förströelse;
detta opåverkbara avbrott, denna omutlige fogde, detta tilldömda
straff för brottet att ha blivit född. Hade man inte redan sonat det

genom att leva? Mörker utan möjlighet att skilja det från ljuset,

295

tystnad utan möjlighet att skilja den från larmet, kanske i denna
sekund, kanske i nästa, kanske vid frukosten — funnen död över
morgontidningen. Den eviga vilan utan möjlighet att vakna utvilad,
såvida inte döden var livets semikolon; men det var att hoppas för
mycket: kroppen ruttnar, själen som sitter i kroppen ruttnar också,
döden är livets slutliga punkt. Den paralyserande känslan att om man
rör sig dör man, man kommer inte att hinna skriva det brevet, se den
filmen, läsa den boken, älska den kvinnan. Vad var meningen med
att ge bara för att ta tillbaka? Var det ett lån till hög räntesats? Vart
skulle alla tankar ta vägen, var de bara elektricitet, tillfälliga som
strömmen till lampan, som gnistan i kammen?” [En ”underlänk”:
Bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon.] Om ändå
religionen hade rätt! Ett kommande liv, en ny existens, men vad
skulle man göra i en andlig tillvaro? Det var ju köttet som var värt
något, litteratur och musik skulle antagligen vara värdelöst, primitivt
nonsens ovärdigt de högre dimensionerna: här äter vi tiden och
rummet, koordinaterna är vår skönhet, men inget hetsar upp oss, vi är
tämligen fulländade i oss själva och noterar lojt exponenternas
kvaliteter. Nej, inget hopp till dessa högtflygande molnformationer,
kontinuitet efterlyses, men inte till priset av en skröplig kropp.
Kanske är döden välkommen när den hunnit ifatt kroppen, men om
den tjuvstartar? Det finns ingen anledning att tilltro döden någon
sportsmannaheder — varför skulle färjkarlen hålla tidtabellen? Ju fler
delar en maskin har, desto lättare går den sönder. Och hur många
delar har människan? I detta ögonblick kanske en blodpropp
koagulerar eller en fin åder brister i pannans lob av blotta tanken på
att en åder kan brista. Så listigt uttänkt är det att hjärtmuskeln, som

fungerar oberoende av vår vilja också kan sluta fungera oberoende av

296

vår vilja. Och så cancern, denna dödens månghövdade härförare,
denna sadistiska märgsugare, detta köttets ogräs, denna fertila
invasionarmé, denna maligna filialgrundare. Sjukdomarna är döden
som prövar oss, hur mogna vi är, som när man med en tändsticka
undersöker om brödet är färdiggräddat. Att dagligen umgås med
döden är som att vakna just innan väckarklockan ringer och stirra på
ringverkets och urverkets visare som redan sammanfaller; signalen,
uppbrottet, kommer vilken sekund som helst, men klockan ställer
man i alla fall själv, medan döden ständigt är där och flåsar en i
nacken, och när det behagar honom lägger han handen på ens axel
eller kramar den om ens hjärta. Har du tur är han på lekhumör och
låter män i vita rockar pressa liv i din bröstkorg igen, ge slangar med
luft åt dina förtvinade lungblåsor och serum till ditt ljusröda blod,
men du vet att du är ännu närmare slutet, en hållplats har redan
passerats, och du är ensam på nattbussens färd mot terminalen. Man
slutar tänka när man dör, men naglar och hår växer ett tag till på pin
kiv, man blir aska som en gammal tidning, eller kompost om man är
av annan åskådning. Religionen hjälper en inte när man väl nått
slutet, boken var bättre än filmen, religionen försöker skjuta slutet
framför sig, och oändlighetsforskningen är svaret på
vetenskapsmännens omedvetna längtan. Men den liggande åttan
ligger för döden den också: det paraboliska universum är bara den
sadel, med vilken vi rider vår tygellösa häst, och Vintergatans
mjölkbud har bara surt nattvardsvin i sina flaskor. Allt vi företar oss
är bara en avledande manöver inför det oundvikliga, vår passivitet är
barnets dröm om livmodern, och sexualiteten är bara försiktiga
smekningar på den döendes svettiga hand, blek som lakanet: döden

är numera vit, som tabletter. Tänk, att somna stående utan

297

morgondag, allt av intet, intet av allt, det trotsar språket som är till
för de levande, och inget lindrar inför den tanken, inga tårar är
tillräckligt trinda och fuktiga, inga famnar tillräckligt mjuka, varma
och skyddande, för trösten måste i grunden ha en åtminstone
obetydlig möjlighet till ljusning; döden lämnar ingen sådan, den kan
bara trängas bort till understa byrålådan, längst in under alla
kläderna, och om slumpen är nådig tittar ingen där innan
bouppteckningen görs, denna lista över indicier på att man levt. Vad
händer i dödsögonblicket, vad vindlar i hjärnan på den som rosslande
kämpar sin envig i ringen utan kontakt med sekonderna? Vem kan
berätta för oss? Inga baksäten finns under vilka vi kan smugglas
tillbaka över gränsen. Döden vill slå till oväntat, kan man då inte lura
den genom att ständigt vara på sin vakt, ständigt tänka på den? Men
hur kan man ständigt tänka på sin utplåning? Vad är det för mening
att göra något alls när man inte för all framtid kan gå tillbaka och
förnöjas åt det, vad gör man åt den våldsamma skräcken; den är ju
berättigad? Att sitta ned i passiv bedrövelse och stirra på den
droppande kranen i dagar, nätter, månader; alla som kan leva, är de
inte heroiska giganter, eller är de bara stupida självbedragare? Varför
måste människan vara med i evolutions-processen, är vi naturligt
utvalda? Så uppmuntrande att veta att vi kommer att bli ortoceratiter
i någons marmortrappa! Kan det inte vara nog, duger vi inte nu, eller
är det evolutionen som inte får dö, är det bara dess liv som räknas,
har den fått evigt liv på vår bekostnad, måste vi offras för naturens
ambitioner att ständigt bli bättre? Men individen då, kära moder
Natur, är den bara en bricka i ditt väldiga spel, ett korn av utsäde på
den oändliga åker där liemannen skall dra fram, är du en kosmisk

realpolitiker, som låter dina valurnor fyllas med vår aska? Döden

298

stinker och får till och med livet att stinka, som en möglig ost i
kylskåpet.] Peter stirrade på osten. Under den, på nedersta
gallerhyllan, stod tårtan. Han tog fram den och stängde
kylskåpsdörren. På spisen kokade vattnet häftigt.

När han gick in till Johanna höll han brickan tätt intill kroppen.
”Sans rival”, utropade hon förnöjt. ”Uppkallad efter dig!” sade han.
Sedan kysste hon honom som om hon bad om ursäkt för något hon
tänkt medan han var borta. Hur skulle han kunna hålla kursen åt
dem?

Det kändes som om det var han som kontrollerade utvecklingen av
deras kärlek, som om han hade alla nycklar i sin hand och bara
behövde lista ut till vilka lås de hörde. Hennes pupiller var mycket
mörka och hon tog hans hand. De förrättade på det sättet en kort,
outtalad andaktsstund tillsammans.

Sedan hon tagit för sig av tårtan skar han upp en bit åt sig; inte för
stor, inte för liten. ”Tyvärr finns det ingen cognac kvar”, sade han,
”jag hade bara några droppar” [FindThis, funktion som hoppar till
några ställen i boken med associationer till orden ”dropp”.] som jag
hällde i soppan.” ”Jag drack förresten lite päronbrännvin förut i dag,
Lennart hade med sig från Ungern”, sade hon men ångrade sig
nästan. Hon kände på sig att hon inte borde tala om sin
fotografkollega, särskilt inte denna kväll då nya regler föreföll att
gälla. Men nu hade hon börjat berätta. ”Det var en sådan där flaska
med ett helt päron 1”, fortsatte hon och försökte inrikta intresset på
drycken i stället för på dess innehavare, ”kan du begripa hur man får
in en frukt i en flaska?” Peter tog god tid på sig och lät handen glida
över hennes rygg ut i en vid gest. ”När päronträden just har

blommat”, sade han som om han stod inför ett storslaget landskap,

299

”och det knappt har hunnit bildas kart ännu, då trär man på flaskorna
som sedan stöds av mängder av ställningar, och så får frukten växa
och mogna därinne i glaset. Varje päron har sitt eget lilla växthus.”
Johanna såg skeptisk ut. ”Är det verkligen sant det där?” undrade
hon. ”Har du någon annan förklaring? Man kan ju inte bygga ett
päron som man bygger flaskskepp!” Hon bestämde sig för att tro
honom. ”Men hur får de bort skalet då?” Han ryckte på axlarna.
”Dresserade skadeinsekter kanske”, föreslog han uppsluppet och hon
skrattade. ”Magyarerna är ett driftigt folk”, tillade han, ”så man vet
aldrig.”

Han såg på henne med kisande ögon och lät avståndet mellan dem
minska centimeter för centimeter, det var alldeles tyst och
nervkittlande, samma skratt spelade i deras mungipor, och slutligen
kysstes de. Peter kände sig vågad och smakade på hennes tunga.
Johannas bröstkorg hävde sig och Peter blev själv upphetsad och
smekte henne genom den tunna blusen. Hjärtslagen kändes tydligt.
Hon hade tagit det som ett löfte, det var uppenbart.

Han behövde lite andrum. ”Kanske vi skulle se på filmen”,
föreslog han och lyckades dölja sin osäkerhet så väl bakom en
barnsligt förväntansfull attityd att hon charmerades och gick med på
det. Han lade armen om henne och drack upp sitt kaffe. Scenen var
förlagd till en hamn på natten, och en bil kom körande i hög fart
under de höga kranarna. Peter kysste Johanna på kinden; han ville
vidmakthålla en viss grad av intimitet. På ett fartyg hängde någon i
en gunga utanför relingen och höll på att måla namnet
”ANATOLIA” i fören. Johanna lade handen på Peters lår.
Ljuskäglorna från två ficklampor löpte kors och tvärs nere i ett mörkt

lastrum. Nästa scen visade en man och en kvinna 1 ett kök. De två

300

skådespelarna blev alltmera närgångna, och till slut kunde Peter inte
längre tiga. ”Har du tänkt på att även spelfilmer egentligen är mer
eller mindre dokumentära, eftersom de ofta visar skådespelarnas
autentiska utseenden och känslouttryck som mycket väl kan stämma
med deras sätt att reagera privat?” Filmen hade nu bytt miljö och
tilldrog sig på en restaurang eller nattklubb. Peter lade märke till en
man med illa knuten slips. ”Du menar”, sade Johanna, ”att det fiktiva
bara ligger i sammanhanget?” På en scen uppträdde nu en
smokingklädd sångare i det starka skenet från en strålkastare. ”Ja,
men även det är i viss mån verklighet, eftersom skådespelarna och
miljön framför kameran faktiskt ser ut så då filmen spelas in — även
om allt är kulisser.” Johanna skrattade till, nästan hysteriskt,
samtidigt som sångaren på TV utbrast i ett återkommande ”life is a
carnival, yes, life is a carnival”. ”Så skojigt var det väl ändå inte”,
sade Peter förbryllat. ”Jag skrattar inte åt dig”, sade Johanna till sist,
”kommer du inte ihåg? Utanför restaurangen i Chinatown? Den där
fulla karln som skrålade!” Nu mindes Peter;" [Flashback: Kinesen
som skrålade ”lie is a Cornwall”, i denna PDF sid. 138.] det var alltså
den melodin kinesen hade sjungit. Johanna fnittrade så att tårarna
rann, och Peter skrattade också, och de föll upprymda i varandra
armar.

De begrep nu inte mycket av filmen, men Peter njöt ändå av
detektivhistoriens attribut, närbilderna av behandskade händer,
pistolpipor och dörrhandtag, ljudet av smygande steg och upptrissad
musik, detaljer som för honom ändå ofta dominerade över den
egentliga handlingen. Efter den senaste omfamningen hade Johannas
hand dröjt sig kvar på hans lår. Filmen ebbade oväntat ut; någon satt

vid ett skrivbord, lutade sig mot en snabbtelefon och sade

301

triumferande ”skriv ut Fischerkontraktet” och sedan rullade
sluttexterna. Peter kände att han måste kyssa Johanna och gjorde det
på kinden. Det var fel. Han kysste henne på munnen. Omedvetet
registrerade hon hans nervositet och härmade den, ja till och med
överdrev den instinktivt för att han skulle kunna känna sig som den
säkrare av dem.

Han behövde bara flytta handen några centimeter på hennes kropp
för att hon skulle andas tyngre och för att ögonen skulle bli blanka.”
[På halsen syntes en pulserande åder och han förstod att han hade
befälet. Ville han ha det?] Han omfamnade henne som om han var
rädd att hon skulle försvinna och viskade tårögt ”jag älskar dig”, en
fras vars mentala modus dock var konjunktiv, och han gned henne på
lättantändliga ställen. Det var en opersonlig hantering ända tills deras
munnar möttes och andningen fann en samordnad rytm. ”Ta mig, jag
är din slavinna”, viskade hon. Peter log åt det parodiska i orden men
stöttes inte bort, de hade en klang av flydda dagar, då deras teaterspel
ännu var fräscht, och nu när han försökte koncipiera en andra akt
passade det perfekt. Hon underlättade hans förställning. Och han
försökte intala sig att den sexuella aggressiviteten inte var destruktiv.

”Kom"” sade hon och drog honom med sig. Under den korta vägen
till sovrummet började hans hjärta bulta olycksbådande.”" [Han följer
efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas.] Hon störtade
lyckligt i säng, och han omfamnade henne andfått, vred henne på
sidan och de kramades mycket oskyldigt, som ett syskonpar i
fängelse. Han kysste henne som om han tröstade henne för att han
kysste henne. Och han drog ned dragkedjan i kjolen och lät henne
inte hjälpa till. Ännu en gång var hon naken och han nästan påklädd.

Han slog henne på skinkorna upprepade gånger, men förmådde inte

302

säga någonting. Där ligger hon, tänkte han, våt och glittrande som en
uppskuren mango, som skriker efter att bli förtärd. Och han höll fast
hennes armar och stack sin tjocka blodåder i henne. För en stund
kändes allt som förr, han svettades det hederliga arbetets svett, han
gjorde henne lycklig igen och det gjorde honom lycklig. Ändå
avundades han henne: när han hävde sig upp på armarna och såg
henne där nere, tveklös, helhjärtad, övertygad, hennes underliv som
mötte hans, drogs bort och sköts fram igen, kurvan som bildades av
höfter och midja och hennes självklara, oförgripligt runda bröst. Hela
hennes anatomi föreföll vara den enda tänkbara, på samma sätt som
en vild växt alltid verkar hemtam i naturen; man kommer inte på
tanken att den skulle ha passat bättre några meter längre bort. Själv
måste han tänka på att inte göra fel. Han lyfte hennes stjärt och
slickade henne bakom örat, men kände det plötsligt som om han
manövrerade en maskin, han sjönk ihop, hörde hennes hjärta bulta av
förväntan, som en kapplöpningshäst sparkar i sitt bås, och blev rädd,
sedan blev han arg, arg för att det var så lätt att manipulera en
människa; koppla bara de rätta greppen så njuter hon, han blev arg
över att det skulle vara så här mellan dem, och i ilskan stötte han sig
in allt hårdare och bet henne i axlarna, ”märk mig över hela
kroppen”, kved hon, för även den äkta vreden tog hon tacksamt emot
som ett tecken på att hon gjorde honom upphetsad igen.

Men då förmådde han inte mer utan förlamades och sänkte
huvudet, så att han skulle slippa se hennes ansikte." [FindThis,
funktion som hoppar till några ställen i boken med associationer till
ordet ”ansikte”.] Han låg äcklad och stel, som när man står ute och
fryser och inte vill komma i kontakt med kallare delar av kläderna.

Johanna hade varit så lycklig och nu måste han göra henne

303

besviken.” [En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får
aldrig skörda.] Han visste plötsligt inte vilken kroppsdel han berörde,
det var som när han för bråkdelen av en sekund ibland uppfattade en
bild fel, till exempel en uppförstoring av en fingerled som han tog för
ett knä, eller ett hadveck som han förlade till en helt annan del av
kroppen än den rätta, eller som när man ser filmer från avlägsna krig
med bilder av sårade och först chockeras av blodet, av det oformliga,
och först senare ser att hudpartiet tillhör en arm eller ett ben. Att
fortsätta vore det totala förräderiet, tänkte han men kände hur hon
rörde vid honom där inne, hur något välvde sig och nypte, han insåg
vad som höll på att hända, erfor hur han började falla, aldrig”
[Flashback till slutet del I, i denna PDF sid. 156. Tre ”Aldrig”
markeras i tur och ordning.] skrek det i honom, men de kemiska
processerna var redan igång, och när hon kysste honom igen, allt
glupskare, fortsatte de att falla genom den till synes bottenlösa
brunnen, tillsammans men ändå inte tillsammans, ned, ned, med
dressyrens fogsamhet rörde han underlivet igen, aldrig skrek det i
honom, deras vätskor blandades, de sög sig fast vid varandra, han
visste var han skulle ha fingret och de föll; nej, jo, kanske, sade det i
honom, och de hade fått upp tempot igen, hon hörde hur han andades
mera frustande, grymtande, hon rev honom på ryggen och liksom
klängde sig upp till honom, som ett barn som klättrar i träd;”
[Lavabis me, et super nivem dealbabor.] aldrig skrek det i honom,
men de nådde kulmen nästan samtidigt, och han förstod redan att
sedan han tömt sig i henne och hennes sköte slutat skälva, skulle de

båda ligga livlösa på brunnens botten.

304

Vinden grep tag i trädkronan, ruskade den våldsamt, och plötsligt
lossnade de färggranna löven, inte några här och några där, utan
nästan alla på en gång virvlade bort i en stor gul, flimrande svärm,
som när en fågelflock med ens ger sig iväg, och trädet stod övergivet
kvar, grenarna svarta och nakna.

Peter försökte hålla ihop kragen. Det var oktober och vädret hade
hittills varit så milt att det mest liknat sensommar; men nu hade den
verkliga hösten kommit. Ute stormade det, men i sitt inre var Peter
lugnare än på länge. Han kom just från posten, där han skickat ett
tjockt kuvert med en essä till en tidskrift. De senaste veckorna hade
det gått bra att skriva, och det verkade också som om låsningen i
förhållandet till Johanna hade släppt. Kanske var det en kompromiss,
hon hade åtminstone delvis fått det som hon ville, men han kände det
inte längre som om han spelade teater och det verkade inte farligt.
Hur hade han kunnat tro att det skulle vara så fatalt att göra vad hon,
och egentligen också han, hela tiden innerst inne önskat? På väg in
genom porten på Vegagatan märkte han att han visslade: Jag är
tydligen glad.

Han kastade nycklarna nonchalant på hallbordet. I arbetsrummet
låg travar av lexika, ordböcker och annan referenslitteratur överallt,
några volymer hade han till och med staplat ovanpå varandra i
uppslaget skick. På golvet bredvid papperskorgen låg några
hopknycklade koncept. Formuleringar från essän ringde ännu i

öronen." [”... reducerad till en ikon inför sig själv” — inte så illa,

305

tänkte han och sköt in fem tjocka skinnband i hyllan så att
uppslagsverkets ryggar åter bildade en lång, obruten rad. ”Som
orgelns åskvävar döljer det yttersta tomrummet”, tänkte han och
samlade ihop lösa papper. Det var kanske aningen bombastiskt, men
det fick vara nu.] Vad skulle han göra nu? Essän var klar och
romanen väntade. När han rensat skrivbordet stod ett inramat
fotografi kvar, alldeles ensamt. Det var Peter och Johanna, avbildade
tillsammans framför den rödgula väven hemma hos henne. Det gick
ett tjut av längtan genom honom när han såg henne, hans egen gestalt
löstes upp medan han sjönk allt djupare ned i de mörka punkter på
bilden som var hennes ögon. ”Min vackra, min underbara”, viskade
han. Hon var den enda av dem som lyckats le naturligt, tyckte han.
De hade tagit bilden med kameran på stativ, och han mindes
forfarande ljudet av självutlösaren som surrat och hur han försökt se
avslappnad ut trots att kameran stått där framme som ett vidunder på
tre ben. Ändå hade alltihop varit hans idé. Johanna hade gått med på
det, men med en märkvärdig motvilja. Åtminstone på bild var deras
förhållande förevigat.

Johanna fortsatte att titta på honom från fotot medan han försökte
koncentrera sig på romanen. Han tröstade sig med att de skulle
träffas senare. Och han skulle dessutom ringa henne först. Trött lade
han manuskriptet åt sidan." [De ivriga understrykningarna irriterade
honom. Han hade gjort dem själv för något år sedan, men nu styrde
de uppmärksamheten som om de varit gjorda av någon annan. |]

Magen kurrade. Den senaste veckan hade han inte brytt sig om att
laga mat; han hade skrivit nästan oavbrutet, men gårdagskvällen hade
han tillbringat hemma hos Johanna och då äntligen fått sig något

annat till livs än smörgåsar. Han gick ut i köket, som var ännu

306

stökigare än arbetsrummet: flera dagars disk, brödsmulor, ostkanter
och tomma påsar. Men han skrattade åt oredan, för han var lycklig.
Nu skulle han åtminstone äta något varmt. Han öppnade en burk
ärtsoppa och tömde den i en kastrull. Någon gastronomisk fantasi
hade han inte när han skulle laga mat bara åt sig själv, och dessutom
inriktades all skaparkraft nu på skrivandet.

Han förvånades över att han blev så mätt av lite soppa och satt
kvar, alltmera drömsk och däst med den tomma tallriken framför sig.
Nu var det dags att ringa Johanna i mörkrummet. Han tittade på
klockan och gick och satte på kaffe. Sedan gick han direkt med
koppen in till skrivbordet, och med en blick på fotot lyfte han
telefonluren.

”Hej, älskling, det är jag.” ”Ja, hej, jag trodde nästan det!” ”Hur
går det?” ”Jag kom igång så sent, så jag kanske inte hinner med allt.
Hur går det för dig?” ”Jag har skickat iväg essän nu.” ”Gratulerar,
det gick ju fort!” ”Det gjorde det inte alls egentligen, inte förrän på
slutet. Men nu känns det i alla fall djävligt skönt.” ”Vi kanske skulle
fira i kväll?” ”Nja, det är väl kanske inte så mycket att fira, men när
romanen är klar så.” ”Lite kan vi väl fira?” ”Vi behöver väl ingen
särskild anledning egentligen, vi kan fira att vi är tillsammans!” ”Det
är den bästa anledning som finns.” ”Min lilla sparv, jag längtar efter
dig.” ”Gör du?” ”Ja.” ”Och jag längtar efter dig.” ”Skall jag
handla?” ”Nej, den här gången gör jag det. Så blir det en
överraskning!” ”Fint, det skall bli spännande.” ”Jag älskar dig.”

”Och jag älskar dig. Jag har suttit försjunken och tittat på bilden
här på skrivbordet. På dig alltså, jag håller tummen över mig själv, så
att jag inte syns.”

”Säg inte så, du är väldigt snygg på den bilden.”

307

”Om jag är snygg på den bilden måste jag vara ett monster i
verkligheten.”

”Börja nu inte så där igen! Vänta ett tag, jag skall bara flytta
telefonen en bit!”

”Vad håller du på med?”

”Jag måste bara lägga en bild i fixeringen, men nu går det bra!”

”När skall vi träffas?”

”Vad är det som låter, dricker du någonting?”

”Jag dricker whisky för att trösta mig för att du inte är här. Jag blir
alldeles nedgången!”

”Du skojar!”

”Naturligtvis, jag dricker kaffe på maten.”

”Vad har du ätit?”

”Ärtsoppa.”

”Ärtsoppa! Äter du sådant, det trodde jag inte. Det låter som i det
militära.”

”Ja, fältsoppa för uthungrade vadmalscharmörer!”

”Vad sade du?”

”Ingenting. När skall jag komma?” ”Ja, djäklar, jag borde jobba
hela kvällen egentligen. Men det vill jag inte. Jag vill träffa dig. Och
så skall jag handla.”

”Säg en tid som passar dig!”

”Om jag sköljer och torkar och tja, om tre timmar är jag nog
hemma.”

”Klockan sex alltså.”

”Nej förresten, jag vill inte vänta så länge. Jag avslutar det här nu.

Jag hinner nog på två tummar. Klockan fem!” ”Bra, härligt!” ”Ja, då

308

skall jag väl sätta fart här.” ”Ja, här finns inte mycken fart att sätta,
men jag skall göra mig i ordning.”

”Gick det inte bra att arbeta sade du?”

”Jo, men det tar lite tid att komma in i det gamla igen bara. Du vet,
jag har tänkt tjugofyra timmar om dygnet nästan på essän nu.”
”Peter?” ”Ja.” ”Älskar du mig?” ”Javisst, över allt på jorden!” ”Är
det riktigt säkert?” ”Som en naturlag.” ”Om du slutar älska mig, så
måste du lova att säga det.” ”Vad du blev allvarlig plötsligt. Jag
skulle aldrig ljuga om en sådan sak. Kommer du ihåg hur jag såg på
dig i går när du hade rosetten i håret? Minns du det? Tror du att den
blicken kan betyda något annat än att jag älskar dig så att det nästan
gör ont?” ”Nej jag hoppas det. Förlåt mig, jag tror nog att du älskar
mig.” ”Du får inte tvivla på det.” ”Nej. Och jag älskar dig också.
Väldigt mycket. Det är alldeles sant.” ”Du skall nog få känna hur
mycket jag älskar dig när vi träffas!” ”Ja, klockan fem då.” ”Klockan
fem. Må timmarna flyga!” ”Det får de inte göra om jag skall hinna.
Hej då, älskling.” ”Hej, min sparv. Puss.

”Ta på dig något varmt. Puss. Hej.” Peter lade på. Han var glad att
hon inte längre skyllde på sitt arbete för att slippa träffa honom. När
hon gjort det hade han misstänkt att hon i själva verket låg hemma
och förtvivlade. Nu avbröt hon till och med sina mörkrumsbestyr för
hans skull. I sanning, när förändringar skedde dem emellan så skedde
de snabbt. Han tittade ut genom fönstret. I en viss vinkel kunde han
se telefonstationen på andra sidan gatan, och i dess fönster siluetterna
av de stora kopplingsskåpen. Där inne någonstans hade just deras
förbindelse brutits, en liten hävarm hade rört sig en millimeter, en

kontaktpunkt hade upphört att existera.

309

Han stirrade åter på sitt manuskript. Mellan avsnittet med
taklagsfesten och invigningen borde han placera in något mindre
formellt som kunde kontrastera. Kanske skulle han kunna låta
särlingen som bodde på industriområdet återvända från en av sina
långa fotvandringar. Peter grep en penna: ”Det var redan mörkt och
han såg på långt håll den röda stopplyktan vid grindarna. Ensam satt
vakten i sin upplysta kur och läste om världen i tidningen, men när
han hörde steg kikade han ut genom den lilla rutan och vinkade, och
han hastade sedan ut genom dörren med läsglasögonen ännu i handen
för att välkomna.” Peter tände nu en cigarrett och hann precis dra två
bloss innan nya ord propsade på att bli nedskrivna. ”Vakten lämnade
sin post och följde den förlorade sonen in på området. De talade
lågmält, som om de varit rädda att väcka någon. När de passerade
den fridfulla parken med gasklockan som en väldig skugga över
dem, kände de att nattens fukt redan hunnit lägga sig över gräset.”
Han skrev arket fullt, började på ett nytt och skrev fem rader, sedan
blev det stopp. Idéerna kom alltid i attacker. Skulle det komma några
fler? Han blåste ut rök mot de smutsiga fönstren. Vad var klockan?
Tjugo minuter i fyra. Han hade just undvikit fällan att skriva
”urskiljning” istället för ”urskillning”, när han påminde sig att han i
essän använt ett annat ord som brukade vara föremål för en liknande
sammanblandning. Han hade väl inte gjort fel? Alltmer irriterad
letade han efter kopian bland de prydliga pappersbuntarna. Typiskt,
tänkte han, när man städat hittar man ingenting.” [När han gett upp
och återgått till romanen märkte han dock att det inte gick att sluta
grubbla över ordet; han kände dess smak på tungan, men ju mer han
tänkte på det, desto mer avlägset verkade det. Han försökte bereda

väg för det genom att tyst säga ”man får inte...” och ”det är farligt

310

att...” för han hade en dunkel känsla av att uttrycket hade en negativ
laddning, men det infann sig inte, utan hägrade bara, svepte förbi det
mentala synfältet för att åter försvinna. Bilden av ett instrument med
bara en sträng kom för honom; hade det med musik eller kultur att
göra? Han försökte lura sin hjärna genom att låtsas göra något annat
och bläddrade förstrött i en bunt räkningar. Genomskärning, tänkte
han och i en glimt såg han det stavat ”genomstjärning”. Var det en
nyckel till det sökta ordet? Han försökte tänka sig arket han skrivit
det på och kunde se exakt var det stod. Förmodligen tre stavelser.
Hade det med stjärnor att göra? Sjöstjärnor? Att skära bort, förstöra?
Han suckade uppgivet. Utelämna! Ja, ”utelämna” var det. Inte att
förväxla med ”utlämna”. Naturligtvis hade han inte gjort fel. Han
blev lugn och kunde andas fritt igen; han hade företagit en
fullkomligt meningslös vandring längs associationsbanorna bara för
nöjet att rensa rören. ]

Han släckte eftertryckligt skrivbordslampan, reste sig och började
knäppa upp skjortan. När han klätt av sig gick han in i badrummet
och duschade i lugn och ro och lät de varma strålarna mjuka upp
nackmusklerna. I den plötsliga tystnaden när vattnet slutat plaska
borstade han tänderna. Tandkrämstuben var hopklämd på mitten. Ett
spår efter Johanna. Han kunde inte förstå hur vissa par kunde gräla
om sådant. För honom var det en ljuv påminnelse om hennes närvaro
och i viss mån om en opraktisk sida av henne, som delvis motiverade
hans existens.

I dag skulle han rent av stryka skjortan. Han njöt när det fuktiga
tyget i ett drag blev slätt och torrt under järnet, medan doften av ånga
och brännhet bomullstextil steg upp i näsan. Då han ställt undan

strykbrädan fick han syn på ett skivkonvolut ovanpå förstärkaren.

Den skivan hade Johanna lyssnat på för en vecka sedan, en
stråkkvartett hon inte alls tyckt om i början av deras bekantskap, men
som hon numera spelade på eget initiativ. Han ställde sig framför
spegeln" [Det ömmade men inget syntes; regnbågshinnan liknade en
sjöbotten; ögonen var trötta och mungiporna strama; många klunkar
nedför strupen; hur hon smekte honom över håret.] och betraktade
sig kritiskt men uppskattande. Han knäppte skjortan, men vid översta
knappen ändrade han sig. Ingen slips i dag, det skulle inte behövas.

Det var kallt ute och det blåste fortfarande. Solen höll på att gå
ned, och med vinden ned mot Odenplan följde en svag doft av
brända löv. Inte eldade man väl här inne i stan, tänkte Peter, och inte
kunde väl doften från villaområdena färdas så långt? Kanske från
någon park. Han mindes barndomen” [FindThis, funktion som
hoppar fram till ett par ställen i texten med association till ordet
”barndomen”.] i Huddinge: kompost, torra grenar och gräset som
efter räfsningen låg som om det var kammat. Peter frös redan trots
överrocken." [”Värm mig, jag fryser”, hade Johanna sagt i sängen
sist och krupit in under hans täcke och klamrat sig fast tätt intill
honom. ] Han korsade gatan. Himlen mörknade alltmer och stora
violetta molnskyar låg orörliga, som förtöjda. Nere i tunnelbanan
mötte honom ett helt annat ljus.

Sexton minuter senare köpte han cigarretter i kiosken vid
Mariatorget och gick sedan trapporna upp. Bilarna körde nu med
tända strålkastare. Något hade förändrats. En omkastning pågick.
Han rev upp paketet, förvånad över sin egen nervositet, och tände en
cigarrett. Med sina kupade händer skyddade han tändstickslågan för
vinden. Han gick vidare men undvek att gå vägen förbi fontänen och

gick i stället på trottoaren.

312

Skyltfönstren blänkte i skymningsljuset, människor pendlade med
armarna, vissa saktade in, andra ökade farten; gatulivet verkade
närma sig en utjämning, det stora var i avtagande, det lilla var i
tilltagande, det våta torkades ut, det torra fuktades, förhärdade
människors rynkor slätades ut, de ungas kroppar förvreds i spända
poser, bilar svängde i välbekanta vändningar i korsningarna och
föreföll runda av husknutarna. Precis som då det gäller déjå-vu-
upplevelser, intensifierades nu med samma övertydlighet skeendets
minsta beståndsdelar, de mest atomära predikaten, som då man
vrider upp volymen på en högtalare till öronbedövande nivå, och
Peter tyckte han måste hugga sig fram genom en bländande djungel
av vitglödgade ögonblick, men det värsta var att då någon höjer
rösten och betonar ett särskilt ord, så brukar det betyda något
speciellt, laddas med ny vikt, men nu gallskrek tillvaron utan att han
för sitt liv kunde förstå varför.

Han stannade vid stoppljusen uppe vid Hornsgatan och ville gå
mot rött, men hölls tillbaka av den aldrig sinande strömmen av bilar,
vilka morrande flöt fram likt flackande skuggor bakom sina
bländande lyktor. En bit bort rasslade det när någon kom dragande
med en varuvagn från ett snabbköp. Äntligen slog det om till grönt
och han hastade över framför väntande bilkylare.” [Huru har icke
guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats! Heliga
stenar ligga kringkastade i alla gators hörn. |]

Flåsande tog han sig uppför Blecktornsgränd, slängde cigarretten i
rännstenen och var snart framme vid Johannas port. I trappan slog
det honom att han kanske borde ha köpt något i konditoriet, men å
andra sidan kanske hon ordnat den detaljen också. På varje

våningsplan fanns tre identiska, bruna dörrar. Äntligen ringde han på

313

hos Johanna. Hennes dörr verkade stängd i högre grad än de andra.
Kan man se på en dörr att den nyss slagits igen? Ingen öppnade. Han
ville inte ringa en gång till, det verkade alltför otåligt, men till sist
tog han upp sin egen nyckel och stack den i låset. Hennes kappa
hängde inte i hallen. Lägenheten verkade övergiven. Var hon ute och
handlade fortfarande? Peter tittade hastigt in i köket. Nej, där stod en
flaska vin och påsar med matvaror. På byrån i hallen låg hennes
handskar vårdslöst slängda. De avtecknade sig hotfullt mörka mot
den ljusa duken som ett par odjur i strid och hade ännu formen av
händerna som fyllt dem, de låg där som ett par stelnade
dövstumstecken; den ena spökhanden grep om fingrarna på den
andra på ett gåtfullt sätt, nästan som när man försöker lirka av en
ring.

I vardagsrummet var allt sig likt från i morse då de skilts.
Morgontidningen låg kvar. Han gick vidare till sovrummet. På
skrivbordet stod den kinesiska lådan. Kvällen före hade Peter
äntligen lyckats förmå Johanna att plocka fram souvernirerna hon
ärvt efter sin far. Där låg ännu några av de föremål han fått studera
ensam medan hon tittat på TV: ett radband, solfjädrar, glasplåtar med
rollfoton från Pekingoperan, tälgstensstämplar, vykort och
tidningar;" [Då tog jag bokrullen ur ängelns hand och åt upp den,
och den var i min mun söt såsom honung ...] men han hade så
småningom känt hennes ovilja och lämnat de gamla relikerna för att
bara ägna sig åt henne. I dag hade hon tydligen själv lockats att
undersöka sakerna när de nu ändå stod framme. Ur lådan hade hon
lyft upp en operamask och en bunt brev. Peter tittade på de
uppsprättade kuverten. Med prydlig, men något barnslig handstil var

de ställda till Kåre Waldén, residerande på olika platser i Östasien.

314

Ett kuvert var tomt. Av poststämplarna kunde han sluta sig till att
detta var det sista brevet Johanna skrivit till sin far, i varje fall av
dem som låg här. Det var adresserat till Kanton men uppenbarligen
eftersänt till Hongkong. Kuvertet var översållat med stämplar, bland
annat en stor rund med fyra kinesiska tecken, varav det första såg ut
som en liten vinkel med ena skänkeln böjd, som en uppfälld rakkniv,
och det sista tecknet liknade en stol med ett litet paket under. På den
andra stämpeln stod det ”Hong Kong” och så bokstäverna ”G.P.O”
tillsammans med två kinesiska tecken. Men var fanns brevet som
legat i kuvertet? Peter lyfte på operamasken och under den låg ett
vykort." [... men när jag hade ätit upp den, kände jag bitter plåga i
min buk.] Bilden föreställde ett fyrtiotal människor som stolt
poserade i en enda lång rad, vilket gjorde att de tvingades stå så långt
från kameran för att komma med att ansiktena blev för små för att
kunna urskiljas. Över huvudet på en av dem hade ett kryss ritats. De
flesta föreföll vara kineser, några hade förkläden, några europeiska
kostymer. Fotot var taget i en stor sal med mycket ornamentik. Peter
vände på kortet. Det verkade aldrig ha sänts i väg. Adressen var
skriven, men det syntes inga spår av något frimärke. Johannas far
hade skrivit: ”En hälsning från det kinesiska nyåret och en riktig
Imperial Banquet, den första som ordnats på kanske 40 år. Nu har jag
ätit så gott och så mycket att det lär räcka för resten av livet. Ja,
något liknande lär man aldrig få uppleva igen.” Det var skrivet med
stora svepande bokstäver och fortsättningen hade präntats längst ned
med mycket liten, krampaktig stil för att få plats: ”Vad som än
händer, glöm inte att jag önskar Er mina kära älskade bara goda ting

allt framgent. Pappa.” På kortet fanns också ett litet tryckt märke,

315

med texten ”Real photograph 1952”. Peter stelnade till" [Flashback
till den kinesiska restaurangen i New York: ”Bad business,
probably”; i denna PDF sid. 138.] och stod lamslagen med kortet i
handen, länge.

Till slut bröt han sig ur förlamningen, rusade iväg ut med dörren
olåst och kastade sig nedför trapporna. Något ohyggligt höll på att
ske. Snubblande korsade han Hornsgatan (ingen taxi i sikte) och
sprang över Mariatorget. Nere i tunnelbanan tittade han på
tidtabellen; ett tåg hade just gått. Med frenetisk otålighet gick han
fram och tillbaka på perrongen. Han hade en mycket obehaglig
känsla. Det knäppte förebådande i rälsen och snart masade sig ett tåg
ut ur tunneln. Han stod upp i vagnen under färden, spikrak, med
handen hårt om en ledstång. Han kände redan på förhand att detta var
en kväll att minnas med fasa. Föraren bromsade in på nästa station,
dörrarna öppnades och stängdes, och tåget startade igen. Vid
Hornstull sprang han hela vägen upp till gatuplanet. Något ohyggligt
höll på att ske.

Några snabba forskande blickar över den öppna planen och sedan i
rasande tempo Långholmsgatan fram. Vid korsningen Högalidsgatan
undvek han med en hårsmån att bli påkörd av en bil. Han hade en
mycket obehaglig känsla. En kraftig motvind gjorde det tungt att
springa. Han kände redan på förhand att detta var en kväll att minnas
med fasa. Där låg Västerbron, körbanan svängde svagt åt vänster,
och det gick inte att se bortom kröken. Något ohyggligt höll på att
ske. Stigningen upp mot brokrönet var krävande, och benen började
värka. Han hade en mycket obehaglig känsla. Det duggade nu, och

han kisade en aning för att kunna se. Han kände redan på förhand att

316

detta var en kväll att minnas med fasa. Han tvärstannade, reflex-
mässigt som inför en skygg fågel. Något ohyggligt höll på att ske.
På fel sida om räcket kurade en bekant gestalt med blont huvud,
i grå kappa.
Ack, ögon, vi beskärs mig denna syn?”
[tEn rad i taget visas:;
Hon blundade när hon kastade sig ut från kanten,
med ett paniskt skrik bakom sina slutna läppar,

ned i det djupa vattnet. ]

317

Källor till bibelcitat samt översättning av latin

På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna

den, de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan ifrån dem.
(Upp. 9:6)
Quod oculus non vidit, nec auris audivit, nec in cor hominis ascendit.

Vad intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas

hjärta har kunnat tänka. (1 Kor. 2:9)

Bibelord avseende Johanna
(ur Biblia Vulgata)

Nunc autem iam non ego operor illud, sed quod habitat in me

peccatum.

Så är det nu icke jag som gör sådant utan synden som bor i mig.

(Rom. 7:17)

Sagittee tuce infixi sunt mihi, et confirmasti super me manum tuam.
Dina pilar hava träffat mig och din hand drabbar mig. (Ps. 38:3)
Lavabis me, et super nivem dealbabor.

Två mig, så att jag bliver vitare än snö. (Ps. 51:9)

(vänd -->)

318

Bibelord avseende Peter
(ur 1917 års bibelöversättning)

Den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru. (1 Kor.

7:14)

Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det
andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta. (Pred.

7:19)
I ären ju köpta och betalningen är given. (1 Kor. 6:20)

Så säger han som är Amen: men nu då du är ljum, och varken varm

eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. (Upp. 3:14—16)
Bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon. (Pred. 9:4)

Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas.

(Ords. 7:22)

En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda.

(Pred. 11:4)

Huru har icke guldet berövats sin glans, den ädla metallen
förvandlats! Heliga stenar ligga kringkastade i alla gators hörn.

(Klag. 4:1)

Då tog jag bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och den var i
min mun söt såsom honung, men när jag hade ätit upp den, kände jag

bitter plåga i min buk. (Upp. 10:10)

319

Efterord: Hur romanen kom till, recensioner etc.

Jag hade nästan fått ut min första roman ”Meningen med föreningen”
(senare kallad ”Med folket mot stjärnorna”) 1975 på Norstedts förlag.
Tyvärr tyckte man trots allt inte att jag var riktigt mogen för debut. Jag
startade nästan genast med ett annat litterärt projekt, som ganska snart
fick arbetsnamnet ”Iakttagarens förmåga att ingripa”. Det var en titel
som nog var lite tidstypisk, som Peter Handkes ”Målvaktens skräck
vid straffspark” t.ex.

Det blev ett utdraget arbete, för jag ville verkligen åstadkomma en
mycket välskriven text, som kunde slå förlagslektörerna med häpnad.
I drygt tio år höll jag på med det allt digrare manuset, som i sin första
form var nära 400 sidor med tätaste radavståndet, utskrivna från min
dator med en s.k. daisywheel-skrivare. Den knattrade på, tecken för
tecken, som en snabb sekreterare på skrivmaskin. Ändå tog det mer
än en vecka att få klart alla sidorna.

IAKTTAGARENS
FÖRMÅGA
ATT INGRIPA

KARLERIK TALLMO

Mitt första utkast till hur den tryckta boken skulle kunna se ut, med
en målning av Edward Hopper. Texten gjord med s.k. gnuggisar
1988.

320

I december 1986 hade boken blivit innehållsmässigt klar. I stort sett,
för man hittar ju alltid saker man vill ändra i efterhand. Dessutom
insåg jag rätt snart att jag måste stryka ned den omfångsrika texten
avsevärt, med åtminstone 235 procent. Det ursprungliga omfånget
motsvarade drygt 80 understreckarartiklar i Svenska Dagbladet
(880 000 tecken). Sedan följde en tröttande period när jag under
fyra år skickade manuset till över 25 förlag som refuserade boken.
Många berömde den men ingen ville ge ut den.

I november 1987 var det bokförlaget Legenda som tackade nej.
Lektören UE lät mig ta del av sitt utlåtande, som löpte över fyra
sidor. Jag tyckte att hans synpunkter tydde på att han egentligen
hade velat ha romanen så som han själv skulle ha skrivit den. Han
menade t.ex. att huvudpersonens medvetande var som ”en dator på
tomgång; det registrerar, sorterar och associerar, men det saknar
uppdrag”. Men det var ju en ganska träffande beskrivning av just
vad jag velat åstadkomma. Även bokförlaget Forum hörde av sig
samma vecka och meddelade att de kopplat in ännu en lektör. Så
tydligen bedömdes manuset som intressant.

I januari 1988 fick jag ett besynnerligt besked från Forum. En dam
från förlaget ringde och meddelade mycket vänligt och full av be-
undran att boken var mycket bra, men att de nog inte kunde ge ut
den för att det inte vore rätt mot en sådan begåvning som jag, efter-
som de inte skulle ha tillräcklig tid med mig.

Hon läste upp lektörsutlåtandet, som förstås innehöll en del kritik
men som till största delen var så berömmande att jag nästan blev
generad. Stilen tyckte lektören var ”ytterst finslipad med pregnans
långt utöver det vanliga”, de vardagliga iakttagelserna var ”perfekt
registrerade”, och i lyrismer och bilder ”gör sig den faktiskt rent
geniala uttrycksförmågan än märkbarare”.

Lektören rådde förlaget att verkligen ta hand om mig och låta flera läsa
romanen och med vissa strykningar (som jag vid den tiden redan utfört i
datorn) skulle det bli enastående. Han tyckte vidare att titeln var konge-
nial och omslagsbilden mycket fin (se ovan). Ack ja, problemet var då
bara att förlaget inte ansåg sig kunna engagera sig i mitt författarskap så
helhjärtat som lektören föreslog. Plötsligt var jag för bra.

I april 1988 kom min nionde refus, från Gidlunds denna gång. Gidlund
var mycket positiv till romanens första del, flygresan och New York-

3 BE bo |

avsnitten. Första delen är ”knivskarp i detaljen”, ”en solglimt på en

321

fåtölj kan bli ett riktigt äventyr”, medan andra delens samlevnadsfrågor
på liv och död är ”harmlösa” och inte berör, menade han. Ett annat för-
lag hade precis motsatt åsikt. Första delen var tråkig, medan den andra
delen var engagerande.

Länge ansågs det i bokbranschen väldigt fult att skicka manus för be-
dömning till flera bokförlag samtidigt. Jag insåg rätt tidigt att jag inte
skulle ha tid att ta sådana hänsyn om boken skulle komma ut det
närmaste decenniet. I februari 1989 lämnade jag manuskopior till tre
förlag, Atlantis, Prisma och Rabén & Sjögren.

Romanen var alltså från början tänkt att tryckas som en vanlig bok.
Den var t.o.m. till stora delar skriven med reservoarpenna, därefter
på en IBM kulmaskin och slutligen på dator (från juli 1985 på en
Digital Rainbow; vidare ändringar gjorde jag fr.o.m. september
1988 på Macintosh). När jag bytt till Macintosh och fått smak på
programmet Hypercard började jag genast fundera på hur detta
medium skulle kunna användas fär att skapa en sorts böcker. Den 1
november 1988 skrev jag i dagboken:

Mitt HyperCard har jag äntligen fått att fungera och har fått massor av
idéer om hur man skulle kunna utnyttja det till datorlitteratur. Man
skulle kunna lägga upp ”kort” som åtminstone inledningsvis liknar en
bok som man läser i men sedan alltmera ändrar form efter vad man vill
beskriva. Samtidigt skulle man kunna ”klicka” på olika ord bakom vilka
hela avhandlingar skulle kunna dölja sig, personernas tankar och
associationer, man skulle kunna korskoppla en roman med huvudper-
sonens dagbok, mottagna och skrivna buntar av brev, vykort m.m.
Möjligheterna är nästan outsinliga verkar det. Om jag prövar gäller det
nog att inte använda för mycket effekter och att finna en story som
håller för mediet; jag menar att när man läser en bok tänker man inte att
”oj, fantastiskt, den är tryckt på papper”, men med en dator är risken för
rent tekniska upplevelser inte ens en risk utan en oundviklighet. Om 50
år kanske datorlitteratur är så pass vanligt att mediet kan ge en verklig
illusion. Texten skall i varje fall i min version vara det primära, det är
inte menat att bli något litterärt dataspel, även om möjligheten till viss
interaktion med läsaren naturligtvis finns.

Jag gjorde några experiment i Hypercard, t.ex. ”Hamnen”/”The
Harbor”, en text jag ursprungligen (1979) tänkt skulle framföras på
scen, där en person skulle sitta vid ett bord och dra kort ur en väl
blandad kortlek och läsa upp en mening kopplad till varje kort. 52
meningar skulle alltså slumpmässigt kombineras. Nu (1989) gjorde

322

N
9
D
i

JA
Rn

fl lina

S

Paradoxalt nog var den första e-boken i Sverige till rätt stora delar
skriven med reservoarpenna. Texten ovan resulterade slutligen i
det som återfinns på sid. 47 i denna PDF, fast oerhört omändrat och
förkortat.

jag en s.k. bunt (filerna i Hypercard hette så) där 52 meningar som
beskrev en kusligt ödslig hamn slumpmässigt kombinerades. Se
emulerad version på Archive.org:

https://archive.org/details/hypercard the-harbor

Men framför allt gjorde jag den första versionen av programmet
”Skriv rätt”, med svenska skrivregler. 1989 kunde man inte göra
hyperlänkar i Hypercard. Att programmet över huvud taget hette
Hypercard berodde på att man kunde länka väldigt fritt mellan
korten, men inte i text. Senare kom en funktion där ord kunde göras
känsliga för musklick, men vad som skulle hända efter klicket var
en öppen fråga, som helt berodde på vad man programmerade in.
World wide web fanns inte heller vid den här tiden. Hypertext
förekom nästan bara som experiment och som idé hos personer som
Tim Berners Lee och Ted Nelson (mannen som myntade ordet
hypertext 1965).

323

DO Skriv rätt =)

Substantiv | Adjektiv
pronomen adverb

Prepositioner Vanliga fel

konjunktioner

Ordlistor

Startmenyn i ”Skriv rätt” i den första versionen gjord i Hypercard
1989. ”Skriv rätt” var designat för de tidiga Macarnas niotums-
skärmar men kunde förstås användas även på större skärmar.

När jag gjorde ”Skriv rätt” ville jag ha möjligheten att göra
korsreferenser, så att man kunde klicka på vissa ord för att genast
komma till andra ställen i texten där ordet förklarades eller behand-
lades ytterligare. Eftersom ingen färdig hyperlänkning för text
fanns, så tvingades jag åstadkomma detta på ett primitivt sätt,
nämligen genom att lägga osynliga (genomskinliga) klickbara
”knappar” ovanpå orden i ett textfält. Det fungerade men var

Skriv rätt!

Svenska skrivregler för Mac - ersätter ett tiotal böcker!

”Skriv rätt” innehåller inte bara — satsskrivning, lathund för bok-
skriv- och teckenregler för svens- = utgivning och tidningsframställ-
ka språket utan också konstruk- = ning och mycket annat. För att
tioner och fraseologi, symboler, = hitta allt detta någon annanstans,
mått, typografiska avstånd, svåra = skulle du behöva ha tiotalet
ortnamn, främmande ord, eko- = böcker på skrivbordet. Kräver
nomiska termer, regler för upp- = Hypercard 2.0 och hårddisk.

Annons för ”Skriv rätt” i Svenska Macpressen 1993: ”Svenska
skrivregler för Mac - ersätter ett tiotal böcker!”

324

riskabelt, för om användaren inte hade rätt typsnitt installerat på
datorn, kunde texten flödas om och länken hamna ovanpå ett helt
annat ord än avsett, eftersom knappen inte var bunden till ett visst
ord.

”Skriv rätt” (som fortfarande finns i en inkarnation hos Wordfinder
som webbaserat uppslagsverk) kom ut hösten 1990 i sin första form.
Programmet blev uppmärksammat, väl mottaget och sålde faktiskt
riktigt bra. Det var därefter jag började fundera på ”Iakttagarens
förmåga att ingripa”. Romanen hade en del slumpfunktioner, långa
utvikningar och andra lite ovanliga grepp som nästan tycktes ha
väntat på Hypercard. Givetvis spelade alla refuseringarna in en del
också, när jag beslöt mig för att försöka göra ”Takttagaren” till en
elektronisk hyperroman.

En bild från ca 1980 när jag fortfarande klippte och klistrade
manuellt och experimenterade en del med slumpstyrda texter.

Under tiden hade Hypercard 2.0 kommit ut, 1990. En förbättring
bland många var att man nu kunde göra ord eller vilka tecken-
strängar som helst klickkänsliga. Jag behövde inte längre lägga
genomskinliga knappar över orden. Ungefär som man gör ett ord
fett eller kursivt, så kunde man göra det till en ”group”. När man
sedan klickade på ett sådant ord uppfattade Hypercard att använ-
daren klickat just på den grupperade teckenföljden (som oftast var
ett ord). Man kunde också välja att göra dessa klickkänsliga ord
synliga med en grå understrykning, vilket ju gjorde det hela ganska
likt de understrukna hyperlänkarna på Word wide web ett par år
senare. Som sagt hände inget av sig självt när man klickade på ett
klickkänsligt ord utan man måste skriva några rader programkod för
att något skulle hända, t.ex. att man skulle förflyttas till en annan
sida (kort) eller att ett dolt fält skulle poppa upp mitt på sidan eller

325

att ett ljud skulle spelas upp eller en bild visas. Den här nya funk-
tionen utnyttjade jag förstås i nästa version av ”Skriv rätt”, och
denna finess blev helt essentiell för tillkomsten av ”Takttagaren”.

File Edit Go Tools Font Style lakttagaren

ut i badrummet och inspekterade badkaret och
det ålderdornliga, enorma handfatet, med
kranar som

ångmaskin Detta var den första händelsen i

- rummet, det första agerandet, och
cigarrett OcH cigarrettpaketets nedslag hade samma
gest paketet] symbolvärde som märkpålens

och det land inträngande i jorden för en inmutare

glasskivan av en mineralfyndighet i ödemarken.

Han satte
plötsligt ny KE a. IvVIEnT ec Jar
brummande hördes nedifrån gatan. Han blev
medveten om fönstret och gick fram och tittade DL
ut. Mitt emot reste sig en kompakt, hög
huskropp, sor en järnlike, Många fönster var

En boksida ur romanen, där ett extra fält med text just kommit
fram i mitten, sedan läsaren klickat på ordet ”duken>+”. Fältet
visades bara under några sekunder och doldes sedan igen. Till
höger syns en s.k. flytande palett som gav läsaren möjlighet att
förflytta sig till olika ställen i boken.

På sid. 251—32 (i denna PDF) börjar en sekvens där huvudpersonen
Peter singlar slant om huruvida han ska gå ut och äta på restaurang
eller stanna hemma. I boken som var tänkt för trycket finns bara en
version. Krona. Men för Hypercardversionen skrev jag förstås en
variant även för utfallet ”klave”. Det är den version som som här i
denna PDF stilsatts med grön text (medan krona-varianten är blå).

Om man genom upprepat klickande (vilket ju inte behövs i denna
PDF) såg till att man fick läsa båda versionerna, så märkte man att
de två händelseförloppen ändå starkt påminde om varandra. Liknan-
de saker inträffar, och Peter kommer att tänka på samma saker i den
ena som i den andra versionen. En viss fatalism åskådliggörs alltså
här.

I den elektroniska boken finns i marginalen bilden av ett mynt som
när man klickar flyger upp och snurrar runt och faller ned på
antingen den ena eller andra sidan. Med Hypercards begränsade
möjligheter till animation var detta en ganska delikat sak att
programmera.

326

överhögheten som en ren känsla, en smak, men
nu då han frammarnat dess gestalt visade den sig
vara en fantom från forna herravälden ”

Vid ett öppet fönster i huset mitt emot syntes en
hund, som låg och däsade i en solstrimma. Peter

fick lust att gå ut och kanske rent av äta lunch
någonstans. Han såg på klockar; en ganska sen
lunch. Egentligen hade han inte räd, men ett
restaurangbesök var inte bara något för magen;
det var en terapeutisk handling. Han tog fram en
enkrona: krona så går jag, klave så går

jag inte, tänkte han. Han kastade upp myntet i

När läsaren klickat på ordet ”luften>+” flyger bilden av ett mynt upp
i marginalen och det faller sedan på den ena eller den andra sidan.
Detta ”animerades” genom att några rader programkod simulerade
att läsaren (osynligt) valde Hypercards markeringsverktyg (select
tool) och sedan markerade bilden av myntet och drog iväg med det
uppåt i marginalen. Sedan visades andra bilder som skulle före-
ställa det snurrande myntet sett från sidan när det singlade ner
igen för att så landa i en bild som den som syns här. Resultatet blev
här krona. (Det hela kan ses i aktion på denna film.)

En detalj som kanske någon läsare undrat över är de bakvända
parenteserna som finns på sid. 182 i denna PDF runt orden ”quod
oculus non vidit, nec auris audivit, nec in cor hominis ascendit”.
Tanken var att de bakvända parenteserna gjorde denna mening till
det enda som inte stod inom parentes. Resten av bokens text är
alltså en enda lång parentes. De bakvända parenteserna skapar ett
”hål” i fiktionen. Hålet är därmed kanske det enda verkliga. Det
latinska bibelcitatet betyder: ”Vad intet öga har sett och intet öra
har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka” (1 Kor.
2:9).

Just detta kunde jag kanske ha åskådliggjort på något finurligt sätt i
Hypercard, men antingen brydde jag mig inte om det eller så kom
jag inte på något som verkade tillräckligt bra. Jag minns inte. Det
kan också tänkas att jag tyckte att det var en så fundamental mening
att jag inte ville att den skulle banaliseras av en effekt.

I baksidestexten till omslaget hade jag skrivit om huvudpersonerna
Peter och Johanna att ”Den enas hängivenhet till ordet och den

327

andras till bilden blottlägger allt större olikheter i deras sätt att leva
och älska.” Författaren Peter var väl i någon mån mitt alter ego
(även om han säger och gör saker som är mig ganska främmande).
Men även Johanna är mitt alter ego i lika hög grad. Jag höll ju på
med både text och fotografi men delade upp tankarna kring den
speciella varseblivning av världen man gör på två personer.

Vad gäller fotografi, så hade jag runt 1980 tröttnat på fotografin och
blivit kritisk till framför allt hur den användes inom journalistiken.
Jag planerade en omfångsrik essä om fotografins avigsidor med
arbetsnamnet ”Avbildens allmakt” (som aldrig blev klar). Just
denna kritik kommer nog inte fram så tydligt i romanen, men det
kan ju var bra att känna till min då väldigt kluvna känsla inför
fotokonsten.

Johanna fick bära en del av den mera existentialistiska sidan av
tillvaron, i förhållande till religionen och till sin katolska mor.
Namnet Johanna hade för mig flera kopplingar. En rätt känd foto-
graf i Stockholm hette Johanna H., filmen ”Rachel, Rachel” med
Joanne Woodward hade gjort stort intryck på mig 1969, och jag
föreställde mig romanens Johanna som ganska lik Joanne Wood-
ward i den filmen, både till kynne och utseende. Dessutom fanns det
en myt om att det skulle ha funnits en kvinnlig påve på 800-talet,
papissa Joanna, som greken Emmanuel Rhoides skrev en bok om
(utgiven 1866), senare bearbetad och översatt till engelska av
Lawrence Durrell.

Det är inte bara text som dyker upp här och där eller formas om på
olika sätt i boken. Bilder visas ibland också, och några ska gälla för
att vara foton tagna av Johanna. Någon bild är en annons för toalett-
papper, en annan bild är ett äkta besiktningprotokoll från 1932 för
gasklocka IV vid Värtan i Stockholm.

På sid. 192 i denna PDF ser Peter spegelbilden av den bakre delen
på en buss i ett skyltfönster. ”Jaså, har de redan landat!” tänker han.
Klickar man då på ordet ”landat"” kommer följande bild upp och
visas i tio sekunder:

328

& File Edit Go Tools Font Style lakttagaren

börjar se bilder på sarnma sätt som Johanna!
Han åkte till Mariatorget och passade på att

Bilden av bussen tog jag på Humlegårdsgatan 1969 eller kanske
1970.

En annan bild som kan vara värd att nämna är från New York. På sid.
181 i denna PDF ser Peter en av Johannas bilder från 37th Street med
(återigen) en spegling, denna gång i en svängd glasfasad på en sky-
skrapa. En annan byggnad speglas så att det ser ut som ”det höga
akterskeppet på en gammal spansk galeas”. Det är nedanstående bild,
som jag tog i New York hösten 1976.

; Avsluta 77

Den svängda fasaden finns på den s.k. Solow Building på 57th Street
som bara varit klar i två år när jag fotograferade den 1976. I den 50
våningar höga byggnaden huserade främst olika finansföretag.

Det var verkligen extremt mycket arbete att programmera den elektro-

niska versionen av romanen. Men hade jag nu lagt ner elva år på att
skriva den så var väl ett eller två års arbete med programmering inget

329

att bråka om. Jag tvingades förresten att göra ett litet hjälpprogram
som jag bl.a. använde för att mata in texten till romanen i textfälten på
varje sida i Hypercard. Detta hjälpprogram försökte jag också senare
sälja till andra som eventuellt ville ha ett billigt verktyg för att göra
hyperböcker. Jag kallade det ”Low-budget Hyperbook Tool”.

Low-hudget
Hyperhbook Tool

a
TEE

2-2
Re BF

Det papperslösa bokförlaget. Aldrig
har det varit så hilligt att publicera
elektroniska böcker på diskett.

För Macintosh. Obs! Innehåller 3,5"-diskett, inte CD-ROM

Som en bieffekt av arbetet med romanen gjorde jag också detta
enkla program, bl.a. för att mata in text i Hypercard från en textfil,
skapa länkar, fotnoter, innehållsförteckning, numrerade sidor m.m.
Jag tror jag sålde högst fem exemplar.

Till sist var romanen färdigprogrammerad och jag hade designat
omslag och diskettetiketter samt en bruksanvisning. Nu gällde det att
tala om att den fanns. Jag gjorde förstås pressrelease och skickade ut
recensionsexemplar till dem som visat intresse. Och så kostade jag
på en svartvit annons i Dagens Nyheter på kultursidan, en annons på
ca 9 x 10 cm som kostade 9 400 kr. En likadan annons fast i färg
infördes också i Svenska Macpressen (se nästa sida).

Som framgår i annonsen var priset på hyperboken 400 kr plus moms,
vilket kan förefalla mycket idag, men då var program mycket dy-
rare, så min prissättning var nog ganska rimlig. Det var för övrigt ett
stort arbete bara att framställa ett exemplar av romanen: kopiera tre
disketter, skriva ut etiketter och klistra fast dessa, skriva ut bruks-
anvisningen, skära och falsa denna, samt klistra omslagsbilderna på
de plastkassetter som allt skulle förpackas i. (Efter något år sänkte
jag dock priset.)

330

Annons för ”Iakttagaren” i Svenska Macpressen i januari 1993. En
likadan annons fast helt i svartvitt var införd i DN på kultursidan
den 1 december 1992.

”Takttagaren” recenserades i ganska få tidningar, och mottagandet kan
väl bara betraktas som totalt fiasko. De flesta sågade boken helt med ett
ofta illa dolt välbehag. Tidningen Resumé avslutade t.ex. sin korta anmä-
lan med orden ”Go, Gutenberg, Go!” Läs-Femina skrev ingenting alls
utan nöjde sig med att avbilda en del av bruksanvisningen. De tyckte
uppenbarligen att det var oerhört komiskt att en bok hade en bruksan-
visning. Mer behövde liksom inte sägas.

John Peter Nilsson i Aftonbladet (9/1 1993) skrev inte så mycket om
boken som om Aftonbladets bullriga redaktionsmiljö:

Själva läsningen påverkades. Inte på det extatiska sätt som de gamla grekerna en
gång önskade läseakten som — ett samlag mellan text och läsare! Nej, bortom
Gutenberggalaxen finns ett elektroniskt kosmos i vilken en tredje part blandar sig
i — omgivningens buller, rörelse och kommentarer.

Till saken hör att Aftonbladets olika redaktioner klättrar på fyra våningar runt ett
sfäriskt atrium med endast ett fåtal glasväggar som avskiljare. Med andra ord
arbetar ett hundratal människor i en och samma rumsliga kropp. Ganska häftigt,
om man är på det humöret.

Men det är ingen vidare miljö för att ha samlag med en roman i. Åtminstone i
konventionell mening. Läsandets logik kollapsar. Kontexten blir lika viktig som
texten.

I Göteborgs-Posten skrev Jonas Ingvarsson (27/2 1993) en lång intellek-

tuell artikel om romanexperiment, McLuhan m.m. På sista raden kom
han på att tidningens läsare kanske undrade hur den där elektroniska

331

romanen var egentligen: ”Urtrist.” Romanen ägnades ett av artikelns
1 021 ord.

Radions Vetandets värld (2/3 1993) kallade boken ”ett djuppsykologiskt
drama”, vilket ju ändå låter lite intressantare än urtrist.

Jag undrar hur många som egentligen brydde sig om att läsa romanen,
ens halva? En fjärdedel? Datatidningar och dataspalter i dagstidningar
nämnde ändå boken med visst intresse och viss respekt, även om många
även där tyckte den var lite tråkig. Jag hade nog nästan gissat att den
skulle falla mellan två stolar. Förväntar man sig ett dataspel är den
förstås trist. Förväntar man sig en vanlig bok tycker man att det verkar
onödigt att läsa den på skärm och behöva klicka på en massa knappar
och länkar. Varför ska läsaren behöva göra författarens jobb? var en rätt
vanlig synpunkt, som även tidigt drabbade modernister som publicerades
på papper. Man menade att böcker med krånglig berättarteknik lämnade
en sorts halvfabrikat åt läsaren att färdigställa.

Den enda som ändå tog upp vissa relevanta frågor var Lars Gustafsson i
SvD (12/9 1993). Men inte ens han hade uppenbarligen läst så stora
delar av boken. Prosan, som fått översvallande beröm på Forum, tyckte
han inte var särskilt lysande:

På ett ställe står Johanna vid Västerbrons räcke och undrar om hon verkligen skall
våga hoppa ned:

”Skulle hon verkligen våga? Frågan irriterade henne till den grad att
övervinnandet av denna tveksamhet blev skäl nog att göra det.”

Jag vet inte. Den här sortens substantivsjuka anglicismer smyger sig in på många
ställen i svensk prosa i dag. (Den kloke skriver naturligtvis: Frågan irriterade
henne till den grad att hon var villig att göra det bara för att övervinna sin tvekan.)
På mig gör det ett stelt intryck, och något av denna stelhet finns i alla de delar av
texten jag har besökt.

Lars Gustafsson, som för övrigt kallade datorn för computer, hade inte
förstått att ett substantiverat particip i den här ställningen har en demon-
strativ funktion, ungefär som onomatopoetiska ord härmar ljudet av det
de betecknar. Ordet målar i viss mån upp ett skeende i stället för att bara
benämna det. (Jag var knappast omedveten om substantivsjukan, efter-
som jag varnade för den i ”Skriv rätt”.) Och ”villig” var Johanna knap-
past i den här situationen. Till yttermera visso hoppar hon inte heller,
inte då. Jag utnyttjade inte hypertekniken, menade Gustafsson vidare,
och den frågan är ju egentligen betydligt intressantare:

332

Den infällda, eller infallande, kommentaren är ofta trivial. När hans hjälte,
författaren Peter, blir slagen på käften av en otrevlig alkoholist i närheten av
Mariatorget, låter kommentatorn Peters hjärta slå ett extra systoliskt slag med
kompensationspaus. Javisst, men det kunde ju precis lika bra ha stått i
huvudtexten!

Vad jag framför allt saknar i detta lovvärda första svenska försök är långa
underjordiska gångar, förbindelser som verkligen för över till andra berättel-
sens delar i överraskande transformationer. Skall det bli någon verklig mening
med hyperromanen måste den ta ut svängarna ordentligt och utnyttja genrens
kontrapunktiska möjligheter.

Som det nu är, är Tallmos roman inte mycket mer än en elektroniskt
ytbehandlad i och för sig sensitiv, välartad och litet stel berättelse om en ung
mans kärlek till en skäligen neurotisk ung flicka.

Att kommentaren om en extrasystole inte står i texten ger den en annan
artikulation, den kommer från en annan nivå än den vanliga texten.
Kommer orden kanske rent av från den som gör att iakttagaren har så
ringa förmåga att ingripa? Det taktila i klickandet bidrar kanske också
till den känslan. I serievärlden är det inte ovanligt att tecknare ser till att
en viss, kanske överraskande, ruta kommer först efter att man vänt blad.
I det fallet läggs också en taktilitet till själva läsandet, liksom att något
uppenbaras som man nyss inte ens kunde se.

De ”underjordiska gångarna” och ”överraskande transformationerna”
som Gustafsson efterlyste finns det flera av, men då måste man läsa
boken, ganska noga dessutom.

Bokens titel hade jag som sagt kommit på redan på 70-talet, och jag
tänkte inte på det ens när jag började programmera e-versionen. Men en
dag slog det mig att titeln på sätt och vis kan åsyfta hela begreppet
interaktivitet. Det har ju kritiserats av många som en sorts skendemo-
krati, där användaren inte alls är deltagande i så hög grad som man låter
påskina. Som datoranvändare springer man omkring i de ekorrhjul som
programmeraren har skapat. Hur mycket kan man egentligen ingripa?
Stewart Brand, Andy Lippman och andra pionjärer på området ansåg att
riktig interaktivitet inte ens skulle behöva inriktas mot ett förutbestämt
mål och inte heller att responsen skulle vara beräknad alltför långt i
förväg. Det interaktiva momentet måste kunna uppstå i ögonblicket. (Jag
skapade med min bok förstås inte heller någon äkta interaktivitet.)

Hans Kristian Rustad granskade i boken ”Digital litteratur: En innforing”

(2012) tre nordiska verk som bygger på hypertext, varav ett av dem var
”Takttagaren”:

333

Iakttagarens förmåga att ingripa viser til et fatalistisk livssyn der mennesket

er henvist til en tilskuerposisjon i sitt eget liv. Peter og Johanna observerer sitt
eget liv og sin skjebne, med begrensete muligheter til å gripe inn. Likeledes har
leserne, som er tildelt en utforskerrolle, i liten grad mulighet til å påvirke histo-
rien i hyperteksten. På den måten demonstrerer Tallmos tekst at også en litterzer
hypertekst kan ha en begynnelse og en avslutning, samtidig som leserne gis noen
få valgmuligheter i midtdelen av fortellingen, uten at disse valgene påvirker
fortellingens avslutning. (Sid. 29.)

På Archive.org finns en emulerad version av ”Iakttagaren” i Hypercard.
Allt fungerar inte riktigt som det ska och det går ganska långsamt, men
man kan ändå få en uppfattning om hur hyperboken från 1992 fungerade
(se not i slutet av efterordet om hur man startar boken på Archive.org):

https://archive.org/details/hypercard iakttagaren

Det finns även en film på Youtube (och Archive.org), där ”Takttagaren”
demonstreras med rörlig skärminspelning.

Första rs enar — MR,
r romanen é SE Varje boksida

på skärmen
är ett Hyper-
Wi Cardkort.

PER rer NAS rp 0 byar Br lg Mic Indre ban
Pun Mickar på dike (Från Söp Ume)

ÅZEN REVOLUTION”

J— T05 kort kypercara |1E

Svenska Macpressen ägnade ett helt uppslag åt boken (18/12 1992).
Rubriken ”En revolution” syftar inte på min bok utan på vad jag säger

i artikeln om den elektroniska publiceringen generellt: ”Jag tror att vi
står inför en nästan lika stor revolution när det gäller spridningen av det
skrivna ordet som man gjorde på 1400-talet. Och nu handlar det inte
bara om spridning utan också om olika sorters tillgänglighet, sökförfa-
randen, ett nytt sätt att läsa har det talats om och därigenom också ett
nytt sätt att skriva.”

334

&

Romanen gav sedan upphov till ett antal derivativa verk, som jag tänkte
nämna också.

Redan våren 1988, medan jag höll på att skicka bokmanuset till en lång
rad förlag, började jag också leka med en del prosaexperiment som
byggde på romantexten. Jag hade ett par datorprogram som gjorde
konkordanser, ett från Stockholms universitet som hette MicroBeta och
ett i Hypercard som hette Texas. Med romantexten inläst i något av
dessa program kunde jag få fram en del oväntade samband eftersom
programmen staplade meningar med ett visst valt ord ovanpå varandra.
Det var dock bara en början till arbetet, för sedan associerade jag högst
fritt kring dessa meningar och fraser, lite som surrealisternas auto-
matskrift (och talade in mina associationer på band), så man kan inte,
som en recensent trodde, säga att boken var gjord med en dator. Den får
nog anses vara en produkt av min hjärna till 95 procent i alla fall.

Tre kapitel med ganska absurda och halsbrytande texter blev det, med
titlar som ”Väckarklockans rättframhet uppnådd på tio lektioner” eller
”En ordlös tacksamhet utbreder sig över riket”. Jag sammanställde dessa
texter till en bok under titeln ”En fingerborg fylld av säsongens regn”.

Jag kom på att jag skulle skicka texten till Brutus Östling på förlaget
Symposion. Jag hade haft kontakt med honom tidigare, när han publi-
cerat en Joycepastisch jag gjort med titeln ”Marathons Buck” i tidskrif-
ten Res Publica (nr 11/1988). Efter att flera på förlaget funderat, så
bestämdes det två dagar före julafton 1989 att boken skulle ges ut, en
tunn liten bok med koncentrerad prosa på 47 sidor. Boken kom ut på
våren 1990, alltså drygt två år före ”Takttagaren”, som ju på sätt och vis
var den lilla bokens ursprung. Bokens två första stycken löd så här:

Alla dessa ord, steklar i alla färger, som belastade organismen med sin hemliga
information, utlåtanden med sträckta halsar: ingenting alls. Och detta under en
och samma sekund. Serverat på en bricka som nådde medvetandet mitt i denna
kritiska massa av glas och betong — allt från kompletta möblemang till
förhandlingar mellan två advokater.

Å andra sidan kunde han inte tänka sig en angränsande kanal, med invånare så
tillfälliga att konduktören tvingades klippa alla deras anletsdrag på samma
gång. Med ansiktet vänt från fönstret anpassade han sig till denna omänskliga
smärta, öppnade munnen och sträckte med stor ansträngning händerna uppåt,
tills fläckarna började få en varmare, nästan vemodig ton, som i Antarktis eller
Saharaöknen, områden som kvicksilverlikt brukade anta sin form. Att allt skall

335

behöva upplevas, tänkte han och erfor marken utanför fönstret endast som en
diffus, röd reslust. Trots att precis vad som helst kunde hända, tyckte han att
passagerarna nickade i glädje över att tillhöra en sorts applåd som hyllade varje
enskilt ögonblick, vars rov de blev.

Det är nog inte särskilt många fraser som kan kännas igen från ”Iakttaga-
ren”, för texten här är en sorts collage av radikalt omvandlade tankefigurer
och formuleringar. Den 31 maj 1990 recenserade Sigrid Combäuchen min
bok i Dagens Nyheter. Rubriken var ”Drivor av snedställda debutfraser”,
vilket ju inte låter så positivt, men recensionen som helhet får nog ändå
betraktas som ganska uppskattande. Vartannat stycke är positivt och vart-
annat lite kritiskt och talar om naivitet och coolhet. Hon var nog rätt
förbryllad över den ”inte helt unge Tallmos debut”: ”Bitvis — och bitarna
kan bli långa — är detta talangfullt.”

Boken finns som PDF på två ställen på webben:

https://archive.org/details/en-fingerborg
https://www.nisus.se/tallmo/books/en fingerborg fylld 5.pdf

”En fingerborg fylld av säsongens regn” utkom på våren 1990 på
Symposions förlag. Att en fingerborg kunde innehålla en hel säsongs
regn kan uppfattas på två sätt; just att innehållet är extremt koncent-
rerat eller att säsongen har varit mycket fattig på nederbörd.

336

Anna Williams såg inte precis något förmildrande i boken, när hon skrev
i SvD (också 31 maj): ”[...] Karl-Erik Tallmo [har] gjort sin debut för
tidigt. Denna lilla skrift är ett försök att suggerera fram förloppet i en
relation som går mot sitt slut [...] Allt detta på en prosa som drunknar i
sina egna metaforer, vilka irrriterande ofta dessutom brister i kongruens
och relevans.”

Nerikes Allehanda publicerade en recension den 31/5 1990 med rubriken
”Frasfagra språkramsor”. Mycket positiv däremot var Helsingborgs Dag-
blads Carina Hellsten, den 14 juni 1990:

”Avsmaka titeln! En fingerborg fylld av säsongens regn.

Ger den inte en föraning om ett riktigt läsäventyr? Om att något utöver det
vanliga är att vänta?

Jag lovar, den som är beredd att anta en utmaning kommer inte att bli besviken.
I flera veckors tid har jag gått omkring med boken i väskan. Läst om den flera
gånger. På måfå slagit upp den, prövat en mening, ett stycke, här och var. Och
alltid funnit nya ordkombinationer, nya tolkningsmöjligheter, att glädjas åt.”

Bibliotekstjänsts två lektörer var också positiva. Den ena (Olle Malmgren)
jämförde mig t.o.m. med Andre Breton.

Även Poul Borum nämnde den senare i Aftonbladet (16/12 1990) i sin
snabbgenomgång av det senaste årets poesi. Nu var ju inte min bok poesi
i egentlig mening, utan en sorts betydelsediger prosa. Som alltid ägnades
varje författare bara några få ord, och Borum skrev:

”[...] tre korta, fragmentariskt antydande kapitel, men det är det lyriska i prosan
som är intressant, ett begåvat men lite sökt erotiskt bildspråk: ”inget mörker är
tätare än det mellan vita lakan.””

&

”Andraderivatan” kom när jag sedan gjorde ett Hypercardprogram även
av den boken. Jag ville göra en e-bok som slumpmässigt varierades. Men
varenda mening skulle inte kunna infogas slumpmässigt var som helst.
Jag hade trots allt, vad än vissa recensenter trodde, fogat samman de ofta
absurda meningarna mycket medvetet, kanske i synnerhet inom varje
stycke. Så Hypercardvarianten lät jag bli en slumpmässig hopfogning av
bokens stycken — inte av varje mening. Vissa ord i varje stycke blev
understrukna hyperlänkar, som enligt en dold ordlista kunde samman-
länkas med andra textstycken, där dessa ord (eller delar av dessa ord)
förekom. Ett visst semantisk samband uppstod alltså. Så här såg
”Fingerborgen” ut i Hypercardversion:

337

: En fingerborg fylld

Han kastade en blick mot den mängtusenärisa offerplatsens oreda av täcken och
kuddar. Han hade återerövrat den fulla sängytan. Lakanens veck bildade en rnäktig
vitvelav en sedan länge befarad katastrof, en i ett slag manifesterad verklighet

som när en tavla med poängsiffror lyser upp sammtidigt som en klocka ringer. Detta
var trappan till en teater där rnan dramatiserat horoskopet i en veckotidning,
iscensatt med siluetten av en kvinna i baddräkt, allt uppfört i en brant backe av ivrig
cigarrettrökring. Det var en sluten värld, kringskuren av djärva skär, sirliga figurer
på vita flickskridskor, präglade av den drörmlika tidsmässiga svävring man erfar i
en alfabetiskt ordnad bouppteckning.

”En fingerborg fylld av säsongens regn” i Hypercardversion. Detta
är grundtexten, som visas mot vit bakgrund. När man klickar på de
länkade orden (understrukna) kommer man till andra sidor med
andra textstycken, som visas mot grå bakgrund för att markera att
man befinner sig på en annan nivå.

Länkarna (de understrukna orden) ledde till andra stycken, nu med grå
bakgrund, vilket markerade att man befann sig på en ny nivå av associa-
tioner. Men inte bara de länkade orden ledde till andra texter. Man kunde
klicka på vilket ord som helst, så resulterade det i en associativ eller
kommenterande text i en dialogruta (se nedan).

En fingerborg fylld

Han kastade en blick mot den mängtusenåriga offerplatsens oreda av täcken och
kuddar. Han hade ätererövrat den fulla sängytan. Lakanens veck bildade en mäktig
virvelav en sedan fesehbafimd katieteof an: att ola a manfarterad rarklicka

som när en tavla
var trappan till en 4
iscensatt med silue
cigarrettrökning. D
på vita flickskrids
en alfabetiskt ordnå

Hon sörplade på minnena som på ett stort gult

Man kan även klicka på ord som inte har hyperlänkar. Då kommer en
text fram i en dialogruta.

338

Hypercardversionen blev aldrig publicerad utan har bara funnits på min
dator. Men sedan en tid finns den på Archive.org i projektet där Hyper-
card emuleras. Som i fallen med ”Iakttagaren” och ”Hamnen” är funktio-
nerna även här ganska långsamma, men man kan ändå se hur det
fungerade:

https://archive.org/details/hypercard en-fingerborg-fylld

Det blev också en ”tredjederivata”, men det var då inte fråga om något
mera omfattande arbete utan en kort dikt:

Tredjederivatan

Nog av honom på sjukhuset
— smekningar på kjolen

En vag känsla av kvinna
van vid det kolsvarta

Skulle det, den hårda eken?
Delvis det, den dumma flykten

På omvärdering
ansiktet förfallet
sova av sig hos folk

På huk, som en hund
den hade, den här
det enda, den där.

Det förflutna hos henne
belastade sitt första
med välkomstkyssar

Det kalla hos henne
för outtömlig att sova

Denna dikt kom också till genom associationer, denna gång kring texten
i ”Fingerborgen”. Jag har för mig att när jag skrev den 1990, så var den
kanske tre gånger så lång som ovan. 1998 fick den sin mera koncisa
form. Inte heller denna har publicerats tidigare.

&
2005 fick jag ännu en idé. Jag hade länge tyckt att själva programspråket

Hypertalk hade en poetisk sida. Koden är uppbyggd av ganska normal
engelska, och vissa ordvändningar kunde bli rätt poetiska:

339

on mouseup
put empty into me
end mouseup

Jag fick lust att göra något av själva koden till ”Takttagaren”, ta ut inäl-
vorna, som ingen sett, ur denna roman och göra detta till en sorts text-
konstverk, lite i konkretistisk anda.

”Takttagaren” består av tre Hypercardbuntar (filer): ”Takttagarens för-
måga...”, ”Highway” och ”Singel” (det är i ”Singel” som den alternativa
texten vid ovannämnda slantsingling ligger). Jag exporterade all kod och
lät koden från varje bunt bli ett kapitel: ”TheWatcher.src”, ”High-
way.src” och ”Single.sre” (”sre” betyder source). Jag bestämde mig
också för att koden, där varje instruktion ursprungligen stod på en egen
rad, nu istället skulle återges i svit som ett textstycke i en bok, där
radsluten istället markerades med kolon, semikolon och kommatecken.
En kort kod (handler eller på svenska ”hanterare”) lyder i original så här:

on nowTrigg (global thisTrigger)
get thisTrigger
ifit is "force. ""” then
show Margin
end if
end nowTrigg.

I min bok återges detta så här, i svit med kolon, semikolon och komma-
tecken samt första raden halvfet:

on nowTrigg (global thisTrigger): get thisTrigger; if it is ”force."” then
show Margin, end if; end nowTrigg.

På många ställen i koden ”läcker” det så att säga in text från själva roma-
nen, eftersom text ofta ska visas i olika fält. Då förekommer denna text
även i koden inom citationstecken, när romantext ska dyka upp någon-
stans. Det kursiva här nedan visas i romanens marginalfält (med nummer
id 23):

on nowTrigg (global thisTrigger): get thisTrigger; if it is ”gasklockan.”"” then
put ”"Svindel ovanpå denna jättecylinder; inbäddade i lummig grönska låg
gasverkets olika tegelbyggnader.” into bkgnd fld id 23, lock screen, show
bkgnd fld id 23, set scroll of bkgnd fld id 23 to 0, go this ed, unlock screen
with wipe left, end if; if it is "Slottet"" then put "Likt ett kubistiskt lejon, med
de båda flyglarna som majestätiskt framskjutna tassar” into bkgnd fld id 23,
lock screen, show bkgnd fld id 23, set scroll of bkgnd fld id 23 to 0, go this cd,
unlock screen with wipe left, end if; end nowTrigg.

340

Just detta avsnitt med gasklockan återfinns här i denna PDF-version av
”lakttagaren” på sid. 7. Jag sammanställde sedan all denna Hypertalk-kod
till en sorts artist's book med spiralbindning i liten upplaga. För att texten
skulle bli mer enhetlig översatte jag de svenska textfragmenten till
engelska. Titeln på boken fick bli ”Visual Iris Open” (vilket är Hypertalk-
uttrycket för en viss typ av visuell effekt vid sidväxling, ungefär som
övergångar mellan scener i filmer; andra effekter är t.ex. ”wipe left” eller
”wipe right”.) Ett annat exempel ur boken (med den kursiverade
romantexten översatt till engelska):

on nowTrigg (global thisTrigger): get thisTrigger; if it is ”Zip.”"” then lock
screen, show bkgnd fld id 23, put "She could remember his shirts and his
Ssweaty armpits, she remembered his penis, how he had been fumbling” & space
& "between her legs, how he used to moan on top of her, with his mouth wide
open, as when eating, but now" & space & "it was her memory that was being
consumed.” into bkgnd fld id 23, select last char in bkgnd fld id 23, (if scroll of
bkgnd fld id 23 is not 0 then set icon of bkgnd btn id 39 to 3584, end if) (if
scroll of bkgnd fld id 23 is 0 then set icon of bkgnd btn id 39 to 0, end if) set
scroll of bkgnd fld id 23 to 0, go this cd, unlock screen with wipe left, end if; if
it is "shell" then lock screen, show bkgnd fld id 23, put "Eggs should be
decapitated with a knife; he despised people who just crushed it against the
table.” into bkgnd fld id 23, select last char in bkgnd fld id 23, (if scroll of
bkgnd fld id 23 is not 0 then set icon of bkgnd btn id 39 to 3584, end if) (if
scroll of bkgnd fld id 23 is 0 then set icon of bkgnd btn id 39 to 0, end if) set
scroll of bkgnd fld id 23 to 0, go this ed, unlock screen with wipe left, end if;
end nowTrigg.

Motsvarande text i ”Iakttagaren” såsom den föreligger här i denna PDF
återfinns på sid. 22. Boken publicerades i samband med en utställning

karl-erik tallmo

Koden till ”Iakttagaren” blev 2005 en artist”"s book med titeln ”Visual
Iris Open”.

341

av artist's books på Galleri Bibb i Gröndal den 3 december 2005. Den
finns att ladda ned här (där finns också en intervju med mig om boken,
gjord av Edvard Derkert).

Åtminstone en person tyckte det var en bra idé att jag skapade och
publicerade relaterat material med ursprung i romanen. Jim Andrews på
e-postlistan POETICS skrev 23 mars 2006: ”Rather than simply publish-
ing the PDF of the code, you've created a body of documentation around
it that is important in projects like this. Not simply because the code
can't be run anymore (if that is true), but also because such projects —
even when they still run — have these dimensions that are sometimes
interesting to write and read about.”

Kanske var Andrews inne på att jag höll på med någon sorts allkonst-
verk. Och till sist blev det också en ljudkomposition och film av detta.
2013 gjorde jag några filer med syntetiskt tal av Hypertalkkoden och
sammanställde dem med instrument i Macprogrammet Garageband.
2024 arbetade jag om denna komposition en aning och kompletterade
med en film.

I ljudkompositionen lät jag den rena Hypertalkkoden läsas av en
mansröst (en syntetisk röst genererad av datorn) medan de textfragment
som kom från själva romantexten lästes av en kvinnoröst (även den en
syntetisk röst). Rätt sparsam musik ljuder till detta. Filmen består rent
visuellt av Hypertalkkoden samt de speciella tillägg av koder för ljudet
som skapar pauser och betoningar hos rösterna. Filmen och
kompositionen fick titeln ”Set Cursor to Busy” (som också är Hypertalk-
språk). Denna film finns på Youtube och Archive.org.

&

Något också om debatten kring e-litteratur och hypertext. Jag trodde som
sagt starkt på en kommande e-litteratur 1992, inte bara datorfiler med
vanlig text för läsning på skärm alltså, av typen Kindle, utan genom-
brottet för en ny form av litterärt konstverk. Det har knappast skett än,
drygt tre decennier senare.

I mars 2000 skrevs det en del om hypertext och hyperfiktion i SvD, om
dess berättigande och möjligheter. Först var det Johan Svedjedal som
skrev en understreckare under rubriken ”En svärm av textbitar som
ständigt byter plats”. Han hade försökt göra en sorts statisk hypertext
genom att numrera styckena och med pilar föreslå en alternativ läsning.
Dagen efter ägnades streckaren också åt hypertext, denna gång i en

342

artikel av Anna Gunder: ”Hypertexten är en länk till framtidens litte-
ratur”. Svedjedal skrev bl.a. att ”varje textbit [är] en rondell med
mängder av avfarter”:

Går Du bort dig? Fint, det finns ingen karta. Du gör kartan genom att gå, gör
om den genom att gå vidare. Och efter ett tag spelar det ingen roll vart Du går
— Du bara går.

Den 2 maj skrev Magnus Eriksson apropå dessa artiklar (under rubriken
”Vad kompenserar kvalitetsbortfallet?”) att Svedjedals nummer och pilar
inte förändrade texten: ”Det hade ingen betydelse om man läste texten i
ett svep (med början mitt och slut) eller om man hoppade utifrån hän-
visningarna.” Och jag kan hålla med. En sådan text tjänar knappast på
dylika omflyttningar. Annorlunda blir det ju om vissa stycken innehåller
icke nödvändig utan kompletterande information, som skulle kunna
finnas i en fotnot. Då kan den ju i tryck göras till just en fotnot eller vid
elektronisk publicering helt döljas tills man klickar på en notsiffra t.ex.

Eriksson nämner också det där med alternativa läsvägar och menar att
det gjorts förut t.ex. av Julio Cortåzar i ”Rayuela” (”Hoppa hage”).
Eriksson menar också att hypertexten inte på någon punkt är överlägsen
den tryckta romankonsten eller filmen. Och han jämför hypertext-
romanen ”Lasting image” av Michael Joyce och Carolyn Guyer med den
insikt man får hos t.ex. Faulkner, Durrell eller Kurosawa. Men det är ju
en märklig jämförelse. Att jämföra litterära (och filmiska) giganter med
sådana som inte är giganter. Och sedan skylla kvalitetsskillnaden på
mediet.

I mitt svar till Eriksson den 9 maj 2000 under rubriken ”Hypertext: Ett
ungt medium där de stora författarna kommer ” skrev jag bl.a.:

I många hypertexter hoppar man mellan jämbördiga textfragment genom att
klicka på vissa ord. Läsningen kan ta sig ett nästan oändligt antal vägar, till
skillnad från i en vanlig text, som man ju kan hoppa i om man vill, men som i
första hand inbjuder till linjär läsning. Denna sorts hypertext ger ofta ett rörigt
intryck, men rätt använd kan den ge en känsla av att man går runt en litterär
skulptur och betraktar den ur olika vinklar, som t.ex. i Sven Stillichs
”Verwunschlos” (se www.provi.de/-stillich/stillich/zeit/index.htm). [...]

Hyperlänkar behöver inte bara leda till fixerade texter. De kan även utlösa ett
litet program som på något sätt manipulerar själva texten. I vissa passager lät
jag t.ex. text skapas eller omformas inför läsarens ögon. Det finns dock många
problem: att författaren lockas till effektsökeri, att läsaren av en elektronisk
bok hela tiden tänker på hur den är konstruerad, vilket man sällan gör när man
läser en vanlig bok med pärmar och blad.

343

Stillichs hypertext finns numera bara på Archive.org. Jag avslutade
artikeln med följande förhoppning:

Inte heller filmen fick sina stora konstnärer från början. Några decennier förflöt
från Muybridge och Lumiére till Griffith och Sjöström. Hypertexten är ett ungt
medium, och dess stora författare kommer, var så säker.

Idag är jag nog inte riktigt lika säker. Men sådana här omvandlingar kan
ta tid.

Jag tror man tänker fel om man definierar hypertext som en sorts projekt
främst för experimentell, avantgardistisk litteratur. Svedjedal och Gun-
der och andra ser det som att läsaren väljer sin egen väg och att den
sekventiella ordningen är upphävd. Det kan den förstås vara, men det
torde inte utgöra den övergripande definitionen av hypertext. Att många
som skriver om hypertextromaner inte nämner min (Gunder skriver t.ex.
att inga skönlitterära hyperverk som Michael Joyces ”Afternoon” ännu
finns på svenska) kanske kan bero på att man inte såg den som hypertext.
Kanske var den alltför sekventiell? Hypertext ska ju helst vara en mängd
textfragment som man hoppar mellan (i så fall skulle min Hypercard-
version av ”Fingerborgen” motsvara det kriteriet).

Ett problem med litteratur som kan kastas om hur som helst är att man
inte medvetet kan åstadkomma någon episk eller stilistisk stegring. Både
”Hamnen” och ”Fingerborgen” i Hypercard kastar om meningar resp.
stycken. Det gör att man skildrar ett mer statiskt tillstånd, en stämning
snarare än ett skeende med skiftande riktning, hastighet eller intensitet.

Textlänkar på dator uppfanns av Douglas Engelbart, som även skapade
datormusen. Redan 1962 skrev han i rapporten ”Augmenting Human
Intellect: A Conceptual Framework”: ”Here is one standard portrayal,
for which I have established a computer process to do the structuring
automatically on the basis of the interword links.”

Själva uttrycket ”hypertext” myntades dock av Ted Nelson 1965 i
artikeln ”A File Structure for The Complex, The Changing and the
Indeterminate”:

Let me introduce the word ”hypertext” to mean a body of written or pictorial
material interconnected in such a complex way that it could not conveniently
be presented or represented on paper.

Nelson beskrev dock inte hur denna interconnection skulle ske. I boken
”Literary machines” (1980) beskrev han hypertext rätt och slätt som

344

”non-sequentional writing” och menade att hypertext i den meningen
kunde finnas t.ex. på en tryckt dagstidningssida eller i Talmud. Han
skriver även i 1993 års upplaga av samma bok att ”the word ”hypertext”
has become generally accepted for branching and responding text”.

Det finns numera mängder av definitioner av hypertext. Derrick de
Kerckhove menade (1997) att ”hypertextuality means interactive access
to anything from anywhere” (”Connected Intelligence”, förordet sid.
XXViii).

Min egen definition tar fasta på att även om man kan peka på liknande
effekter i medeltida glossatorers kommentarer i handskrifter, den
kinesiska visdomsboken I Ching eller i Bibeln eller Talmud, så menar
jag att hypertext är något som bara existerar i en digital datormiljö (eller
via någon annan framtida teknologi). Det är inte heller tillgång till vad
som helst (anything), som Kerckhove menar. Han inför också begreppet
interaktivitet som nog inte bör tas med i en definition. Nelsons icke-
sekventialitet leder också tanken fel, anser jag. Sekventialitet och icke-
linjaritet kan finnas i både vanlig text och hypertext, så det bör inte ingå
i definitionen. Min definition lyder:

En (datorburen) informationsmängd inifrån vilken man omedelbart kan nå en
annan godtycklig informationsmängd, ofta i princip hur stor som helst och
belägen var som helst (endast begränsat av lagringsmediers och kommunika-
tionsteknikens utveckling vid ett visst tillfälle).

Det betyder inte att varje text måste ha förgreningar till all annan infor-
mation, bara att författaren kan välja godtyckligt bland all annan till-
gänglig information vad han eller hon vill länka till.

Man skulle kunna se hypertexten som en oerhört förbättrad version av
den tillgänglighet som en gång skapades när man gick över från bok-
rullar till böcker med sidor (kodexen). Plötsligt fick man möjlighet att
förflytta sig i boken på ett väldigt flexibelt sätt och rent av hoppa
omkring i den, slumpmässigt t.o.m., om man så önskade.

När det gäller ”Takttagaren”, så är det intressant att ingen som skrivit om
den har kommenterat att den inte bara innehåller vanliga länkar utan
också klickbara ord som får romantexten att så att säga associera till sig
själv på några ställen. Den hoppar bakåt till ett par olika sidor och
markerar vissa ord på varje sida, vilket kan ses som flashbacks eller
minnen, och den hoppar också framåt ibland till några olika textavsnitt,
vilket kan ses som en sorts varsel. Dock stannar denna funktion inte på
dessa textställen utan återgår automatiskt till ursprungssidan.

345

”Takttagaren” innehåller också andra klickbara ord som anropar kod som
inför läsarens ögon manipulerar texten på olika sätt. Den här sortens lit-
teratur behöver alltså inte bara bestå av oändliga förgreningar av hand-
lingen, som många tycks tro.

&

Att jag nu paradoxalt nog ger ut min hyperroman som en vanlig text må
förfalla en aning komiskt, men det belyser också problemet med fossil
technology, något jag har engagerat mig i ungefär sedan slutet av 1980-
talet. Jag skrev flera artiklar om problemet att i framtiden (en framtid vi
redan kommit till) kunna läsa datorfiler (allt från enkla texter till
multimedia) utan att ha en hel hangar full med gamla datorer i olika
konfigurationer. Vad jag då hoppades på var en teknik som skulle kunna
emulera äldre datorkonfigurationer, filformat etc. I någon mån är det
möjligt, men rätt mycket torde redan ha gått förlorat av de alster den
tidiga datorepoken lämnade efter sig. Se t.ex. tre artiklar i SvD från
januari 1994, den första här. En kärnfråga var om framtidens arkeolog
skulle behöva vara en hacker.

Tjugo år efter det att ”Takttagaren” kom ut gjorde jag ett inslag i radions
OBS om e-litteratur:

För precis 20 år sedan gav jag ut den första elektroniska romanen i Sverige.
Den hette ”Takttagarens förmåga att ingripa”. Det fanns då i världen ett par
andra litterära verk av den här typen — av författare som Michael Joyce, Stuart
Moulthrop och Greg Roach. Då, 1992, trodde jag att det inom ett par år skulle
bli vanligt med en ny sorts ordkonstverk som utnyttjar datorns möjligheter —
inte bara för att hyperlänka utan för att manipulera text och handling på nya
sätt. Men så har det inte blivit.

När det gäller det konstnärliga, befinner vi oss knappt där filmen befann sig
1920. Filmen utnyttjade ändå tidigt möjligheter som inte teatern hade, men e-
böckerna utnyttjar mycket blygsamt sin särart. Datorspelen är idag den mest
utvecklade formen av digitalt berättande. Man vill gärna ändå tro att det finns
plats också för en textbaserad uttrycksform. (OBS, SR P1 14/11 2012.)

Jag framhöll också att e-boken måste kunna bli en konstant produkt, inte
något som försvinner efter några år: ”En vanlig bok försvinner ju inte av
sig själv i bokhyllan, men det kan ju en e-bok göra i våra läsplattor.” Jag
nämnde också risken att vi kan råka ut för en sorts fjärrcensur, när vi har
våra e-böcker knutna till utgivaren, i ”molnet” som det kallas numera.
Och behovet av ett flyttbart format som gör att e-litteraturen inte bara
kan läsas på en enda plattform. OBS-manuskriptet finns här.

346

Jag vill inte ens försöka sia om vad framtiden kan bära med sig vad gäl-
ler t.ex. AI-teknik. Mer eller mindre intelligenta textgeneratorer har ju
inte i sig något att göra med hypertext, även om man givetvis kan tänka
sig en AI-bot som producerar hyperfiktion. Jag experimenterade runt
1992-93 också med primitiva textgeneratorer, se t.ex. filmen ”The
Scholar Testifying” (Youtube här, Archive.org här).

Helt automatiserat skapande med hjälp av AI, vare sig det gäller texter,
musik, film eller konst, kan kanske bli vanligt bland dem som främst ser
till det pekuniära. Kreativa människor som strävar efter ett personligt
uttryck kanske inte kommer att vilja använda sådan teknik, utom kanske
som ett mera perifert hjälpmedel.

Karl-Erik Tallmo, september 2024

Not: Hur man startar ”Takttagaren” på Archive.org:

https://archive.org/details/hypercard iakttagaren

Först klickar man på den gröna symbolen, så ska Archive-org starta emulatorn. Det
kan ta lite tid. När man får upp ett skrivbord från en gammal svartvit Mac, öppnar
man en av disketterna som syns (inte den som det står ”HyperCard Sys6” på utan den
andra). När ett fönster öppnas, ser man diverse filer varav tre ser ut som en bunt kort
(stack). Dubbelklicka då på den som heter ”Takttagaren ...” Då ska själva programmet
och boken starta. När boken sedan väl startat kommer så en flytande (flyttbar) palett
upp som bl.a. har höger- och vänsterpilar som man kan gå framåt och bakåt med i
boken. I själva romantexten klickar man sedan på understrukna ord.

Några kompletterande webblänkar:

Min första opublicerade roman (utan länkar), ”Med folket mot stjärnorna”:

https://web.archive.org/web/20240822131637/https://www.nisus.se/tallmo/books/stja
rnorna.html

En äldre presentationssida om ”Takttagaren”:

https://web.archive.org/web/20240822131844/https://www.nisus.se/archive/iakttaga.
html

Artikel (PDF) ur Human IT nr 4/97 ”Fiktionens nya rum”:

https://web.archive.org/web/20200321034540/https://humanit.hb.se/article/dow
nload/263/369

(vänd -->)

347

Radiointervju om ”Iakttagaren” från Radio Åland 30 mars 1998:

https://web.archive.org/web/20240731050234/http://www.nisus.se/audio/interv
iew mariehamn.mp3

Artikel i Sydsvenska Dagbladet 21/6 2000, ”Ett helt universum uppenbarat i en
fotnot”:

https://web.archive.org/web/20240801075530/https://www.nisus.se/archive/00
0621.html

Filmen om ”Iakttagaren” och efterföljande verk med rörliga skärmbilder som
visar hur det såg ut:

https://archive.org/details/om romanen iakttagaren
https://www.youtube.com/watch?v=DMQpKGaZTk8

348